50 - I AM NOT

 Istället för att svara ställer jag mig upp på tå för att fånga hans läppar med mina i en mjuk kyss som sänder stötar genom hela min kropp och mitt hjärta att fladdra.

”Jag hatar när vi bråkar.” bekänner jag när kyssen är avslutad. ”Det suger.”
”Jag med, baby. Låt oss sluta bråka, okej?” Han ler och jag kramar om hans nacke.
”Deal. Vet du vad jag tycker vi ska göra nu?” Jag biter mig i läppen och han skakar på huvudet. ”Se på film.” jag lutar mig upp för att viska i hans öra, ”och mysa.”
”Låter perfekt.” Jag placerar en sista kyss på hans läppar innan vi beger oss upp mot mitt rum.
Vi gosar upp oss i min säng med en film spelandes på teven, jag med huvudet lutandes mot Justins bröst så att jag kan höra hans hjärtslag och med benen ihoptrasslade i hans. Och trots att det är så olikt oss kan jag inte låta bli att älska det.


Sängen knarrar när jag vrider på mig för att se på Justin. Täcket har glidit ner till hans höft, vilket lämnar hans överkorg blottad. Min blick vandrar över bläcket som är inristad i hans hud. Jag får en plötslig impuls av att följa hans tatueringar med mina fingrar, men jag drar tillbaka mina fingrar och griper tag om lakanen istället.
Justins arm är placerad runt min midja men hans grepp om mig är inte lika snävt som det brukar vara. Försiktigt, för att inte väcka honom, krånglar jag mig ur hans grepp för att sedan häva mig upp från sängen och upp på fötter. Så tyst som möjligt trippar jag fram på tå till badrummet där jag lämnat mina kläder innan jag drar på mig dem så snabbt jag kan. Jag slänger på mig en mörk hoodie och lämnar sedan badrummet för att fortsätta nerför trappan.
Nycklarna till Range Rovern tycks jag inte hitta någonstans och jag har en känsla av att Justin har gömt dem.
”Fan”, svär jag och drar upp nästa låda för att leta där.
”Vad letar du efter?” frågar någon bakom mig och jag snor överraskat runt. Framför mig står Dwayne med händerna i framfickorna på sina mjukisbyxor, som är det enda han bär.
”Eh, bilnycklarna.” harklar jag mig.
”Vart ska du?” begär han direkt att få veta och jag pressar ihop läpparna.
”Det är bättre om du inte vet.” skakar jag på axlarna och pressar mig förbi honom. ”Då behöver du inte ljuga för Justin ifall han skulle råka få reda på det.”
Dwayne ser på mig en lång stund. ”Du borde inte ljuga för honom.”
Jag sväljer och undviker hans blick. ”Jag ljuger inte, jag bara... undgår från att berätta vissa saker för honom.” Det är tekniskt sätt att ljuga, bara att det är sett från ett annat perspektiv. Men vad han vet skadar honom inte.
”Du vet att han kommer få reda på det på något sätt och då kommer han bli förbannad.” konstaterar Dwayne och kliver förbi mig för att därefter fortsätta mot köket. Jag följer efter med en klump i halsen. Ur en av kökslådorna fiskar han upp bilnycklarna som han sedan kastar mot mig. Med min vänstra hand fångar jag dem och återgår till hallen. Jag snörar snabbt på mig mina skor innan jag nästan störtar mot dörren.
”Var försiktig, Maddison.” hör jag Dwayne säga innan jag stänger dörren bakom mig.
Natten är varmare än den brukar vara den här tiden på året och träden är alldeles stilla. Jag drar ner luft i mina lungor och andas sedan sakta ut. Mina ben tar mig till den svarta bilen som står parkerad närmast bilvägen. Jag ser upp mot Justins fönster innan jag hoppar in i bilen och kör iväg, men det enda jag ser är månen som speglas mot glasets fönster.
Trots att jag endast varit där en gång kommer jag ihåg vägen dit som om jag är där varje dag. Man skulle kunna säga att den har fast etsat sig i min hjärna, och jag vet inte om jag ska tycka det är bra eller dåligt.
Jag sneglar på månen medan jag kör fram i mörkret. När man var liten trodde man alltid att månen följde efter en var man än åkte, kanske som någon slags skyddsängel där ljuset alltid är med dig, men sanningen är bara att månen är tillräckligt långt bort från jorden att vi ser den vart vi än står på jordklotet. En fnysning lämnar mina läppar. Sedan vandrar mina tankar vidare och jag bryr mig inte längre om månen.
När jag äntligen står parkerad vid tegelhuset är alla mina tankar borta, förutom av de som består utav personen som befinner sig i husets källare.
Jag trevar efter det silvriga dörrhandtaget då min blick dras till handskfacket. Bitandes i min läpp sträcker jag mig efter den för att dra den öppen och ljuset från månen speglas på den metallytan av den svarta pistolen som finns placerad där.
Jag kommer inte skjuta honom, men det känns säkert att ha den med mig så jag kilar fast den mellan mina jeans innan jag kliver ut från bilen. En ugglas ho-ande hörs genom natten tillsammans med flaxande vingar och jag ser mig omkring.
Huset är omringat av hundratals långa träd, vars blad är orange-bruna eller har fallit av vid det här laget. Bladen som redan har fallit ner knastrar under mina skosulor när jag tar mig fram till den svarta dörren. Jag fiskar efter nyckeln i min ficka och kan nästan inte låta bli att le när jag griper tag om den kalla metallen. Jag skjuter in nyckeln i hålet och vrider om så att dörren öppnas med ett lätt klick.
Stegen nerför trappan känns tunga, som om jag har bly i mina skor.
Tate ser upp när han hör mig komma och jag måste bita mig i tungan för att inte flämta. Hans ansikte är nästan helt täckt i torkat blod, hans högra öga är svullet och har en blåtira, hans över- och underläpp är sprucken och jag vågar inte ens tänka på hans näsa som ser trasig ut. Trots det känner jag inte medlidande för honom. Det känns faktiskt bra av att se honom så.

 
 ”Inte död än?” Jag lägger huvudet på sned och låter min triumf synas.
”Om du är här för att döda mig är allt jag kan säga lycka till.”

Jag skakar på huvudet. ”Det är jag inte.” Men jag skulle kunnat vara det.
”Vad för dig hit då?”
”Jag ställer frågorna här.”
”Vad får dig att tro det?” flinar han och asken utav ilska öppnas inom mig och sprider sig genom min kropp.
Toppen av min sko träffar honom mellan benen. ”Ouff”, stönar han smärtsamt och pressar ihop sina ben.
Jag flinar och placerar en hand på min höft. ”Det där kommer inte stoppa mig från att fortsätta.”
Han tar flera djupa andetag och blänger på mig, medan jag ser på honom. Jag kan inte vålla smärta på honom som lämnar märken efter sig, förutom blåmärken där hans kläder täcker det, annars kommer Justin säkerligen upptäcka det.
”Vet Justy-boy att du är här, eller borde jag berätta det nästa gång han bestämmer sig för att göra ett besök?”
Jag behåller mitt flin trots att han har träffat en svag punkt. ”Berätta du.” säger jag utan att tänka efter, men så fort min hjärna börjar bearbeta orden bildas en klump av oro i min mage.
Tänk om han faktiskt tänker göra det? Jag har inte tänkt på det innan, men Tate skulle också kunna avslöja min hemlighet för Justin.
Tate förblir tyst och jag har inte längre någon lust att stanna, men jag har inte fått de svaren jag vill ha. ”Jag vet att Joseph vet att jag är medlem i Red Bullets. Vad sa han när han fick reda på att jag var er fånge?”
”Jag vet inte.” Det ger honom ett slag i sitt redan förstörda ansikte. Han biter ihop tänderna men ger inte ifrån sig ett ljud som tyder på smärta. Jag stoppar mig själv från att slå honom hårdare genom att knyta nävarna.
”Sluta med lögnerna, Tate, och ge mig ett riktigt svar. Jag vet att du är nära hand med Xavier, annars skulle han aldrig låta dig röra mig. Vad sa han?” upprepar jag och krossar armarna över bröstet.
Först svarar han inte, utan stirrar bara in i väggen som en mentalsjuk idiot, men när han vänder sina ögon mot mig vet jag att han kommer berätta. ”Han beordrade oss att släppa dig. Jag har ingen aning om varför.”
Jag öppnar munnen för att svara men inget ljud kom ut.  Han beordrade oss att släppa dig. Joseph beordrade JMs, hans eget gäng, att släppa mig? Det måste vara ett skämt.
”Se till att säga adjö till fadern din, innan det är försent.” flinar Tate.
Jag stirrar på honom. Mina insidor slår flera knutar på sig själv och lämnar mig med en obehaglig känsla. Utan att säga något mer vänder jag på klacken och skyndar mig därifrån.
Inte förrän jag har kommit ut på vägen igen kan jag slappna av, åtminstonde lite. Tankarna svirvlar inom mig tillsammans med känslor jag inte kan sätta ord på.
Jag slår på radion för att ignorera mina tankar och hummar till musiken medan jag trummar med fingrarna mot ratten, allt för att slippa tänka, i alla fall för ett tag.
När bilen äntligen står parkerad på uppfarten vid samma plats som innan letar jag efter rörelser i Justins rum och andas ut när det verkar lugnt. Pistolen stoppar jag tillbaka på samma plats som innan och stiger ut ur bilen. Jag vet inte hur mycket klockan är, eller hur länge jag har varit borta, men allt som spelar någon roll nu är att jag hinner tillbaka till Justins armar innan han upptäcker att jag är borta. Stegen till dörren är skyndade och lättnad fyller mig när jag drar i handtaget och dörren öppnar sig. Jag vet inte hur jag skulle komma in om dörren hade varit låst.
Skorna tar jag av mig och lämnar dem i en slarvig hög, innan jag därpå smyger upp från trappan.
Väl utanför Justins dörr stannar jag och lyssnar efter ljud, men det är tyst. Försiktigt pressar jag upp dörren med min handflata och tar ett kliv in i rummet.
Justin ligger i ungefär samma position som innan, med handen slängd bredvid sig medan hans bröstkorg höjs och sänks i ett lugnt tempo. Jag ler och drar av mig både hoodien och mina tighta jeans, längtandes efter att få somna bredvid Justin. Det är inte förrän nu, när jag ser på en sovande Justin, som jag känner utmattningen.
Jag slänger mina kläder på en stol och behåller det svarta linnet för att sova i det, varpå jag tar stegen fram till sängen. Jag är inte särskilt uppmärksam utan slår i min tå i sängens hårda kant och utan att jag kan styra det lämnar en rad av svordomar mina läppar, och inte särskilt tyst heller.
Justin rör på sig i sängen och jag håller för andan medan hans andningsmönster växlas från sömn till normal. Det känns som om hela världen stannar när Justin slår upp sina ögon.
För en stund tittar han bara på mig, innan hans ögonbryn dras ihop i förvirring.
”Vart har du varit?” gäspar Justin och lutar sig upp på sina armbågar med blicken fäst på mig. Jag gnager på min kind och leker med kanten på min tröja.
”Öh, på toan.” svarar jag och hoppas att han inte upptäckte att jag var borta tidigare.
Justin nickar kort och jag släpper ut ett andetag jag inte ens visste att jag hållit inne då han verkar tro på lögnen. Jag får en plötslig lust att hoppa och dansa runt i rummet av glädje, men det skulle avslöja mig. Istället kryper jag upp i sängen och in i Justins välkomnande armar.
”Det var inte mening att väcka dig”, mumlar jag och placerar en hand mot Justins varma bröstkorg. ”Förlåt.”
Han ler svagt och faller tillbaka i kudden. ”Det är okej, baby. Sov nu.” Han pussar min näsa och jag kan inte låta bli att fnissa, hur fånigt jag än tycker att det är. ”God natt.”
”God natt.”
Sedan gosar jag in mig i hans varma armar och somnar till ljudet av hans lugna andetag.


Har inte särskilt mycket att säga här än att kapitlet blev 1800 ord (oj) och tre sidor, vilket är en förbättring haha. Hade tänkt lägga till ännu en scen innan jag insåg hur lång kapitlet faktiskt redan var. Kan inte heller förstå att jag redan är på kapitel 49, det känns som om det var igår som jag började skriva på ITD. Min uppdatering börjar bli bättre nu, som ni kanske märker, vilket bland annat beror på alla fina kommentarer. Jag blir jätteglad av varenda en, och det kanske inte är så mycket men i mina ögon är det de. Vill även säga tack, inte bara till er som kommenterar, utan er som stödjer mig på instagram, klickar er in här varje dag och ger mig en anledning att fortsätta. Tack! Jag älskar er, väldigt väldigt mycket. Puss fina läsare!


Comments
Emelie säger:

Grymt bra!

Postat: -



Anonym säger:

Skitbra kapitel även denna gång!!

Postat: -



Liv säger:

Becca, Becca, Becca... vad kan jag säga? Ja, bortsett från att du har gjort det - igen. Alltså detta kapitel satt jag och läste medan jag ba "???? varför kom ej jag på detta först så himla bra?" alltså jag skojar inte ens.

Älskade när Maddison tänkte på det att man som liten tror att månen följer efter en. Så himla sant. Jag tror att varenda en av dina läsare kan reflektera över det, eftersom att alla trodde det som barn. Säger man nej så ljuger man.
Det var ganska mysigt att läsa när Maddison gick mot huset Tate satt i. Hur hon iakttog sin omgivning. Löven som fallit ner, djuren som var vakna omkring henne. ALLT. Älskar att läsa detaljerade scener åhååhåh. Tyckte även om i början när Dwayne undrade vart fan hon skulle haha, undrade samma sak tbh ett bra tag. Du får dina texter att verka så verkliga, får ryck för jag vill också åh.

Jaja, hoppas att jag får nästa snart i alla fall för jag är taggad som satan över att se hur JMs tänker hantera Tate och hur kriget kommer gå och om Maddisons pappa ska dö eller leva eller bli sams med Maddison eller fiende???? Så många frågor, så lite svar. Becca, you better start writing answers. Tills vidare - du är bäst, I love you och puss!

Postat: - URL/Blogg: http://www.myybieberstoory.blogg.se



Agnes :) säger:

Jätte bra och så spännande, vad menade Tate med att Maddie skulle säga hejdå till pappan? :o
Anyway jag saknar Maddisons lillebror ;(
Supernduper bra med updateringen, fortsätt så :)

Postat: -




Vad heter du?:

Din mail adress: (publiceras ej)

Din URL/Blogg:

Din kommentar:




Trackback