Detta inlägg är skrivet från min mammas dator då min hårddisk på datorn har kraschat. Det är anledningen till förseningen av kapitlet, så ber om ursäkt om det. Anyway, anledningen till det här inlägget är att jag har en viktig sak att säga.

 

Ända sedan jag tänkt första tanken av det jag nu ska skriva har jag inte kunna slutat, vilket tillslut har lett fram till detta beslut. Och det är inte för att jag har tappat skrivlusten, eller för att jag inte älskar er, för det gör jag. Ni är underbara. Älskar varenda fin kommentar jag fått, kärlek till er♥

 

---

 Vinden smeker mina bara armar medan jag exhalerar röken i luften. Cigaretten har samma lugnande effekt på mig som den alltid har, men jag vet att det endast kommer hålla sig för en stund. Så fort jag kommer krossa tröskeln kommer jag vara lika spänd och orolig igen. Det är en ond cirkel.
Sömn är bortom mitt räckhåll. Det är lönlöst att ens försöka då jag vet att jag endast kommer vrida och vända på mig i sängen, krävandes efter Maddisons närhet.
Min bröstkorg spänns åt endast av tanken på henne och luften pressas ur mina lungor. Bilderna av hennes bleka, blodiga ansikte fladdrar förbi mina ögonlock och jag försöker desperat pressa bort dem. Cigaretten lossnar från mitt grepp och landar på marken men jag kan inte bry mig mindre. Min hand hittar automatiskt vägen till mitt hår där jag drar handen genom röran.
Jag vet inte vart jag ska börja. Jag vet inte vart jag ska leta. Jag vet inte ens om hon är levande. Det enda vi har haft att gå på är meddelanden jag fick på klubben, men det ledde ingenstans då det inte gick att spåra. Precis då vibrerar min mobil och jag fasar inför vem meddelandet är från och vad som står i det.
Sakta, som för att dra ut på tiden, fiskar jag upp mobilen och drar tummen över skärmen i en enkel rörelse. Genast tar meddelandet plats i mitt synfält.

 

Tick tack, klockan går. Borde ni inte börja leta innan det är försent?

 

Ilskan bubblar upp inom mig och jag har lust att kasta telefonen i marken för att få ut ilskan som kokar i mina vener. Jag motstår impulsen och vänder istället på klacken för att stiga in i det varma huset.
I köket hittar jag Dwayne tillsammans med både Noah och Brayden. Jag behöver inte ens säga något för att de ska förstå min ilska.
Telefonen hamnar i Braydens händer som snabbt försöker spåra varifrån meddelandet kommer ifrån medan jag otåligt står och väntar.
En suck lämnar Braydens läppar och han höjer huvudet för att möta min blick. ”Det går inte.” På bara en sekund känns det som om världen runtomkring mig faller isär och jag kan inte stoppa mig själv från att dra näven i väggen. Mina knogar bultar utav smärta men precis som allt annat bryr jag mig inte. Det enda jag bryr mig om är Maddison och hon är borta.
Och det är mitt fel.

Maddisons perpsektiv:

Tick tack. Tick tack. Tick tack.
Jag kan höra låtsasklockan som tickar i mitt bakhuvud för varje sekund som går. Jag vet inte hur lång tid det gått, eller hur länge jag varit här, eller om det är natt eller dag. Mina handleder är blodiga och ömma efter alla gånger jag försökt ta mig loss från repen, såret vid min hals svider och det känns som om alla ben i min kropp är trasiga. Det finns inte ett enda ställe som inte gör ont. Min tunga känns som sandpapper och min mage är ihålig.
Energin har sprungit iväg ifrån mig medan alla oinbjudna tankar istället har sprungit till mig. Som tankarna om mitt förflutna jag helst vill glömma bort.
Tankarna om Joseph jag helst vill radera från mitt minne.
Minnen jag helst vill ska försvinna.
I hörnet av rummet finns en pöl av vatten som droppar någonstans i taket. Dropparna påminner mig om blod. Bloddroppar.

 

Sängen knarrar när jag vrider på mig i ett försök att hitta en skönare ställning så att jag ska kunna sova. Men det är lönlöst. Hur jag än vrider och vänder på mig är sömn inget jag kan nå. En suck lämnar mina läppar utan att jag kan styra det och innan jag vet ordet av har mina fötter träffat det svala golvet. Precis som sängen så knarrar golvbrädorna när jag kliver fram över rummet för att ta mig till dörren. Metall handtaget är kallt mot min handflata när jag öppnar den vita dörren. Trippandes på tå smyger jag ut över golvet och nerför trappan, noga med att hoppa över trappsteget som knarrar. När jag kommer ner hamnar genast min blick på golvet då något fångat min uppmärksamhet. Framför mig leder ett spår av röda droppar. Jag vågar inte ens tänka på vad det är för något.
Röster hörs utifrån köket och jag smyger nyfiket dit trots att jag vet att jag inte borde.
”Det här är ditt eget fel!” gormar någon. Jag känner genast igen rösten som min fars. ”Du får fixa det här.” Fixa vad? Vem pratar han med?
”Lugna ner dig Joseph. Det här går lätt att fixa. Jag tar bara ett snack med Snake.” Det är en kvinnas röst, men inte min mors. En rynka bildas mellan mina ögonbryn.
”Du går inte till Snake!” skriker min far. ”Ingen ska få reda på det här, du håller tyst.” Jag fortsätter in i köket med förvirringen växandes inom mig.
”Joseph–” kvinnan avbryter sig själv när hon får syn på mig.
”Pappa?” Jag virar koftan tätare runt mig med blicken fast på min far. Hans hårda ansiktsuttryck mjuknar.
”Gå tillbaka till ditt rum Maddison.” trots att ilskan bubblar inom honom är hans ton lugn.
Jag skakar på huvudet. ”Vad händer?” min blick far mot den okända kvinnan och det behövs inte mer än ett ögonkast för att jag ska hata henne. Vid köksbordet sitter en man jag inte känner igen med handen för näsan med blodet droppandes. Så det var från honom blodet kom från.
”Jag kan inte sova.”
”Gå till ditt rum Maddison.” upprepar han och jag vet att det inte finns något att säga för att ändra på hans beslut. Med sjunkna axlar släpar jag fötterna efter golvet och vidare upp till trappan. Genast kan pappas röst höras igen.
”Du får fixa den här affären eller så kommer det få dåliga konsekvenser.” Jag smyger tillbaka och gömmer mig bakom väggen för att tjuvlyssna.
Kvinnan talar igen. ”Vi skulle kunna använda din dotter som lockbete. Allt skulle vara fixat.” föreslår hon och jag spetsar nyfiket öronen. Vad är det för affär de pratar om.
”Aldrig. Du drar inte in min dotter i det här Carlena.”
Hon suckar men säger inget mer om det. Min fader har fått det sista ordet. ”Du”, jag antar att min pappa pratar med mannen som har en blodig näsa, ”försvinn nu och kom inte tillbaka förrän du fixat det du stökat till mig.” hans röst är bestämd och hård, en röst ingen kan säga emot.
”Ja sir.” stolsbenen skrapar mot golvet när han reser sig upp och jag kollar min panikslaget omkring. Han kommer märka mig!
Men det är redan försent. Hans siluett syns och innan jag vet ordet av han lämnat köket, utan att ens kasta en blick åt mitt håll.
”Nu när vi är ensamma”, jag kan höra leendet i kvinnan, eller Carlenas, röst. Jag kikar fram från mitt gömställe och ser på när hon drar sin hand över min faders arm i en rörelse som är förförisk. Ett flirtig leende leker på hennes läppar när hon sakta lutar sig fram mot min far. Jag flämtar och gömmer mig ifrån deras synhåll. De verkar dock inte märka mig då kvinnan hummar och jag kan se framför mig hur hon kysser min far. Jag kan inte annat än äcklas.
Min far är otrogen. Medan min mor är i samma hus och sover.
”mm, vi skulle kunna göra om det vi gjorde för bara några timmar sen.”
En äcklad min tar över mitt ansikte och jag har lust att kräkas.
Imorse var Joseph borta och nu när jag vet var han var önskar jag att jag inte alls vet. Han var med Carlena.
Ett tyst kvidande lämnar mina läppar och jag rusar upp för trappan och in i mitt rum med tankarna jagandes efter mig. Dörren låser jag innan jag sjunker ner på golvet med handen för munnen. Vetandes om vad min far har gjort krossar mig inuti, men inte på samma sätt som det skulle krossa mamma om hon skulle få reda på det.
Därför ska jag se till att hon inte gör det. För att skydda henne.

Den tjocka metall dörren öppnas och avbryter mina tankar. Jag vet inte om jag ska tycka det är bra eller dåligt.
Självklart är det Tate.  Han stannar i dörröppningen ett tag innan han styr stegen mot mig.
I ett långt tag cirkulerar runt mig tills han stannar framför mig. Jag höjer på huvudet för att ilsket möta hans blick.
Han hukar sig framför mig med det kända flinet på läpparna. Med en hand mot min nacke så att jag inte kan göra något pressar han sina läppar mot mina.
Det känns fel. Så fel.
Hans andra hand vandrar upp över mitt lår, för att sedan smeka mig på innerlåret.
Det känns också fel.  Allt känns fel, ändå finns det inget jag kan göra för att pressa honom bort från mig.
Så jag gör det första som dyker upp i mitt huvud. Biter honom i läppen, hårt.
”Bitch!” tjuter han och flyger bakåt. Hans blick är mer än hatiskt, den skjuter blixtrar. Han drar en hand för sin mun innan han fiskar upp något från sin ficka.
Den glänser i det lilla ljus som tagit sig in mellan plåten. En kniv.
Med bestämda steg stiger han bakom mig. Hans andedräkt krockar med mitt bakhuvud. Knivens vassa egg pressas mot min hals. Hans smeker bort håret som täcker mina öron och böjer sig sedan ner för att viska,
”Vet du hur lätt jag skulle kunna skära genom din hud? Jag skulle bara ta halspulsådern, och sedan skulle du vara borta.”
Jag pressar samman käkarna. ”Gör det. Visa hur lätt det är.”
Det kalla knivbladet pressas närmre min hud. Pressas hårdare, bara en bit ifrån halspulsådern.  Jag kan känna blodet sippra nerför min hals, men jag kan inte känna någon smärta. Sedan är kniven borta och hans röst kan höras igen.
”Inte än. Tiden är inte inne.”
Jag har lust att fnysa, ”Eller så är du bara feg.” Jag lutar huvudet åt sidan. Mekanismen att käfta emot är automatisk. ”För feg att själv bli dödad.” fortsätter jag provocera honom.
Ljudet ekar mellan väggarna när hans hand träffar min kind.
Min kind bränns. Ändå flinar jag. Fortsätter provocera honom.
”Din lilla slyna”, hans ord är hårda och skulle säkert sända rysningar längs ryggraden på vem som helst. Jag är inte vem som helst. ”lyssna här och lyssna noga. Du är här för att provocera Bieber. Det dödar honom att vi har dig fångad utan att veta om du fortfarande andas.”
”Varför är jag inte död än då?” Jag kan inte hjälpa det, frågan kommer automatiskt.
Han bara flinar innan han sakta drar med kniven längs hans hand. Det ser psykopatiskt ut.
”Din stund kommer, prinsessan. Tro mig.”
Men det gör jag inte. Att tro på hans ord skulle vara som att tro på mirakel. Jag tror inte på mirakel, inte heller på honom. ”Whatever.”
”Åh, så du tror mig inte? Låt mig då lämna kniven här som en påminnelse av din död.” hans grepp om kniven lossnar och med ett klingande ljud landar kniven på betongen. ”Snart Maddison.” lovar han. ”väldigt snart.”

Tycker du inte din kära Maddie varit borta alldeles för länge?

 

Mina hjärtslag ökar i bröstet medan handsvetten börjar bildas. Panikslaget ser jag mig om. Drar med blicken över alla tomma glas på bordet framför, på människorna som bekymmerslöst dansar till musiken, på alla neonlysen som finns i taket. Känner hur luften lämnar mina lungor.
Jag känner knappt när mina ben rör sig under mig, nerför trapporna, genom folkmassan. Den kalla luften träffar mig som en glasvägg när jag kommer ut. Hysteriskt söker jag med blicken över parkeringen. Försöker hitta Maddison.
Det är tomt. Det enda ljud som hörs är musiken från klubben.
Jag griper tag om mitt hår, känner hur det spänner åt vid bröstkorgen. Det känns som om jag ska kvävas. Desperat tar jag upp mobilen från fickan innan jag med skakiga händer knappar in hennes nummer.
Hon kanske bara gick till toaletten. Hon gick bara till toaletten, försöker jag intala mig själv. Hon är säker.
Medan jag försöker intala mig att hon faktiskt är säker, knappar mina fingrar automatiskt in hennes nummer innan jag klickar på ring.
Då hör jag det. Hennes ringsignal. Den kan höras en bit härifrån, någonstans på parkeringen. Jag söker mig efter ljudet och hoppet sjunker i mig när jag hittar den på asfalten, med sprucken skärm. En liten bit ifrån finns en blodpöl. Mitt hjärta hoppar över ett slag.
Nej. Nej, det här kan inte, får inte hända. Det är meningen att jag ska skydda henne. Skydda henne från det här. Det här är ditt fel.
”Helvete!” skriker jag ut. När jag vänder mig om står Dwayne där med blicken fast på mig. ”Hon är inte här.” morrar jag, ”Hon är inte här!” upprepar jag ilsket.
Dwayne tar ett kliv framåt och placerar en hand på min axel. ”Dude, du måste lugna dig.”
Jag griper tag i hans hand i ett smärtsamt sätt och ställer mig hotande nära honom trots att det inte är honom jag är arg på. Men min ilska är alldeles för stor för att jag ska kunna kontrollera mig själv. ”Nej.” morrar jag mellan sammanbitna käkar. ”Maddison är fucking borta och det är mitt fel. Jag tänker inte vara lugn.” med en knuff mot hans axel går jag förbi honom mot resten av gänget som står samlade bakom Dwayne. ”Ge mig nycklarna.” Jag håller fram handen mot Noah. Hans endast ser på mig. ”Ge mig fucking nycklarna!”
”Du vet inte ens vart hon är.” trots lugnet Noah utstrålar kan jag inte känna något utav det. Ursinnet har alldeles för stor plats.
”Vi kan inte fucking stå här och göra ingenting!” utbrister jag med ilskan kokandes precis under min hud.
”För det första måste du vara lugn. Ilska kommer inte hjälpa någonstans. För det andra måste vi ta oss hem. Vi står mitt i en parkeringsplats.” Även Lane är lugn medan det känns som om min värld håller på att krascha runt omkring mig.
Men jag vet att han har rätt. Ilska kommer inte leda någonstans.

 

Gåendes fram och tillbaka över golvet med händerna frustrerat placerade mot min nacke försöker jag komma på något. Något som kan hjälpa mig hitta Maddison.
Men allt som dyker upp i min hjärna är en hennes bleka ansikte med ett hjärta som inte slår. Alla bilder i olika scenarion. Det ena slängd i en buske med ett kulhål i skallen, ett annat med bruten nacke. Den ena värre än den andra.
Vägen hem hade varit tortyr då samma tankebanor hade varit allt som funnits i mitt huvud medan jag försökte sitta stilla i en trång bil. Jag kände mig klaustrofobiskt.  
Tunga och snabba andetag lämnar mina läppar i en ojämn takt och ju längre tystnaden varar desto mer frustration byggs upp inom mig.
Tillslut får jag nog.
Mitt offer får bli en vas som kastas tvärs över rummet och krossas i tusen bitar mot väggen. Ljudet ekar genom mina öron tillsammans med samma ord om och om igen. Det här är ditt fel.
”Fuck!” Jag drar frustrerat i mitt hår medan jag hittar ännu ett offer, den här gången en mobil som är placerad på bänken. Jag kan inte bry mig mindre om vems det är. Det här är ditt fel. Du skulle skydda henne. Orden som upprepas i mitt huvud bränns. Skär. Klöser. River upp sår inom mig.
Joelle, som druckit några glas vatten och nyktrat till tillräckligt mycket för att vara medveten om omgiven tar två steg fram för att ställa sig framför mig. Försiktigt placerar hon sina händer vid mina biceps i en lugnande gest. Min första impuls är att knuffa bort henne. Men jag har tillräckligt mycket förnuft för att låta bli. Hon är inte Dwayne. ”Andas.” hon ler svagt och jag finner mig själv med att ta ett djupt andetag. ”Vi kommer hitta henne, okej? Hon är okej. Dem är alldeles för fega för att göra något.”
Det får mig faktiskt att le, i alla fall lite. Fucking pussys, det är vad dem är.  
”Jag ska döda dem.”
”Först måste du faktiskt hitta dem. Och för att göra det måste vi börja någonstans.” Joelle tar ett steg bakåt, för att istället luta sig mot köksön. ”vi kan inte spåra hennes telefon, så egentligen kan vi inte göra så mycket mer än att vänta.”
Vänta? Aldrig. ”Fuck no, jag tänker–” hon höjer handen och jag tystnar.
”Dem kommer antagligen ringa för att provocera oss, dig främst. Inte förrän då kan vi spåra dem. Till dess kan vi bara planera vad vi ska göra när vi väl vet vad dem befinner sig.”
Jag suckar och drar en hand genom mitt rufsiga hår. Att vänta låter inte som en bra idé men jag vet att hon har rätt. Vi har ingen aning om vart dem är. Det finns ingenstans att börja, inte en ledtråd. Jag antar att det ligger på tur, men problemet är att jag inte spelar på tur. Turen är aldrig på min sida. Jag får bara hoppas på att jag har den med mig denna gång för annars har jag ingen aning om vad jag ska göra. Jag kan inte förlora henne.

---

24 timmar tidigare

Ingens perspektiv:

Ljudet av skosulor mot golv ekar mellan väggarna när Sawyer kliver över golvet med benen styrda mot Xaviers kontor. Han blir inte överraskad när tjejfnitter hörs utanför rummet, men det är inte något hindrar honom heller. Doften av gräs är det första som når hans näsa när han stiger in utan att knacka. Tjejerna är halvnakna och sitter med tungorna i varandras halsar medan Xavier roat ser på.
Sawyer stänger av den halvhöga musiken och får genast Xaviers uppmärksamhet. En suck lämnar hans läppar. ”Jag har inte tid Santiago.” Han behöver inte ens nicka menande mot de två tjejerna vars klädsel endast består av trosor och behå för att Sawyer ska förstå. Ändå ger han sig inte.
”Det är inom kategorin Tigers och Bullets. Jag tror du har tid.”
Mer än en blick på tjejerna behöver inte Xavier för att göra sitt val. ”Ladies”, han halvler mot dem. ”Det var trevligt att ha er här, men tyvärr måste ni gå.”

 

De plockar upp sina kläder de lämnat på golvet innan de fnittrandes sticker iväg med klackarna som låter mot det polerade trägolvet. Xavier knyter händer på skrivbordet framför sig.
”Det är bäst att det här är bra.” hans röst är lugn, men den har en varnande underton.
”Det är det.” Sawyer tar ett steg mot skrivbordet. ”Maddison Martinez.” Xavier höjer på ena ögonbrynet. ”Flyttade till Stratford för tre månader sen. Gissa vem hon stötte på?” Sawyers nöjda min ser ut som om han nyss satt hans värsta fiender i fängelse.
”Jag har inte tid för gissningar.” Xavier väntar tålmodigt på att Sawyer ska fortsätta, trots att det tagit slut för längesen.
”Joelle.” Sawyer kliver fram och tillbaka över golvet i väntan på att avslöja det bästa. ”och nu är Maddison medlem i Red Bullets, något det försökt dölja. Det sägs att hon är duktig.”
”Och vart fick du informationen?” det är omöjligt att missa Xaviers tvivlande ton.
”Säkra källor, lita på mig. Jag såg henne på festen hos Sanford med Bieber.” Med ett flin avslöjar han resten och lämnar undan den delen där han försökte stöta på henne men misslyckades. Han kommer få sin hämnd senare. ”Jag tror att ordet är flickvän.”
Xaviers flin matchar Sawyers. ”Det är alltså nästa del av planen? Du har åtminstonde en hjärna.”
Sawyer ignorerar anmärkningen och fortsätter på hans briljanta plan. ”Det är halloween imorgon.” en rynka bildas mellan Xaviers ögonbryn då han försöker pussla ihop bitarna. ”Dem brukar alltid dra till Pure under halloween-kvällen.” klargör Sawyer.
”Du, Maddox och Pure, imorgon. Våga inte misslyckas.” Xavier behöver inte ens förklara vad hans uppdrag är.
Sawyer flinar maliciöst. ”Det kommer jag inte.

Nutid

Maddisons perspektiv:
Neonljusen lyser upp alla ansikten på dansgolvet och ger även ljus till de som sitter vid borden. Jag pressar mig fram mellan alla dansandes kroppar med min och Joelles dricka i ett försök att inte spilla något.
Vi hade väntat alldeles för länge vid vårt bord på att en servitris skulle komma så jag bestämde mig att istället gå till baren för att beställa där, vilket inte det heller var världens lättaste. Men jag lyckades få dem att bjuda på drinkarna i alla fall.
Joelle tjuter glatt när jag räcker ett glas till henne, ett tecken på att hon kanske fått i sig lite för mycket. Hennes glada humör är tusen gånger gladare och hon finner det mesta roligt att skratta åt.
Justins överbeskyddande sida har än inte släppt, men det stör mig inte. Det är sexigt.
”Vill du gå och dansa?” Joelle ler stort i hopp om att jag ska säga jag.
En suck lämnar mina läppar. ”Vi var och dansade för fem minuter sen Jo.”
Då slår det henne. ”Ja, juste.” hon fnittrar och tar en klunk av sin drink. Jag bara skakar på huvudet med ett leende.
”men jag behöver faktiskt ta lite luft. Följer du med?” hon nickar ivrigt och tar sig upp från platsen, något som inte är alltför lätt då hon ska förbi ett gäng personer, dessutom är hon full. Hon snubblar ut på golvet och jag griper tag om hennes arm. Ett högt fnitter lämnar hennes läppar och jag undrar hur vi ska kunna ta oss nerför trapporna som är enda vägen ut.
Med hjälp av en snäll kille som hjälpt till kommer vi tillslut ut till den kalla luften och jag tar ett djupt andetag. Det bildas rökmoln av min andedräkt när jag andas i den kalla luften, men trots det kan jag inte känna av kylan.
En bit framför oss, i buskarna, står någon med huvudet neråt och det är inte så svårt att lista ut att personen kräks, något Joelle finner väldigt roligt. När hon tillslut skrattat klart snubblar personen därifrån och det tar ytterligare fem minuter innan hon slutar skratta igen.
”Burr”, Joelle kramar armarna om sig för att försöka skapa värme, ”det är jättekallt.” sluddrar hon.
”Du kan gå in om du vill. Jag stannar här ett tag.” Hon nickar och med ett leende försvinner hon iväg in till den varma klubben igen.
Trots den tunna klädseln jag bär fryser jag inte. Automatiskt börjar jag gå en bit ifrån klubben, där inga människor syns till och musiken inte hörs lika högt.
”Nämen titta vem vi har här.” Jag vänder mig om och genast dyker Sawyer och Maddox från JMs upp i mitt synfält. Maddox blick vandrar över min kropp.
”Damn, om du ändå visste vad jag skulle göra med dig om jag hade dig i min säng.” Maddox flinar.
 Något säger mig att jag borde sticka när jag fortfarande har chansen men ändå står jag kvar på samma ställe, som fastfrusen. Sawyer ta chansen och smiter bakom mig, så nära att jag kan känna hans andedräkt mot min nacke. Hans händer placeras vid min midja.
”Du berättade inte din smutsiga lilla hemlighet sist vi träffades.” hans läppar är så nära att de snuddar vid mitt öra. ”Åh vänta, det är ju två.”
Jag sväljer och öppnar munnen för att säga något men inget ljud kommer ut.
”Cat got your tongue?” flinar Sawyer.
”Jag vet inte vad du pratar om.” lyckas jag få fram.
Ett hånande skratt lämnar hans läppar. ”Du är väl medveten om vad vi pratar om Martinez. Varför börjar vi inte med Bieber?” Jag vänder mig snabbt om. ”Hmm”,
”Jag trodde du kunde göra bättre än så Maddie.” Det är Maddox den här gången, som har smugit upp bakom mig. Jag är omringad, det finns ingenstans att rymma ifrån. ”Och Red Bullets, verkligen?”
Lika snabbt som förra gången, om inte snabbare, vänder jag mig om så att jag står mot Maddox istället.  Han flinar och höjer på ena ögonbrynet. Där, ta chansen.
Med min armbåge slår jag till honom över näsan innan jag drar upp mitt ben för att knäa honom mellan benen.
”Bitch”, kvider Maddox och böjer sig ner. Jag snor runt och höjer näven för att slå till Sawyer men han stoppar min hand innan den hinner träffa honom.
”Ah-ah. Du ska ingenstans.” Sawyer greppar tag om min överarm och släpar med mig mot en svart Cadillac Escalade medan Maddox hänger efter. Han stannar mot bilen med mig uppressad mot den medan jag försöker ta mig loss från hans grepp i oändliga misslyckade försök. ”Spara på krafterna, du kommer behöva dem.”
”Vad borde vi göra?” Maddox lutar huvudet åt sidan medan han tänker. Han flinar, antagligen åt en idé och man kan verkligen se framför sig hur en lampa tänds ovanför hans huvud. Utan att säga något kliver han för att öppna bakluckan. När han kommer tillbaka runt bilen håller han i ett järnrör. Han skruvar och leker med den i handen innan han tar ett steg framåt och Sawyer ett bakåt. Mycket mer än så hinner jag inte komma ihåg innan smärta ilar genom mitt bakhuvud och allt svartnar.

 

Nästa kapitel är påväg, håller på med det just nu och hoppas att jag blir klar ikväll. Uppdateringen har skenat lite pågrund av mycket plugg, men är nu äntligen klar. Har nu inget mer att plugga till förrän efter påsklovet. Har påsklov nästa vecka och kommer då försöka skriva så mycket som möjlligt. Svaret på frågan är då snart.

 

Fick förresten jättefina kommentarer på förra kapitlet  och ska därför verkligen försöka att få upp kapitlet idag. Är hemskt ledsen att jag inte kunnat ge er ett kapitel tidigare, men ni ska bara veta hur tacksam jag är över alla era underbara kommentarer. Varenda en får mig på bra humör och gör så att jag vill skriva ännu mer. Kärlek till er❤

 

Kan avslöja att det kommer vara action i nästa kapitel,  och att en händelse som troligtvis kommer chocka er kommer ske. Någon som kan gissa?

 

 

 

Fokus. Jag sluter ögonen, tar ett djupt andetag, öppnar ögonen och sedan tänker jag inte alls när jag slår ett slag mot den svarta boxningssäcken framför mig.
Positionen jag står i nu ger mig betydligt mycket bättre kraft och jag träffar bättre än jag gjort förut. Flera slag senare kan jag känna tröttheten jaga ifatt mig men jag vägrar sluta. Jag är så inne i mina slag att jag inte märker att Justin har försvunnit förrän jag hör ett klickande ljud jag känner igen mycket väl. Något kallt träffar min hud och jag står som fastfrusen innan mina reflexer kickar in.  Jag sluter mina fingrar kring hans arm och i en rörelse vrider jag om hans arm på ett smärtsamt sätt innan jag vrider pistolen ur hans fingrar och placerar den under hans haka istället. Ett flin målar upp sig på hans läppar och han griper tag i min arm för sänka min hand.
”Imponerande babe.” han slickar sig om läpparna och lirkar loss pistolen från mitt grepp. ”det förtjänar nästan en kyss.”

---

 Vinden visslar utanför och dem bruna höstlöven rasslar i vinden. Mörkret har redan lagt sig över staden och skapar en kuslig miljö, dagen till ära. 31 oktober, också känd som allahelgonafton.

Jag brukade aldrig fira halloween förut, mer än att min mor brukade dekorera huset och några barn från gatan brukade gå bus eller godis, men Joelle har bestämt att vi ska gå på Pure, en klubb här i Stratford som ikväll har temat att man ska klä ut sig.
På mig sitter en sjuksköterske-dräkt Joelle så omsorgsfullt valde ut igår när vi var på en shoppingrunda, dock inte den slampigaste då det fanns några som visade mer hud i affären vi var i. Hon vill gå all-in och som den snälla bästa vän jag är låter jag henne göra det. I alla fall den här gången. Killarna har endast något enstaka fejk-sår i ansiktet som Joelle tvingade på dem, men tillskillnad från det är dem rätt så vanligt klädda. Själv har Joelle på sig en superwomen dräkt, något som faktiskt passar väldigt bra på henne.
”Babe?” Det är Joelle och inte Justin överraskande nog. Hon kliver in i vardagsrummet med två röda plastmuggar i händerna, en jag antar är till henne och den andra till mig. Precis som jag anat räcker hon fram den ena muggen till mig och jag ger henne en undrande blick. ”Fördrink.” förklarar hon och jag tar en klunk. Det är rom och cola, inte särskilt komplicerat men det räcker som fördrink.

Det tar inte särskilt lång tid innan steg hörs i trappan och killarna kommer gåendes ner för den. Justin, som har på sig ett par svarta jeans tillsammans med en enkel svart tröja som kramar om hans bröst perfekt, ler när han får syn på mig. Runt hans hals hänger en guldig kedja och i pannan har han ett fejk-sår med torkat fejk blod som runnit ner längs hans tinning medan Joelle så duktigt målat på ett blåmärke vid hans kindben. För att vara ärlig är det sexigt.
Dwayne snurrar på nycklarna i sin hand. ”Redo att åka?”

 

När vi kliver in i klubben känns det som om hela världen stannar för att titta på oss. Miljön är liknande andra klubbar, med dansgolv och neonljus och sedan finns det två bardiskar. Där uppe har Joelle förklarat att det finns bås där man kan sitta för att ta en paus, men även ett dansgolv. Dessutom finns det privata rum.
Musiken som dunkar genom högtalarna får blodet att rusa och det känns som om jag har tusen gånger mer energi än jag hade innan. Precis som vi är resten av klubben utklädda. Det är blandat med tjejer som har slampiga till mindre slampiga klädnader, medan de flesta killarna bara har fejk sår och inget mer än så. Klubben är dekorerad enligt halloween-temat med spindelnät lite här och där, och med drinkar i läskiga färger. Till och med bartendrarna har målat på fejk sår.
Med en hand runt min midja leder Justin mig till baren tillsammans med resten av gänget, där det bjuds på gröna drinkar till varje person som stiger in i klubben. Halloween-känslan är verkligen tydlig – de har lyckats bra på den fronten. När de gröna drinkarna tagit slut beställer Dwayne in en runda shots, en till var och en – förutom till Noah och Brayden som idag kör då vi har två bilar för att alla ska få plats – något tjejen bakom baren fixar snabbt innan hon går vidare till nästa kund. Alla tar ett varsitt shotglas i handen och höjer dem i en skål.
”Cheers!” utbrister Jolle och vi är inte sena med att upprepa det innan vi sväljer ner innehållet. Min hand är i Justins då jag anar att han inte har en tanke på att släppa mig ikväll, en anledning jag är mycket väl medveten om.
”Maddie!” Joelle skriker för att överrösta musiken. ”kom så går vi och dansar.” Hon drar i min arm, vilket orsakar att Justins grepp om mig hårdnar.
”Eh, jo jag kommer strax.” Jag suger på min underläpp och vänder mig mot Justin. Istället för att säga något placerar jag en hand vid hans nacke och pressar mina läppar mot hans. ”Jag kommer snart tillbaka.” mumlar jag mot hans läppar och innan han hinner protestera följer jag efter Joelle till dansgolvet för att börja dansa till den livliga musiken.
När flera låtar spelat förbi har jag tröttnat på dansgolvet och vill inget annat än gå tillbaka till baren för att ta något och dricka. Lane dyker upp bakom Joelle och jag ger honom bara en tacksam blick innan jag drar mig bort från dansgolvet.
”En vanilla sky, tack.” jag ler mot tjejen i baren som genast börjar på min drink. Det tar inte särskilt lång tid innan den står framför mig och hon försvinner iväg.
Jag vänder mig mot Dwayne som sitter i barstolen bredvid mig. ”Du har inte berättat något om tjejen i Vegas.” Jag lutar huvudet åt sidan och ser på Dwayne. Han ignorerar endast min blick och tittar sig omkring i klubben. ”Kom igen, berätta. Var hon bra?”
Han möter min blick med en suck. ”Jag antar det.” skakar han nonchalant på axlarna och skruvar på sig i stolen. Jag skrattar åt hans reaktion och tar en klunk av min dricka.
”Dansa med mig.” mumlar en raspig röst i mitt öra och får en rysning att rusa längs min ryggrad och mina knän att bli svaga. Det är bara effekten han har på mig. Dwayne verkar nöjd över att Justin kommit och avbrutit min utfrågning.
”Och om jag vägrar?”
Han flinar och lutar sig framåt så att hans läppar snuddar vid min hud. ”Då tvingar jag dig.” I en mjuk rörelse drar han upp mig på mina fötter och till hans bröst. Hans doft når min näsa och slår all luft ur mig. Han luktar precis som jag föreställer mig himlen och det får mig svag i hela kroppen. Sakta böjer jag huvudet bakåt för att möta hans bruna ögon som kan få mig göra vad som helst och jag känner mig som en oskyldig skolflicka när jag tittar upp mot honom genom mina ögonfransar. Ett flin är påklistrat på hans oemotståndliga läppar och jag kan knappt hålla tillbaka mig själv från att placera mina läppar mot hans.
Med en arm runt min midja drar han med mig till dansgolvet. Jag biter mig i läppen och automatiskt börjar min kropp röra sig till den dunkande musiken. Justin pressar mig närmre honom innan han vrider mig om så att jag står med ryggen mot honom. Jag pressar min rumpa mot hans skrev medan hans händer är på min midja och jag kan känna hans läppar mot min hals. ”Damn babe.” mumlar Justin och pressar mig ännu närmare hans kropp. Alkoholen tillsammans med Justins närvaro får mitt huvud att kännas snurrig. Justins läppar mot min hud gör inte saken bättre. ”Vi kanske borde göra det här oftare.” Justins röst är hes och förförisk och sänder rysningar längs hela min kropp. 

Det här skulle ha kommit ut för länge länge sedan, men då en massa saker kom ivägen igår fick jag inte tid att skriva klart det och sen när jag skulle publicera det krashade mitt internet, så sorry about that.

Hade tänkt att ha med (spoiler) en dirty scen i typ nästa kapitel eller det därefter, men jag måste skjuta upp det pågrund av en sak ni kommer få veta i nästa kapitel.
Hade det bra så länge finisar❤