Rummet Joseph Martinez befinner sig i är dammigt och torrt, utan något ljus förutom det dagsljus som funnit sin väg in genom dem små fönstren som är placerade högt upp, nära taket. Resten av rummet består till mestadels av mörker, precis så Joseph vill ha det. Klockan ovanför dörren tickar högt och påminner honom om förseningen.
När ytterligare tio minuter har seglat förbi har Joseph fått nog av väntandet. Just som han reser sig upp från stolen stegar Sergio, Josephs högra hand, in i rummet med ett bestämt ansiktsuttryck.
“De har anlänt.” meddelar han monotont och får en nick från Joseph vars tålamod redan tagit slut. På Sergios signal kliver Ayden och Tariq, två medlemmar från JMs i Stratford, in i rummet. De är uttryckslösa utan några som helst känslor visade. De stannar en bra bit ifrån Josephs maffiga skrivbord och Sergio stänger dörren om dem. Nu finns det ingen väg tillbaka.
Joseph har lust att skratta åt det faktum att de står så långt borta, rädda för sin egen boss.
“Kliv fram pojkar.” ler Joseph hånande mot Ayden och Tariq som osäkert tar några steg fram. Joseph skrockar åt deras patetiska rädsla samtidigt som han är nöjd med sig själv. Rädsla för honom hos andra människor ha gett honom den position och makt han har idag. Makten och pengarna är det han lever på. Joseph har offrat mycket för att komma dit, men inget som inte är värt det.
Makten är luften han andas.
Ayden är den första som tar till orda. “Jag antar att du kanske har hört.” trots att Ayden gör sitt allra yttersta för att inte utstråla rädsla kan Joseph se igenom hans patetiska försök att dölja det.
Joseph bestämmer sig för att leka lite med dem, som straff för att de kom försent. Sådant kommer ingen omärkt ifrån när det gäller Joseph.
Det är trots allt hans territorium och hans regler. Det är hans spel.
Skrockandes ställer han sig upp från stolen för att luta sig över mahogny skrivbordet. “åh, då har jag hört att ni är fega. Ändå hade jag större förväntningar än det här. Livet är en besvikelse, inte sant pojkar?”
Ingen av dem gör en min utan står endast kvar, stela, på sin plats, fastfrusna i golvet. Tariq bestämmer sig för att ignorera anmärkningen och även frågan.
“Red Bullets har fått en tillökning och vi en ny fiende.” Tystnaden i rummet är stel och det skulle gå att klippa genom luften med en sax. Joseph knyter nävarna, nervositeten hos Tariq och Ayden stiger.
“Jag antar att ni är medvetna om att det är min dotter.” Josephs ton är iskall och det kan anas ilska.
Namnet behövs inte ens nämnas. Detta faktum kommer inte som en överraskning för Joseph. För endast några dagar sen hade informationen nått honom genom en av
alla hans kontakter.
“Hon har vänt sig mot dig, sir. Red Bullets är våra fiender.” Tystnaden återstår, innan Tariq talar igen. “Vi har tagit henne till fånga, enligt Xaviers order.” Åt detta slår Joseph näven i bordet utan att kunna styra det.
Efter allt är det fortfarande hans dotter, hans eget kött och blod även om hanså önskar motsatsen. Men någonstans i hans mörka hjärta finns det fortfarande en liten del kallad mänsklighet. Det är den delen som styr hans nästa mening och ilskan bakom den.
“Min order är att släppa henne fri. Om detta motstrids kommer det bli konsekvenser ni inte kommer vilja möta.” talar han strängt, i em bestämd ton ingen kan neka. Den är full av fara och sänder kalla kårar hos vemsomhelst,
Ayden och Tariq inget undantag. “seså pojkar, försvinn och sluta slösa min tid.” Lydigt vänder de båda om precis som dörren öppnas av Sergio tillsammans med två maffiga män, som båda jobbar för Joseph.
Den ena griper tag om Ayden, den an dra Tariq och leder ut dem genom byggnaden som, enligt vad Ayden och Tariq sett, mest består utav långa korridorer. Vad de inte vet är att i källaren, under marken, finns massor av pengar gömda och säkert förvarade med droger, vapen och information värda flera miljoner dollar, allt detta i Josephs händer.

Maddisons perspektiv:

“Maddison?” fortsätter en irriterande röst kalla på mig men all kraft är bortsliten från mig. “Maddie-Maddie, dags att vakna.” Sawyers röst fortsätter genom rummet och skalar bort min sömn, det enda jag faktiskt uppskattar. Han verkar ha tagit det som ett uppdrag att göra denna dag förjävlig.
Ett väsande andetag lämnar mina läppar innan jag slår upp ögonen och höjer huvudet för att möta hans ögon. Förvåning sköljer över mig när jag inte endast får syn på Sawyer, utan Maddox också.
“Nämen så trevligt att se att törnrosa äntligen vaknat!” utbrister Maddox sarkastiskt och klappar med händerna framför sig som om hans högsta önskan just slagit in. “Drömprinsen behöver inte väcka henne med en kyss trots allt.”
Båda två flinar brett medan jag ilsket, trots att jag vet att jag kommer misslyckas, försöker få loss mina händer. Repen skär mot min hud och svider mot såren men loss blir jag inte.
“Det är väl ändå tur då Justin inte är här för att väcka henne ur sin koma.”
Nämnandet av Justins namn får gåshud att stiga över mina armar medan en massa känslor bubblar upp inom mig, däribland dem saknad.
“Har inte ni något viktigare att göra?” lyckas jag kraxa fram trots min stentorra hals. Nästa mening överraskar jag mig själv med att säga. “som att knulla horor?”
Trots anmärkningen fortsätter de båda flina. Jag kan inte låta bli att släppa ut ett väsande andetag som visar min ilska på en display framför allas ögon att se. Detta verkar endast trigga Sawyer ännu mer.
“Nu-uh, du har oss för dig själv hela dagen lång. Ska det inte bli kul?”
“Jag tycker att vi ska ringa Justy-boy och se vad han har för planer, don't ya think?” ett retligt flin leker på hans läppar medan han knappar in något på telefonen framför sig. Strax därefter kan en rington som meddelar att han ringer höras genom betong rummet, tillsammans med mina tunga andetag. När någon svarar på andra sidan luren är andetagen fast i min hals och känslorna ännu rörigare.
“Motherfucker”, svarar en ilsken röst, en röst jag skulle känna igen på flera mils avstånd. Justin.
Mitt hjärta fladdrar i bröstet medan känslorna inom nästan exploderar. Jag kan inte sätta namn på någon utav dem.
“Bieber”, jollrar Sawyer med ett flin. “så himla trevligt att höra din röst.” tillochmed en döv människa skulle kunna höra sarkasmen som droppar från hans röst.
Ett dovt, morrande ljud hörs ifrån telefonen, ett tecken på Justins ilska. Detta skrattar Maddox endast åt, tillsammans med Sawyer. Inget av detta är underhållande, förutom i deras sjuka huvuden.
“Har du inget att säga till kära Justy-boy, Maddie?” Sawyer cirklar runt stolen innan han tar beslutet att stanna bakom mig. “kanske ett hej då?” föreslår han i mitt öra och drar sina fingrar längs min hals.
“Rör mig inte”, väser jag med spända käkar.
Detta tycks inte röra honom då han endast placerar två fingrar vid mitt haka för att vinkla bak mitt huvud så att min hals gör sig synlig inför hans giriga ögon. “Jag kan röra dig så mycket jag vill, nu när du är i mina händer. Jag kan göra såhär,” han pressar sina läppar mot min hals och jag biter mig i tungan för att inte säga något som skulle göra det här ännu roligare för honom.
Detta räcker för att skicka Justin över kanten. “Rör henne inte, din idiot.” morrar han ilsket genom telefonen. Desperationen är tydlig i hans röst, tillsammans med frustrationen och ilskan.
“åh Bieber, jag rör henne så mycket jag vill. Du är inte här för att stoppa mig.” flinar han. Maddox står endast med armarna i kors och ett flin på läpparna. “Det roliga är över. Du hade din chans Martinez.” Sawyer reser sig upp. “Ses i helvetet Bieber.” sedan är samtalet slut och de båda återgår till att tortera mig.