Låda efter låda bärs ut från det gamla lagerhuset och in i de två Range Roverna som står parkerade på den stora grusplanen. Lådorna jag lärt mig det ligger droger – något som faktiskt inte överraskar mig – och även filer med information i. Den ståtliga fullmånen står högt upp på himlen och lyser upp våra ansikten medan vi går fram och tillbaka mellan lagerhuset och lastar ut lådorna in i bilarna. Inne i lagerhuset är det mörkt och dunkelt, och det luktar fukt.
”Shit”, utbrister Justin bredvid och min blick hamnar på det framför honom. Röda siffror som tickar ner från 45 sekunder syns tydligt och min hjärna processerar snabbt vad det är. En bomb. Panik börjar vakna upp inom mig och innan jag hinner reagera har Justin greppat tag om min handled och börjat dra mig mot utgången. ”Joelle! Dwayne!” skriker han varnande och dem hör genast varningstonen i hans röst. Dem släpper det dem håller i innan dem rusar ut ur byggnaden tillsammans med oss. Jag snubblar vid utgången och min kropp faller till marken. Trots smärtan som ilar genom mina knän trycker jag mig snabbt upp med hjälp av mina händer och tar Justins hand, innan vi så snabbt våra fötter bär oss skyndar oss så långt bort från byggnaden som möjligt. Ett högt, sprängande ljud skär genom luften som ett ljud jag aldrig hört förut. Det enda vi kan göra är att se stället sprängas mitt framför ögonen på oss. Min bröstkorg höjs upp och ner i ett ojämnt tempo och blodet pumpar snabbt genom mina ådror tillsammans med mitt hjärta, både på grund av att vi sprungit och på grund av ruset jag fått av spänningen. Jag möter Justins blick och trots förutsättningarna rusar ett hav av bubblande lycka genom mig. Allt finns i hans bruna ögon – oro, ilska, kärlek, och sen något lockande, nästan förföriskt tillsammans med något annat jag inte kan sätta fingret på vad det är. Jag har alltid tyckt att någons ögon är vägen tills någons själ och alla dolda känslor.
”Är du okej?” frågar han med oro som döljer sig i hans ord. Jag nickar.
”Mhm, jag mår bra.”
”Kom här.” han håller ut sin hand mot mig och när jag tar den drar han mig närmare honom. ”Du blöder.” Förvånat höjer jag handen till pannan, och alldeles riktigt där hittar jag något blött och kladdigt och när jag trycker skjuter smärta genom min panna. Jag gör en grimas och han pressar bort min hand. ”Rör inte.”
Jag kan urskilja smuts på hans vita tröja trots mörkret, och hans jeans hänger ovanligt löst på hans höft. Som om han upptäckt min blick drar han upp sina byxor, tillräckligt mycket för att dem inte ska falla ner, men man kan fortfarande se kanten på hans boxers.
Resterna av lagerhuset står i lågor efter explosionen. Jag kan fortfarande inte förstå vad som nyss hänt.
”Jag ringer Asher, så fixar han det här.” informerar Dwayne och Justin ger honom en nick. Jag har ingen aning om vem Asher är, men antagligen någon av alla kontakter.  
”Kom igen”, säger Justin mjukt och tar min hand innan han leder mig till hans Range Rover. Han öppnar passagerardörren åt mig och jag hoppar in. Han joggar över till förarsätet och nästa sak jag är medveten om är att bilen börjar rulla ut från området.

Jag sätter mig ner på toasitsen och Justin börjar tvätta mitt sår. Min hjärna snurrar och arbetar i ett försök att lista ut nattens händelser, pussla ihop alla bitar medan Justin tvättar mitt sår. Någon placerade, uppenbarligen, ut bomben. Jag antar att personen som gjorde det lurade oss och nu är han säkert på vägen, flera mil bort från Stratford. Något säger mig att det fortfarande inte kommer hindra Justin från att söka hämnd.
”Du vet, för några veckor sen var det tvärtom.” anmärker Justin och jag vet exakt vad han syftar på. Han slickar sig om läpparna och fortsätter. Ingen av oss säger något, men jag kan känna ilskan utstrålas från hans kropp – både från hans spända käke, men även från hans kroppsspråk. När mitt sår är rent från all smuts och allt utsmetat blod inte längre finns kvar i mitt ansikte slänger han de blodröda bomullstussarna i en soptunna alldeles intill toaletten. Han fortsätter ut från badrummet och jag reser på mig för att följa efter utan att titta mig i spegeln för att se resultatet. Han har fortfarande på sig jackan – något jag inte upptäckte förut – och det är när han greppar tag om sina bilnycklar som jag förstår det uppenbara; han tänker inte stanna, och det är ganska självklart vart han ska. Ändå ställer jag frågan.
”Vart ska du?”
”Spelar det någon roll?” Han snurrar bilnycklarna runt fingrarna, leker med den i sin hand. ”Dwayne skjutsar dig hem.” 
”Jag klarar mig själv.” Jag fuktar mina läppar. ”Förvänta dig inte att jag ska vänta på att din röv ska komma tillbaka.”
”Det tänker jag inte.” Och det känns som ett sylvasst rakblad rakt i hjärtat. Jag biter mig i tungan och innan han hinner säga något mer vänder jag mig om och rusar ut från hans rum och nerför trappan. Helst av allt skulle jag vilja smälla igen dörren efter mig, men jag vill inte attrahera uppmärksamhet från någon annan. Dock tror jag det är ganska omöjligt vid den här punkten. Den kalla luften träffar mig i ansiktet när jag sätter foten utanför tröskeln och vinden blåser i mitt mörka hår. Mina skosulor låter mot marken när jag skyndar mig över asfalten och vidare ut på vägen. Att gå hela vägen till huset kanske inte är en sån bra idé, men ilskan är alldeles för stark för att ifrågasättas.  Dessutom skulle jag kunna ringa Liam eller någon för att hämta mig. Den tanken slås sönder när jag kommer på att min mobil ligger kvar i Justins rum.
”Maddison!” ropar Justin bakom mig men jag fortsätter gå och stänger ute honom. Fotsteg hörs bakom mig när han följer efter. ”Du kan inte gå hem!” fortsätter han i ett desperat försök att få min uppmärksamhet.  ”Det är i mitten av natten, för i helvete.”
Jag vänder mig om i en rörelse. ”Varför bryr du dig? Bara låt mig vara.”  Han suckar och öppnar munnen för säga något men jag vänder ryggen mot honom igen. Mina ben fortsätter och nattkylan sluter sig kring mig som ett täcke, tar bort all värme som finns kvar i min kropp.
Mina tankar vandrar, till ställen där jag inte vill att dem ska vara, men ändå kan jag inte stoppa dem.
Jag gissar att kärlek inte är något som passar in i den här livsstilen. Men utan kärlek är det tomt, något jag inte upptäckte förrän Justin snubblade in i mitt liv. Den kalla vinden blåser i mina ögon, och tårar bildas i min ögonvrå. När dem sakta börjar vandra nerför min kind torkar jag inte bort dem utan låter dem rinna, låter dem vinna.
Jag gråter aldrig, så det måste vara vinden. Det är i alla fall vad jag intalar mig själv, men innerst inne vet jag sanningen. Den kalla hårda sanningen att jag gråter över något som inte borde gråtas över. Och det berättar bara för mig att känslorna jag har för Justin har sina rötter längre ner än jag någonsin kunnat ana.

Drama, drama och ännu mer drama. Explosion - Jasons verk. Sen Jaddisonbråk. Förväntar er inte nu att det ska vara peace and mind, för det kommer det absolut inte vara (och då menar jag både mellan Jadisson och även gängkriget). Det här skulle man kunna säga att det är en liten inblick på vad som komma skall, så allt jag kan varna er om är att sätt fast säkerhetsbältena för det kommer bli en tuff åktur, det kan jag lova.
Så, vad tror ni Justin kommer att göra med Jason?