Signal efter signal går fram tills jag kommer till samma röstbrevlåda igen. Med en suck slänger jag mobilen på sätet bredvid mig innan jag frustrerat drar en hand genom mitt hår. Bilen rullar fram i tystnad, och jag trycker på gasen för att öka farten i någon sorts metod för att få ut all min frustration på mig själv. Att säga att jag är osmart skulle vara en underdrift. Sakta kan jag se mätaren gå upp från 90 km/h till 120 km/h. Mobilen bredvid mig börjar tjuta i en hemsk ton som meddelar ett inkommande samtal och jag rycker nästan till i mitt säte. Jag gör en mental anteckning att byta ringsignalen innan jag drar tummen över skärmen för att svara utan att kolla vem som ringer.
”Justin”, svarar jag enkelt och låter sakta bilen ta sin normala fart vid nittio.
Ett andetag hörs i andra änden. ”Du är en skithög.” Maddison.
Hjärtat gör en dubbelvolt i bröstet och jag måste påminna mig själv om att jag sitter framför en ratt. Min hjärna börjar bearbeta en mening där jag uttrycker allt jag vill säga på samma gång men den blåser bort lika lätt som en fjäder i vinden. ”Jag vet.” svarar jag bara istället och slickar mig om läpparna.
”Och jag hatar dig.”
”Jag gissade på det.” Avfarten jag ska av på hamnar i mitt synfält och jag saktar ner, innan jag kör av. Nästan där. En del av mig vill fortsätta samtalet medan en annan vill göra det jag kommit hit för att göra – placera mina avtryck på Jason McCann.
Jag tar ett djupt andetag. ”Jag vill inget annat än och prata, tro mig, men jag m–”
”måste gå. Det överraskar mig inte.” avbryter hon mig och jag pressar frustrerat bak huvudet i bilsätet. Med ett klick avbryts samtalet och jag slänger oförsiktigt min svarta iPhone på sätet bredvid.
Hon är envis som en åsna och det får mig att bli galen. Jag vet att hon kommer – är förmodligen redan det– vara förbannad på mig och att jag inte kommer kunna hantera det, men för stunden trycker jag bort den och pressar fram sidan av mig ingen någonsin skulle vilja se.

Ingens perspektiv:

Den svarta Range Roverns som är känd som Justins kör upp på motellets parkering. Precis i tid stegar Jason McCann ut från hotellet, med huvudet högt och det lilla flinet på hans läppar. Hans steg ekar över den rätt så tomma parkeringen när han går över den, mot hans bil som står en bit ifrån. När han nått sin destination låser han upp bilen innan han kastar in sin väska i framsätet. När han vänder sig igen står Justin där med ett flin placerat på hans läppar.
”Jag sa att jag skulle hitta dig, motherfucker. Jag håller alltid mina löften, tillskillnad från dig.” Justins röst är full av hat och han tar ett steg närmare Jason. ”Har jag fortfarande inte lärt dig att inte leka med mig McCann? Jag kanske borde lära dig en läxa.” flinar Justin och tar ännu ett steg mot Jason. Trots all ilska som speglas i Justins ögon tar Jason inte ett steg bak. Justins bröst höjs snabbt när han andas på grund av allt hat och ilska. Det är som att det inte får plats i hans kropp.
Det är svårt att få Jason McCann att känna rädsla, speciellt eftersom att han inte känner särskilt mycket, men när han tittar genom Justins nästan svarta ögon som är fulla med raseri är det just det Jason känner; rädsla, ochdet är ingen känsla han gillar. Justin griper tag om Jasons tröja och trycker upp honom mot hans bil. Hans händer hittar sin väg runt Jasons hals och Justin kan bokstavligen känna raseriet pumpa i kroppen tillsammans med hans blod.
”Du är en jävla skithög.” 
”Det är inte vad din syster sa när jag knullade henne igårkväll.” flinar Jason och Justin stelnar till.
”Vad fan sa du?” ryter Justin med ilskan kokande i blodet.
Jason flinar; han har träffat en svag fläck. ”Jag sa, det var inte vad din kära syster sa när jag knullade henne igårkväll. Du kanske borde kolla hörseln Bieber.” Ilskan hittar sin väg upp till Justins händer och han trycker ännu hårdare runt Jasons hals. Hans ansikte blir rödare, och han får inte ner någon luft i strupen. Men Justin tänker inte göra det så lätt för honom; han ska få lida, för ingen sviker Justin Bieber utan att betala för det. Hans grepp lossnar sakta och Jason drar genast ner ny luft i strupen. Mycket mer än så hinner han inte göra innan en knoge träffar hans käke och sedan ett knä mot hans mage. Justin använder så pass mycket styrka att Jason spottar blod. Innan Jason hinner återhämta sig för att slå tillbaka träffar ännu ett slag honom, den här gången vid näsan. Slaget är däremot inte så hårt så att näsan bryts, men Justin skulle gott och väl kunnat göra det och båda är medvetna om det. ”Vill du fortfarande jävlas, McCann?” Han uttalar hans namn med smuts, som om det är äckligt att ens uttala det. Hans röst är kall, mörk, isig på ett sätt ingen annan har hört förr. Det sänder en rysning längs Jasons ryggrad. Ett slag i hans mage, sedan ännu ett. Han slutar inte förrän Jason knappt kan stå på sina ben igen. Och då placerar han ett slag på hans näsa innan han kliver bakåt och låter Jasons kropp sjunka ner på asfalten.
”Du är ett monster.” hostar han och kippar efter luft.
”Om jag är ett monster, vad är du då?” flinar Justin elakt, maliciöst, hjärtlöst. Men sedan blixtrar ilskan till i hans ögon igen och flinet är borta med vinden. Han böjer sig till Jasons nivå och lutar huvudet åt sidan medan han talar mellan spända käkar. ”Om du någonsin igen sätter en fot i Stratford igen tänker jag inte bara döda dig, utan jag kommer tortera dig tills du ber mig att sluta på dina bara knän. Sen tänker jag bränna dig levandes, och jag kommer hela tiden njuta av det.” Med ett sista slag mot Jasons kind reser han sig upp och trampar medvetet på Jasons fingrar med sina svarta supras när han börjar gå därifrån. Smärtan är så stor att inga ljud lämnar Jasons strupe. ”Ha kul med dina skador, McCann.” vinkar han och blinkar med ena ögat innan han kliver därifrån precis som om han inte precis lämnat skador över hela Jasons kropp.

Kortare än vanligt, men det får ni stå ut med eftersom att det här kapitlet kom ut tidigare än vad det egentligen skulle ha gjort. Nu fick ni se en helt annan sida av Justin - den kalla, mörka sidan. Var det någon som trodde att han faktiskt skulle döda Jason?