50 - I AM NOT
”Jag hatar när vi bråkar.” bekänner jag när kyssen är avslutad. ”Det suger.”
”Jag med, baby. Låt oss sluta bråka, okej?” Han ler och jag kramar om hans nacke.
”Deal. Vet du vad jag tycker vi ska göra nu?” Jag biter mig i läppen och han skakar på huvudet. ”Se på film.” jag lutar mig upp för att viska i hans öra, ”och mysa.”
”Låter perfekt.” Jag placerar en sista kyss på hans läppar innan vi beger oss upp mot mitt rum.
Vi gosar upp oss i min säng med en film spelandes på teven, jag med huvudet lutandes mot Justins bröst så att jag kan höra hans hjärtslag och med benen ihoptrasslade i hans. Och trots att det är så olikt oss kan jag inte låta bli att älska det.
Sängen knarrar när jag vrider på mig för att se på Justin. Täcket har glidit ner till hans höft, vilket lämnar hans överkorg blottad. Min blick vandrar över bläcket som är inristad i hans hud. Jag får en plötslig impuls av att följa hans tatueringar med mina fingrar, men jag drar tillbaka mina fingrar och griper tag om lakanen istället.
Justins arm är placerad runt min midja men hans grepp om mig är inte lika snävt som det brukar vara. Försiktigt, för att inte väcka honom, krånglar jag mig ur hans grepp för att sedan häva mig upp från sängen och upp på fötter. Så tyst som möjligt trippar jag fram på tå till badrummet där jag lämnat mina kläder innan jag drar på mig dem så snabbt jag kan. Jag slänger på mig en mörk hoodie och lämnar sedan badrummet för att fortsätta nerför trappan.
Nycklarna till Range Rovern tycks jag inte hitta någonstans och jag har en känsla av att Justin har gömt dem.
”Fan”, svär jag och drar upp nästa låda för att leta där.
”Vad letar du efter?” frågar någon bakom mig och jag snor överraskat runt. Framför mig står Dwayne med händerna i framfickorna på sina mjukisbyxor, som är det enda han bär.
”Eh, bilnycklarna.” harklar jag mig.
”Vart ska du?” begär han direkt att få veta och jag pressar ihop läpparna.
”Det är bättre om du inte vet.” skakar jag på axlarna och pressar mig förbi honom. ”Då behöver du inte ljuga för Justin ifall han skulle råka få reda på det.”
Dwayne ser på mig en lång stund. ”Du borde inte ljuga för honom.”
Jag sväljer och undviker hans blick. ”Jag ljuger inte, jag bara... undgår från att berätta vissa saker för honom.” Det är tekniskt sätt att ljuga, bara att det är sett från ett annat perspektiv. Men vad han vet skadar honom inte.
”Du vet att han kommer få reda på det på något sätt och då kommer han bli förbannad.” konstaterar Dwayne och kliver förbi mig för att därefter fortsätta mot köket. Jag följer efter med en klump i halsen. Ur en av kökslådorna fiskar han upp bilnycklarna som han sedan kastar mot mig. Med min vänstra hand fångar jag dem och återgår till hallen. Jag snörar snabbt på mig mina skor innan jag nästan störtar mot dörren.
”Var försiktig, Maddison.” hör jag Dwayne säga innan jag stänger dörren bakom mig.
Natten är varmare än den brukar vara den här tiden på året och träden är alldeles stilla. Jag drar ner luft i mina lungor och andas sedan sakta ut. Mina ben tar mig till den svarta bilen som står parkerad närmast bilvägen. Jag ser upp mot Justins fönster innan jag hoppar in i bilen och kör iväg, men det enda jag ser är månen som speglas mot glasets fönster.
Trots att jag endast varit där en gång kommer jag ihåg vägen dit som om jag är där varje dag. Man skulle kunna säga att den har fast etsat sig i min hjärna, och jag vet inte om jag ska tycka det är bra eller dåligt.
Jag sneglar på månen medan jag kör fram i mörkret. När man var liten trodde man alltid att månen följde efter en var man än åkte, kanske som någon slags skyddsängel där ljuset alltid är med dig, men sanningen är bara att månen är tillräckligt långt bort från jorden att vi ser den vart vi än står på jordklotet. En fnysning lämnar mina läppar. Sedan vandrar mina tankar vidare och jag bryr mig inte längre om månen.
När jag äntligen står parkerad vid tegelhuset är alla mina tankar borta, förutom av de som består utav personen som befinner sig i husets källare.
Jag trevar efter det silvriga dörrhandtaget då min blick dras till handskfacket. Bitandes i min läpp sträcker jag mig efter den för att dra den öppen och ljuset från månen speglas på den metallytan av den svarta pistolen som finns placerad där.
Jag kommer inte skjuta honom, men det känns säkert att ha den med mig så jag kilar fast den mellan mina jeans innan jag kliver ut från bilen. En ugglas ho-ande hörs genom natten tillsammans med flaxande vingar och jag ser mig omkring.
Huset är omringat av hundratals långa träd, vars blad är orange-bruna eller har fallit av vid det här laget. Bladen som redan har fallit ner knastrar under mina skosulor när jag tar mig fram till den svarta dörren. Jag fiskar efter nyckeln i min ficka och kan nästan inte låta bli att le när jag griper tag om den kalla metallen. Jag skjuter in nyckeln i hålet och vrider om så att dörren öppnas med ett lätt klick.
Stegen nerför trappan känns tunga, som om jag har bly i mina skor.
Tate ser upp när han hör mig komma och jag måste bita mig i tungan för att inte flämta. Hans ansikte är nästan helt täckt i torkat blod, hans högra öga är svullet och har en blåtira, hans över- och underläpp är sprucken och jag vågar inte ens tänka på hans näsa som ser trasig ut. Trots det känner jag inte medlidande för honom. Det känns faktiskt bra av att se honom så.
Jag skakar på huvudet. ”Det är jag inte.” Men jag skulle kunnat vara det.
”Vad för dig hit då?”
”Jag ställer frågorna här.”
”Vad får dig att tro det?” flinar han och asken utav ilska öppnas inom mig och sprider sig genom min kropp.
Toppen av min sko träffar honom mellan benen. ”Ouff”, stönar han smärtsamt och pressar ihop sina ben.
Jag flinar och placerar en hand på min höft. ”Det där kommer inte stoppa mig från att fortsätta.”
Han tar flera djupa andetag och blänger på mig, medan jag ser på honom. Jag kan inte vålla smärta på honom som lämnar märken efter sig, förutom blåmärken där hans kläder täcker det, annars kommer Justin säkerligen upptäcka det.
”Vet Justy-boy att du är här, eller borde jag berätta det nästa gång han bestämmer sig för att göra ett besök?”
Jag behåller mitt flin trots att han har träffat en svag punkt. ”Berätta du.” säger jag utan att tänka efter, men så fort min hjärna börjar bearbeta orden bildas en klump av oro i min mage.
Tänk om han faktiskt tänker göra det? Jag har inte tänkt på det innan, men Tate skulle också kunna avslöja min hemlighet för Justin.
Tate förblir tyst och jag har inte längre någon lust att stanna, men jag har inte fått de svaren jag vill ha. ”Jag vet att Joseph vet att jag är medlem i Red Bullets. Vad sa han när han fick reda på att jag var er fånge?”
”Jag vet inte.” Det ger honom ett slag i sitt redan förstörda ansikte. Han biter ihop tänderna men ger inte ifrån sig ett ljud som tyder på smärta. Jag stoppar mig själv från att slå honom hårdare genom att knyta nävarna.
”Sluta med lögnerna, Tate, och ge mig ett riktigt svar. Jag vet att du är nära hand med Xavier, annars skulle han aldrig låta dig röra mig. Vad sa han?” upprepar jag och krossar armarna över bröstet.
Först svarar han inte, utan stirrar bara in i väggen som en mentalsjuk idiot, men när han vänder sina ögon mot mig vet jag att han kommer berätta. ”Han beordrade oss att släppa dig. Jag har ingen aning om varför.”
Jag öppnar munnen för att svara men inget ljud kom ut. Han beordrade oss att släppa dig. Joseph beordrade JMs, hans eget gäng, att släppa mig? Det måste vara ett skämt.
”Se till att säga adjö till fadern din, innan det är försent.” flinar Tate.
Jag stirrar på honom. Mina insidor slår flera knutar på sig själv och lämnar mig med en obehaglig känsla. Utan att säga något mer vänder jag på klacken och skyndar mig därifrån.
Inte förrän jag har kommit ut på vägen igen kan jag slappna av, åtminstonde lite. Tankarna svirvlar inom mig tillsammans med känslor jag inte kan sätta ord på.
Jag slår på radion för att ignorera mina tankar och hummar till musiken medan jag trummar med fingrarna mot ratten, allt för att slippa tänka, i alla fall för ett tag.
När bilen äntligen står parkerad på uppfarten vid samma plats som innan letar jag efter rörelser i Justins rum och andas ut när det verkar lugnt. Pistolen stoppar jag tillbaka på samma plats som innan och stiger ut ur bilen. Jag vet inte hur mycket klockan är, eller hur länge jag har varit borta, men allt som spelar någon roll nu är att jag hinner tillbaka till Justins armar innan han upptäcker att jag är borta. Stegen till dörren är skyndade och lättnad fyller mig när jag drar i handtaget och dörren öppnar sig. Jag vet inte hur jag skulle komma in om dörren hade varit låst.
Skorna tar jag av mig och lämnar dem i en slarvig hög, innan jag därpå smyger upp från trappan.
Väl utanför Justins dörr stannar jag och lyssnar efter ljud, men det är tyst. Försiktigt pressar jag upp dörren med min handflata och tar ett kliv in i rummet.
Justin ligger i ungefär samma position som innan, med handen slängd bredvid sig medan hans bröstkorg höjs och sänks i ett lugnt tempo. Jag ler och drar av mig både hoodien och mina tighta jeans, längtandes efter att få somna bredvid Justin. Det är inte förrän nu, när jag ser på en sovande Justin, som jag känner utmattningen.
Jag slänger mina kläder på en stol och behåller det svarta linnet för att sova i det, varpå jag tar stegen fram till sängen. Jag är inte särskilt uppmärksam utan slår i min tå i sängens hårda kant och utan att jag kan styra det lämnar en rad av svordomar mina läppar, och inte särskilt tyst heller.
Justin rör på sig i sängen och jag håller för andan medan hans andningsmönster växlas från sömn till normal. Det känns som om hela världen stannar när Justin slår upp sina ögon.
För en stund tittar han bara på mig, innan hans ögonbryn dras ihop i förvirring.
”Vart har du varit?” gäspar Justin och lutar sig upp på sina armbågar med blicken fäst på mig. Jag gnager på min kind och leker med kanten på min tröja.
”Öh, på toan.” svarar jag och hoppas att han inte upptäckte att jag var borta tidigare.
Justin nickar kort och jag släpper ut ett andetag jag inte ens visste att jag hållit inne då han verkar tro på lögnen. Jag får en plötslig lust att hoppa och dansa runt i rummet av glädje, men det skulle avslöja mig. Istället kryper jag upp i sängen och in i Justins välkomnande armar.
”Det var inte mening att väcka dig”, mumlar jag och placerar en hand mot Justins varma bröstkorg. ”Förlåt.”
Han ler svagt och faller tillbaka i kudden. ”Det är okej, baby. Sov nu.” Han pussar min näsa och jag kan inte låta bli att fnissa, hur fånigt jag än tycker att det är. ”God natt.”
”God natt.”
Sedan gosar jag in mig i hans varma armar och somnar till ljudet av hans lugna andetag.
Har inte särskilt mycket att säga här än att kapitlet blev 1800 ord (oj) och tre sidor, vilket är en förbättring haha. Hade tänkt lägga till ännu en scen innan jag insåg hur lång kapitlet faktiskt redan var. Kan inte heller förstå att jag redan är på kapitel 49, det känns som om det var igår som jag började skriva på ITD. Min uppdatering börjar bli bättre nu, som ni kanske märker, vilket bland annat beror på alla fina kommentarer. Jag blir jätteglad av varenda en, och det kanske inte är så mycket men i mina ögon är det de. Vill även säga tack, inte bara till er som kommenterar, utan er som stödjer mig på instagram, klickar er in här varje dag och ger mig en anledning att fortsätta. Tack! Jag älskar er, väldigt väldigt mycket. Puss fina läsare!
49 - WATCH A MOVIE
”Du skrämde mig.” mumlar Justin och sluter sina ögon. ”Jag trodde jag hade förlorat dig.”
Jag skakar på huvudet. ”Du kan aldrig förlora mig. Aldrig.”
”Lovar du?”
Ett leende drar sig över mina läppar. ”Jag lovar.”
Igår var det han som lovade mig, idag är det jag som lovar honom. Men gud vet att löften bryts varje dag, gång på gång och inget säger att dessa löften kommer hållas.
”Nej”, morrar Justin och tar ett steg åt sidan för att blockera dörren. ”Du följer inte med.”
Det är inte en begäran, något han ber mig att göra, utan ett konstaterande. Ett konstaterande att jag stannar hemma. Ett konstaterande jag inte tänker acceptera.
Jag vet inte hur länge vi har haft den här konversationen om huruvida jag ska stanna hemma eller följa med för att tortera information ut ur Tate, men tillräckligt länge för att Dwayne har hunnit blivit otålig. Det är inget han visar, men det syns på hans kroppsspråk.
Jag kastar frustrerat med armarna, något jag har en tendens att göra när jag blir arg. ”Sluta försöka kontrollera mig och mina beslut, det var det Joseph gjorde och det var därför jag stack!”
Justin ryggar tillbaka som om jag har slagit honom och jag inser vad som nyss lämnat mina läppar. ”Fine, whatever.”
”Justin–” börjar jag, men han är redan utanför dörren med stegen styrda mot bilen. Dwayne ler svagt för att lätta på situationen och jag drar på mig min jacka med en suck. Bråka är allt vi verkar göra den senaste tiden.
Vägen till bilen känns snarare som hundra meter, än de tio de egentligen är. Bilen vi tar idag är inte Range Rovern, utan istället Justins jaguar, som omväxling. Jag hoppar in i baksätet och trär på mig bältet innan jag lutar huvudet mot fönstret med en suck.
Dwayne fyrar av ett leende ifrån framsätet, något jag knappt ens lägger uppmärksamhet på. Justin kör igång bilen med ett brummande läte och rullar ut från uppfarten och ut på vägen.
Jag har ingen aning om vart det har placerat Tate, då Justin igår hade insisterat på att skjutsa mig hem innan det tog Tate härifrån, men jag anar att det är på en avlägsen plats där det är svårt att hitta honom om du inte vet lokaliseringen.
Justin kör vidare in mot staden och jag gissar på att platsen vi ska till ligger på södra sidan av Stratford, och inte norra som vi bor på.
“Justin”, börjar jag, men biter mig i läppen när jag inte vet hur jag ska fortsätta.
Han byter grepp om ratten och slickar sig om läpparna. “Vad?”
Jag öppnar munnen för att säga något men min hjärna är blank så det enda som kommer ut är ett fånigt pip. Justin möter min blick i backspegel och genast mjuknar hans ansiktsuttryck.
“Maddison”, suckar han och jag sväljer. “Inte nu.”
Jag skiftar obekvämt på mig i bilsätet och flyttar blicken mot sidofönstret samtidigt som jag försöker ignorera den stela stämningen som byggt sig runt omkring oss.
Innan var inte bilresan bekväm, men den var inte heller reserverad som den är nu.
När bilen en stund senare stannar är jag glad att vi äntligen är framme och skyndar mig ut från bilen. Vi är mitt i ingenstans, som jag misstänkte, med en byggnad framför oss. Den är uppbyggd utav rött tegel med sprickor lite här och var med att tak som ser ut att rasa ihop när som helst. Huset har mystiskt nog inga fönster, men däremot en dörr gjord utav stål.
Nycklar dinglar i Dwaynes händer och han tar ett kliv mot dörren för att sticka in nycklarna innan han vrider om och drar upp dörren.
Inne i tegelhuset är det mörkt med damm i varje hörn och lampor som inte fungerar. Dwayne kliver in i det kusliga huset med både mig och Justin i hälarna. Huset är inte uppdelat mer än att det finns källare.
Där nere antar jag att Tate är. Fångad, precis som jag för bara några veckor sen. Tanken får en rysning att fara genom min ryggrad.
Våra skosulor ekar mot trappstegen när vi tar oss ner mot källaren. Mitt hjärta börjar banka hårdare och handsvett bildas i mina handflator. Jag drar nästan efter andan när min blick faller på Tate som sitter fångad i en stol, med både händer och fötter fastknutna. En tillbakablick blixtrar framför mina ögon, från när det var jag i den stolen. Jag blinkar för att få bort bilden innan jag återgår till nutiden och ser på Tate.
“Nämen se, är det inte de tre musketörerna?” skrockar han och ser på oss alla tre. “Fint att se dig igen Maddie.”
“Jag skulle säga detsamma, men jag gillar inte att ljuga.”
Tate fnyser och skiftar blicken mot Justin istället, “Stingslig tjej du har Bieber. Slår vad om att hon är bra i sängen.”
Justin knyter nävarna och spänner käken men innan han hinner göra mer än så hindrar Dwayne honom. Tate flinar triumfierande. Mer än så behövs det inte för att Justin ska slita sig ur Dwayne grepp och kasta sig på Tate med ett slag i hans ansikte.
Ett stön utav smärta lämnar hans strupe och slaget var tillräckligt hårt för att få honom att spotta blod. “Svag punkt?” ler Tate och ännu ett slag träffar honom, den här gången vid hans högra öga.
“Det räcker.” Dwayne kliver in och griper tag i Justins tröja för att sedan dra honom bakåt. Blod hittar sin väg nerför Tates haka och jag kan inte låta bli att grimasera trots att jag inte har något problem med blod. Ändå ger det mig en obehaglig känsla. “Håll dig samman.” mumlar Dwayne med spända käkar och släpper taget om Justin.
“Hur mår systern din, Dwayney-boy? Juste, hon är en hora, eller hur var det nu?” Dwaynes ögon mörknar, men inga mer tecken på ilska än så syns i hans kroppsspråk. Tate riktar tillbaka blicken mot Justin. “Eller var det inte Biebers lilla sex-objekt?”
Den meningen träffar oss alla tre som ett slag i magen och jag kan se både Justin och Dwayne spänna sig. Med blicken fortfarande på Tate öppnar Justin munnen, “Gå till bilen Maddison.” Jag är på väg att inflika när han ber mig igen, den här gången skarpare. “Bilen. Nu.”
Med luften i halsen styr jag stegen mot trappan, för att därpå nästan kasta mig upp för den. Väl däruppe stannar jag och ser bakåt, med en idé dunkandes innanför mitt skallben.
Gör det inte, viskar en röst i mitt huvud, men min nyfikenhet är allt för stor för att jag ska lyssna. Tyst smyger jag tillbaka nerför trappan och kikar fram bakom väggen.
Jag flämtar nästan när jag får syn på vad som sker. Dwayne har ett fast tag om Tates hår, för att hålla hans huvud stilla, medan Justin nitar in slag efter slag i hans ansikte.
Trots att blodet får kväljningar att resa i min hals kan jag inte slita blicken ifrån dem.
När hans ansikte är sönderslaget kan jag inte ta det mer, då blodet är för mycket, så jag rusar snabbt upp från trappan för att istället sätta mig i bilen och vänta.
“Maddison!” Joelle viftar med en hand framför mitt ansikte för att försöka få tillbaka min uppmärksamhet och jag spärrar förvånat upp ögonen. “Lyssnar du ens?”
“Nej, förlåt, jag var så inne i mina tankar. Vad sa du?” Jag ler och tar en klunk utav mitt vatten.
“Det spelar ingen roll. Är du okej?” Joelle ser oroligt på mig. “Du verkar så borta.”
Jag skakar bort det med en axelryckning och ser istället ner på min pasta. “Jag mår toppen.”
“Är det Justin?” gissar Joelle.
“Nej.” Ja.
Joelle öppnar munnen för att ställa en ny fråga när Justin kliver in i köket och mitt hjärta kan inte låta bli att hoppa vilt i mitt bröst bara av synen av honom. Han ger inte så mycket som en blick åt Joelle utan går raka vägen till mig. Överraskande nog placerar han armarna runt mig och lutar sin haka mot min axel.
”Vi måste prata.” mumlar han strax vid mitt öra och jag drar nervöst med mina fingrar längs mina trasiga jeans.
Joelle ler på andra sidan av bordet och jag är snabb med att resa mig upp för att dumpa resten av min pasta i diskhon innan jag tar Justins hand och leder honom ut till uteplatsen.
Det kanske inte är världens bästa plats mitt i november med tanke på kylan, men den bryr jag mig inte om särskilt mycket när jag har Justin i min närvaro.
”Justin–” ”Maddison–” börjar vi samtidigt och jag biter mig i läppen.
”Du först.” bestämmer Justin och stoppar händerna i sina framfickor.
Jag tar ett djupt andetag. ”Förlåt, jag menade inte det jag sa. Om Joseph…” Jag slickar mig om läpparna och ser försiktigt in i Justins ögon. ”Men du kan inte kontrollera mina val hela tiden. Jag hatar det.” erkänner jag och ser bort från Justins blick.
“Du vet att jag endast gör det för att skydda dig.” Han sväljer och tar ett steg fram för att ta min hand och dra mig till honom. “Jag skulle aldrig förlåta mig själv om något hände dig. Det har redan hänt en gång, jag tänker inte låta det hända igen.”
Det får mig att le. “Men du kan inte skydda mig hela tiden.”
Han drar en hand genom sitt hår och suckar. ”Jag vet.” Han pressar mig närmre honom och jag drar in hans doft i min näsa. ”Förlåt. Jag älskar dig.”
Istället för att svara ställer jag mig upp på tå för att fånga hans läppar med mina i en mjuk kyss som sänder stötar genom hela min kropp och mitt hjärta att fladdra.
”Jag hatar när vi bråkar.” bekänner jag när kyssen är avslutad. ”Det suger.”
”Jag med, baby. Låt oss sluta bråka, okej?” Han ler och jag kramar om hans nacke.
”Deal. Vet du vad jag tycker vi ska göra nu?” Jag biter mig i läppen och han skakar på huvudet. ”Se på film.” jag lutar mig upp för att viska i hans öra, ”och mysa.”
”Låter perfekt.” Jag placerar en sista kyss på hans läppar innan vi beger oss upp mot mitt rum.
Vi gosar upp oss i min säng med en film spelandes på teven, jag med huvudet lutandes mot Justins bröst så att jag kan höra hans hjärtslag och med benen ihoptrasslade i hans. Och trots att det är så olikt oss kan jag inte låta bli att älska det.
Detta kapitel är liiiiiite längre än det brukar vara, men jag lovar att det blir längre än såhär så fort jag börjar med nästa. Fick lite moraliskt stöd och hjälp och även inspo med detta kapitlet av Liv från MBS. (Klicka hääär för att komma dit) Tack darling❤️
Nästa kommer så snart som möjligt, läs och kommentera sålänge bae's! Kramisar❤️
LÄNKBYTE - FOREVERBIEBS
Hon har allt förutom kärlek, han har allt förutom kärlek. Hennes tårar är värd guld, men ände förlorar hon tusentals varje dag. Hans tårar är inget värt, men ändå sparar han varje droppe. Dom har allt gemensamt men ändå inget. Hennes far är djävulen han själv, hans far är bortglömd. Deras berörningar gör så att dom blir ett. Deras relation är risktabel, men ändå väljer dom att chansa. Om han bara kunde tro på deras relation skulle allt bli enkelt, men hon vill inte ha enkelt. Jennifer-jen- är en 17 årig tjej, hennes liv är bortom komplicerat. Allt hon vinner förlorar hon. Hennes hopp är försvunen för länge sen. Hennes mor var lika vacker som hon. Henns far har lagt en förbanelse över henne. Vad ska hon ta sig till? Istället för att hennes liv ska bli mindre komplicerat blir det motsattsen när hon faller för honom. Justin är en 19 årig kille, han har en familj. Inte vilken familj som helst utan den alla fruktar. Hans mor dog när han var ung, hans far blev alkolist och han rymde. Hennse framtid är ljus men hans är lika mörk som slutet av univärsum.
"Darkness is not always fear and the light is not always safety. Be aware of what you believe in."
Han är mörker och hon är ljuset. Ta reda på mer och läs Dark light.
❤️
Läser ej denna, men handlingen är huuuuuuuuuuur bra som helst, något ni alla måste hålla med om. Hon skrev även såsåsåså fint om mig, vilket är ännu en anledning att ta er in på hennes blogg och börja läs, då hon är så himlahimla snäll. Så klicka er in på hennes blogg här eller på bilden!
Glöm inte kapitel 47 här nere
48 - DARKNESS
Justin ler och ser ner på mig, ”Vadsomhelst.”
Jag tar ett djupt andetag och smeker hans nacke. ”Ge aldrig upp på mig.”
”Jag lovar baby.” hans läppar snuddar vid mina. ”Jag lovar att aldrig ge upp på dig.”
Gatlamporna och är det enda som lyser upp den mörka staden när vi åker genom Stratford, mot sjukhuset. Jag sitter spänd i mitt säte, laddad inför det som komma skall. Det här är bara början på planen vi har för att få vår hämnd till JMs, för att slå tillbaka.
Informationen Carlos har framfört är att jag ligger medvetslös på sjukhus, då skadorna visade sig vara värre än de trott. Uppenbarligen är inte det sant, men det är planen. Carlos har sedan meddelat att deras plan är att skicka Tate hit, nu på natten för att avsluta det. Avsluta mitt liv.
Något bubblar i mig, någonstans djupt inne. En känsla jag inte kan identifiera, och ju närmre vi kommet sjukhuset, desto starkare bubblar känslan. Det är inte förrän vi parkerar vi sjukhuset som jag känner igen känslan som hämnd. Hämnd på Tate och den tortyren han tvingade mig att utstå. Jag drar med fingrarna över min hals där ett ärr är inskuret efter kniven. Jag kan inte känna det i huden, men jag vet att den finns där och bara det sänder rysningar genom min ryggrad. Inte för att jag är rädd, utan för att någon har lagt sina fingrar på mig och skapat ett märke på min kropp. Ett märke som aldrig kommer försvinna.
Jag är först ut ur bilen, redo att ta min hämnd. Hämnden är placerad på ett silverfat mitt framför mig och jag vet att de kommer smaka ljuvligt.
”Maddison”, det är inte förrän Justin säger mitt namn som jag upptäcker att jag redan är på väg mot ingången. Jag vänder mig om och möter hans bruna ögon jag alltid finner mig själv att fastna i. ”Kom hit.”
På bara några sekunder är jag framför honom, som om han har någon sorts kraft över mig. Han håller fram en pistol, men jag fnyser. ”Jag behöver ingen pistol.” Jag drar fram min kniv och flinar maliciöst. Mitt flin faller när jag ser hans ansiktsyttryck.
”För säkerhets skull.”
”Jag behöver ingen pistol.” upprepar jag.
”För mig?” försöker han. Jag biter mig i läppen och ser ner på pistolen. För honom.
När pistolen är säker i min linning ställer jag mig på tå för att kyssa hans läppar innan jag försvinner mot sjukhuset, redo att ta min hämnd.
Som förväntat är det Tate som dyker upp i dörren till sjukhusrummet. Skillnaden är att jag inte ligger medvetslös i sängen, utan står framför honom med ett flin på läpparna. Han stannar chockat i dörröppningen.
”Trodde du verkligen att det skulle bli så lätt, prinsessan?” hånar jag honom med hans egna ord och innan han hinner reagera tar jag mig fram till honom och trycker upp honom mot väggen med en hand runt hans hals. Han är på väg att kämpa emot men jag är snabb med att dra fram en kniv och trycka in den i hans sida. Han stönar till utav smärta.
Han kanske är starkare än mig, men jag är snabbare och smidigare och det kan jag använda till min fördel. Min hand stoppar hans lufttillförsel och det tar inte lång tid innan en röd färg drar över hans ansikte. Jag lossar lite på greppet så att han kan dra ner luft i sin strupe, men sticker in kniven på ett annat ställe och vrider om. Ett väsande andetag lämnar hans läppar och jag stoppar lufttillförseln återigen. Han griper tag om min handled för att försöka få bort min hand, men mer än så kämpar han inte emot.
Antagligen vet han att det inte spelar någon roll om han kämpar emot eller inte, men kom igen, lite motstånd hade varit kul.
Jag spänner min hand runt hans hals igen och den röda nyansen återtar hans ansikte.
”Tänker du verkligen inte kämpa emot? Pussy”, spottar jag för att provocera honom och han biter ihop. En flashback ifrån när det var tvärtom, från när jag var den svaga och när han var i kontroll blixtrar i mitt minne och jag använder mer kraft. Jag drar ut kniven och pressar in den nedanför hans revben. Kniven låter jag sitta kvar när jag istället använder handen för att trycka hårdare mot hans hals.
Döda honom inte, upprepas en röst i mitt huvud, men hämndlusten är alldeles för stark. Tate kippar efter luft och jag vet att om jag inte släpper nu kommer jag döda honom.
Dörren in till rummet slås upp med så mycket kraft att den slår i väggen med en smäll. Mitt grepp om hans hals hårdnar och jag märker hur han börjar säcka ihop under mitt grepp.
”Det räcker Maddison.” Rösten är mjuk, men det är inte Justin som jag förväntat mig, utan Dwayne. ”Kom igen, det här är inte du.”
Kanske är det här precis jag. Kanske är det här precis vem jag är, vad jag är gjord för. Men jag släpper och Tate sjunker ihop på golvet, flämtandes efter luft.
Lusten att spotta på honom är stor, något som sliter i roten av min mage men jag behåller min stolthet och håller huvudet högt när jag kliver ut från sjukhusrummet. Utanför sitter Shane, i en av stolarna som står utplacerade längs väggen för att inte dra till sig uppmärksamhet.
Vi lyckas ta oss ut genom sjukhusets bakväg med Tate utan att någon ser oss, lyckligtvis. Justin står lutat mot sjukhusväggen, väntandes på oss, och för ett ögonblick sköljer lycka och kärlek igenom mig men det försvinner på en nanosekund, som om min kropp pressar bort alla mina känslor. Jag går rakt förbi honom med stegen riktade mot bilarna som står parkerade bara några meter härifrån. Dwayne lyckas få in Tate i den ena bilen medan Shane tar plats i förarsätet.
Någon tar tag i min arm och drar mig tillbaka. Jag snubblar in i Justins famn och min hals snörar ihop sig, som om jag stryps. Jag stirrar blankt i hans ögon utan att bry mig om vilken sida av mig som visas. Även om jag står framför Justin finns ingen gnutta kärlek eller samvete i mig. Istället kokar hämnd i mitt blod. Ingen leker med Maddison Martinez. Jag är inte en bricka i någons spel.
”Hey”, han tar tag i mina armar och ser in i mina ögon. Oro speglas i hans bruna irisar. Men den delen utav mig som styr, den delen som har varit gömd fram tills nu bryr sig inte om Justin. ”Maddison, baby”, han skakar om mig för att få tillbaka mig till verkligheten, men det är som om jag är död inuti, avdomnad från känslor, avdomnad från någon känsla av det som är verklighet. Ilska och hämnd pulserar genom mig, det enda jag känner, och allt jag kan göra är att stirra framför mig medan mörkret slukar mig och drar in mig i dess håla.
Stunden därpå är hans läppar mot mina, mjuka och desperata. Desperata att få mig tillbaka. Min första reflex är att pressa bort honom, kämpa emot, men när mina händer hittar hans bröstkorg griper jag tag om hans tröja istället och pressar mig själv närmare honom. Mörkret som har legat och lurat och hotat att svälja mig är borta och jag kan känna mitt hjärta slå i hundraåttio medan fjärilar fyller min mage. Ilskan och hämnden är bortsköljd, försvunnen. Justin särar på mina läppar med sina och när hans tunga finner min skjuter en elektrisk känsla genom min kropp och mina händer flyttas från hans bröst till hans biceps, till hans nacke där jag väljer att hålla dem.
”Du skrämde mig.” mumlar Justin och sluter sina ögon. ”Jag trodde jag hade förlorat dig.”
Jag skakar på huvudet. ”Du kan aldrig förlora mig. Aldrig.”
”Lovar du?”
Ett leende drar sig över mina läppar. ”Jag lovar.”
Igår var det han som lovade mig, idag är det jag som lovar honom. Men gud vet att löften bryts varje dag, gång på gång och inget säger att dessa löften kommer hållas.
47 - FOR ONCE
”Hon hatar mig.” muttrar jag och drar en hand genom mitt hår.
”Jaså? Fixa det då istället för att sitta här och lipa.” Jag begraver huvudet i händerna och Dwayne suckar. ”Om du inte tänker ta tag i ditt förhållande kan du åtminstonde ringa Carlos och fixa första delen av planen.”
Jag nickar och han försvinner äntligen. Jag fiskar upp telefonen från min ficka och slår in hans nummer.
Carlos är en kille i JMs, som egentligen jobbar för oss. Vi kan inte använda oss för mycket utav av honom då de skulle bli misstänksamma, men ibland använder vi honom så att han kan ge falskt information som missleder JMs.
Signaler går fram en stund innan någon från andra linjen svarar.
”Carlos?” ler jag. ”Jag vill att du gör mig en tjänst.”
Himlen är grå och tråkig och täckt utav moln. Närsomhelst set det ut som om regndroppar ska falla ifrån molnen och kollidera med marken.
Jag sitter på husets tak, då jag hittade en stege lutad mot huskanten och bestämde mig för att klättra upp på taket utan någon som helst anledning. Kanske för att få ro och sätta mig ner och tänka, eller på grund av känslan utav frihet.
Jag har fortfarande inte bestämt mig för om det var en bra eller dålig idé.
Ingen annan är hemma förutom jag. Ingen skulle märka om jag faller ner för taket. Eller hoppar.
När jag var liten brukade jag alltid rymma upp på taket när jag hade bråkat med min mor eller Jase, så att de inte skulle hitta mig. Nu tror jag faktiskt att de visste vart jag var bara att de lät mig vara för mig själv, då de aldrig kom för att leta efter mig.
Jag höra en bil köra upp på uppfarten nedanför, och hasar mig mot kanten för att kunna se vem det är. Jag förväntar mig att se Liam och resten av gänget men ut kliver Justin.
Mitt hjärta börjar genast banka hårdare. Hans blick möter min och det känns som om hela världen stannar.
Det var i måndags som jag såg honom senast, då jag lämnade honom med ilskan kokandes i blodet. Idag är det torsdag. Ilskan är som bortblåst och nu fyller saknad mig istället. Ändå är jag inte glad att se honom.
Han bryter ögonkontakten och börjar gå emot huset, men jag kan inte höra en dörr som öppnas eller stängs. Han måste komma hitåt.
Jag drar in ett skarpt andetag. Det är försent för att sticka. Jag skulle kunna hoppa.
Tanken stryks så snart jag kom på den. Det vore bara löjligt.
Det tar inte lång tid innan något, eller snarare någon kan höras bakom mig. Någon som är Justin. Jag sitter kvar på min plats och låter honom sätta sig bredvid mig utan säga att säga något. Mitt hår blåser i den kalla höstvinden och gåshud uppstår på min hud.
”Vad gör du här?” kan jag tillslut inte stoppa mig själv från att säga. Sakta drar jag med fingrarna över takets plattor.
”Var inte fånig.” Hans röst är lugn och mjuk och inte en hint utav ilska eller ett tecken på att han vill bråka kan höras. Det är upp till mig att skrika på honom.
Jag är tyst. Det enda som kan höras är den visslande vinden och våra andetag, och jag kan höra mina hårda hjärtslag, men det hoppas jag inte Justin kan.
”Jag har saknat dig.” säger han tyst, som om han egentligen inte vill erkänna det.
Trots att mitt hjärta skriker samma sak låter jag tystnaden växa. Det skulle vara så enkelt att låta det gå. Bara för en gång. Förlåtelse är vad du gör det till. Om jag väljer att göra det svårt och komplicerat är det, det.
Men jag väljer den andra vägen. Den mindre komplicerade. Jag finner mig själv i hans armar och en snyftning jag inte kan stoppa lämnar mina läppar. Justin kramar om mig så hårt att all min luft nästan pressas från mina lungor. Jag bryr mig inte.
Någonstans under kramens gång hittar mina läppar hans och all ilska försvinner ur min kropp. Hans fingrar trasslar in sig i mitt hår och jag virar mina armar runt hans nacke för att komma så nära honom som möjligt. Hans läppar är mjuka och söta och alldeles perfekta och jag finner mig själv att förlora mig i stunden, och i kyssen och i honom. Det spelar ingen roll att vi sitter på ett tak, inget spelar någon roll förutom jag och Justin. Justin och jag är allt som någonsin spelat någon roll.
”Maddison,” mumlar Justin mot mina läppar efter en stund och jag slår upp mina ögon. Han greppar min midja och för en stund är jag rädd att han ska pressa mig bort från honom, men han gör motsatsen och pressar mig närmre honom istället. Jag ser in i hans ögon och förstår allt han försöker säga utan att han behöver uttala det. Jag återförenar våra läppar och kan inte låta bli att älska hur hans läppar smälter ihop med mina, hur våra kroppar smälter ihop som en.
Andlöst drar han sig undan för att se in i mina ögon, ”Vi borde kanske gå ner.”
Jag biter mig i läppen. ”Kanske.” och sedan är våra läppar sammanlänkade igen.
Tillslut klättrar vi nerför taket och hittar vägen till mitt rum istället. Våra läppar måste ha saknat varandra mer än jag anat, för när vi krossar tröskeln in till mitt rum är de fortfarande sammanlänkade, som om de aldrig någonsin varit särade. De som om vi tar igen all tid vi har missat.
”Jag måste duscha”, mumlar jag efter ett tag med en suck och Justin drar sina läppar över mina.
”Jag hoppas det är en inbjudan.” Och det är det.
Justins fingrar hittar kanten på min tröja och han drar den över mitt huvud. Samma process händer med hans tröja, och det tar inte lång tid innan vi endast står i våra underkläder.
Jag tar Justins hand för att dra med honom in till badrummet och en stöt far genom mig av beröringen. Justin drar mig till sig och kraschar sina läppar mot mina i en passionerad kyss fylld med kärlek. Hans händer är överallt; i mitt hår, vid min käke, vid min midja, vid min svank, tills han hittar spännet till min behå. Gåshud sprider sig över min hud när den faller till golvet, och Justins läppar lämnar mina för att istället kyssa längs min hals och över min käke. Hans händer letar sig istället ner till min rumpa och han kilar in två fingrar i mina spetstrosor och pressar ner dem över mina ben. Gesten är mer kärleksfull än sexuell. Allt han gör är i tanke på kärlek, och inte sex, vilket får en varm känsla att spridas, inte bara i mitt bröst, utan i hela min kropp.
Kvar är Justins boxers, det enda som skiljer oss åt, men när våra läppar återförenas igen tar det inte lång tid till även de ligger på golvet tillsammans med mina underkläder. Justin håller mig nära mig med sina händer sammankopplade vid min svank när vi flyttar oss till duschen. Det varma vattnet strilar över våra kroppar och jag kan inte låta bli att le som ett fån åt den bubblande, lyckliga känslan som fyller mig. Jag pressar min kropp närmare Justins, om det ens är möjligt, desperat efter kontakten.
”Jag älskar dig.” mumlar han och smeker min midja. Trots att jag står naken framför honom är hans blick i mina ögon. Hans hand vandrar uppåt, längs min sida, vidare mot min käke som han kupar. Han placerar sin tumme vid min underläpp och jag glömmer att andas. ”mer än något annat.”
Mitt hjärta gör inte bara dubbelslag, utan trippelslag och jag känner mig hel. Mer hel än jag någonsin känt mig. ”Kan du lova mig en sak?”
Justin ler och ser ner på mig, ”Vadsomhelst.”
Jag tar ett djupt andetag och smeker hans nacke. ”Ge aldrig upp på mig.”
”Jag lovar baby.” hans läppar snuddar vid mina. ”Jag lovar att aldrig ge upp på dig.”
Är hemskt hemskt hemskt ledsen för den långa väntan. Jag har jättedåligt samvete för att ni har fått vänta så länge. Speciellt efter de fina kommentarerna jag fick, kärlek till er. Det har kapitlet var jättesvårt att skriva av någon anledning, där av anledningen till att det tagit så långt tid. Har lovat hur länge som helst nu att uppdateringen ska bli bättre, men den här gången tänker jag hålla det. Har såklart massor planerat den här sommaren, men de dagarna jag inte gör något tänker jag sitta framför datorn och skriva.
Lovar även att mina kapitel ska bli längre. Inte i ITD kanske, men i Carry You Home, som är nästa novell kommer kapitlena blir längre. Har väldigt svårt för att skriva långa kapitel, men det ska ändras på. Chaio så länge luvies!
VIKTIGT
Jag är inte personen som bryr mig särskilt mycket om kommentarer när statistiken är hög. Så länge statistiken höjs, måste det betyda att jag gör något bra, eller hur? Men det känns rent ut sagt förjävligt när statistiken höjs men kommentarena sänks. Det spelar som sagt ingen roll om ni tycker att kapitlet suger, SKRIV DET. Då kan jag förbättra mig. Men hur ska jag kunna förbättra mig om ni inget säger?
Ni behöver aboslut inte skriva en uppsats som är lika lång som kapitlet, det ber jag er inte om, men vadsomhelst. Någon idé som ni tycker jag borde ha med i novellen, saker ni vill ska hända, om det är någons perpsektiv ni vill läsa ifrån, jag kanske skriver för lite ur Justins POV? Jag kräver inga uppsatser ifrån er. Allt jag vill är att ni ska ge mig lite repons, något att gå på.
46 - STEP ONE
Mina armar är ömma och svetten rinner ner längs mina tinningar. Jag fortsätter ändå.
Genom att fokusera på den fysiska smärtan glömmer jag bort den psykiska. Och det är för det bästa.
Världen runt omkring är borta. Inga problem existerar för tillfället, inga tankar snurrar i huvudet. Det enda som existerar är jag och boxningssäcken. När jag vill sluta som mest använder jag ännu mer kraft och fokuserar på smärtan i armarna. Dörren in till gymmet slås upp, men trots det fortsätter jag.
”Woah”, kan jag höra Shane bakom mig. ”någon är förbannad.”
Jag avbryter mitt sparkande och slående för att vända mig mot Shane som står med ett flin på läpparna. ”Hey” andas jag och drar med handen över pannan.
”Du borde ta en paus. Du har gjort det här i flera timmar.”
Jag skakar på huvudet och drar en vit lögn. ”Jag är inte trött.”
”Du kan inte lura mig, Maddie. Ingen kan hålla på i flera timmar utan att bli trött.”
Jag ler halvt och drar av mig boxningshandskarna. De landar med en svag duns på mattan.
”Det finns mat däruppe.” Shane nickar mot dörren, men tanken på mat får min mage att dra ihop sig och kurra på samma gång.
”Jag är inte hungrig.”
Shane höjer på ögonbrynen. ”Sluta med lögnerna. Gå och ta en dusch, sen kan du komma ner och äta.” Han föser ut mig ur rummet med en hand på min rygg och jag har inget annat val än att lyda.
Minuten därpå är jag uppe i mitt badrum med de svettiga kläderna kastade i tvättkorgen, redo att hoppa in i duschen. Jag drar glaset som delar av duschen från resten utav rummet åt sidan och kliver in under den varma strålen som genast sköljer bort allt svett och smuts som samlats på min kropp under dagen. Jag kliver ut ur den varma duschen strax därpå då jag inte vågar stå där inne längre, rädd för tankarna som skulle lyckas ta sig in i mitt huvud då.
Jag virar en handduk runt min kropp och sedan en runt mitt hår innan jag tassar till handfatet. Ett täcke utav imma har fastnat på spegeln efter den varma duschen och jag ritar ett hjärta med mitt pekfinger men suddar sedan snabbt bort det och låter det vara.
Den svala luften ifrån mitt rum träffar mig när jag kliver ut från badrummet och jag sneglar mot balkongdörren som står öppet. För ett ögonblick hoppas jag att det är Justin som har smugit sig in utan att jag märkt det, precis som den gången då han för första gången kysste mig, men sedan kommer jag på att det var jag som glömde att stänga den och besvikenhet fyller mig.
Än vågar jag inte kolla på telefonen, rädd för ännu en besvikelse. Istället trippar jag till min garderob och drar fram ett par leopardfärgade tights, med en stor svart tröja som jag snabbt drar på mig. Mitt halvblöta hår samlar jag i en slarvig bulle.
Min blick dras mot min orörda mobil som ligger på nattduksbordet. Jag kliver osäkert fram till den och tar upp den i min hand. Mitt ansikte formas i en besviken min när jag ser på skärmen.
Inga missade samtal från Justin. Inga nya sms. Jag suckar och låter kroppen falla ner i den mjuka sängen med bröstkorgen fylld utav smärtan jag har försökt pressa bort hela förmiddagen.
Jag vet inte hur eller när, men på något sätt lyckas jag somna. Det är inte förrän några timmar senare som Joelle väcker mig, mitt i min dröm om Justin. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta för att drömmen var så vacker.
Joelle ler svagt och jag sätter mig upp i sängen. Först öppnar hon munnen för att säga något, men sedan ångrar hon sig och stänger den igen. Hon reser sig upp och tassar tyst till dörren. ”Vänta här.” är allt hon säger innan hon försvinner iväg, och jag kan höra hennes steg i trappan. När hon kommer tillbaka håller hon en tallrik med munkar och en film i handen.
”Titta vad Liam köpte med sig.” Hon ler stort och sätter sig ner på sängkanten. ”Vad säger du om en komedi?” Jag ler lika stort tillbaka och gör plats åt henne bredvid mig. ”Det låter toppen.”
Justins perspektiv
Jag klunkar i mig resten utav innehållet av ölflaskan och placerar den sedan med resten av flaskorna på bordet framför mig. Bredvid mig ligger mobilen orörd trots att något inom mig ligger och gnager att jag ska ringa, eller åtminstonde smsa Maddison, men inget av det har jag gjort. Allt är mitt fel och ändå försöker jag inte fixa det.
”Bro”, Dwayne kliver in i rummet med ett missnöjt ansiktsuttryck. ”Du måste sluta med det där.” Han pekar mot alla flaskor, men jag ignorerar honom och tar fram en cigg. Den ligger på marken innan jag ens hunnit tända den. ”Lägg av.”
”The fuck?” Jag reser mig ilsket upp och tar tag i hans tröja.
Han tar tag i min hand och tvingar ner mig i soffan. ”Slå mig kommer inte fixa dina problem. Kom igen”, Dwayne räcker mig telefonen, ”Ring henne.” Jag tar den ur hans hand endast för att begrava den i min ficka.
”Hon hatar mig.” muttrar jag och drar en hand genom mitt hår.
”Jaså? Fixa det då istället för att sitta här och lipa.” Jag begraver huvudet i händerna och Dwayne suckar. ”Om du inte tänker ta tag i ditt förhållande kan du åtminstonde ringa Carlos och fixa första delen av planen.”
Jag nickar och han försvinner äntligen. Jag fiskar upp telefonen från min ficka och slår in hans nummer.
Carlos är en kille i JMs, som egentligen jobbar för oss. Vi kan inte använda oss för mycket utav av honom då de skulle bli misstänksamma, men ibland använder vi honom så att han kan ge falskt information som missleder JMs.
Signaler går fram en stund innan någon från andra linjen svarar.
”Carlos?” ler jag. ”Jag vill att du gör mig en tjänst.”
Vad tror ni deras plan är? Ge mig gärna era tankar ;)
Förlåt för att kapitlet inte kom ut igår, hade varken ork eller lust till att skriva klart det och hela dagen idag var jag inne i stockholm. Vad har ni gjort idag, på Sveriges nationaldag?
LÄNKBYTE - JBIEBERSTORRY
FÖRNYAT LÄNKBYTE - JBIEBZ
LÄNKBYTE - JUSTINDREWNOVELL
45 - DISASTER
Tiden är stilla runt omkring oss och tystnaden har lagt sig som ett täcke. Men det är perfekt.
Sakta byggs orgasmen upp inom mig, medan Justin stöter in i mig, hårt och mjukt på samma gång, hela tiden med kärlek i blicken. Min mage knyts ihop, och jag är nästan redo att hoppa över kanten på klippan, nästan där. När jag äntligen är över kanten känns det i hela kroppen, som vågor av njutning som pulserar genom hela mig. Justin, som även han är över kanten, drar sig ur mig och lägger sig bredvid mig medan han drar armarna om min nakna kropp. Jag slappnar av i hans famn och lutar huvudet mot hans bröst, lyssnades på hans hjärtslag.
"Justin”, inser jag sedan en sak. “Jag älskar dig mer.”
Jag söker med handen i sängen, förväntandes att känna Justin bredvid mig men det enda jag hittar är det kalla lakanet. Förvånat slår jag upp ögonen och ser mig om i rummet. Inget spår efter Justin. Jag lyssnar efter ljud i duschen men den är tyst.
Jag misstänker att han är därnere med dem andra, som kom hem sent igårkväll.
Justins tröja hittar jag vid sidan av sängen, vilket jag drar på mig tillsammans med ett par trosor, innan jag trippar nerför trappan med humöret uppe på topp. Minnet av igår spelas upp i mitt huvud om och om igen, som en glad film, och ett leende är inristat i mitt ansikte.
”Jag älskar dig Maddison.”
Mitt leende växer, om det ens är möjligt, och fjärilarna dansar i min mage. Det skulle inte förvåna mig om mina mungipor är uppe vid mina öron.
I köket hittar jag inte bara Justin, och resten utav Tigers, utan även alla i Bullets. Trots att det borde oroa mig förstör det inte mitt underbara humör. Snarare tvärtom, jag blir glad av att se dem.
”God morgon.” kvittrar jag glatt och trippar fram till Justin, vars leende matchar mitt.
Joelle ler lyckligt, Dwayne flinar vilket även Shane gör, medan resten ser obesvärade ut. Ingen av dem bryr jag mig särskilt mycket om. Allt jag bryr mig om är Justin.
”God morgon baby.” mumlar Justin i mitt öra och virar armarna om min midja. En värme sprider sig genom hela mig.
”Uhm”, harklar sig Liam och får allas ögon på sig. ”Vi måste planera nästa steg mot JMs. Det här är inte bara en lek längre, utan nu är det krig på riktigt.”
I vanliga fall skulle Justin haft något att säga, men han står tyst, troligen utan att ens lyssna på vad de säger.
”Bieber”, hostar någon. Någon jag en sekund senare listar ut är Lane. Justin höjer sin blick till honom och Lane höjer frågandes på ena ögonbrynet.
”Borde inte Maddison få bestämma?”
Blickarna vänds istället på mig. Jag skakar lätt på axlarna. ”Jag tycker vi borde ligga lågt i ett tag och se vad de hittar på. Vi planerar, väntar och väntar lite till. Och sedan när de minst anar det gör vi vårt drag.”
Ett leende drar sig över Dwaynes läppar. ”Låter bra. Och hur vill du ha hämnden?”
Jag ler slugt. ”Åh, hämnden? Det kommer behövas mycket planering till den.”
”Justin, sluta!” tjuter jag och han lyssnar för en gångs skull och slutar kittla mig.
Ett leende sprider sig över hans läppar, ”bara om du ger mig en kyss.”
Med ett leende på läpparna pressar jag mina mot Justins och han besvarar kärleksfullt kyssen.
”Jag älskar dig.” mumlar han mot mina läppar och jag ler så stort att det förstör kyssen.
Justin sträcker sig mot nattduksbordet efter sin telefon och suckar när ser på tiden.
”Jag måste gå.” mumlar han och jag biter mig i läppen, vetandes vart. Redan igår avslöjade han att han och Dwayne skulle ut på uppdrag idag.
”Ta mig med dig.” föreslår jag och drar en hand genom hans mjuka hår.
”Nej”, mumlar han och undviker min blick.
”Varför?” fnyser jag. ”För att jag inte kan skydda mig själv?” Utmanandes höjer jag på ena ögonbrynet.
Han böjer sig ner för att kyssa min axel. ”Du vet att det inte är varför.”
”Varför kan jag inte följa med då?” envisas jag.
Till det har han inget svar. En suck lämnar hans läppar och han smeker bort det hår som hamnat i mitt ansikte.
”Jag kommer tillbaka innan du vet ordet av.” Han böjer sig ner för att fånga mina läppar, men just som hans läppar snuddar vid mina trycker jag honom ifrån mig och han faller ner bredvid mig i sängen. Jag hasar mig till sängkanten och reser mig upp på fötter. Hans tröja drar jag av mig för att ersätta den med min som nu har torkat.
Justin, som verkar ha insett vad som händer, sträcker sig efter mig. ”Baby–” börjar han raspigt, vilket sänder en rysning genom mig, men jag klipper av honom.
”Slösa inte dina andetag.” säger jag kallt och drar på mig mina jeans. Han slickar sig om läpparna och reser sig upp för att stoppa mig från att fortsätta. ”Släpp mig.” väser jag, men han ignorerar mig och drar mig till sig istället.
”Jag tänker inte släppa dig förrän du har slutat vara arg på mig.” Han placerar sin hand vid min kind och drar sakta med sin tumme under mitt öga. ”Jag hatar när du är arg på mig.”
I vanliga fall skulle jag troligtvis ha smält i hans armar men jag är alldeles för envis för det.
”Jag trodde du behövde gå.” Jag krånglar mig ur hans grepp och skyndar mig till dörren så att han inte hinner stoppa mig igen.
Stegen ner för trappan känns extra tunga och jobbiga. Shane är den enda kvar ifrån bullets, och är precis på väg att dra när jag kommer nerför trappan.
”Ska du gå? Jag följer med.”
Shane höjer på ena ögonbrynet men jag endast skakar bort det. ”Visst, Martinez.”
”Maddison”, Jag vänder upp huvudet och får syn på Justin, halvvägs nerför trappan. Han stannar när våra blickar möts. Jag är snabb med att vända mig om och kliva ut genom dörren för att sedan fortsätta mot bilen. Det sista jag ser är hans sårade blick.
”Han försöker bara skydda dig.” Shane verkar kunna läsa mina tankar, eller också är han tillräckligt smart för att lista ut det själv. Han svänger ut på vägen och låter blicken vila på mig i någon sekund innan han vänder tillbaka blicken mot vägen.
”Jag behöver inte skyddas, jag är inte tre.” Han öppnar munnen för att säga något mer men hinner inte längre än så. ”Försvara honom inte.”
Den resterande biten av bilresan är tyst, och precis som bilen rullar upp på uppfarten träffar de första regndropparna framfönstret. När vi har stängt dörren om oss har hela himlen redan öppnat sig och regndropparna smattrar mot marken.
I vardagsrummet sitter hela gänget framför teven och kollar på en fotbollsmatch på den stora teveskärmen, och trots att det känns som om mitt hjärta blöder breder sig ett leende ut på läpparna.
”Hej!” hälsar Joelle glatt. ”Vad gör du här?”
Jag himlar med ögonen och ler för att dölja det som egentligen pågår i mitt huvud. ”Kan jag inte komma hem till mitt eget hus?” skämtar jag och höjer på ena ögonbrynet.
”Jo, självklart Maddie.” ler Liam och drar ner mig i soffan innan han återgår till fotbollsmatchen.
”Jag tänker inte sitta här och se på fotbollsmatchen om ni trodde det.” Jag reser mig upp igen och lämnar dem med orden osagda i luften. Fotsteg hörs bakom mig och jag behöver inte ens vända mig om för att veta att det är Joelle.
”Vad har han gjort?”
Jag vet inte ens vart jag ska börja. Är hemskthemskthemskt ledsen över att kapitlet har tagit så lång tid, nästa ska verkligen inte ta sådan tid. Är förvånad att ni ens tittar in här varje dag, för det förtjänar inte jag. Det här kapitlet var jättesvårt att skriva av någon anledning och är fortfarande inte helt nöjd över det, men ni förtjänar ett kapitel, så här är det. Har snart sommarlov och kommer säkert få massor av tid att skriva då, så uppdateringen kommer bli bättre. Har i princip redan sommarlov då betygen sätts imorgon, vilket betyder att jag inte kommer ha några läxor överhuvud taget.
Hädanefter kommer det gå utför, kan jag erkänna, och det jag har planerat kommer äntligen ta plats. Är jättetaggad över att skriva den här delen, det är den jag har längtat efter under hela tiden jag har skrivit ITD. Nästa kapitel är redan påbörjat, ska försöka skriva klart det idag. Puss på er finisar❤
