”Jag vill inte prata om det.”
”Ah, det är vad dem säger. Måste jag läsa mellan raderna eller menar du verkligen det?”
Jag kan inte låta bli att skratta, trots att bävan fyller mig. ”Jag vill verkligen inte prata om det.”
”Okej då.” Han försvinner ut från köket och lämnar mig ensam, men det tar endast några sekunder innan han är tillbaka igen. ”Ge mig den där. Om du ska tjura behöver du åtminstone inte göra det ensam.”

---

Jag ser på glaset med vatten framför mig.

Mitt huvud dunkar i något som kallas baksmälla, min tunga är snustorr och min mage gör ifrån sig mullrande ljud för att meddela att jag är hungrig, ändå är allt jag kan göra är att stirra på glaset framför mig som om det vore något slags magiskt fenomen.
Jag vet inte hur många glas alkohol jag fick i mig igår, men tillräckligt mycket för att skratta åt i princip allt Dwayne sade. Antingen var det mycket, eller så var Dwayne väldigt rolig just igår kväll. Jag väljer att gissa på väldigt mycket alkohol på grund av min dunkande huvudvärk, men även på grund av att jag inte kommer ihåg särskilt mycket efter att vi bytte ut whiskeyn mot vodka.
Jag vågade inte ens se mig i spegeln innan jag tog mig ner till köket när jag vaknade, då mitt hår antagligen ser ut som ett fågelbo. Och inte ett fint ett.
Min hand skakar när jag sträcker mig efter glaset, men jag vet inte varför. Törsten släcks så fort vattnet når min tunga, dessvärre behöver jag något annat för att bota min huvudvärk. Hungern tänker jag låta bli för nu, då tanken på mat får mig att vilja spy trots att min mage skriker efter det.
Jag klunkar i mitt hela vattenglaset innan jag fyller glaset igen och styr stegen uppför trappan för att hitta en huvudvärkstablett. Jag hittar aspirin i badrumsskåpet och sväljer det med vatten innan jag fortsätter in i Justins rum. Under sängen hittar jag en väska och börjar sedan packa, först det som är mitt ifrån badrummet innan jag fortsätter med sovrummet.
Höga steg hörs ifrån trappan och det tar inte lång stund innan dörren till rummet slås upp.
I dörröppningen står Justin.
För ett ögonblick stannar världen och vi stirrar på varandra. Det tar en lång stund innan han verkar inse vad jag håller på med och ett smärtsamt uttryck drar över hans felfria ansikte.
”Vad gör du?” Hans röst är sträv och orden lämnar hans läppar lite högre än en viskning. Han har påsar under ögonen, något som tyder på att han inte fått särskilt mycket sömn, men han är lika perfekt som alltid.
Jag vänder mig bort från honom för att fortsätta. Klädesplagg efter klädesplagg hamnar i väskan, en efter en, tills det inte finns särskilt mycket kvar av mina saker. Något som låter som en snyftning hörs genom rummet och det tar några sekunder för mig att inse att det kom från mig. ”Sluta.” Justin tar tag i mina händer för att stoppa mig från att fortsätta, men det spelar ingen roll. Det mesta utav mina kläder ligger redan packade i väskan, redo att tas härifrån. Allting inom mig skaver och klöser, skriker att jag ska sluta, men jag går emot alla mina instinkter och lyssnar på det min hjärna säger istället för mitt hjärta. Detta skulle ha skett förr eller senare, och det visste vi båda. Det visade sig bara att det hände förr istället för senare.
Jag undviker Justins grepp och vrider mig loss från hans grepp för att samla de sista sakerna för att sedan kunna försvinna härifrån så snabbt som möjligt. Tanken av att vad som kommer hända när jag suttit mina fötter utanför skrämmer mig, mer än någoting annat men det är försent för att ångra mig nu. Jag drar igen dragkedjan varefter jag hänger väskan på axeln, men mycket mer än så hinner jag inte göra innan Justin greppar tag i väskan och hindrar mig från att gå ett steg längre.
”Sluta.” upprepar han, den här gången skarpare. ”Jag vet inte vad du tror att du gör, men vad det än är, sluta!” Jag hoppar till av hans ton. Mitt hjärta dunkar hårdare än någonsin förut samtidigt som handsvett bildas i mina handflator.
”Släpp.” är allt jag förmår mig själv att säga, men det kommer inte ut lika starkt som jag hade hoppats på, utan låter istället svagt och ynkligt.
”Nej”, svarar Justin envist och drar i axelbandet vilket resulterar i att väskan faller med en duns till golvet. ”Om du trodde att var så enkelt att packa dina saker och dra så har du fel. Inget är så enkelt.”
Jag har lust att invända, för ja det är så enkelt, men inser sedan att han har rätt. Trots att jag är här, borta ifrån Joseph är han fortfarande här på ett sätt, som ett spöke i mitt förflutna. Han kommer aldrig försvinna. Inget är så enkelt.
Men det är enklare att packa mina saker och sedan dra än att stanna i ett förhållande där det känns så rätt men är så fel. Kanske var Justin och jag bara menade att bli kära, inte vara tillsammans. Och oavsett hur ont det gör måste vi acceptera det och gå vidare. I längden kommer det inte hålla, inte när våra viljor är så olika, inte när vi är så olika.

 

”Vi är som eld och is, Justin!” Jag kan inte låta bli att slänga med armarna för att få fram min punkt. ”Vi fungerar inte tillsammans!” Min bröstkorg höjs och sänks i ett hastigt tempo och tårarna bränner innanför ögonlocken, men jag låter dem inte falla.
Ett morrande läte lämnar Justins strupe och han nästintill kastar sig fram till mig. Min rygg slår i dörren innan hans läppar kolliderar med mina i en passionerad röra. Jag vet vad Justin försöker visa genom att kyssa mig och trots hur mycket jag vill ge in, kan jag inte. Mina händer pressas mot Justins bröstkorg, redo att trycka honom bort när han sluter sina händer kring mina handleder och tvingar mina armar mot väggen. Jag kan inte kämpa emot honom då han är alldeles för stark. En del av mig vill inte ens kämpa emot. En annan del av mig vill. Den första har redan vunnit.
Justins läppar är ivriga mot mina, mina likaså. Min ena hand försvinner in under hans tröja för att smeka hans bröst medan jag drar den andra genom hans mjuka hår. Justin hittar linnningen på mina hollister shorts och bara några sekunder därpå är de halvvägs nerför mina ben. Han drar själv av sig sin tröja innan han återigen trycker sina läppar mot mina. Som automatiskt virar jag mina ben runt Justins höft. Han styr oss mot sängen och det tar inte lång tid innan jag kan känna den mjuka madrassen under mig. Justin klättrar över mig, fortfarande med läpparna sammanlänkande med mina.
”Du kan inte säga att det här inte känns rätt.” mumlar Justin och drar med sina läppar över min blottade hals. En rysning far genom mig tillsammans med en elektrisk känsla och lämnar mig andlös och hänförd. Det känns i varje nerv, i blodet som rinner genom mina ådror, i varje del av min kropp, från hud till skelett. Justins händer trevar längs min midja och skapar gåshud över mina armar.
”Bara för att det känns rätt betyder det inte att det är rätt.” andas jag och sluter ögonen, hypnotiserad utav Justins läppar över min hud och hans händer över min kropp.
Justin drar in ett vasst andetag och jag kan känna hans fingrar gräva in i min hud. ”Säg inte så.” ber han med vädjande röst. Hans läppar finner mina igen, desperata, krävande och allt däremellan. Jag kan känna kärleken han försöker överföra, lusten som sköljer över oss båda.
Jag kan inte styra mina fingrar, utan dem letar sig som automatiskt till knappen på Justins jeans, som sekunderna därpå hamnar i en obetydlig hög på golvet. Bara sekunder därefter ansluter sig min tröja till högen och det enda som skiljer oss åt är våra underkläder.
Justins fingertoppar är fjäderlätta längs med min midja medan hans läppar är varma och fuktiga på min hud. Vid det här laget brinner hela min kropp, krävandes efter hans beröring. Han sträcker sig under mig för att skickligt knäppa upp min behå och dra av den från mina armar.
Jag är desperat. Desperat efter hud mot hud. Inget som skiljer oss åt. Bara han och jag.
”Justin”, andas jag och drar med händerna utefter hans bara rygg. Han svarar genom att placera ut kyssar längs konturerna av mina bröst, en rörelse som får all luft att lämna mina lungor. Mina bröstvårtor är styvnade och gåshud har stigit över varje del av min kropp där Justin har rört mig. När Justin tar en utav mina bröstvårtor i sin mun kröker jag ryggen i en båge. Desperationen har växt sig, jag behöver honom i mig. Min hand hittar hans kalsongkant, redo att kila in två fingrar för att sedan dra ner dem när han stoppar mig genom att ta tag i min hand.
”Vänta.” mumlar han och kysser nerför min mage, innan han placerar en retlig kyss vid mig för att sedan kyssa insidan av mitt lår. Jag kvider och trasslar in mina fingrar i hans hår, mer än redo. När han sedan, efter en stunds kyssande vid mina innerlår, torterande långsamt väljer att dra ner mina trosor stönar jag i något som är ett tyst skrik av frustration. Istället för att ta slut på tortyren kysser han sakta sin väg tillbaka till mina läppar innan han låter mig dra av det sista klädesplagget som skiljer oss åt.
Med ögonen fastlåsta i mina tränger han in i mig i en mjuk rörelse.  I den stunden spelar inget roll. Det enda som spelar roll är han och jag. Jag och Justin.
Hans läppar mot min hals. Hans namn på mina läppar. Mina fingrar i hans hår. Han i mig, gör oss båda hela. Varenda beröring är med kärlek. Jag kan känna det när han kysser mina läppar, eller när han kysser min hud, eller bara när han rör vid mig. Det skiner i hans ögon.
Men sprickan är fortfarande kvar. Hotar med att förstöra och rasera.
Och det är alldeles försent för att laga.