”Ha det bra i helvetet.” skrattar jag humorlöst och ser in i hans panikartade ögon. De är vilda och rasande, men det jag suger åt mig mest åt är fasan. Jag klänger mig fast vid det, låter det hålla mig levande trots att varenda del av mig skriker i en annan sorts smärta än den som utspelar sig framför mig. Det är all min ilska, all min sorg samlat i lågorna som bränner honom levande som bål.
Och jag älskar varenda sekund av att se honom dö framför mina ögon, älskar att se honom så hjälplös och liten, älskar att höra hans smärtsamma skrik som efter en stund dör ut. Jag älskar att se allt liv lämna hans kropp, älskar att ha kontrollen jag så länge strävat efter. Men det jag älskar mest av allt är att det var jag som styrde över hans öde.

---

Jag ser upp på skylten ovanför ingången till baren jag precis är på väg in till. The hideaway, vilket är namnen på baren, är utkarvad i en träskiva ovanför den maffiga dörren.
Alkohol löser inga problem, det vet jag, men det gör inte vatten heller. Alkohol däremot kan få dig att glömma, trots att det endast är för några timmar och att de lämnar efter sig ett bankande huvudet. Men det är värt det.
Jag tar ett steg in och ser mig omkring. Inredning består mest utav trä, med läderklädda stolar och soffor. Baren är halvfull, med sorlande ljud och halvhöga skratt. Paret i hörnet lägger jag extra mycket märke till, av någon anledning.
Genast styr jag benen mot den tomma baren och lägger genast märke till att jag är den enda här som inte är i något sällskap. Jag tar plats i en av dem höga stolarna inklädda i svart läder och ser på klockan som visar att den är strax innan åtta.
”Vad var det till damen, då?”
En medelåldersman dyker upp i mitt synfält med hans läppar krökta i ett krokigt leende. Hans huvud är snaggat och under hans överläpp kan jag skymta snus. Han inspekterar mig med en rynka mellan ögonbrynen. ”Är inte du Biebers tjej?” Jag ger mannen en förvånad blick och han skrockar. “Ryktet sprids.” förklarar han. 
“Var.” rättar jag honom. 
Han gör en imponerad min. “Inte många tjejer skulle lyckas fånga hans hjärta.”
“yeah, och nu är skadan reden skedd.” muttrar jag, ovetandes om han hör eller inte. Inte för att det spelar någon roll. 
“Bieber brukar komma hit ofta.” fortsätter han och jag höjer ena ögonbrynet. Han flinar. “Jag är Lucky. Om du behöver något, vadsomhelst, är jag rätt kille.” 
Jag nickar långsamt. “Det är bra att veta. Just nu skulle jag behöva en shot. Eller två.” 
Hans skratt ekar mellan väggarna, men han börjar i alla fall göra i ordning två shots innan han placerar dem på disken framför mig. “På huset.” Han blinkar med ena ögat och jag är snabb med att svälja ner den första och sedan den andra direkt efter. Det bränner skönt i halsen och jag kan genast känna alla problem som tynger ner mig lossas lite i taget medan friheten istället griper tag i mig. 
“Åh, jag är Maddison, för den information.” kommer jag på att meddela honom.  
“Som om jag inte redan visste.” 
Först höjer jag på ena ögonbrynet, men kommer sedan på vad han menar. “Right, ryktet sprids.”

”Du lär dig snabbt.” konstaterar han och jag känner mig tvungen till att skratta. Jag beställer in några till shots, trots att jag börjar tröttna, men ju mer jag dricker desto mindre kan jag känna den smärtan som fyller mitt bröst.

“En till, tack.” Jag har tappat räkningen vid det här laget, men troligen är det min femte eller sjätte. Lucky skrockar och häller upp ännu ett shot glas innan han ställer den framför mig med en lätt duns. 
“Borde jag börja förbereda nästa redan nu?” skrattar han och ett litet leende tar plats på mina läppar. 
“Troligtvis.” mumlar jag och sveper sedan nästa. 
“Jag är ledsen över Bieber, förresten.” tillägger han en stund efter att tystnaden har lagt sig över oss. Baren är inte längre lika full, då de flesta har gått. Men paret i hörnet sitter fortfarande kvar, och trots att den ilande smärtan bultar i mitt bröst när jag tittar på dem kan jag inte titta bort. “för att det inte fungerade, eller whatever.” Han ger mig, eller i alla fall försöker sig på, en sympatisk blick men jag viftar bor det som om det vore en irriterande fluga. 
“Vad som är i det förflutna, stannar i det förflutna. Eller whatever. Vem bryr sig.” Jag rycker slarvigt på axlarna utan att riktigt bry mig. 
Men sen, utan att jag vill det, dras min blick mot paret i hörnet igen och det klöser och skaver innanför bröstet, trots allt alkohol jag förbrukat. Dock är jag rädd att ingen alkohol kommer ta bort smärtan, men super jag mig tillräckligt full så att jag tappar medvetandet behöver jag inte känna någonting. Jag nickar för mig själv och beställer sedan in en till. 
Skrockandes häller Lucky upp nästa, som säkert är min sjunde eller så. Man skulle ju kunna tro att jag skulle sitta på knäna med huvudet i toaletten vid det här laget. “Jag tror inte att din Bieber-relation är så långt bak i tiden, för att vara ärlig.” Åtminstone gör det inte ont när hans namn nämns längre. 
“Var inte ärlig då.” sluddrar jag, och han fortsätter skrocka. 
“Titta vem som är här.” talar en röst jag känner igen bakom mig. Jag snurrar runt i barstolen och ler när självaste Cole Reyes dyker upp i mitt synfält. Han är inte någon man glömmer i första taget. 
“Du ringde aldrig.” 
“Ringde va–” Jag hinner inte avsluta meningen innan jag kommer på vad han menar. Numret han gav mig, som är hans. En flashback till den natten i Las Vegas flimrar förbi i mitt huvud och något slår mig. Jag gräver i fickan på mina jeans, och mycket riktigt, där finner jag lappen med hans nummer som han gav mig då. Jag kommer ihåg att jag stoppade lappen i de här jeansen dagen efter. 
Medan jag biter mig i läppen placerar jag lappen i hans öppna hand och han vecklar upp den. Med ett flin möter han mina ögon. “Right.” 
För att ha druckit så mycket är jag ovanligt medvetande.

Jag upptäcker att Luckys hållning inte längre är avslappnande, utan istället är han spänd och stel. ”Du är inte välkommen här, Reyes.”
Cole fnyser. ”Lägg av, Suarez. Jag är här för att hämta paketet åt Camacho.” Han vänder sig mot mig med ett inbjudande leende. ”och när jag ändå är här kan jag plocka med mig denna raring.”
Min mage knyter sig. Men sedan tänker jag efter. Jag kan inte stanna här hela natten och jag vill inte åka hem. Hemma är deprimerande och sorglig, med frågor jag inte vill svara på.

Jag ler, ”Visst, Reyes, varför tar du inte denna raring hem?”

Med tunga steg tar jag mig upp från trappan till huset och knyter handen runt det silvriga handtaget. Hallen är tyst och lugn, men jag kan höra avlägsna ljud utifrån vardagsrummet där antagligen hela gänget sitter samlat.
Så tyst som möjligt tar jag mig fram till trappan, men tydligen inte tyst nog då Joelle dyker upp lika snabbt som om jag skrikit hennes namn i en grammofon. Hon måste ha hörsel som en hök.
Jag trippar snabbt upp från trappan, inte alls på humör för den utfrågning hon kommer ställa mig inför.

“Maddison–” börjar Joelle, men jag skär genast av henne. 
“Vad?” väser jag giftigt och stannar mitt i trappan med skorna dinglandes i mina händer. Det känns som om mitt huvud kommer explodera närsomhelst medan jag är i ett stort behov av en dusch. Det sista jag behöver nu är att bli utfrågad av Joelle.
“Vart har du varit?” 
“Ute.” svarar jag entonigt och förbereder mig att fortsätta upp från trappan när Joelles röst stoppar mig igen. 
“Maddie…” suckar hon och jag snor runt. 
“Jag behöver bara en dusch.” Jag ger henne ett leende innan jag vänder mig om igen och försvinner upp för trappan.
Mitt rum känns ensamt och sorgset, som om det enda som någonsin existerat där är ledsamhet trots att jag vet bättre. Men minnena som finns där vill jag inte ha. De gör för ont, men på samma gång vill jag inte släppa dem.
Jag flänger av mig min klänning och lämnar den på sängen innan jag tar stegen in till badrummet och lämnar mina underkläder på kakelgolvet. Sedan kliver jag in under den varma vattenstrålen och sköljer bort smuts och svett, sköljer bort gårdagen och Cole. Glasväggen som skär av duschen från resten av badrummet immas av det kokhetta vattnet och lämnar även min hud röd.
Jag sprutar en klick schampo i min handflata för att sedan gnugga in det i mitt hår.  Vattnet strilar ner för min kropp när jag sedan sköljer ut det och ersätter schampot med balsam innan jag tvålar in min kropp. Minuter efter att jag är klar står jag kvar i duschen och önskar att det vore lika lätt att skölja bort spåren av Justin.

När jag väl kliver ut från den välbehövliga duschen är mina fingrar skrynkliga, ett tecken på att jag duschat alldeles för länge. Kalla vattendroppar hittar sin väg nerför min rygg och får gåshud att spridas över min kropp. Så snabbt jag kan torkar jag mig, drar på mig de gamla vanliga mjukisbyxorna tillsammans med ett linne och sätter sedan upp mitt hår i en slarvig bulle.
Jag tar en tur vid nattduksbordet för att stoppa ner min mobil i fickan innan jag tar tjuren vid hornen och går neråt för att möta mitt öde.

Det doftar av mat ifrån köket och jag styr stegen dit, då duschen har fått mig att känna mig bättre. På bordet står en nachotallrik redo, med salsasås och smält ost, något som får mig mage att dra ihop sig i hunger. Men med maten kommer Joelle, så står på andra sidan med ett bestämt ansiktsuttryck och armarna korsade över bröstet.

Med en suck sätter jag mig ner och börjar genast äta för att dra upp på utfrågningen så länge som möjligt. ”Vart har du varit?”
”Du låter som min mor.” muttrar jag och tar en klunk av vattnet. Joelle höjer på ena ögonbrynet. ”På en bar och blev full. Söp bort mina sorger, du vet.” Jag ler svagt för att lätta på stämningen, men om något ser hon bara ännu mer spänd ut.
”Hela natten?”
Jag sväljer klumpen i halsen och ser ner på min mat. ”Jag mötte Cole.”
”Cole, som i Cole Reyes?” Jag nickar sakta. ”Maddison!”

”Vad?” muttrar jag, trots att jag vet misstaget jag gjort.
”Vet du vem Cole Reyes är?”

Jag himlar med ögonen. ”Jag är inte dum i huvudet. Ja, jag vet vem det är.”

”Gjorde ni något?” är hon inte rädd med att fråga.
”Om du frågar om vi låg så är svaret nej.”
Joelle slappnar av en aning, men hennes ställning här fortfarande spänd. ”Om jag frågar om ni gjorde något annat då?” Hon slickar sig om läpparna i väntan på mitt svar.
”Vi… kysstes. Men inget mer än så!” försvarar jag mig snabbt med när jag ser hennes ansiktsuttryck. ”Det var dumt och jag var full och det kommer aldrig hända igen.” Det känns som om jag pratar med min mamma, och inte Joelle.
”Maddison—” börjar hon, men hinner inte längre innan någon kliver in i köket. Mitt hjärta sjunker då jag möter de bruna ögonen. Från att tyda ifrån hans förkrossade ansiktyttruck har han hört alltihopa. Helvete.
Men sedan tänker jag om. Jag borde inte bry mig. Vi är inte tillsammans längre och han har långt ifrån att göra med det jag håller på mig. Det mp svida, men det är sanningen.
Jag vänder min blick mot Joelle och ignorerar Justin som står som förstenad. ”Titta.” börjar jag. ”Jag bryr mig inte. Det spelar ingen roll. Inget spelar roll.”

---

Detta är varför ni skulle komma ihåg Cole, ifrån när de var i Vegas. Han kommer även vara med i något kapitel längre fram och hjälpa Maddie med en sak ;)
Har inte så mycket att säga här mer än att ITD snart är slut, om kanske 10 kapitel eller sådär är lite osäker på den fronten. I nästa kapitel kommer det bli craaaaaazy, och ni kommer inte känna igen er i Maddison. Har varit borta från i torsdags, men är nu äntligen hemma. Har inte hunnit skriva något allt, men har allt planerat från och med nu till slutet ungefär och räknar med att det inte kommer ta så lång tid att skriva de resterande kapitlena. Hoppas på at hinna avsluta på ITD och börja på nästa innan skolan börjar, men vi får ser hur det går. Love y'all, puss!

 

En ovälkommen tår tar sig ner över min kind, men innan resten hinner komma pressar jag ihop ögonlocken och tvingar bort dem. Dessvärre är det redan försent. Tårarna blöter ner mina kinder och lämnar fästet vid min haka för att droppa på mina ben och det gör ont. Men jag välkomnar smärtan och omfamnar den trots att jag inte är redo att möta den, men kanske kommer jag aldrig bli det heller. Kanske är man aldrig redo för ett krossat hjärta, men det kommer ändå. Man blir tvungen att ta itu med smärtan trots att man inte vill, för livet går vidare och stannar inte för någon. Vad som än händer, vad för smärta man än tvingas utstå så går livet vidare och ingen kan stoppa det. Det bästa är att möta det och sedan fortsätta framåt, trots smärtan. Fortsätt alltid framåt.

---

Klockan på väggen framför mig tickar ovanligt högt och meddelar att den endast är strax efter tio.
Scenen framför mig, med ölflaskor utspridda på bordet framför mig och tomma cigarettpaket, påminner mig om situationen för ett tag sen, men skillnaden då var att Maddison fortfarande min. Ett styng av smärta fyller mitt bröst, men jag pressar inte bort den utan låter den istället fylla mig, för det får mig att känna mig levande och inte som den ihåliga zombien jag känt mig som de senaste dagarna. Det skaver och klöser och gnager men trots det bjuder jag in den och andas in smärtan som på samma gång som den inte längre får mig att känna mig tom, får mig att känna mig tommare än förut.
Mitt dunkande huvud är ingenting jämfört med det jag känner djupt i mitt bröst, där mitt hjärta vanligtvis skulle sitta, men det tog Maddison med sig efter att hon drog ut det från min bröstkorg och trampade på det som om det inte betyder något för henne, som om jag inte betyder något för henne.
Jag drar en hand genom mitt smutsiga hår och lutar bak huvudet mot soffkanten med slutna ögon. Jag vill ta ut min ilska på något, men att dra handen genom väggen var tydligen inte nog. Det resulterade endast i svullna knogar och ett hål i väggen som inte är alltför vackert.
En människa hade nog varit en bättre måltavla, och jag har den perfekta i personen i sikte. Snart i alla fall, först måste jag orka släpa mitt arsle ifrån soffan.
Jag fnyser nästan av tanken.
“Men fyy vad det stinker här. Vad fan har du haft för dig?” Joelle ställer sig vid kanten av soffan och ser först på röran framför mig innan hon väljer att vila blicken på mig.
Jag vågar inte möta hennes blick, alldeles för rädd för att se vad som döljer sig i hennes ögon.
En suck lämnar hennes läppar innan hon börjar ta sig an röran jag lämnat efter mig. Glasflaskorna klirrar mot varandra och i botten av några skvalpar till och med kvarliggande öl. Hon försvinner ut med dem i köket för att bara några sekunder senare komma tillbaka och ta plats brevid mig i soffan. Jag vägrar fortfarande se på henne, men jag kan nästan i ögonvrån se hennes sympatiska blick. Det får mig att vilja kräkas. Jag behöver inte att hon, eller någon annan för den delen, tycker synd om mig.
“Du kommer troligen inte tro mig när jag säger detta”, Joelle slickar sig om läpparna.
Jag lutar mitt huvud mot mina händer. “Låt bli.” varnar jag, men Joelle lyssnar aldrig och detta är inget undantag.
“men hon älskar dig Justin och gör endast detta för att hon tror att det är det rätta. Hon är envis, något både du och jag vet.” Hennes röst är mjuk, som en mor som talar med sitt barn, och får mig att känna mig liten igen. Jag hatar det.
Min röst är sträv när jag pratar. “Jag bryr mig inte.” Som om det skulle vara sant.
“Du kan ju försöka övertala dig själv det gubben”, Hon reser sig upp. “Gå och ta en dusch. Du stinker.”
“Tack.”
Duschens varma strålar får mig genast att slappna av när jag kliver in under vattnet. Jag står ett långt tag under den varma strålen innan jag kommer ur mina tankar och slår av vattenstrålen för att tvätta mig.
En känsla av att Maddison står i duschen tillsammans med mig drar över mig och jag inbillar mig att hon drar en hand över min rygg, något som sänder gåshud över mina armar.
”Fuck”, muttrar jag och sköljer av mig tvålen innan jag kliver ut från duschen. Jag virar en handduk runt min höft och kliver sedan ut i mitt rum för att få tillbaka lite vett.
Mitt hjärta värker av saknad och hallucinationen i duschen gör inte saken bättre. Det gör endast att jag önskar att hon vore här och att de senaste dagarna endast varit en hemsk dröm.
Men detta är verkligheten och bara den vetskapen får smärtan att förvärras.
Jag sväljer och släpper handduken till golvet för att därefter dra på mig ett par boxers. Jag greppar ett par mjukisbyxor, men ångrar mig sedan och drar istället på mig ett par jeans. Snabbt drar jag en tröja över huvudet och orkar inte ens bry mig om att fixa till håret innan jag skyndar mig ner.
”Ska du ha något och äta?” kan jag höra Joelle fråga ifrån köket, där jag även kan höra andra röster ifrån.
”Nej”, svarar jag från hallen och greppar bilnycklarna. Mat är det sista jag tänker på nu.

 

Jag lastar ut dunken med bensin ur bilens bagageutrymme och är extra noga med att kolla om jag har med mig min tändare. Bara tanken av det jag är på väg att göra får ett leende att målas upp på mina läppar. Detta har jag längtat efter.
Mitt hjärta dunkar hårt innanför mitt bröstben när jag tar mig uppför grusvägen till byggnaden där Tate fortfarande hålls fången, överraskande nog.
Dwayne har varit och matat honom regelbundet som ett husdjur, i väntan på att detta skulle ske. Det är dags att säga adjö till detta äckliga djur.
Stegen nerför trappan till utrymmet där Tate befinner sig känns extra triumferande. Blodet rusar i mina ådror och adrenalinet pumpar. Nu gäller det.
Jag harklar mig för att få Tates uppmärksamhet. Uttråkat lyfter han på huvudet. Ett flin drar sig över mina läppar.
”Det var ett tag sen, var det inte?”
Ett grymtande läte lämnar hans läppar men mer svar än så får jag inte. Jag flinar ännu större. Istället för att slösa tid på att kallprata öppnar jag dunken och sparar inte en enda droppen av bensinen. Hans slitna kläder är neddränkta i vätskan.
Jag fiskar upp tändaren ifrån min bakficka och leker med den mellan mina fingrar. Det är första gången jag ser något som endast kan namnges som rädsla i Tates ansiktsuttryck. Han försöker att inte visa det, men det syns lika tydligt som om det skulle var skrivet i hans panna. Känslan som fyller mig av att veta det är farlig, dödlig. Det får mig att känna som om jag har makt och kontroll. Hämnd. Jag bryr mig inte om hur galen det får mig att framstå, för jag älskar varje sekund av ögonblicket och jag tänker dra ut på det så länge som möjligt.
Jag cirklar stolen han sitter i, fortfarande med tändaren mellan mina fingrar.
“Hur går det med Maddie?” säger Tate och låter ett flin spegla sig på hans läppar men rädslan skiner igenom hans genomskinliga fasad.
Det känns som ett slag i magen, men jag låter inte det visas utan håller tyst medan jag fortsätter gå runt stolen, allt för att få honom att tappa vettet. All rädsla har fyllt hans blick, då jag antagligen ser galen ut i hans ögon, men nu bryr han sig inte om att dölja det. Känslan som fyller mig av att veta det är farlig, dödlig. Det får mig att känna som om jag har makt och kontroll.
Det är skrattretande att han väljer att dö som en fegis. Men åtminstone väljer han att dö som sitt sanna jag, för en fegis är allt han någonsin har varit och allt han någonsin kommer vara. En fegis kommer han bli ihågkommen som, om han blir det alls.
Jag stannar framför honom och hukar mig framför honom. Ett galet leende drar över mina läppar. Med min tumme sätter jag eld på tändaren och kastar den över hans ben.
Hans byxor fattar genast eld och sprider sig snabbare än jag hinner blinka till hans tröja som även den brister ut i lågor. Lågorna slickar hans ansikte, och jag kan höra hans skrik av smärta och det känns bra, som om jag har kontrollen. Det får mig att känna mig levande.
”Ha det bra i helvetet.” skrattar jag humorlöst och ser in i hans panikartade ögon. De är vilda och rasande, men det jag suger åt mig mest åt är fasan. Jag klänger mig fast vid det, låter det hålla mig levande trots att varenda del av mig skriker i en annan sorts smärta än den som utspelar sig framför mig. Det är all min ilska, all min sorg samlat i lågorna som bränner honom levande som bål.
Och jag älskar varenda sekund av att se honom dö framför mina ögon, älskar att se honom så hjälplös och liten, älskar att höra hans smärtsamma skrik som efter en stund dör ut. Jag älskar att se allt liv lämna hans kropp, älskar att ha kontrollen jag så länge strävat efter. Men det jag älskar mest av allt är att det var jag som styrde över hans öde.

 

 

Forskningen har kommit så långt så att man har kunnat stänga av genernas föråldrande. Tiden är nu det dyrbaraste i världen. Dem rikaste är de som lever för alltid, de fattiga får kämpa för sina liv och byta in världefulla smycken eller gamla saker för att kunna förlänga din odödlighet. Zoe är en 16 åring som förlorat sin familj som dog av för lite tid. Hon lever nu på dom farliga gatorna i New York City. En dag är hon nära döden och ligger på trottoaren och väntar på att tiden ska rinna ut tills en ung kille kommer och räddar livet på henne. Vem?

 

 

Missa inte kapitel 54 härnere ↓

Hans läppar mot min hals. Hans namn på mina läppar. Mina fingrar i hans hår. Han i mig, gör oss båda hela. Varenda beröring är med kärlek. Jag kan känna det när han kysser mina läppar, eller när han kysser min hud, eller bara när han rör vid mig. Det skiner i hans ögon.
Men sprickan är fortfarande kvar. Hotar med att förstöra och rasera.
Och det är alldeles försent för att laga.

---

”Gå inte.” Justin sluter sin hand runt min handled och drar mig mot honom. Jag skiftar blicken mot klockan som finns placerad på nattduksbordet. 07.03.
”Justin–”
”Snälla.”
Jag ger in och låter Justin dra mig till honom och kan sedan inte låta bli att gosa in mig i hans varma famn som numera känns som hemma. Jag kan känna Justins hjärta hamra vid min kind, men det är inte i en jämn och lugn takt, utan motsatsen, något som skapar ett leende på mina läppar. Justins bröstkorg är varm mot mina fingrar och hela han utstrålar en aura av kärlek. Fjärilarna fladdrar i min mage, vilket är en hemsk påminnelse om det som måste göras.
Jag sluter mina ögon för några sekunder för att ta åt mig av ögonblicket. Jag vill inte att stunden ska ta slut, någonsin, för när den gör det måste jag möta verkligheten.
Min kropp smälter ihop med Justins som om vi vore en och för ett ögonblick tror jag att det inte måste sluta såhär, att vi kan få det att fungera, men verkligheten kommer ikapp mig snabbare än jag kan räkna till tre. Jag har tagit mitt beslut och det är försent att ta tillbaka det.
Justin smeker fjäderlätt mina armar och fortsätter därpå upp till min axlar och ner mellan mina skulderblad. Jag lutar mitt huvud upp, bara tillräckligt mycket för att nå hans läppar. Våra läppar gjuts samman på ett sätt som är mer än perfekt, mer än kärleksfullt, mer än ord någonsin kan beskriva. Med en hand mot min korsrygg pressar Justin mig närmare honom, om det ens är möjligt, och hans värme raditeras till mig.
Jag drunknar i kyssen, håller fast i det som finns kvar. Justins läppar är mjuka och smakar sött och känns som hemma. Som om det alltid har varit självklart med Justins läppar mot mina och mina mot hans. Vid det här laget är Justin det enda som håller mig fast på jorden och hindrar mig från vansinne, men jag måste släppa taget. Släppa honom.
Jag lutar mig bakåt och sluter ögonen för att sedan luta min panna mot hans bröst. Jag lyssnar på ljudet av hans lugna andetag och min andning faller automatisk i rytm med hans. Min hand finner hans och jag flätar ihop våra fingrar. Stötar far i min kropp av endast den lilla beröringen.
Sömnen tar sakta över min kropp, från mina fötter och fortsätter sedan uppåt, del för del, tills jag faller tillbaka i sömnen i Justins armar, bara en sista gång.

 

När jag vaknar gapar platsen bredvid mig tomt. Klockan på nattduksbordet visar att den är över ett. Väskan ligger inte kvar på sin tidigare plats, men när jag ser mig om i rummet skymtar jag den i hörnet. Justin måste ha flyttat på den.
Jag hasar mig till kanten och slänger sedan benen över kanten. Trippandes tar jag mig fram till den undanlagda väskan och rotar fram ett par mjukisbyxor innan jag skyfflar undan gårdagens kläder i den. Jag drar ett linne över huvudet och låter mitt hår vara innan jag beger mig nerför trappan. Som vanligt är huset tyst och tomt och jag kan inte låta bli att undra vart de andra alltid tar vägen. Kanske till Bullets.
Jag dumpar väskan i hallen och fortsätter sedan för att leta efter Justin. Han sitter i soffan och bläddrar från kanal till kanal på teven, men stänger av den när jag stiger in i rummet.
”Hej.” hälsar han raspigt och reser sig upp. Jag biter mig i kinden och ser bort.
”Hej.” Orden lämnar mina läppar svagt och pipigt, inte alls som jag hade tänkt mig. Mitt hjärta hamrar innanför mitt bröst och det känns som om någon snörat ihop min hals.
Justin tar några steg mot mig tills det endast är några decimeter kvar mellan oss och trots att hela min kropp skriker på mig att backa kan jag inte röra en fena. Vi står så en lång stund tills något inom mig spricker och jag pressar bort honom med en hand på hans bröst, inte hårt, men hårt nog för att han ska snubbla bakåt några steg. Han fångar snabbt sin balans och ser på mig med något som är smärta i blicken.
Jag hinner inte se bort innan det är försent och hans smärta skär igenom mig som en kniv och smälter ihop med min egen. När jag lämnade Jace och min mor trodde jag aldrig att något skulle göra så ont, skära så djupt och lämna ärr så stora. Jag hade fel.
”Varför gör du det här?” Det går inte att missta den djupa smärtan i Justins röst. Det känns som om ett virus sprids genom mig, äter upp alla mina celler och långsamt dödar mig inifrån och ut. Om det ändå vore ett virus.
Jag öppnar munnen för att svara, men typiskt nog hittar jag inga ord. ”Jag…” Jag torkar mina händer mot mina jeans och knyter dem sedan för att hindra dem från att fortsätta skaka. ”Jag har redan sagt det.”
Han höjer på ögonbrynen, ”Vadå? Ditt prat om att vi är eld och is?” En fnysning lämnar hans läppar. ”Det är skitsnack.”
Jag skakar på huvudet. ”Nej, det är det inte.” är allt jag förmår mig att svara honom. Mina händer skakar när jag lyften den ena för att dra en hand genom mitt hår, endast för att ha något att sysselsätta mig med mer än att stirra ut i den tomma luften som någons slags galning. Tillslut samlar jag modet för att se in i Justins ögon.
”Om det är vad du vill tro hjärtat, så är du mer än välkommen att göra det för mig.” Sarkasmen som droppar från hans ord är omöjligt att missa och det skär genom mig som om någon spetsat med en pil. Utan att ge det en extra tanke vänder jag mig till det första vapnet jag kan hitta.
”Vet du vad? Jag önskar att jag aldrig hade träffat dig.”
Allt liv lämnar Justins ögon och lämnar dem tomma på en nanosekund så fort orden nått hans öron. Fasa fyller mig över orden jag nyss låtit lämna mina läppar.
Justin är det bästa och det värsta som hänt mig, men jag skulle aldrig, någonsin, önska att jag aldrig hade träffat honom. Inte ens för att slippa smärtan jag måste bära med detta.
Tystnaden lägger sig i rummet som ett täcke så tjockt att man skulle kunna ta på det. Varje andetag jag tar gör ont, som om mina lungor är punkterade. Varje slag mitt hjärta slår gör ont, som om någon stuckit en kniv genom mig. Varje sekund som passerar gör ont, oavsett vad jag gör.
Jag tar ett steg bakåt.
Jag vet att om jag går nu är det över. Slut. Done. Finito. ”Jag är ledsen.” Därför vänder jag mig om, samlar mina saker och går ut genom dörren. Slut. Done. Finito.

---

Kort kapitel och lång väntan, jag vet. Ber om ursäkt för det, men har haft fullt upp den här veckan då jag varit i Stockholm, haft massor av besök och sedan börjat göra om mitt rum. Då mitt rum ska göras om vet jag inte hur mycket tid jag får att skriva och dessutom ska jag åka bort nästa vecka och där kommer jag inte ha tillgång till någon uppkoppling om det nu blir så att vi åker. Ska försöka skrapa ihop några kapitel som jag kan tidsinställa, men som sagt får vi se hur mycket tid till det jag får. Men kom ihåg att fler kommentarer ger mig mer inspiration och lust till att skriva ;) Puss på er!

”Jag vill inte prata om det.”
”Ah, det är vad dem säger. Måste jag läsa mellan raderna eller menar du verkligen det?”
Jag kan inte låta bli att skratta, trots att bävan fyller mig. ”Jag vill verkligen inte prata om det.”
”Okej då.” Han försvinner ut från köket och lämnar mig ensam, men det tar endast några sekunder innan han är tillbaka igen. ”Ge mig den där. Om du ska tjura behöver du åtminstone inte göra det ensam.”

---

Jag ser på glaset med vatten framför mig.

Mitt huvud dunkar i något som kallas baksmälla, min tunga är snustorr och min mage gör ifrån sig mullrande ljud för att meddela att jag är hungrig, ändå är allt jag kan göra är att stirra på glaset framför mig som om det vore något slags magiskt fenomen.
Jag vet inte hur många glas alkohol jag fick i mig igår, men tillräckligt mycket för att skratta åt i princip allt Dwayne sade. Antingen var det mycket, eller så var Dwayne väldigt rolig just igår kväll. Jag väljer att gissa på väldigt mycket alkohol på grund av min dunkande huvudvärk, men även på grund av att jag inte kommer ihåg särskilt mycket efter att vi bytte ut whiskeyn mot vodka.
Jag vågade inte ens se mig i spegeln innan jag tog mig ner till köket när jag vaknade, då mitt hår antagligen ser ut som ett fågelbo. Och inte ett fint ett.
Min hand skakar när jag sträcker mig efter glaset, men jag vet inte varför. Törsten släcks så fort vattnet når min tunga, dessvärre behöver jag något annat för att bota min huvudvärk. Hungern tänker jag låta bli för nu, då tanken på mat får mig att vilja spy trots att min mage skriker efter det.
Jag klunkar i mitt hela vattenglaset innan jag fyller glaset igen och styr stegen uppför trappan för att hitta en huvudvärkstablett. Jag hittar aspirin i badrumsskåpet och sväljer det med vatten innan jag fortsätter in i Justins rum. Under sängen hittar jag en väska och börjar sedan packa, först det som är mitt ifrån badrummet innan jag fortsätter med sovrummet.
Höga steg hörs ifrån trappan och det tar inte lång stund innan dörren till rummet slås upp.
I dörröppningen står Justin.
För ett ögonblick stannar världen och vi stirrar på varandra. Det tar en lång stund innan han verkar inse vad jag håller på med och ett smärtsamt uttryck drar över hans felfria ansikte.
”Vad gör du?” Hans röst är sträv och orden lämnar hans läppar lite högre än en viskning. Han har påsar under ögonen, något som tyder på att han inte fått särskilt mycket sömn, men han är lika perfekt som alltid.
Jag vänder mig bort från honom för att fortsätta. Klädesplagg efter klädesplagg hamnar i väskan, en efter en, tills det inte finns särskilt mycket kvar av mina saker. Något som låter som en snyftning hörs genom rummet och det tar några sekunder för mig att inse att det kom från mig. ”Sluta.” Justin tar tag i mina händer för att stoppa mig från att fortsätta, men det spelar ingen roll. Det mesta utav mina kläder ligger redan packade i väskan, redo att tas härifrån. Allting inom mig skaver och klöser, skriker att jag ska sluta, men jag går emot alla mina instinkter och lyssnar på det min hjärna säger istället för mitt hjärta. Detta skulle ha skett förr eller senare, och det visste vi båda. Det visade sig bara att det hände förr istället för senare.
Jag undviker Justins grepp och vrider mig loss från hans grepp för att samla de sista sakerna för att sedan kunna försvinna härifrån så snabbt som möjligt. Tanken av att vad som kommer hända när jag suttit mina fötter utanför skrämmer mig, mer än någoting annat men det är försent för att ångra mig nu. Jag drar igen dragkedjan varefter jag hänger väskan på axeln, men mycket mer än så hinner jag inte göra innan Justin greppar tag i väskan och hindrar mig från att gå ett steg längre.
”Sluta.” upprepar han, den här gången skarpare. ”Jag vet inte vad du tror att du gör, men vad det än är, sluta!” Jag hoppar till av hans ton. Mitt hjärta dunkar hårdare än någonsin förut samtidigt som handsvett bildas i mina handflator.
”Släpp.” är allt jag förmår mig själv att säga, men det kommer inte ut lika starkt som jag hade hoppats på, utan låter istället svagt och ynkligt.
”Nej”, svarar Justin envist och drar i axelbandet vilket resulterar i att väskan faller med en duns till golvet. ”Om du trodde att var så enkelt att packa dina saker och dra så har du fel. Inget är så enkelt.”
Jag har lust att invända, för ja det är så enkelt, men inser sedan att han har rätt. Trots att jag är här, borta ifrån Joseph är han fortfarande här på ett sätt, som ett spöke i mitt förflutna. Han kommer aldrig försvinna. Inget är så enkelt.
Men det är enklare att packa mina saker och sedan dra än att stanna i ett förhållande där det känns så rätt men är så fel. Kanske var Justin och jag bara menade att bli kära, inte vara tillsammans. Och oavsett hur ont det gör måste vi acceptera det och gå vidare. I längden kommer det inte hålla, inte när våra viljor är så olika, inte när vi är så olika.

 

”Vi är som eld och is, Justin!” Jag kan inte låta bli att slänga med armarna för att få fram min punkt. ”Vi fungerar inte tillsammans!” Min bröstkorg höjs och sänks i ett hastigt tempo och tårarna bränner innanför ögonlocken, men jag låter dem inte falla.
Ett morrande läte lämnar Justins strupe och han nästintill kastar sig fram till mig. Min rygg slår i dörren innan hans läppar kolliderar med mina i en passionerad röra. Jag vet vad Justin försöker visa genom att kyssa mig och trots hur mycket jag vill ge in, kan jag inte. Mina händer pressas mot Justins bröstkorg, redo att trycka honom bort när han sluter sina händer kring mina handleder och tvingar mina armar mot väggen. Jag kan inte kämpa emot honom då han är alldeles för stark. En del av mig vill inte ens kämpa emot. En annan del av mig vill. Den första har redan vunnit.
Justins läppar är ivriga mot mina, mina likaså. Min ena hand försvinner in under hans tröja för att smeka hans bröst medan jag drar den andra genom hans mjuka hår. Justin hittar linnningen på mina hollister shorts och bara några sekunder därpå är de halvvägs nerför mina ben. Han drar själv av sig sin tröja innan han återigen trycker sina läppar mot mina. Som automatiskt virar jag mina ben runt Justins höft. Han styr oss mot sängen och det tar inte lång tid innan jag kan känna den mjuka madrassen under mig. Justin klättrar över mig, fortfarande med läpparna sammanlänkande med mina.
”Du kan inte säga att det här inte känns rätt.” mumlar Justin och drar med sina läppar över min blottade hals. En rysning far genom mig tillsammans med en elektrisk känsla och lämnar mig andlös och hänförd. Det känns i varje nerv, i blodet som rinner genom mina ådror, i varje del av min kropp, från hud till skelett. Justins händer trevar längs min midja och skapar gåshud över mina armar.
”Bara för att det känns rätt betyder det inte att det är rätt.” andas jag och sluter ögonen, hypnotiserad utav Justins läppar över min hud och hans händer över min kropp.
Justin drar in ett vasst andetag och jag kan känna hans fingrar gräva in i min hud. ”Säg inte så.” ber han med vädjande röst. Hans läppar finner mina igen, desperata, krävande och allt däremellan. Jag kan känna kärleken han försöker överföra, lusten som sköljer över oss båda.
Jag kan inte styra mina fingrar, utan dem letar sig som automatiskt till knappen på Justins jeans, som sekunderna därpå hamnar i en obetydlig hög på golvet. Bara sekunder därefter ansluter sig min tröja till högen och det enda som skiljer oss åt är våra underkläder.
Justins fingertoppar är fjäderlätta längs med min midja medan hans läppar är varma och fuktiga på min hud. Vid det här laget brinner hela min kropp, krävandes efter hans beröring. Han sträcker sig under mig för att skickligt knäppa upp min behå och dra av den från mina armar.
Jag är desperat. Desperat efter hud mot hud. Inget som skiljer oss åt. Bara han och jag.
”Justin”, andas jag och drar med händerna utefter hans bara rygg. Han svarar genom att placera ut kyssar längs konturerna av mina bröst, en rörelse som får all luft att lämna mina lungor. Mina bröstvårtor är styvnade och gåshud har stigit över varje del av min kropp där Justin har rört mig. När Justin tar en utav mina bröstvårtor i sin mun kröker jag ryggen i en båge. Desperationen har växt sig, jag behöver honom i mig. Min hand hittar hans kalsongkant, redo att kila in två fingrar för att sedan dra ner dem när han stoppar mig genom att ta tag i min hand.
”Vänta.” mumlar han och kysser nerför min mage, innan han placerar en retlig kyss vid mig för att sedan kyssa insidan av mitt lår. Jag kvider och trasslar in mina fingrar i hans hår, mer än redo. När han sedan, efter en stunds kyssande vid mina innerlår, torterande långsamt väljer att dra ner mina trosor stönar jag i något som är ett tyst skrik av frustration. Istället för att ta slut på tortyren kysser han sakta sin väg tillbaka till mina läppar innan han låter mig dra av det sista klädesplagget som skiljer oss åt.
Med ögonen fastlåsta i mina tränger han in i mig i en mjuk rörelse.  I den stunden spelar inget roll. Det enda som spelar roll är han och jag. Jag och Justin.
Hans läppar mot min hals. Hans namn på mina läppar. Mina fingrar i hans hår. Han i mig, gör oss båda hela. Varenda beröring är med kärlek. Jag kan känna det när han kysser mina läppar, eller när han kysser min hud, eller bara när han rör vid mig. Det skiner i hans ögon.
Men sprickan är fortfarande kvar. Hotar med att förstöra och rasera.
Och det är alldeles försent för att laga.

---

Som barn var det värsta som kunde hända att man föll ner från klätterställningen på skolgården och skrapade upp knäna, eller att mamma skickade med fel lunch i matlådan man fick med sig på morgonen. Världen var i princip fri från problem, bortsett från de lilla problem man stötte på någon gång ibland.
Men det var saker som gick att fixa. Reparera. Sätta plåster på såren och sedan äta glass och så var allt bra. Det verkliga livet är inte så lätt. Vissa saker går inte att reparera. Istället rasar det sönder och samman och man finner sig själv krossad och förstörd. Blottad. Och det värsta är att man inte kan se det komma, utan det kommer som en överraskning. Som ett slag i magen. Det slår luften ur dig och lämnar dig överraskad och förvirrad. När man sedan inser vad som händer är skadan redan skedd. Det är försent.
Mina ögon ser in i Justins bruna och kniven som redan finns i mitt hjärta vrids om lite till, förstör lite mer. Det känns som om jag ser rakt in i Justins själ, för jag kan se varenda känsla speglas i hans irisar. Jag vill gråta. Jag vill skrika. Jag vill göra något.
Men jag står still. Gör ingenting. Något inom mig skriker, ropar åt mig att göra något. Justin skakar på huvudet. Han skiftar blicken till marken, men jag hinner se besvikelsen och det gör mer ont än jag kunnat ana. Ett humorlöst skratt lämnar hans läppar innan han ser på mig igen.
”Varför berättade du inte? Jag hade till och med kunnat ta dig dit om du så hemskt gärna ville det!”
Klumpen i min hals växer och jag sväljer för att få bort den, men den dubblar storlek istället. ”Du skulle inte ha accepterat det och försökt prata mig ur det”, Justin öppnar munnen, antagligen för att protestera, ”och försök inte ens förneka det för vi båda vet att det är sant!”
Av alla lögner är det tydligen den här som gör mest ont, det svek som går djupast. Och det är jag som står för det, jag som matar lögner, om man nu kan kalla detta det.
”Varför kan du bara inte lita på mig?”
”Det gör jag ju!”
”Det är precis därför du väljer att undanhålla saker för mig.” Sarkasmen i hans röst skär djupt. Jag är antagligen värd det. Avsikten var inte att jag skulle berätta om mitt möte med Tate. Min tunga slant och sedan kunde jag inte ta tillbaka det, få det ogjort.
”Det var inte meningen att du skulle få reda på det.” muttrar jag.
”Självklart inte. Vad mer håller du hemligt? Du kanske inte bara råkade hamna här, utan är på uppdrag åt din kära far.”
Hela världen stannar. Det piper i mina öron. Min bröstkorg trycks ihop, som om jag pressas ihop av något som är tillräckligt starkt för att krossa mig. Min mun blir lika torr som Saharaöknen. Min tunga känns som sandpapper mot min gom. Jag stirrar på Justin. Hans ord ekar i mitt huvud.
Du kanske inte bara råkade hamna här, utan är på uppdrag åt din kära far. Din kära far, din kära far.
Orden hånar mig i mitt huvud. Justin verkar inse vad han har sagt för han flämtar. Jag bryr mig inte.
Du kanske inte bara råkade hamna här, utan är på uppdrag åt din kära far. Tates ord ekar tillsammans med Justins, som en remixad låt. Se till att säga adjö till fadern din, innan det är försent.
Och plötsligt kraschar hela min värld. Justin tror jag är en förrädare. Joseph ska dö.
Jag vet inte vad som är värst.
”Maddison–” men jag hör inte vad han säger. Allt jag hör är att Justin tror jag är en förrädare och att Joseph ska dö.
Minnen flimrar förbi i min hjärna. Minnen jag inte vill ha. Minnen jag inte vill se.

 

Han står så nära mig att jag kan känna hans andedräkt träffa mig ansiktet. Jag känner mig som paralyserad; jag kan inte röra på mig, än mindre göra något över huvud taget. Hans läppar är bara några centimeter från mig, och det får mitt huvud att snurra. Jag vill känna hans läppar mot mina, smaka på dem. Han placerar en hand vid min midja, så fjäderlätt att det nästan inte känns. Mina ögon är fasta i hans, och jag kan skymta en gnista i hans hasselbruna ögon. Han lutar försiktigt sitt huvud framåt och jag känner luften fastna i halsen. Hans läppar snuddar vid mina och jag sluter mina ögon. Han pressar dem helt mot mina och en massa fjärilar börjar dansa i min mage. Justins läppar är först mjuka och försiktiga mot mina, men när jag placerar en hand vid hans nacke för att pressa hans huvud närmare mig blir dem mer ivriga mot mina och jag kan känna en gnista fara genom min kropp. Hans läppar mot mina känns perfekt, som om det är allt jag någonsin önskat mig.  Med hjälp av handen han har på min midja pressar han min kropp närmare hans samtidigt som han drar sin tunga längs min underläpp. Jag öppnar munnen för att ge honom tillgång och hans tunga börjar genast utforska min mun. När vi båda måste ta luft särar Justin sina läppar från mina, och tar ett steg bakåt. Jag saknar genast hans kroppsvärme, och även hans läppar.

 

Jag biter mig i tungan för att inte skrika. Hårt. Blodsmak sprider sig i min mun. Prickar tar plats i mitt synfält och jag upptäcker att min värld snurrar. Det känns som om golvet rör sig under mig. Utan att jag kan styra det rör sig mina ben under mig. Ut från rummet, bort från Justin, ner för trappan. Min hand böjer sig runt det silvriga handtaget och jag pressar upp dörren. Allting snurrar. Luften ute är sval mot mina bara armar.
Jag sjunker ner på knä i det våta gräset. Spya stiger i min strupe och jag kan inte stoppa det innan det är försent och mitt maginnehåll ligger på marken. Jag hulkar och sedan kommer det mer och mer, och det verkar aldrig ta slut. Inte förrän min mage är tom och endast galla finns kvar bestämmer sig min kropp för att jag är klar. Med baksidan av min handflata torkar jag min mun och reser mig upp från gräset. Mitt hjärta bankar hårt i mitt bröst och en obehaglig känsla tar plats i min mage för att sedan sprida sig genom hela min kropp. Justin tror att jag är en förrädare. Joseph ska dö.

Regn faller ner från himlen i droppar och blöter ner den torra marken. Mörka moln har samlats på himlen och då och då dundrar åska över skyn. Minuter passerar medan jag sitter som hypnotiserad och ser ut genom fönstret medan regnet övergår till storm. En storm som matchar min insida.
En blixt skär över skyn och lyser upp den gråa himlen endast för någon sekund innan den är borta.
Jag ser bort från fönstret och ner på mina mjukisbyxor. Känslorna virvlar inom mig, alla på en och samma gång. Det som känns mest är smärtan; den är alltid värst. Justin har jag inte sett till på ett tag, något jag inte vet om jag ska vara lättad eller nedstämd. Tanken på Justin får smärtan att förvärras och orden jag helst vill glömma tar sig in i min hjärna och hotar med att sluka mig. Jag pressar bort dem som om de inte ens existerar. Nu luft fyller mina lungor när jag andas in, men den känns kvav och tjock så jag bestämmer mig för att ta lite frisk luft.
Ute på trappan finner jag Dwayne, med en cigarett mellan läpparna. Jag tar ett steg ut i det kalla och ställer mig bredvid honom. Ett plötsligt sug fyller mig och jag biter mig i läppen.
”Hej”, hälsar Dwayne och ser på mig. ”Vad gör du här ute?”
Jag ignorerar hans fråga och ser tillbaka på honom. ”Kan jag få en?”
Han höjer överraskat på ögonbrynet, antagligen för att han aldrig sett mig röka förut, men räcker fram paketet till mig. Jag fiskar upp både tändaren och en cigarett, placerar den mellan läpparna och tänder den innan jag tar ett bloss. Det lugnar genast mina nerver, som jag förväntat.
”Röker du?” Jag blåser ut röken i den kalla luften och skakar på huvudet.
”Brukade.” rättar jag honom, men jag vet inte om de bloss jag tog då och då räknas som att röka.
Ett flin sprider sig hans läppar. ”Tuffing.” Jag skrattar bara innan jag fimpar ciggen och vänder på klacken för att bege mig in igen, den här gången med lugnare nerver. Dessvärre är det som om någon har kastat en förbannelse över huset, då sekunden jag kliver över tröskeln spänner sig alla mina muskler igen och jag är tillbaka till ruta ett. En suck lämnar mina torra läppar och jag drar en hand genom mitt hår. Jag kanske behöver något starkare.
Mina ben styr mig mot köket och vidare mot vardagsrummet och vitrinskåpet där jag vet att killarna bevarar sin alkohol. Jag greppar en whiskey tillsammans med ett glas och går sedan tillbaka till köket för att placera dem på köksön. Jag fyller en fjärdedel utav glaset varpå jag sveper innehållet med tre stora klunkar och fyller glaset igen. En avslappnande känsla fyller mig och jag kan inte låta bli att le när tyngden sakta släpper från mina axlar. Jag är medveten om att det endast kommer hålla för ett tag och att när jag sedan kommer vakna upp imorgon kommer tyngden ha återtagit sin plats. Men det är värt det, för endast ett tag.
”Woah”, Dwayne tar ett steg in i köket. ”Något måste vara fel om du vänder dig till cigaretter och alkohol. Vad har hänt?” Jag snörper på munnen och tar ytterligare än klunk, något som indikerar att jag inte tänker svara på det. ”Jag slår vad om att det är Bieber.” fortsätter han och ser på mig med en frågande blick.
”Jag vill inte prata om det.”
”Ah, det är vad dem säger. Måste jag läsa mellan raderna eller menar du verkligen det?”
Jag kan inte låta bli att skratta, trots att bävan fyller mig. ”Jag vill verkligen inte prata om det.”
”Okej då.” Han försvinner ut från köket och lämnar mig ensam, men det tar endast några sekunder innan han är tillbaka igen. ”Ge mig den där. Om du ska tjura behöver du åtminstone inte göra det ensam.”