Tycker du inte din kära Maddie varit borta alldeles för länge?

Mina hjärtslag ökar i bröstet medan handsvetten börjar bildas. Panikslaget ser jag mig om. Drar med blicken över alla tomma glas på bordet framför, på människorna som bekymmerslöst dansar till musiken, på alla neonlysen som finns i taket. Känner hur luften lämnar mina lungor.
Jag känner knappt när mina ben rör sig under mig, nerför trapporna, genom folkmassan. Den kalla luften träffar mig som en glasvägg när jag kommer ut. Hysteriskt söker jag med blicken över parkeringen. Försöker hitta Maddison.
Det är tomt. Det enda ljud som hörs är musiken från klubben.
Jag griper tag om mitt hår, känner hur det spänner åt vid bröstkorgen. Det känns som om jag ska kvävas. Desperat tar jag upp mobilen från fickan innan jag med skakiga händer knappar in hennes nummer.
Hon kanske bara gick till toaletten. Hon gick bara till toaletten, försöker jag intala mig själv. Hon är säker.
Medan jag försöker intala mig att hon faktiskt är säker, knappar mina fingrar automatiskt in hennes nummer innan jag klickar på ring.
Då hör jag det. Hennes ringsignal. Den kan höras en bit härifrån, någonstans på parkeringen. Jag söker mig efter ljudet och hoppet sjunker i mig när jag hittar den på asfalten, med sprucken skärm. En liten bit ifrån finns en blodpöl. Mitt hjärta hoppar över ett slag.
Nej. Nej, det här kan inte, får inte hända. Det är meningen att jag ska skydda henne. Skydda henne från det här. Det här är ditt fel.
”Helvete!” skriker jag ut. När jag vänder mig om står Dwayne där med blicken fast på mig. ”Hon är inte här.” morrar jag, ”Hon är inte här!” upprepar jag ilsket.
Dwayne tar ett kliv framåt och placerar en hand på min axel. ”Dude, du måste lugna dig.”
Jag griper tag i hans hand i ett smärtsamt sätt och ställer mig hotande nära honom trots att det inte är honom jag är arg på. Men min ilska är alldeles för stor för att jag ska kunna kontrollera mig själv. ”Nej.” morrar jag mellan sammanbitna käkar. ”Maddison är fucking borta och det är mitt fel. Jag tänker inte vara lugn.” med en knuff mot hans axel går jag förbi honom mot resten av gänget som står samlade bakom Dwayne. ”Ge mig nycklarna.” Jag håller fram handen mot Noah. Hans endast ser på mig. ”Ge mig fucking nycklarna!”
”Du vet inte ens vart hon är.” trots lugnet Noah utstrålar kan jag inte känna något utav det. Ursinnet har alldeles för stor plats.
”Vi kan inte fucking stå här och göra ingenting!” utbrister jag med ilskan kokandes precis under min hud.
”För det första måste du vara lugn. Ilska kommer inte hjälpa någonstans. För det andra måste vi ta oss hem. Vi står mitt i en parkeringsplats.” Även Lane är lugn medan det känns som om min värld håller på att krascha runt omkring mig.
Men jag vet att han har rätt. Ilska kommer inte leda någonstans.

Gåendes fram och tillbaka över golvet med händerna frustrerat placerade mot min nacke försöker jag komma på något. Något som kan hjälpa mig hitta Maddison.
Men allt som dyker upp i min hjärna är en hennes bleka ansikte med ett hjärta som inte slår. Alla bilder i olika scenarion. Det ena slängd i en buske med ett kulhål i skallen, ett annat med bruten nacke. Den ena värre än den andra.
Vägen hem hade varit tortyr då samma tankebanor hade varit allt som funnits i mitt huvud medan jag försökte sitta stilla i en trång bil. Jag kände mig klaustrofobiskt.  
Tunga och snabba andetag lämnar mina läppar i en ojämn takt och ju längre tystnaden varar desto mer frustration byggs upp inom mig.
Tillslut får jag nog.
Mitt offer får bli en vas som kastas tvärs över rummet och krossas i tusen bitar mot väggen. Ljudet ekar genom mina öron tillsammans med samma ord om och om igen. Det här är ditt fel.
”Fuck!” Jag drar frustrerat i mitt hår medan jag hittar ännu ett offer, den här gången en mobil som är placerad på bänken. Jag kan inte bry mig mindre om vems det är. Det här är ditt fel. Du skulle skydda henne. Orden som upprepas i mitt huvud bränns. Skär. Klöser. River upp sår inom mig.
Joelle, som druckit några glas vatten och nyktrat till tillräckligt mycket för att vara medveten om omgiven tar två steg fram för att ställa sig framför mig. Försiktigt placerar hon sina händer vid mina biceps i en lugnande gest. Min första impuls är att knuffa bort henne. Men jag har tillräckligt mycket förnuft för att låta bli. Hon är inte Dwayne. ”Andas.” hon ler svagt och jag finner mig själv med att ta ett djupt andetag. ”Vi kommer hitta henne, okej? Hon är okej. Dem är alldeles för fega för att göra något.”
Det får mig faktiskt att le, i alla fall lite. Fucking pussys, det är vad dem är.  
”Jag ska döda dem.”
”Först måste du faktiskt hitta dem. Och för att göra det måste vi börja någonstans.” Joelle tar ett steg bakåt, för att istället luta sig mot köksön. ”vi kan inte spåra hennes telefon, så egentligen kan vi inte göra så mycket mer än att vänta.”
Vänta? Aldrig. ”Fuck no, jag tänker–” hon höjer handen och jag tystnar.
”Dem kommer antagligen ringa för att provocera oss, dig främst. Inte förrän då kan vi spåra dem. Till dess kan vi bara planera vad vi ska göra när vi väl vet vad dem befinner sig.”
Jag suckar och drar en hand genom mitt rufsiga hår. Att vänta låter inte som en bra idé men jag vet att hon har rätt. Vi har ingen aning om vart dem är. Det finns ingenstans att börja, inte en ledtråd. Jag antar att det ligger på tur, men problemet är att jag inte spelar på tur. Turen är aldrig på min sida. Jag får bara hoppas på att jag har den med mig denna gång för annars har jag ingen aning om vad jag ska göra. Jag kan inte förlora henne.

24 timmar tidigare

Ingens perspektiv:

Ljudet av skosulor mot golv ekar mellan väggarna när Sawyer kliver över golvet med benen styrda mot Xaviers kontor. Han blir inte överraskad när tjejfnitter hörs utanför rummet, men det är inte något hindrar honom heller. Doften av gräs är det första som når hans näsa när han stiger in utan att knacka. Tjejerna är halvnakna och sitter med tungorna i varandras halsar medan Xavier roat ser på.
Sawyer stänger av den halvhöga musiken och får genast Xaviers uppmärksamhet. En suck lämnar hans läppar. ”Jag har inte tid Santiago.” Han behöver inte ens nicka menande mot de två tjejerna vars klädsel endast består av trosor och behå för att Sawyer ska förstå. Ändå ger han sig inte.
”Det är inom kategorin Tigers och Bullets. Jag tror du har tid.”
Mer än en blick på tjejerna behöver inte Xavier för att göra sitt val. ”Ladies”, han halvler mot dem. ”Det var trevligt att ha er här, men tyvärr måste ni gå.”

De plockar upp sina kläder de lämnat på golvet innan de fnittrandes sticker iväg med klackarna som låter mot det polerade trägolvet. Xavier knyter händer på skrivbordet framför sig.
”Det är bäst att det här är bra.” hans röst är lugn, men den har en varnande underton.
”Det är det.” Sawyer tar ett steg mot skrivbordet. ”Maddison Martinez.” Xavier höjer på ena ögonbrynet. ”Flyttade till Stratford för tre månader sen. Gissa vem hon stötte på?” Sawyers nöjda min ser ut som om han nyss satt hans värsta fiender i fängelse.
”Jag har inte tid för gissningar.” Xavier väntar tålmodigt på att Sawyer ska fortsätta, trots att det tagit slut för längesen.
”Joelle.” Sawyer kliver fram och tillbaka över golvet i väntan på att avslöja det bästa. ”och nu är Maddison medlem i Red Bullets, något det försökt dölja. Det sägs att hon är duktig.”
”Och vart fick du informationen?” det är omöjligt att missa Xaviers tvivlande ton.
”Säkra källor, lita på mig. Jag såg henne på festen hos Sanford med Bieber.” Med ett flin avslöjar han resten och lämnar undan den delen där han försökte stöta på henne men misslyckades. Han kommer få sin hämnd senare. ”Jag tror att ordet är flickvän.”
Xaviers flin matchar Sawyers. ”Det är alltså nästa del av planen? Du har åtminstonde en hjärna.”
Sawyer ignorerar anmärkningen och fortsätter på hans briljanta plan. ”Det är halloween imorgon.” en rynka bildas mellan Xaviers ögonbryn då han försöker pussla ihop bitarna. ”Dem brukar alltid dra till Pure under halloween-kvällen.” klargör Sawyer.
”Du, Maddox och Pure, imorgon. Våga inte misslyckas.” Xavier behöver inte ens förklara vad hans uppdrag är.
Sawyer flinar maliciöst. ”Det kommer jag inte.

Nutid

Maddisons perspektiv:
Neonljusen lyser upp alla ansikten på dansgolvet och ger även ljus till de som sitter vid borden. Jag pressar mig fram mellan alla dansandes kroppar med min och Joelles dricka i ett försök att inte spilla något.
Vi hade väntat alldeles för länge vid vårt bord på att en servitris skulle komma så jag bestämde mig att istället gå till baren för att beställa där, vilket inte det heller var världens lättaste. Men jag lyckades få dem att bjuda på drinkarna i alla fall.
Joelle tjuter glatt när jag räcker ett glas till henne, ett tecken på att hon kanske fått i sig lite för mycket. Hennes glada humör är tusen gånger gladare och hon finner det mesta roligt att skratta åt.
Justins överbeskyddande sida har än inte släppt, men det stör mig inte. Det är sexigt.
”Vill du gå och dansa?” Joelle ler stort i hopp om att jag ska säga jag.
En suck lämnar mina läppar. ”Vi var och dansade för fem minuter sen Jo.”
Då slår det henne. ”Ja, juste.” hon fnittrar och tar en klunk av sin drink. Jag bara skakar på huvudet med ett leende.
”men jag behöver faktiskt ta lite luft. Följer du med?” hon nickar ivrigt och tar sig upp från platsen, något som inte är alltför lätt då hon ska förbi ett gäng personer, dessutom är hon full. Hon snubblar ut på golvet och jag griper tag om hennes arm. Ett högt fnitter lämnar hennes läppar och jag undrar hur vi ska kunna ta oss nerför trapporna som är enda vägen ut.
Med hjälp av en snäll kille som hjälpt till kommer vi tillslut ut till den kalla luften och jag tar ett djupt andetag. Det bildas rökmoln av min andedräkt när jag andas i den kalla luften, men trots det kan jag inte känna av kylan.
En bit framför oss, i buskarna, står någon med huvudet neråt och det är inte så svårt att lista ut att personen kräks, något Joelle finner väldigt roligt. När hon tillslut skrattat klart snubblar personen därifrån och det tar ytterligare fem minuter innan hon slutar skratta igen.
”Burr”, Joelle kramar armarna om sig för att försöka skapa värme, ”det är jättekallt.” sluddrar hon.
”Du kan gå in om du vill. Jag stannar här ett tag.” Hon nickar och med ett leende försvinner hon iväg in till den varma klubben igen.
Trots den tunna klädseln jag bär fryser jag inte. Automatiskt börjar jag gå en bit ifrån klubben, där inga människor syns till och musiken inte hörs lika högt.
”Nämen titta vem vi har här.” Jag vänder mig om och genast dyker Sawyer och Maddox från JMs upp i mitt synfält. Maddox blick vandrar över min kropp.
”Damn, om du ändå visste vad jag skulle göra med dig om jag hade dig i min säng.” Maddox flinar.
 Något säger mig att jag borde sticka när jag fortfarande har chansen men ändå står jag kvar på samma ställe, som fastfrusen. Sawyer ta chansen och smiter bakom mig, så nära att jag kan känna hans andedräkt mot min nacke. Hans händer placeras vid min midja.
”Du berättade inte din smutsiga lilla hemlighet sist vi träffades.” hans läppar är så nära att de snuddar vid mitt öra. ”Åh vänta, det är ju två.”
Jag sväljer och öppnar munnen för att säga något men inget ljud kommer ut.
”Cat got your tongue?” flinar Sawyer.
”Jag vet inte vad du pratar om.” lyckas jag få fram.
Ett hånande skratt lämnar hans läppar. ”Du är väl medveten om vad vi pratar om Martinez. Varför börjar vi inte med Bieber?” Jag vänder mig snabbt om. ”Hmm”,
”Jag trodde du kunde göra bättre än så Maddie.” Det är Maddox den här gången, som har smugit upp bakom mig. Jag är omringad, det finns ingenstans att rymma ifrån. ”Och Red Bullets, verkligen?”
Lika snabbt som förra gången, om inte snabbare, vänder jag mig om så att jag står mot Maddox istället.  Han flinar och höjer på ena ögonbrynet. Där, ta chansen.
Med min armbåge slår jag till honom över näsan innan jag drar upp mitt ben för att knäa honom mellan benen.
”Bitch”, kvider Maddox och böjer sig ner. Jag snor runt och höjer näven för att slå till Sawyer men han stoppar min hand innan den hinner träffa honom.
”Ah-ah. Du ska ingenstans.” Sawyer greppar tag om min överarm och släpar med mig mot en svart Cadillac Escalade medan Maddox hänger efter. Han stannar mot bilen med mig uppressad mot den medan jag försöker ta mig loss från hans grepp i oändliga misslyckade försök. ”Spara på krafterna, du kommer behöva dem.”
”Vad borde vi göra?” Maddox lutar huvudet åt sidan medan han tänker. Han flinar, antagligen åt en idé och man kan verkligen se framför sig hur en lampa tänds ovanför hans huvud. Utan att säga något kliver han för att öppna bakluckan. När han kommer tillbaka runt bilen håller han i ett järnrör. Han skruvar och leker med den i handen innan han tar ett steg framåt och Sawyer ett bakåt. Mycket mer än så hinner jag inte komma ihåg innan smärta ilar genom mitt bakhuvud och allt svartnar.

När vi kliver in i klubben känns det som om hela världen stannar för att titta på oss. Miljön är liknande andra klubbar, med dansgolv och neonljus och sedan finns det två bardiskar. Där uppe har Joelle förklarat att det finns bås där man kan sitta för att ta en paus, men även ett dansgolv. Dessutom finns det privata rum.
Musiken som dunkar genom högtalarna får blodet att rusa och det känns som om jag har tusen gånger mer energi än jag hade innan. Precis som vi är resten av klubben utklädda. Det är blandat med tjejer som har slampiga till mindre slampiga klädnader, medan de flesta killarna bara har fejk sår och inget mer än så. Klubben är dekorerad enligt halloween-temat med spindelnät lite här och där, och med drinkar i läskiga färger. Till och med bartendrarna har målat på fejk sår.
Med en hand runt min midja leder Justin mig till baren tillsammans med resten av gänget, där det bjuds på gröna drinkar till varje person som stiger in i klubben. Halloween-känslan är verkligen tydlig – de har lyckats bra på den fronten. När de gröna drinkarna tagit slut beställer Dwayne in en runda shots, en till var och en – förutom till Noah och Brayden som idag kör då vi har två bilar för att alla ska få plats – något tjejen bakom baren fixar snabbt innan hon går vidare till nästa kund. Alla tar ett varsitt shotglas i handen och höjer dem i en skål.
”Cheers!” utbrister Jolle och vi är inte sena med att upprepa det innan vi sväljer ner innehållet. Min hand är i Justins då jag anar att han inte har en tanke på att släppa mig ikväll, en anledning jag är mycket väl medveten om.
”Maddie!” Joelle skriker för att överrösta musiken. ”kom så går vi och dansar.” Hon drar i min arm, vilket orsakar att Justins grepp om mig hårdnar.
”Eh, jo jag kommer strax.” Jag suger på min underläpp och vänder mig mot Justin. Istället för att säga något placerar jag en hand vid hans nacke och pressar mina läppar mot hans. ”Jag kommer snart tillbaka.” mumlar jag mot hans läppar och innan han hinner protestera följer jag efter Joelle till dansgolvet för att börja dansa till den livliga musiken.
När flera låtar spelat förbi har jag tröttnat på dansgolvet och vill inget annat än gå tillbaka till baren för att ta något och dricka. Lane dyker upp bakom Joelle och jag ger honom bara en tacksam blick innan jag drar mig bort från dansgolvet.
”En vanilla sky, tack.” jag ler mot tjejen i baren som genast börjar på min drink. Det tar inte särskilt lång tid innan den står framför mig och hon försvinner iväg.
Jag vänder mig mot Dwayne som sitter i barstolen bredvid mig. ”Du har inte berättat något om tjejen i Vegas.” Jag lutar huvudet åt sidan och ser på Dwayne. Han ignorerar endast min blick och tittar sig omkring i klubben. ”Kom igen, berätta. Var hon bra?”
Han möter min blick med en suck. ”Jag antar det.” skakar han nonchalant på axlarna och skruvar på sig i stolen. Jag skrattar åt hans reaktion och tar en klunk av min dricka.
”Dansa med mig.” mumlar en raspig röst i mitt öra och får en rysning att rusa längs min ryggrad och mina knän att bli svaga. Det är bara effekten han har på mig. Dwayne verkar nöjd över att Justin kommit och avbrutit min utfrågning.
”Och om jag vägrar?”
Han flinar och lutar sig framåt så att hans läppar snuddar vid min hud. ”Då tvingar jag dig.” I en mjuk rörelse drar han upp mig på mina fötter och till hans bröst. Hans doft når min näsa och slår all luft ur mig. Han luktar precis som jag föreställer mig himlen och det får mig svag i hela kroppen. Sakta böjer jag huvudet bakåt för att möta hans bruna ögon som kan få mig göra vad som helst och jag känner mig som en oskyldig skolflicka när jag tittar upp mot honom genom mina ögonfransar. Ett flin är påklistrat på hans oemotståndliga läppar och jag kan knappt hålla tillbaka mig själv från att placera mina läppar mot hans.
Med en arm runt min midja drar han med mig till dansgolvet. Jag biter mig i läppen och automatiskt börjar min kropp röra sig till den dunkande musiken. Justin pressar mig närmre honom innan han vrider mig om så att jag står med ryggen mot honom. Jag pressar min rumpa mot hans skrev medan hans händer är på min midja och jag kan känna hans läppar mot min hals. ”Damn babe.” mumlar Justin och pressar mig ännu närmare hans kropp. Alkoholen tillsammans med Justins närvaro får mitt huvud att kännas snurrig. Justins läppar mot min hud gör inte saken bättre. ”Vi kanske borde göra det här oftare.” Justins röst är hes och förförisk och sänder rysningar längs hela min kropp. 

”Babe?” mumlar en raspig röst som får fjärilar att flyga i hela min mage. ”Baby, vakna.” Jag virar täcket hårdare runt min kropp och försöker stänga ute hans röst, samtidigt som jag låter sömnen ta över min kropp igen. En suck kan höras, men den låter dämpad som om den är långt borta. Sedan känns världen borta för ett tag innan jag kan känna hans andetag mot min hals och hans fingrar i mitt hår. ”Du borde verkligen vakna innan jag gör något dumt.” Handen som inte är i mitt hår letar sig innanför täcket och börjar sakta smeka upp längs mitt bara lår medan hans läppar hittar min hals. Jag kan inte låta bli att le.
Sömnen är nu helt utslagen från min kropp och istället är Justins rörelser allt jag kan koncentrera mig på. Hans hand hittar min midja och han smeker den varma huden med sin tumme. Jag slår upp ögonen för att möta hans bruna och ett leende sprider sig över hans läppar. Vakna upp till synen av hans vackra ansikte är nog något jag aldrig kommer tröttna på. Jag kommer inte ens ihåg senaste gången jag sov i min egen säng.
Det har gått tre veckor sen Vegas, tre underbara veckor, men jag vet att det här bara är lugnet före stormen.
”God morgon, beautiful.” ler han och jag biter mig i läppen, för att sedan kasta täcket bredvid mig och klättra upp över honom, så att jag sitter grensle över honom. Med en hand placerad på mitt bakhuvud pressar han ner mitt huvud för att fånga mina läppar med sina. Hans läppar är lika mjuka mot mina som dem alltid är och fjärilarna exploderar som vilda elefanter i min mage. Fuck that, ett helt zoo har bosatt sig i min mage. Med hjälp av hans läppar särar han på mina och det tar inte lång tid innan jag kan känna hans tunga dansa med min.
Ett grumlande ljud kan höras från min mage och på grund av mitt fnitter som följer tätt därefter måste vi avbryta den heta kyssen.
”Jag antar att vi måste få i dig något att äta.” flinar han och innan jag vet ordet av är jag kastad över hans axel på väg nerför trappan.
En störtskur av fnitter lämnar mina läppar, ”Justin!” tjuter jag medan han fortsätter ner för trappan. Jag kan inte låta bli att sprattla med fötterna i luften för att komma ner.
”Hey sluta med det där, du kommer sparka mig i ansiktet.” Justin smiskar till mig på rumpan och jag tjuter.
”Släpp ner mig”, protesterar jag. Jag hinner inte säga mycket mer innan jag sitter på bänken med benen dinglandes. ”Det där var inte roligt.” Jag korsar armarna över bröstet och putar med underläppen i ett försök att vara sur på honom, men det pojkaktiga leende på hans läppar som visar hans smilgropar får mitt hjärta att göra volter och jag kan inte hålla tillbaka leendet.
Det gav mig i alla fall en fin utsikt av hans rumpa, så låt gå för det då.
Bredvid mig, på bänken, får jag syn på en tallrik med gräddade pannkakor och min mage ger ifrån sig ett ännu kraftigare grumlande.
”Vem har gjort pannkakor?” kan jag inte låta bli att fråga av ren nyfikenhet och tar en utan att varken värma den eller ta något på.
”Jaaaaaag!” Joelle studsar in i köket som sitt vanliga morgonglada jag, man nu kan kalla det morgon, då klockan är över tolv. Dock tror jag inte att det finns en enda stund på dygnet då hon inte är glad.
Jag hoppar ner från bänken och bestämmer mig för att ta den lata vägen och stoppa in i hela tallriken med pannkakor i mikron. När den piper och meddelar att mina kära pannkakor är varma har jag placerat både grädde och sylt på köksön, redo för frukost.

”Vart ska vi?” frågar jag förvirrat, men Justin fortsätter bara tyst nerför trappan som leder till källaren med min hand i sin. Han ska tydligen visa mig något, och jag har ingen aning om vad. Nyfikenheten kryper i mig som termiter och jag kan knappt hålla mig längre.
När vi kommit fram till en svar dörr av metall stannar han och gör en snurr för att stå öga mot öga mot mig. Ett flin leker på hans läppar och jag hoppar nästan av iver av det som finns bakom dörren. ”Redo?” Jag nickar. ”Säkert?” retas han och jag måste motstå impulsen av att rycka upp dörren själv för att inte förstöra överraskningen. Istället ser jag bara på dörren i hopp om att den ska öppna sig själv så att jag slipper den här tortyren.
Justin sluter handen kring stålhandtaget och sedan är dörren öppen. Jag gapar.
Framför mig avslöjas ett helt rum där väggarna är fyllda med vapen, redo att användas.
Justin kliver in i rummet men jag är alldeles för fascinerad för att kunna röra på mig.
”Vi fyllde på det igår.” upplyser han mig om och jag vaknar upp tillräckligt mycket ur min chockade trans för att ta ett steg in i rummet efter honom.
Justin tar upp en pistol från bänken som följer längs resten av väggen och en rynka bildas mellan mina ögonbryn. Jag känner igen den.
Utan att själv kunna styra det tar jag ett steg närmare Justin för att kunna granska pistolen bättre.
”Beretta 92.” andas jag och tar pistolen ur hans hand. Den ser ut som en exakt kopia av den jag höll när jag endast var femton. Den Joseph lade i mina händer.
Han ler, nästan stolt.  ”Hur visste du det?”
Jag vrider och vänder på den i min hand innan jag tittar upp på honom. ”Jag använde en sån här när jag var femton.” är allt jag avslöjar innan jag lägger tillbaka den i hans handflata. Mina ben rör automatiskt på sig under mig och jag lyfter handen för att stryka längs dem olika sorters pistoler som prydligt är upphängda längs väggen.
Justin står kvar i mitten av rummet medan jag undersöker vapnena. Jag måste erkänna, det är häftigt.
Jag gör en tvär snurr när det slår mig vad han bett mig om tidigare. ”Hur förklarar det här”, jag gestikulerar med händerna för att visa att jag menar rummet, ”det här?” jag visar med händerna längs min kropp som är klädd med träningskläder, då han bett mig om det.
Han styr stegen mot en dörr vid bortre väggen som jag tidigare inte sett och med ett leende knuffar han upp den. Sedan tar han ett steg in i rummet på andra sidan väggen. Nyfiket följer jag efter för att ta reda på vad som döljer sig där. Jag stannar i dörröppningen, och jag behöver inte blick in i rummet mer än en gång innan jag förstår. Ett gym.
Längs ena väggen av rummet finns ett gäng vikter uppradade, medan det i mitten av rummet hänger en boxningssäck. Det är inte särskilt välutrustat men jag vet att det räcker gott och väl åt dem som bor i huset aka Tigers.  Ett par boxningshandskar ligger i hörnet, och Justin går dit för att ta upp dem i sina händer.  Han kastar dem till mig och jag fångar dem enkelt.
”Du ska träna.” jag ser ner på de röda handskarna i min hand och sedan upp på honom.
”Varför?” bestämmer jag mig för att testa honom.
Han drar en hand genom sitt hår och ställer sig framför mig med ett utmanande flin på läpparna. ”För att jag säger det.” Han smeker bort mitt hår som är uppsatt i en tofs från min hals för att pressa läpparna där och jag ryser när han sakta lämnar ett blött spår efter sig. ”Dessutom för att du är jävligt sexig när du gör det.” Hans läppar försvinner från min hals och istället tar han mina händer för att hjälpa mig få på handskarna. En sexig rynka bildas mellan hans ögonbryn när han knäpper på mig dem och jag biter mig i läppen.
Så fort dem sitter bra på mina händer drar han mig bort från boxningssäcken för att sedan ställa sig en bit ifrån.
Jag höjer ena ögonbrynet. ”Tänker du bara stå där?”
Hans kända flin klistras över hans läppar. ”Yep.”
Jag bara skakar på huvudet innan jag stänger honom ute, en sak som faktiskt är möjlig när han står en bit ifrån, och sedan träffar boxningshandskarna säcken framför mig. Det tar inte lång tid innan jag är som i en trans, helt inne i det gör.
Det är inte förrän jag känner Justins närvaro bakom mig som jag slutar med andan i halsen.
Hans andetag träffar min nacke och hans händer hittar min midja. ”Såhär.” hans röst är lika låg som en viskning och ändå har den kraften att sända alla mina nervtrådar över kanten. Plötsligt känns det väldigt svårt att hitta andetag i hans närhet och mitt hjärta börjar slå dubbla slag i mitt bröst.
Försiktigt men samtidigt bestämt vrider han min överkropp så att jag står i en helt annan vinkel. ”Försök nu.” Han backar och genast saknar jag hans kroppsvärme.
Fokus. Jag sluter ögonen, tar ett djupt andetag, öppnar ögonen och sedan tänker jag inte alls när jag slår ett slag mot den svarta boxningssäcken framför mig.
Positionen jag står i nu ger mig betydligt mycket bättre kraft och jag träffar bättre än jag gjort förut. Flera slag senare kan jag känna tröttheten jaga ifatt mig men jag vägrar sluta. Jag är så inne i mina slag att jag inte märker att Justin har försvunnit förrän jag hör ett klickande ljud jag känner igen mycket väl. Något kallt träffar min hud och jag står som fastfrusen innan mina reflexer kickar in.  Jag sluter mina fingrar kring hans arm och i en rörelse vrider jag om hans arm på ett smärtsamt sätt innan jag vrider pistolen ur hans fingrar och placerar den under hans haka istället. Ett flin målar upp sig på hans läppar och han griper tag i min arm för sänka min hand.
”Imponerande babe.” han slickar sig om läpparna och lirkar loss pistolen från mitt grepp. ”det förtjänar nästan en kyss."

Vet inte om jag är nöjd med kapitlet, men sommaren är snart här, det här är den bästa måndagen på länge, Julia och Romina är typ världens underbaraste människor (Erika från Jbiebz också), jag har choklad och Jaddison är bara för söta, så min lycka är uppe på toppen och därför bestämmer jag mig för att jag är nöjd med det här kapitlet. Hoppas ni också har en underbar måndag precis som jag❤

Hur lyckas jag alltid publicera ett kapitel i sista minuten? Det är en gåta jag får klura på ett dag, hmm.
Kapitlet suger apa rent utsagt, men jag ville så gärna ge er ett kapitel att det här får duga.  Inte alls så spännande eller händelserikt men nästa kapitel blir det lite mera drag i.

”Du är ganska korkad.” Dwayne fortsätter bära låda efter låda med alla droger som vi ställt på trappan in i bilen. Dem hade tidigare stått i källaren tills Lane fick tag på en snubbe som ville köpa hela lasset för stora stålar. Dwayne ska frakta hela lasset ända vägen ner till Vegas så snart vi är klara med att lasta in allt i den svarta Range Rovern. Egentligen skulle jag ha följt med, men Maddison kommer bli galen om jag åker och jag vågar inte riskera det. Hans mening fastnar i min hjärna och jag måste fundera på vad han menar; Att jag gjorde Maddisons uppdrag åt henne och riskerade att förstöra hela uppdraget och även att ödelägga hela vår relation, eller den delen där jag åkte för att ta min hämnd på Jason och återigen riskerade att ödelägga det jag har med Maddison. Antagligen båda.
”Folk brukar säga det, jag typ förstår det nu.”
”Folk vid namn Maddison och möjligtvis Joelle?” hånflinar han och jag får lust att slå till honom i bakhuvudet. Istället bär jag in en av dem sista lådorna i bilen innan jag sätter mig ner på trappan för att låta Dwayne göra resten själv. Jag fiskar upp mitt Marlboro paket från min ficka och stoppar en cigarett mellan läpparna. Så fort cigaretten är tänd drar jag ner röken i halsen och – precis som alltid – slappnar mina muskler av. Dwayne packar in den sista kartongen innan han stänger bakluckan och leker med bilnycklarna i handen – ett tecken på att han snart kommer dra, mot Vegas.
Röken sipprar ut mellan mina läppar och jag tittar på när den sprider sig i luften och försvinner med vinden. Dwayne harklar sig. ”Det är bäst att jag ger mig av.”
”När skulle du möta honom?” kan jag inte låta bli att fråga. Jag vet att det är något när mörkret har lagt sig över staden, men inte det exakta klockslaget. Allt vi gör brukar göras i mörkret, vilket betyder att sömn inte är något vi får särskilt ofta – dock är jag van. Dessutom är sömn överskattat.
”Elva minuter i elva.” Jag nickar bara. ”Vi ses om några dagar bro.” Jag slänger ner cigaretten på marken och trampar på den innan jag reser mig upp för att göra vår vanliga bro-handshake. Sedan sätter han sig i bilen och innan jag vet ordet av är han borta.

Ingens perspektiv:

Dwayne står vardagligt med händerna i fickorna precis som om det vore vilken dag som helst, precis som om han inte står ovanför en klubb som inte är vilken klubb som helst, precis som om det inte finns några män i våningen under som röker cigarrer medan de bestämmer sig för vilken tjej de ska köpa för kvällen, precis som om han inte alls ska sälja droger för massor av stålar till snubben som äger klubben vilken sekund som helst. Men i det här livet är det här det som kallas vardag.
Den svartmålade dörren öppnas och in med svarta kängor kliver en storvuxen man. Den storvuxna mannen kollar sig omkring i rummet, letandes efter något speciellt och när han inte hittar det han söker sköljer besvikelse över hans skräckinjagande ansikte – dock tycker inte Dwayne han är särskilt skräckinjagande, men det är vardagsmat för honom. Mörkret sprider sig kring honom som en aura trots att rummet inte är särskilt mörkt, som om han står i maskopi med mörkret – som om han är mörkret själv.
”Nå?” talar mannens mörka röst, namnet Dwayne inte fått reda på. ”Vart är han?”
Dwaynes ögonbryn åker ihop i spelad förvirring – han vet exakt vad han pratar om då han hoppats att just det här inte skulle hända. ”Han? Jag förstår inte vad du menar, sir. Jag trodde vi var här för droger och inte någon honom.” Mannen kliver fram till bordet som står placerad i mitten av rummet och slår en näve bordet i ett försök att skrämmas. Dwayne står stilla kvar på sin plats tvärs över rummet.
”Det ska vi – skulle vi.” Mannens röst är dov och skulle sända rysningar längs andras ryggrader. Inte på Dwayne. ”Jag trodde det var tydligt att jag ville ha Bieber här.”
”Det framstod inte, sir.”
”Tydligen.” muttrar han under sina andetag som plötsligt blivit snabba pågrund av ilskan som kokar under hans hud. ”Jag vill ha Bieber här inom 24 timmar, annars är avtalet brutet.” De är dem enda orden som lämnar hans läppar innan han försvinner ut igenom dörren som en skugga innan han är borta som med vinden.

Justins perspektiv:

Den irriterande ringtonen hörs genom dörren och påminner mig om att jag skulle byta det förskräckliga ljudet till något som är mindre förskräckligt. Dwaynes namn syns på skärmen och jag vet redan innan jag svarat att affärerna gick dåligt igår.
”Dåliga nyheter?” gissar jag när samtalet är påbörjat och kan sedan höra Dwaynes suck i andra änden.
”Tyvärr, ja.”
Även jag suckar. ”Det finns absolut inget annat sätt?” Hoppet hörs tydligt i min röst.
”Nej, det finns inget annat sätt. Han vill ha dig, eller så är dealen bruten.”
Jag kramar hårdare om mobilen i min hand. Det här är exakt det jag vill undvika men ödet vill mig något annat. ”Jag ber Lane fixa ett plan.” suckar jag och drar en hand genom mitt hår. Jag fruktar stunden då jag behöver berätta för Maddison, vilket är väldigt snart. Och jag kan inte göra det över telefon, vilket betyder att jag måste se hennes – troligtvis – sårade ansiktsuttryck. Yup, finns inget bättre. Notera sarkasmen.
”Sorry bro.” ursäktar sig Dwayne, trots att det inte är hans fel. Han vet anledningen varför jag ville undvika det här och eftersom att han känner mig – bättre än någon annan – vet han exakt vad jag fruktar. Det skulle bara vara typiskt att ödet hittar något sätt att fucka upp det jag har med Maddison endast för att slita bort den lycka jag lyckats finna. Karma is a bitch. Det är inte bara det faktum att det finns en chans att Maddison kommer dumpa mitt arsle utan även något annat, eller snarare någon annan – Jason McCann. Vi har aldrig stått på särskilt bra villkor, men det är värre nu med tanke på hur jag lämnade honom för några dagar sedan.  
”Aight, ses om några timmar man.” Med en suck avslutar jag samtalet och stoppar impulsen att kasta telefonen i väggen. Istället låter jag den glida ner i fickan och stampar uppför trappan, till mitt rum. Jag finner mig själv med att stresspacka ner dem viktigaste sakerna, min pistol inräknad. Så fort bagen är stängd ser jag till att få med mig bilnycklarna innan jag gör ett besök i Lanes rum.
”Du måste fixa ett plan till Vegas så snart som möjligt.” 
Han vänder sig om och jag kan undvika att märka att duschen i badrummet står på. ”Låt mig gissa, han vill ha dig eller så är dealen bruten?”
Jag nickar. ”Ungefär så, ja.”
Han drar en hand genom sitt hår och slickar sig om läpparna. ”Jag ringer Lucky, han skulle nog kunna fixa ett plan inom den närmsta timmen.” Jag ger honom en nick och precis innan jag lämnar rummet efter mig kan jag se Joelle som kommer ut från badrummet med endast en handduk virad runt sig, och jag blir genast påmind om när jag kom in i Maddisons rum när hon endast stod med en handduk virad runt sin nakna kropp. Jag biter mig i läppen av tanken. Damn that body.
Mina fötter rör sig snabbt under mig när jag skyndar mig nerför trappan. Jag drar på mig min skinnjacka i farten innan jag fortsätter ut till min bil.

Handflatorna på mig börjar producera handsvett och jag torkar dem nervöst på mina byxben. Snälla bli inte arg på mig, ber jag tyst och hoppas att det ska fungera. Utan att knacka – som en normal människa – kliver jag in precis som om det vore mitt eget hem. Jag hittar Joelle i vardagsrummet, men Maddison syns inte till.
”Vart är Maddison?” slänger jag ur mig som en hälsning och Joelle byter blicken från teven till mig.
”Hej på dig också.” hälsar hon sarkastiskt innan hon nickar mot övervåningen. Innan hon hinner uttala något annat ord är jag på väg uppför trappan med hjärtat bankandes som aldrig förr. Musik hörs från Maddisons rum och så fort hennes figur når mitt synfält kan jag inte stoppa leendet på mina läppar. Hon står och dansar till musiken, helt care-free, som om det inte finns ett enda problem i hela världen. Om det ändå vore så, vilken drömvärld vi skulle leva i.
Hon gör en snurr i dansen och slutar tvärt när hon får syn på mig. Hon blinkar chockat, som för att se så att jag verkligen är här och inte något hon inbillar sig. Hon öppnar munnen för att säga något men jag är snabbt där och pressar ett finger mot hennes läppar för att hindra henne från att göra så.
”Jag skulle gärna fortsätta se på när den där sexiga kroppen fortsätter dansa, dock var det inte det jag kom för.” En lätt rodnad sprider sig över hennes kinder och hon vänder bort huvudet. Jag vrider försiktigt tillbaka det så att jag kan se in i hennes ögon och för en stund låter jag mig själv drunkna i hennes chokladbruna irisar innan jag måste ta mig tillbaka till verkligheten och anledningen varför jag är här. Hennes ögon får genast en orolig dimma över sig och jag fuktar mina läppar. ”Jag måste berätta en sak, och”, jag pausar och hon biter sig i läppen. ”du kommer antagligen bli arg på mig.”
En rynka bildas mellan hennes ögonbryn. Fjäderlätt drar hon sina fingrar över min nacke, vilket sänder stötar genom hela min kropp. ”Berätta.” viskar hon med läpparna endast några centimeter från min och jag finner det plötsligt hårt att andas.
”Las Vegas.” slänger jag ur mig och rynkan gräver sig djupare i hennes hud. ”Jag måste åka till Vegas.” förtydligar jag det. ”eller så kommer vi förlora en massa pengar.” fortsätter jag i hopp om att hon ska förstå att jag inte har ett val.” Hennes fingrar fortsätter över min hud, till min kind och mitt nackhår reser sig.
Hon ser tankspritt på mig och jag rullar in min underläpp. ”Ta mig med dig då.” föreslår hon med ett hoppfullt leende. Tanken får fjärilar – fucking fjärilar – att spridas i min mage och ett leende att breda ut sig över mina läppar. Kanske skulle inte det vara en sådan dålig idé.
”Vegas är det då baby. Packa väskan.

Som jag skrev på Insta har jag varit i Romme och åkt skidor, därav anledningen till förseningen. Har jätteont i ungefär hela kroppen så kommer nog få en god natts sömn.
Så i nästa kapitel kommer dem befinna sig i Vegas, vad tycker ni om det och vad tror ni kommer hända? Jag kan garantera er att det inte kommer bli någon Jaddison-drama - som jag lovat i dem närmsta kapilena - medan jag samtidigt kan lova att det kommer hända en hel del annat.

Vinden vener runt mitt huvud och meddelar att all sommarvärme är borta och istället är hösten här. Springturen jag tagit den här morgonen har inte alls varit till någon nytta eftersom att alla tankarna jag vill undvika kommer tillbaka till mitt huvud när min kropp når hit – huset där jag bor. Sakta och med luften kvar i lungorna stegar jag uppför stentrappan till den vita dörren. Värmen träffar mig som en våg när jag kommer in, men trots det fyller kylan mig – kylan som inte har något alls att göra med den kalla luften, utan något helt annat. När jackan är av och skorna ligger slarvigt på golvet letar jag upp Joelle som sitter i köket med sin MacBook framför henne. Hon ler milt mig när hon får syn på mig, och Lane som står bakom henne hälsar med en nick.
”Någon väntar på dig i ditt rum.” informerar Joelle mig och så fort skinnjackan jag fått en skymt på i hallen krossar min hjärna vet jag vem det är. Min första tanke är att springa iväg som en rädd hund med svansen mellan benen, men det skulle inte leda till något bra. Jag måste stå stark kvar med fötterna på jorden och hjärnan i huvudet. Så fort mina fötter tagit sig upp för den långa trappan – dock var den inte lång nog för att jag skulle hinna förbereda mig – tar jag ett djupt andetag innan jag låter luften pysa ut mellan mina läppar och min kropp slappnar av.
Jag vill inte vara arg på honom men samtidigt vill jag inte att han ska tro att han kan köra över mig hursomhelst utan konsekvenser. Jag är inte en person som gör som alla andra vill och säger att jag ska göra. Det är därför jag rymde undan min far, för det var just det jag inte ville, och fortfarande inte vill vara. Rymma kanske är fegt, men det är starkare än att vara kvar och långsamt låta Joseph slakta min själ. Så därför trotsar jag mig själv och mina tankar och tar steg efter steg uppför trappan.  Precis innan mina fötter krossar gränsen till mitt rum kommer jag på vad jag lämnade öppet i mitt rum innan jag försvann imorse. Justins blick möter min såfort jag stiger in i rummet och han reser sig upp från sin position på sängen. Nyfikenheten pyser inom mig, som en vulkan som just är på väg att få ett utbrott tillsammans med min ilska och besvikenhet. Tillsammans är dem snart på väg att sprängas. Trots att han står där går jag bara förbi honom och ignorerar hans närvaro.
En hög suck lämnar hans läppar. ”Tänker du ge mig den kalla handen?”
”Jag sa att jag inte skulle vänta på dig, jag tänker hålla mitt löfte.” Hans ansiktsuttryck faller och jag måste bita mig i läppen för att säga något jag senare kommer få ångra.
”Snälla, var inte såhär.” ber han och inte bara med hans röst, utan också med ögonen. Och hans ögon är min svaghet så jag måste titta bort för att inte dras med.
”Jag är inte som någonting.” svarar jag utan några som helst känslor hörbara i min röst.
”Jag förstår att du är arg på mig – lita på mina ord, det är jag också – men snälla, låtsats inte som om jag inte finns. Vadsomhelst, men inte det.”
Jag vänder mig hastigt om så att mitt hår flyger runt mig.  ”Du vill att jag ska skrika på dig, hur galen, hur fullkomligt vansinnig du gör mig? Du får mig att vilja skrika på dig, och sen får du mig att känna precis det motsatta. Jag vet inte ens om du vet hur hårt jag har fallit för dig, och ena dagen får du mig att ångra det, medan andra dagen får du mig att tro att det var rätt beslut. Du gör min värld uppochner, bokstavligt. Jag vet inte ens vad som är upp och ner, eller vänster och höger längre.”

 ”You want me to scream at you, how crazy, how completly insane you make me?”

 

Allting kommer ut på en och samma gång, i ett rabblande som orsakar att jag knappt kan andas. Innan jag hinner inse vad som händer är hans läppar mot mina och hans händer på mina kinder, och han kysser mig på det sättet han alltid gör. Hans läppar är lika mjuka mot mina som dem alltid är och en elektrisk känsla skjuter genom min kropp och sätter allt inom mig i någon slags eld som endast han kan släcka. Hans hand vandrar ner till min midja medan den andra tar den andra vägen längs min rygg och sen plötsligt är hans händer på min rumpa och mina ben runt hans höft. Jag är så inne i kyssen att jag inte märker när han går fram förrän min rygg träffar den mjuka madrassen och han placerar sig över mig med armarna på vardera sida för att stödja sin kroppsvikt mot dem. När luften inte längre finns kvar i mina lungor måste jag – mot min vilja – sära mina läppar från hans. Skrattet växer sig i mitt bröst innan det bubblar upp i min hals och försvinner ut genom mina läppar till den punkt där jag inte kan sluta. Jag vet inte vad jag skratta åt, kanske är jag bara så oerhört lycklig. Ett leende sprider sig över Justins läppar och jag kan inte annat än att skratta ännu mer.
”Åh gud, jag älskar ditt skratt.” mumlar han, mer för sig själv än för mig. ”Det är som en änglasång.” Jag slutar för att titta in i hans elektriska ögon och han placerar mjukt en tumme mot min underläpp. Jag slutar andas för en stund, helt tagen av hans det han gör. Hans blick vandrar till mina läppar och han fuktar sina med sin tunga innan han sakta böjer sig ner för att smeka sina läppar mot mina. Jag ligger helt stilla, för paralyserad för att göra något. Min bröstkorg åker sakta upp och ner när jag andas, för rädd för att andas snabbare i fall att det kommer skrämma honom. Jag vet att det inte kommer det, men ändå vågar jag knappt andas. Hans läppar är mot mina, men ändå inte, och vetskapen om det får mitt hjärta och rusa, banka hårt inom mig.
När han pressar sina läppar helt mot mina känns det som om det kommer banka sönder mina revben. Först är hans läppar mjuka och försiktiga mot mina – som de var innan – sen är dem ivriga och mer framåtgångna, som om han låter sig själv smaka mer på mina läppar. Och jag kan känna när känslan pulserar genom hela min kropp. Lust. Det är vad jag känner för honom, men jag vet att det är alldeles för tidigt. Eller inte. För att vara ärlig vet jag inte mycket, mer än att han gör så att jag känner mig snurrig och tar andan ur mig när han tittar på mig, ännu mer när hans läppar är mot mina. Det skulle inte vara första gången jag gör det, men jag vet att det skulle vara annorlunda. Annorlunda på ett bra sätt. Men det är troligen alldeles för tidigt, och en annan sak jag vet är att jag inte kan lita på mig själv i hans närhet, för det är bara den effekten han har på mig. Han är som min drog – jag är beroende av honom samtidigt som han får mig att känna mig snurrig och som om min hjärna är full av någon slags dimma som hindrar mig från att tänka klart, vilket är precis som en drog. Han är min drog.

---

Sista minuter - as always. Ni kommer få erat rainbows and unicorns, jag lovar, men ni borde njuta så länge det varar, för jag kan varna er, allt kommer rasa ihop som ett korthus så småningom. Än så länge kan ni vara lugna, men sen kommer ni få hålla andan för vad som komma skall. *Ondskefullt skratt.*

Signal efter signal går fram tills jag kommer till samma röstbrevlåda igen. Med en suck slänger jag mobilen på sätet bredvid mig innan jag frustrerat drar en hand genom mitt hår. Bilen rullar fram i tystnad, och jag trycker på gasen för att öka farten i någon sorts metod för att få ut all min frustration på mig själv. Att säga att jag är osmart skulle vara en underdrift. Sakta kan jag se mätaren gå upp från 90 km/h till 120 km/h. Mobilen bredvid mig börjar tjuta i en hemsk ton som meddelar ett inkommande samtal och jag rycker nästan till i mitt säte. Jag gör en mental anteckning att byta ringsignalen innan jag drar tummen över skärmen för att svara utan att kolla vem som ringer.
”Justin”, svarar jag enkelt och låter sakta bilen ta sin normala fart vid nittio.
Ett andetag hörs i andra änden. ”Du är en skithög.” Maddison.
Hjärtat gör en dubbelvolt i bröstet och jag måste påminna mig själv om att jag sitter framför en ratt. Min hjärna börjar bearbeta en mening där jag uttrycker allt jag vill säga på samma gång men den blåser bort lika lätt som en fjäder i vinden. ”Jag vet.” svarar jag bara istället och slickar mig om läpparna.
”Och jag hatar dig.”
”Jag gissade på det.” Avfarten jag ska av på hamnar i mitt synfält och jag saktar ner, innan jag kör av. Nästan där. En del av mig vill fortsätta samtalet medan en annan vill göra det jag kommit hit för att göra – placera mina avtryck på Jason McCann.
Jag tar ett djupt andetag. ”Jag vill inget annat än och prata, tro mig, men jag m–”
”måste gå. Det överraskar mig inte.” avbryter hon mig och jag pressar frustrerat bak huvudet i bilsätet. Med ett klick avbryts samtalet och jag slänger oförsiktigt min svarta iPhone på sätet bredvid.
Hon är envis som en åsna och det får mig att bli galen. Jag vet att hon kommer – är förmodligen redan det– vara förbannad på mig och att jag inte kommer kunna hantera det, men för stunden trycker jag bort den och pressar fram sidan av mig ingen någonsin skulle vilja se.

Ingens perspektiv:

Den svarta Range Roverns som är känd som Justins kör upp på motellets parkering. Precis i tid stegar Jason McCann ut från hotellet, med huvudet högt och det lilla flinet på hans läppar. Hans steg ekar över den rätt så tomma parkeringen när han går över den, mot hans bil som står en bit ifrån. När han nått sin destination låser han upp bilen innan han kastar in sin väska i framsätet. När han vänder sig igen står Justin där med ett flin placerat på hans läppar.
”Jag sa att jag skulle hitta dig, motherfucker. Jag håller alltid mina löften, tillskillnad från dig.” Justins röst är full av hat och han tar ett steg närmare Jason. ”Har jag fortfarande inte lärt dig att inte leka med mig McCann? Jag kanske borde lära dig en läxa.” flinar Justin och tar ännu ett steg mot Jason. Trots all ilska som speglas i Justins ögon tar Jason inte ett steg bak. Justins bröst höjs snabbt när han andas på grund av allt hat och ilska. Det är som att det inte får plats i hans kropp.
Det är svårt att få Jason McCann att känna rädsla, speciellt eftersom att han inte känner särskilt mycket, men när han tittar genom Justins nästan svarta ögon som är fulla med raseri är det just det Jason känner; rädsla, ochdet är ingen känsla han gillar. Justin griper tag om Jasons tröja och trycker upp honom mot hans bil. Hans händer hittar sin väg runt Jasons hals och Justin kan bokstavligen känna raseriet pumpa i kroppen tillsammans med hans blod.
”Du är en jävla skithög.” 
”Det är inte vad din syster sa när jag knullade henne igårkväll.” flinar Jason och Justin stelnar till.
”Vad fan sa du?” ryter Justin med ilskan kokande i blodet.
Jason flinar; han har träffat en svag fläck. ”Jag sa, det var inte vad din kära syster sa när jag knullade henne igårkväll. Du kanske borde kolla hörseln Bieber.” Ilskan hittar sin väg upp till Justins händer och han trycker ännu hårdare runt Jasons hals. Hans ansikte blir rödare, och han får inte ner någon luft i strupen. Men Justin tänker inte göra det så lätt för honom; han ska få lida, för ingen sviker Justin Bieber utan att betala för det. Hans grepp lossnar sakta och Jason drar genast ner ny luft i strupen. Mycket mer än så hinner han inte göra innan en knoge träffar hans käke och sedan ett knä mot hans mage. Justin använder så pass mycket styrka att Jason spottar blod. Innan Jason hinner återhämta sig för att slå tillbaka träffar ännu ett slag honom, den här gången vid näsan. Slaget är däremot inte så hårt så att näsan bryts, men Justin skulle gott och väl kunnat göra det och båda är medvetna om det. ”Vill du fortfarande jävlas, McCann?” Han uttalar hans namn med smuts, som om det är äckligt att ens uttala det. Hans röst är kall, mörk, isig på ett sätt ingen annan har hört förr. Det sänder en rysning längs Jasons ryggrad. Ett slag i hans mage, sedan ännu ett. Han slutar inte förrän Jason knappt kan stå på sina ben igen. Och då placerar han ett slag på hans näsa innan han kliver bakåt och låter Jasons kropp sjunka ner på asfalten.
”Du är ett monster.” hostar han och kippar efter luft.
”Om jag är ett monster, vad är du då?” flinar Justin elakt, maliciöst, hjärtlöst. Men sedan blixtrar ilskan till i hans ögon igen och flinet är borta med vinden. Han böjer sig till Jasons nivå och lutar huvudet åt sidan medan han talar mellan spända käkar. ”Om du någonsin igen sätter en fot i Stratford igen tänker jag inte bara döda dig, utan jag kommer tortera dig tills du ber mig att sluta på dina bara knän. Sen tänker jag bränna dig levandes, och jag kommer hela tiden njuta av det.” Med ett sista slag mot Jasons kind reser han sig upp och trampar medvetet på Jasons fingrar med sina svarta supras när han börjar gå därifrån. Smärtan är så stor att inga ljud lämnar Jasons strupe. ”Ha kul med dina skador, McCann.” vinkar han och blinkar med ena ögat innan han kliver därifrån precis som om han inte precis lämnat skador över hela Jasons kropp.

Kortare än vanligt, men det får ni stå ut med eftersom att det här kapitlet kom ut tidigare än vad det egentligen skulle ha gjort. Nu fick ni se en helt annan sida av Justin - den kalla, mörka sidan. Var det någon som trodde att han faktiskt skulle döda Jason?

Låda efter låda bärs ut från det gamla lagerhuset och in i de två Range Roverna som står parkerade på den stora grusplanen. Lådorna jag lärt mig det ligger droger – något som faktiskt inte överraskar mig – och även filer med information i. Den ståtliga fullmånen står högt upp på himlen och lyser upp våra ansikten medan vi går fram och tillbaka mellan lagerhuset och lastar ut lådorna in i bilarna. Inne i lagerhuset är det mörkt och dunkelt, och det luktar fukt.
”Shit”, utbrister Justin bredvid och min blick hamnar på det framför honom. Röda siffror som tickar ner från 45 sekunder syns tydligt och min hjärna processerar snabbt vad det är. En bomb. Panik börjar vakna upp inom mig och innan jag hinner reagera har Justin greppat tag om min handled och börjat dra mig mot utgången. ”Joelle! Dwayne!” skriker han varnande och dem hör genast varningstonen i hans röst. Dem släpper det dem håller i innan dem rusar ut ur byggnaden tillsammans med oss. Jag snubblar vid utgången och min kropp faller till marken. Trots smärtan som ilar genom mina knän trycker jag mig snabbt upp med hjälp av mina händer och tar Justins hand, innan vi så snabbt våra fötter bär oss skyndar oss så långt bort från byggnaden som möjligt. Ett högt, sprängande ljud skär genom luften som ett ljud jag aldrig hört förut. Det enda vi kan göra är att se stället sprängas mitt framför ögonen på oss. Min bröstkorg höjs upp och ner i ett ojämnt tempo och blodet pumpar snabbt genom mina ådror tillsammans med mitt hjärta, både på grund av att vi sprungit och på grund av ruset jag fått av spänningen. Jag möter Justins blick och trots förutsättningarna rusar ett hav av bubblande lycka genom mig. Allt finns i hans bruna ögon – oro, ilska, kärlek, och sen något lockande, nästan förföriskt tillsammans med något annat jag inte kan sätta fingret på vad det är. Jag har alltid tyckt att någons ögon är vägen tills någons själ och alla dolda känslor.
”Är du okej?” frågar han med oro som döljer sig i hans ord. Jag nickar.
”Mhm, jag mår bra.”
”Kom här.” han håller ut sin hand mot mig och när jag tar den drar han mig närmare honom. ”Du blöder.” Förvånat höjer jag handen till pannan, och alldeles riktigt där hittar jag något blött och kladdigt och när jag trycker skjuter smärta genom min panna. Jag gör en grimas och han pressar bort min hand. ”Rör inte.”
Jag kan urskilja smuts på hans vita tröja trots mörkret, och hans jeans hänger ovanligt löst på hans höft. Som om han upptäckt min blick drar han upp sina byxor, tillräckligt mycket för att dem inte ska falla ner, men man kan fortfarande se kanten på hans boxers.
Resterna av lagerhuset står i lågor efter explosionen. Jag kan fortfarande inte förstå vad som nyss hänt.
”Jag ringer Asher, så fixar han det här.” informerar Dwayne och Justin ger honom en nick. Jag har ingen aning om vem Asher är, men antagligen någon av alla kontakter.  
”Kom igen”, säger Justin mjukt och tar min hand innan han leder mig till hans Range Rover. Han öppnar passagerardörren åt mig och jag hoppar in. Han joggar över till förarsätet och nästa sak jag är medveten om är att bilen börjar rulla ut från området.

Jag sätter mig ner på toasitsen och Justin börjar tvätta mitt sår. Min hjärna snurrar och arbetar i ett försök att lista ut nattens händelser, pussla ihop alla bitar medan Justin tvättar mitt sår. Någon placerade, uppenbarligen, ut bomben. Jag antar att personen som gjorde det lurade oss och nu är han säkert på vägen, flera mil bort från Stratford. Något säger mig att det fortfarande inte kommer hindra Justin från att söka hämnd.
”Du vet, för några veckor sen var det tvärtom.” anmärker Justin och jag vet exakt vad han syftar på. Han slickar sig om läpparna och fortsätter. Ingen av oss säger något, men jag kan känna ilskan utstrålas från hans kropp – både från hans spända käke, men även från hans kroppsspråk. När mitt sår är rent från all smuts och allt utsmetat blod inte längre finns kvar i mitt ansikte slänger han de blodröda bomullstussarna i en soptunna alldeles intill toaletten. Han fortsätter ut från badrummet och jag reser på mig för att följa efter utan att titta mig i spegeln för att se resultatet. Han har fortfarande på sig jackan – något jag inte upptäckte förut – och det är när han greppar tag om sina bilnycklar som jag förstår det uppenbara; han tänker inte stanna, och det är ganska självklart vart han ska. Ändå ställer jag frågan.
”Vart ska du?”
”Spelar det någon roll?” Han snurrar bilnycklarna runt fingrarna, leker med den i sin hand. ”Dwayne skjutsar dig hem.” 
”Jag klarar mig själv.” Jag fuktar mina läppar. ”Förvänta dig inte att jag ska vänta på att din röv ska komma tillbaka.”
”Det tänker jag inte.” Och det känns som ett sylvasst rakblad rakt i hjärtat. Jag biter mig i tungan och innan han hinner säga något mer vänder jag mig om och rusar ut från hans rum och nerför trappan. Helst av allt skulle jag vilja smälla igen dörren efter mig, men jag vill inte attrahera uppmärksamhet från någon annan. Dock tror jag det är ganska omöjligt vid den här punkten. Den kalla luften träffar mig i ansiktet när jag sätter foten utanför tröskeln och vinden blåser i mitt mörka hår. Mina skosulor låter mot marken när jag skyndar mig över asfalten och vidare ut på vägen. Att gå hela vägen till huset kanske inte är en sån bra idé, men ilskan är alldeles för stark för att ifrågasättas.  Dessutom skulle jag kunna ringa Liam eller någon för att hämta mig. Den tanken slås sönder när jag kommer på att min mobil ligger kvar i Justins rum.
”Maddison!” ropar Justin bakom mig men jag fortsätter gå och stänger ute honom. Fotsteg hörs bakom mig när han följer efter. ”Du kan inte gå hem!” fortsätter han i ett desperat försök att få min uppmärksamhet.  ”Det är i mitten av natten, för i helvete.”
Jag vänder mig om i en rörelse. ”Varför bryr du dig? Bara låt mig vara.”  Han suckar och öppnar munnen för säga något men jag vänder ryggen mot honom igen. Mina ben fortsätter och nattkylan sluter sig kring mig som ett täcke, tar bort all värme som finns kvar i min kropp.
Mina tankar vandrar, till ställen där jag inte vill att dem ska vara, men ändå kan jag inte stoppa dem.
Jag gissar att kärlek inte är något som passar in i den här livsstilen. Men utan kärlek är det tomt, något jag inte upptäckte förrän Justin snubblade in i mitt liv. Den kalla vinden blåser i mina ögon, och tårar bildas i min ögonvrå. När dem sakta börjar vandra nerför min kind torkar jag inte bort dem utan låter dem rinna, låter dem vinna.
Jag gråter aldrig, så det måste vara vinden. Det är i alla fall vad jag intalar mig själv, men innerst inne vet jag sanningen. Den kalla hårda sanningen att jag gråter över något som inte borde gråtas över. Och det berättar bara för mig att känslorna jag har för Justin har sina rötter längre ner än jag någonsin kunnat ana.

Drama, drama och ännu mer drama. Explosion - Jasons verk. Sen Jaddisonbråk. Förväntar er inte nu att det ska vara peace and mind, för det kommer det absolut inte vara (och då menar jag både mellan Jadisson och även gängkriget). Det här skulle man kunna säga att det är en liten inblick på vad som komma skall, så allt jag kan varna er om är att sätt fast säkerhetsbältena för det kommer bli en tuff åktur, det kan jag lova.
Så, vad tror ni Justin kommer att göra med Jason?

Jag blickar min outfit i spegeln en sista gång innan jag sätter upp mitt hår i en hästsvans och försvinner ut ur mitt rum. Det finns inte en chans att någon kommer se mig i mörkret. Tankarna jag försökt undvika hela dagen försöker ta sig in i mitt huvud, men jag blockerar dem precis som jag gjort resten av dagen. Det är ganska lätt när jag har något annat att tänkta på, eller snarare någon. Någon som börjar på j, och slutar med ustin.
Stegen nerför trappan känns långa och när jag äntligen är nere känns det som en evighet gått, ett tecken på att den här kvällen kommer gå hur långsamt som helst när allt jag vill är att den ska ta slut. Inte för att jag är rädd, för rädslorna verkar ha försvunnit efter att jag satte min fot här i Stratford, – om man räknar bort rädslorna för Joseph som inte försvann förrän jag förstod att han inte är ett hot – utan för att det jag ska göra gör mig nervös, en känsla jag vill ha bort. Det är inte en slags nervös känsla du känner innan du ska göra en redovisning i skolan, eller en slag nervositet som när du ska gå på din första dejt med den du gillar, utan sån nervositet som äter upp dig inifrån som en parasit och det enda du kan göra är att vänta. Joelles blick hamnar på mig när hon hör mig, och jag upptäcker att det bara är hon i hallen som väntar på mig. Dem andra måste redan ha gått ut till bilen.
”Är du redo?” Hon ler varmhjärtat mot mig medan jag drar på mig min svarta skinnjacka över mitt svarta linne. Jag ger henne bara en nick, för nervös för att använda ord. ”Är du nervös?” Jag är på väg att skaka på huvudet i en lögn, men ångrar mig. Sanningen skadar inte, i alla fall inte i det här fallet.
”Lite.” erkänner jag. Egentligen vet jag inte vad jag är nervös över, för det är inte tvekan över att jag kommer missa; det kommer jag inte. Kanske är det bara det faktum att jag kommer döda någon, och få blod på mina händer. Inte bokstavligt talat. Eller så är det för att det är mitt första, officiella uppdrag.
”Det kommer gå jättebra, det är ingen utmaning för dig.” försäkrar Joelle mig. ”Shane skulle aldrig ge dig uppgiften om han inte visste att du skulle klara dig.” Hon krokar fast sin arm i min och innan jag vet ordet av sitter vi i bilen som rullar mot sin destination. Joelles ord får parasiten inom mig att bli mindre och äta lite långsammare, något jag blir glad över.
Bilen rullar vidare i mörkret, närmare sin slutdestination. Min blick är hela tiden fast på dem mörka träden utanför som en efter en tar plats i mitt synfält. Dem långa ståtliga träden vajar i vinden och jag försöker att endast koncentrera mig på dem, inspektera dem, allt för att inte låta tankarna jag försöker undvika leta sig in i min hjärna. Jag är så inne det att jag inte upptäcker att Joelle pratar med mig innan hon skakar på mig.
”Huh?”
Hon slickar sig om läpparna. ”Din pistol?”
”Uh, ja, här.” Jag tar fram min svarta pistol från dess gömställe och Joelle ler nöjt mot mig.

Så fort mina fötter når grusplanen som ska föreställa vår uppfart saktar jag ner och går lättsamt fram till huset. Trots den långa sträckan jag sprungit känner jag mig lika pigg och lycklig som när jag vaknade för en timme sen. Mina fötter tar mig upp för stentrappan och sedan in i huset. Som automatiskt styr mina ben mig in till köket. Jag greppar tag om ett äpple och sköljer den med kallt vatten innan jag sätter tänderna i det röda skalet.
”Du är ovanligt morgonpigg.” konstaterar Shane bakom mig och jag vänder mig om så att min tofs flyger i luften.
”Vi borde sätta på lite musik.” ignorerar jag hans konstaterande. ”Har ni ingen högtalare någonstans?” Jag vet exakt vart all min överflödiga energi kommer från, men det tänker jag inte erkänna för någon. Förutom Joelle då, men hon vet i princip redan anledningen.
Han flinar. ”Jag fixar det om du berätta varför du är så glad helt plötsligt.”
”A girl doesn’t kiss and tell.” ler jag hemlighetsfullt.
”Ah, så det har och göra med Bieber?” gissar han. Jag skakar på axlarna.
”Kanske, kanske inte. Jag kommer inte berätta.”
Han skakar bara på huvudet med ett leende på läpparna. ”Rättvist nog.” Shane försvinner iväg och innan jag vet ordet av flödar musik genom huset och jag känner genast ett behov av att dansa. Det är som att jag är full, bara det att jag är full på kärlek och inte på alkohol.
När jag kom till Stratford hade jag ingen aning om vad som skulle hitta till mig och vad som skulle hända härnäst, men jag är så otroligt lyckligt att jag hittade hit, här där jag hör hemma. Kanske är det sant de dem säger, att det är när man inte letar som man hittar det. Joelle kommer in i köket med ett leende på läpparna åt min glada dans, och hon är inte sen med att dansa med mig. Vi må se galna ut, men vi är åtminstonde glada och det är väl det som räknas?
När låten tagit slut har jag inte längre lust att dansa längre då en dusch låter mycket mer inbjudande. ”Jag tar en dusch.” informerar jag Joelle innan jag försvinner upp för trappan och in till mitt rum. Jag slänger kläderna på golvet innan jag hoppar in under de varma strålarna. Efter något som känns som fem minuter men säkert är närmare en halvtimme stänger jag av vattnet och virar en handduk runt min kropp innan jag trippar över golvet i mitt sovrum. Fotspår av vattnet bildas efter mig tillsammans med droppar från mitt blöta hår. Min blick far till fönstret för att kolla vädret och jag nöjer mig med ett par jeans och en långärmad tröja till det höstliga vädret. Med hjälp av hårtorken fönar jag mitt hår innan jag låter håret falla i lockar över min rygg. Sommarvärmen är nästan så gott som borta nu och istället är hösten här med sina orangea löv och mysiga innedagar på grund av regnet. Jag har aldrig riktigt gillat hösten eller vintern för den delen, men det kanske inte är så konstigt eftersom att jag bott i Kalifornien hela mitt liv där det är varmt året runt. Kyla är inget för mig om man säger så.
Dörren in till mitt rum öppnas och in kommer Shane. Jag höjer förvånat på ögonbrynen, nyfiken på vad han vill. Han sätter sig på sängen och visar med  en gest att jag ska sätta mig bredvid honom, något jag är snabb med att göra.
”Som du redan vet är vi i mitten av ett gängkrig.” inleder Shane och jag vet vilken riktning den här konversationen har. Igår hade vi haft ett ”gängmöte” då Liam informerat oss om den information Justin fått reda på, nämligen bomben JMs planerar i vårt lagerhus. Trots den informationen och faran jag vet finns i den här livsstilen känner jag mig inte ett dugg rädd, snarare mer exalterad. Det måste finnas i mitt blod. ”Du har fått tillräckligt mycket träning, och med tanke på att JMs inte vet om dig så passar det här uppdraget dig perfekt.” Mitt hjärta hoppar exalterat i min bröstkorg och min hjärna börjar genast hitta på en massa förslag på vad slags uppdrag det skulle kunna vara.
”Berätta.”
Han tar ett djupt andetag. ”Jag vill att du dödar någon.”

Den stunden min kropp sakta vaknar upp från dess sömn och jag känner ett par armar virat runt min midja känner jag mig hel. Som om allt jag någonsin önskat mig har slagit in. Men så är inte fallet, men jag släpper det för stunden och låter mig själv vara lycklig, i Justins famn.
Jag vrider försiktigt på mig och så fort mina ögon får in Justins sovande figur sprider sig ett leende på mina läppar. Han ser så fridfull ut, som om han är en liten pojke igen. Försiktigt, för att inte väcka Justin, smeker jag med mina fingrar under Justins ögon och nerför hans lena kind. En lätt snarkning lämnar hans särade läppar och jag kan inte låta bli att fnissa. Jag drar en hand genom hans mjuka hår och studerar hans ansikte. Från hans stängda ögon, till hans kindben, över hans näsa och ner till hans läppar där min blick stannar. Dem ser så inbjudande ut, och bara tanken av hur underbara dem känns mot mina är outhärdlig. Jag vill så gärna kyssa dem, känna dem mot mina. Jag lutar mitt huvud mot hans bröst och lyssnar på hans jämna hjärtslag, när han rör sig under mig och innan jag hinner reagera hör jag hans röst.
”God morgon”, säger han i sin raspiga morgonröst som får mina knän att bli svaga. Tur är väl det att jag ligger i en säng och inte står på mina ben som definitivt skulle ha fallit under mig. Jag tittar upp på honom genom mina ögonfransar och ett stort leende leker på hans läppar.
”God morgon.” mumlar jag. Han slickar sig om läpparna medan hans ena hand letar sig in under tröjan jag bär och stannar på min rygg. Hans hand bränner mot min bara hud, något som nästan gör mig galen.
”Har du varit vaken länge?”
Jag skakar på huvudet. ”Inte alls.” En tanke gör ett besök i min hjärna och jag sätter mig upp i sängen.
”Kan jag låna duschen?”
”Självklart baby”, där är smeknamnet som får min mage att fyllas med fjärilar igen, ”men bara om jag får följa med.” Jag biter mig i tungan för att hindra mig själv från att le, och böjer huvudet neråt så att mitt bruna hår faller som en gardin runt mitt ansikte och döljer leendet jag inte kan stoppa. När jag tittar upp igen gnistrar Justins ögon och jag måste påminna mig själv om att inte drunkna i dem.
”Det kanske inte är en sådan bra idé.”
Han putar genast med underläppen, ”Fine, men vi båda vet att du vill.”
Jag höjer på ögonbrynen i en utmanande gest. ”Jaså?”
”Jag kan se det i dina ögon.” Jag biter mig i läppen och vänder mig om för att gå mot badrummet när hans röst stoppar mig. ”Handdukarna finns till höger om dörren när du kommer in. Och du måste ge mig en kyss.” Mitt hjärta fladdrar av hans sista mening, och jag är snabb med att lägga mig halvt över honom så att hans läppar når mina. Justins hand reser över mina lår och upp till min midja för att sedan trycka mig närmare honom, en rörelse som får mig att vilja ha honom mer. Jag har inte känt honom särskilt länge, men ändå känns han som den pusselbiten jag alltid saknat utan att veta om det. När kyssen är slut har jag världens största leende på läpparna, och en lycklig, varm känsla sprider sig i min mage, för att sedan följa med i blodet som flödar genom hela min kropp. Jag biter mig i läppen innan jag reser mig upp och trippar till badrummet med Justins blick brinnandes i ryggen. Mina kläder – eller snarare Justins tröja som han insisterade att jag skulle sova i – hamnar i en hög på golvet innan jag kliver in under duschstrålen och omfamnas av det varma vattnet. Vattenstrålen är varm, eller snarare kokhet, exakt på det sätter jag gillar det. Nästan inget är bättre än en dusch med så varmt vatten att det får huden att bli röd. När min hud nästan är blodröd och mina fingrar skrynkliga kliver jag ut ur duschkabinen och greppar tag om en handduk som jag virar runt min kropp och en annan som jag virar runt mitt huvud för att få mitt blöta hår att torka. På toasitsen får jag syn på en tröja och ett par mjukisbyxor som Justin måste ha varit inne och lämnat utan att jag hört det. Jag drar på mig dem innan jag öppnar dörren och stiger in i sovrummet. Justin syns inte till så smyger över golvet och kikar ut genom dörren som tillhör Justins sovrum. Tomt. Jag fortsätter ut i korridoren och förväntar mig att killarna ska vara där nere. Men det är tomt även där. Mina fötter leder mig in till det ljusa köket där jag hittar Justin.
”Är du hungrig?” frågar han så fort hans blick faller på mig, och han ger mig ett halvleende. Jag skakar på axlarna. ”Um, vi har inte särskilt mycket mat hemma”, han kliar sig i nacken, ”Pizza?”
”Det spelar inte så stor roll.” Jag biter mig i läppen och smyger sakta fram till honom. Han kollar ner på mig när jag stannar framför honom. Om det inte vore för hans distraherande ögon skulle min blick ha varit fastklistrad på hans nakna bröstkorg. Han placerar en hand på min midja för att sedan låta den vandra bak, och han stannar inte förrän hans hand är placerad på min svank. Försiktigt pressar han mig närmare honom och jag virar mina armar runt hans nacke i en kram. Hans kroppsvärme absorberas till mig, och fjärilar börjar fladdra i min mage. Trots att jag legat nära honom hela natten kan jag inte få nog. Det är något med honom som får mig att begära hans beröring. Kanske är jag kär.
”Vart är killarna?” kan jag inte låta bli att fråga. Dem kan inte ligga och sova nu, eller?
”Dem var tvungna att åka.” svarar Justin och jag hummar bara som svar. Mobilen i Justins byxficka plingar till och Justin tar ett steg bakåt innan han fiskar upp mobilen och öppnar meddelandet. En rynka bildas mellan hans ögonbryn och han drar en hand genom sitt hår.
”Jag kommer snart tillbaka.” meddelar han innan han försvinner iväg uppför trappan. Jag byter vikt från den ena foten till den andra och drar en hand genom mitt hår. När steg i trappan hörs en stund senare och Justin dyker upp i köket igen är han helt påklädd. Han slickar sig om läpparna. ”Jag är ledsen, men jag måste åka. Klarar du dig?” Jag nickar bara. ”Joelle är där uppe och sover, jag är tillbaka om en timme eller två. Om du är hungrig kan leta efter något i kylen.” Han kastar en blick mot kylen. ”Eller så kan du ringa efter en pizza. Pengar finns på byrån i hallen.”
”Got it.” Han ler bara och innan jag vet ordet av det är han försvunnen och allting känns ensamt. Jag är inte hungrig så jag bestämmer mig för att väcka Joelle. Klockan är ändå elva, hon kan inte sova bort hela dagen. Tveksamt öppnar jag dörren mitt emot Justins sovrum, men ingen Joelle syns till där så jag fortsätter vidare i korridoren. I rummet längst bort från Justin hittar jag Joelle sovandes i en stor säng, med täcket virat runt hennes smala kropp. Jag funderar en stund på ett sätt att väcka henne på och kommer på allt från att sätta på jättehög hårdrock till att hälla kallt vatten över henne. Jag nöjer mig med att bara dra upp gardinerna så att solljuset når in i rummet. Med det bestämt smyger jag över golvet och drar upp gardinerna. Ett stön hörs från sängen innan hon vrider på sig, bort från solljuset. Jag antar att en annan metod behövs då. Jag drar av henne täcket och för en millisekund tror jag att hon ska vara naken under täcket men pustar ut när jag ser att hon har på sig en tröja som måste tillhöra Lane.
”Joelle, få mig inte att hämta vattenslangen.” suckar jag men hon lägger bara kudden över huvudet och försöker dra upp täcket över kroppen igen, något jag inte tillåter. Jag rycker bort täcket från sängen så att den hamnar i en hög på golvet innan jag även rycker bort hennes kudde. ”Kom igen, annars kommer jag inte berätta alla detaljer om mig och Justin.” Lögn, jag kommer inte göra det heller. Hon sätter sig genast upp i sängen, med hennes blonda hår alldeles morgonrufsigt.
”Berätta!” säger hon exalterat och jag kan inte låta bli att himla med ögonen samtidigt som jag gör en segerdans i mitt huvud. Och det är så man får Joelle Adams upp från sängen.
”Du borde klä på dig först.” korsar jag armarna över bröstet när hennes blick faller över min klädsel och ett stort leende sprider sig över hennes ansikte.
”No freaking way, du måste berätta. Är ni tillsammans nu?” frågar hon, en fråga jag blir ställd av. Jag har ingen aning om vart vi står, men det jag vet är att jag redan fallit. Eller i alla fall nästan, och det finns inget som kan dra mig tillbaka upp.
Jag bestämmer mig för att ignorera frågan och missleda henne från ämnet genom att ställa frågan jag väntat i evigheter på att få svar på. ”Vem är Vanessa Meyer?”
Joelles ögon fylls av hat bara av att jag nämner hennes namn. ”Vi kan börja med att hon är en slampa som öppnar benen för allt levande på två ben som har en kuk.” Hon pausar och kollar runt i rummet. Hennes ögon undviker mina och jag vet att bakom det där hatet finns en känslig sida av Joelle som vägrar låta sig visas. ”Men jag vet att du vill höra historien. Du borde antagligen sätta dig ner.”

CLIFFHANGER, kind of. Men omg var inte det här världens gulligaste kapitel, Jaddison-feelings over here.
Kommentera gärna vad ni tror historien bakom Vanessa Meyer är!

Mitt hjärta dunkar hårt i bröstet och det dunkar bara hårdare ju längre in i skogen mina ben tar mig. Löv knastrar under min och Justins fötter när vi går. Inte ett ord sägs, utan vi går bara i tystnad genom den mörka skogen och det enda som lyser upp vår väg är ficklampan från Justins mobil. Mörkret sluter sig omkring oss, men jag känner fortfarande ingen rädsla över något. Det är som att jag är fri från alla mina rädslor. Ett ljud som varken kommer från mig eller Justin hörs bakom oss och vi vänder oss båda samtidigt om. Inget där.
Jag suckar och vänder mig om för att fortsätta gå när Justin greppar tag om min handled, och någon sekund senare finner jag mig själv uppressad mot ett träd. En gnista far genom mig när han rör vid mig och andetagen fastnar i halsen när jag inser hur nära han står, hans kropp uppressad mot min. Med en hand på min midja trycker han sina läppar mot mina och jag sluter mina ögon medan jag besvarar kyssen. Det är det enda jag kan göra; jag är som paralyserad. Det enda som går genom min hjärna är att besvara kyssen. Ingenting annat betyder något längre.
Hans läppar är mjuka mot mina, men samtidigt ivriga. Som om han velat göra det här länge men inte fått chansen. Hans tunga glider över min underläpp och jag särar på läpparna för att ge honom tillgång till min mun. Så fort hans tunga når min känner jag mig snurrig och en varm känsla sprider sig inom mig, men det som tar mest av min uppmärksamhet är fjärilarna i min mage. Som automatisk hittar mina armar sin väg upp till hans nacke, där mina fingrar leker med håret han har i nacken.
En irriterande ringsignal skär genom luften, men trots det fortsätter Justin kyssa mig.
”Det är säkert viktigt”, mumlar jag trots att jag inte vill att kyssen ska ta slut. Han suckar mot mina läppar innan han fiskar upp mobilen ur fickan och pressar den mot örat. Jag kan inte låta bli att le som ett fån, det är bara den effekten han har på mig.
Medan han står och pratar med någon jag tror är Dwayne pillar jag på mina naglar i brist på annat att göra. När Justin lägger ner telefonen i fickan igen är min andning nästan normal igen, men så fort hans ögon möter mina fastnar andetagen i halsen.
”De har hittar kroppen.”

Huden är blek, och runt kroppen ligger en blodpöl. På den döda killens vita tröja finns ett kulhål, men vi har redan fastställt att han är död.
”Det är Trace Sanford, Lewis Sanfords bror.” säger Dwayne.
”Någon måste ha dödat honom för att komma till Lewis.” gissar Justin. En obehaglig känsla sprider sig inom mig. Inte på grund av den döda kroppen, utan för att någon har dödat en sextonåring för att hämnas på hans storebror. Vilket hemskt öde.
”Det är bäst att vi går,” säger Dwayne och innan någon hinner svara börjar han gå genom skogen. Joelle sluter upp bredvid mig när jag börjar gå, och trots den döda kroppen vi nyss sett har hon en glad aura omkring sig. Och trots den döda kroppen jag nyss sett kan jag inte låta bli att le – både för kyssen som hände för en stund sen och för att man inte kan låta bli att vara glad i Joelles närhet. Hon säger inget, men inga ord behövs sägas, hon vet redan vad som hände för några minuter sen en bit bort i skogen. Frågan jag velat ställa nästan hela kvällen vilar på min tunga, men jag stoppar den innan den hinner smyga sig ut från mina läppar. Jag kan fråga henne senare.
Musiken blir högre och högre ju längre och längre ut från skogen vi kommer, ända tills vi sätter fötterna utanför skogen.
”Jag och Dwayne fixar informationen vi behöver, medan ni väntar vid bilen.” meddelar Justin och jag och Joelle kan inget annat än nicka. Dem försvinner iväg, och utan att försöka synas tar vi oss ut från festen för att gå till bilen. Joelle babblar på som hon brukar göra men jag lyssnar inte på vad hon säger. Allt jag kan tänka på är Justin.
”Jag vet att du inte lyssnar på mig.” Joelle korsar armarna över bröstet. ”Men jag kan inte vara arg på dig, för oh my god, du kysste Justin igen!” Med det största leendet jag någonsin sett på Joelle tittar hon på mig och jag kan inte hindra leendet som tar plats på mina läppar.
”Det var inte jag som kysste honom, det var han som kysste mig.” ler jag och det känns som om vi är i High School och killen man har varit kär i sen evigheter tillbaka kysser dig och du känner dig som världens lyckligaste tjej. Joelles ögon gnistar av glädje.
”Jag visste alltid att ni två skulle sluta upp tillsammans!” tjuter hon glatt.
”Sakta ner, vem sa att vi var tillsammans?” Hon himlar med ögonen. Resten av tiden innan Justin och Dwayne kommer tillbaka pratar Joelle exalterat på om saker jag inte ens orkar lyssna på. En av dem sakerna är mig och Justin och namnet hon bestämt att vi ska ha: Jaddison. Jag himlar med ögonen av bara tanken.

Steg hörs en bit härifrån och bara någon sekund senare rundar Justin och Dwayne hörnet. En pirrande känsla uppstår i min mage, och ju närmare Justin kommer desto mer känner jag den. Dwayne låser upp bilen utan ett ord, och med flit hoppar Joelle in där fram med Dwayne som sätter sig bakom ratten. Jag är på väg att öppna bildörren när Justin griper tag om min arm och hindrar mig från att göra det. Jag tittar frågandes upp på honom.
”Du vet, det är ganska sent och… -” han sväljer, ”Du vill troligtvis inte gå tillbaka till huset ensam..”
”Frågar du mig om jag vill sova med dig?” Bara tanken får fjärilarna att spridas i min mage.
Justin slickar sig om läpparna. ”Jag antar det.”
”Och vad skulle du göra om jag sa nej?”
Han skakar på huvudet med ett leende på läpparna. ”Jag skulle få dig att säga ja.”
”Hur?” viskar jag, medveten om exakt hur han skulle göra det. Han placerar ett stycke av mitt hår som fallit framför mitt ansikte bakom mitt öra innan han lutar sig framåt så att våra läppar nästan snuddar vid varandra.
”Såhär”, Han trycker sina läppar mot mina och jag kan inte göra annat än att besvara kyssen. Precis som de två andra gångerna känns det som om hela världen stannar och det bara är vi två. Kyssen varar dock inte särskilt länge. ”Är det ett ja?”
”Kanske.” och med det är mina läppar tryckta mot hans igen.

Träplankorna är kalla mot mina bara fötter när jag trippar över Justins golv fram till sängen. Han står i duschen och bara tanken av att han står naken på andra sidan väggen får mitt hjärta att rusa. Just därför försöker jag att inte tänka på det.
Jag kan höra vattnet slås av och en stund senare kliver Justin ut ur badrummet med endast en handduk virad runt höften. Vattendroppar hittar sin väg nerför Justins välbyggda bröstkorg och jag sväljer.
Justin försvinner in i badrummet igen men jag missar inte flinet på hans läppar. När han kommer tillbaka igen har han endast ett par boxers på sig och jag sväljer återigen. Han lägger sig ner bredvid mig i den stora sängen, med armen utsträckt i en gest som betyder att jag ska krypa upp i hans famn, något jag inte tackar nej till. Kanske går vi för snabbt fram, men för att vara ärlig bryr jag mig inte. Jag lutar mitt huvud mot hans bröst, och plötsligt känner jag mig sömnig. Jag stänger ögonen och precis innan jag somnar kan jag höra Justin viska något i mitt öra,
”Sov gott, baby.”

Är inte Justin bara för söt?
Ja, jag gillar att uppdatera sent på natten, som ni kanske märkt.
Som vissa kanske sett på instagram, krashade min dator igår när jag skulle skriva klart kapitlet, och jag fick inte igång det förrän idag eftermiddag. Tyckte det här kapilet var jättesvårt att få ihop, men tillslut gick det.
Nu ska jag kolla på det senaste avsnittet av Teen Wolf innan jag börjar skriva på nästa kapitel, som den nattmänniskan jag är, haha.