”Babe?” mumlar en raspig röst som får fjärilar att flyga i hela min mage. ”Baby, vakna.” Jag virar täcket hårdare runt min kropp och försöker stänga ute hans röst, samtidigt som jag låter sömnen ta över min kropp igen. En suck kan höras, men den låter dämpad som om den är långt borta. Sedan känns världen borta för ett tag innan jag kan känna hans andetag mot min hals och hans fingrar i mitt hår. ”Du borde verkligen vakna innan jag gör något dumt.” Handen som inte är i mitt hår letar sig innanför täcket och börjar sakta smeka upp längs mitt bara lår medan hans läppar hittar min hals. Jag kan inte låta bli att le.
Sömnen är nu helt utslagen från min kropp och istället är Justins rörelser allt jag kan koncentrera mig på. Hans hand hittar min midja och han smeker den varma huden med sin tumme. Jag slår upp ögonen för att möta hans bruna och ett leende sprider sig över hans läppar. Vakna upp till synen av hans vackra ansikte är nog något jag aldrig kommer tröttna på. Jag kommer inte ens ihåg senaste gången jag sov i min egen säng.
Det har gått tre veckor sen Vegas, tre underbara veckor, men jag vet att det här bara är lugnet före stormen.
”God morgon, beautiful.” ler han och jag biter mig i läppen, för att sedan kasta täcket bredvid mig och klättra upp över honom, så att jag sitter grensle över honom. Med en hand placerad på mitt bakhuvud pressar han ner mitt huvud för att fånga mina läppar med sina. Hans läppar är lika mjuka mot mina som dem alltid är och fjärilarna exploderar som vilda elefanter i min mage. Fuck that, ett helt zoo har bosatt sig i min mage. Med hjälp av hans läppar särar han på mina och det tar inte lång tid innan jag kan känna hans tunga dansa med min.
Ett grumlande ljud kan höras från min mage och på grund av mitt fnitter som följer tätt därefter måste vi avbryta den heta kyssen.
”Jag antar att vi måste få i dig något att äta.” flinar han och innan jag vet ordet av är jag kastad över hans axel på väg nerför trappan.
En störtskur av fnitter lämnar mina läppar, ”Justin!” tjuter jag medan han fortsätter ner för trappan. Jag kan inte låta bli att sprattla med fötterna i luften för att komma ner.
”Hey sluta med det där, du kommer sparka mig i ansiktet.” Justin smiskar till mig på rumpan och jag tjuter.
”Släpp ner mig”, protesterar jag. Jag hinner inte säga mycket mer innan jag sitter på bänken med benen dinglandes. ”Det där var inte roligt.” Jag korsar armarna över bröstet och putar med underläppen i ett försök att vara sur på honom, men det pojkaktiga leende på hans läppar som visar hans smilgropar får mitt hjärta att göra volter och jag kan inte hålla tillbaka leendet.
Det gav mig i alla fall en fin utsikt av hans rumpa, så låt gå för det då.
Bredvid mig, på bänken, får jag syn på en tallrik med gräddade pannkakor och min mage ger ifrån sig ett ännu kraftigare grumlande.
”Vem har gjort pannkakor?” kan jag inte låta bli att fråga av ren nyfikenhet och tar en utan att varken värma den eller ta något på.
”Jaaaaaag!” Joelle studsar in i köket som sitt vanliga morgonglada jag, man nu kan kalla det morgon, då klockan är över tolv. Dock tror jag inte att det finns en enda stund på dygnet då hon inte är glad.
Jag hoppar ner från bänken och bestämmer mig för att ta den lata vägen och stoppa in i hela tallriken med pannkakor i mikron. När den piper och meddelar att mina kära pannkakor är varma har jag placerat både grädde och sylt på köksön, redo för frukost.

”Vart ska vi?” frågar jag förvirrat, men Justin fortsätter bara tyst nerför trappan som leder till källaren med min hand i sin. Han ska tydligen visa mig något, och jag har ingen aning om vad. Nyfikenheten kryper i mig som termiter och jag kan knappt hålla mig längre.
När vi kommit fram till en svar dörr av metall stannar han och gör en snurr för att stå öga mot öga mot mig. Ett flin leker på hans läppar och jag hoppar nästan av iver av det som finns bakom dörren. ”Redo?” Jag nickar. ”Säkert?” retas han och jag måste motstå impulsen av att rycka upp dörren själv för att inte förstöra överraskningen. Istället ser jag bara på dörren i hopp om att den ska öppna sig själv så att jag slipper den här tortyren.
Justin sluter handen kring stålhandtaget och sedan är dörren öppen. Jag gapar.
Framför mig avslöjas ett helt rum där väggarna är fyllda med vapen, redo att användas.
Justin kliver in i rummet men jag är alldeles för fascinerad för att kunna röra på mig.
”Vi fyllde på det igår.” upplyser han mig om och jag vaknar upp tillräckligt mycket ur min chockade trans för att ta ett steg in i rummet efter honom.
Justin tar upp en pistol från bänken som följer längs resten av väggen och en rynka bildas mellan mina ögonbryn. Jag känner igen den.
Utan att själv kunna styra det tar jag ett steg närmare Justin för att kunna granska pistolen bättre.
”Beretta 92.” andas jag och tar pistolen ur hans hand. Den ser ut som en exakt kopia av den jag höll när jag endast var femton. Den Joseph lade i mina händer.
Han ler, nästan stolt.  ”Hur visste du det?”
Jag vrider och vänder på den i min hand innan jag tittar upp på honom. ”Jag använde en sån här när jag var femton.” är allt jag avslöjar innan jag lägger tillbaka den i hans handflata. Mina ben rör automatiskt på sig under mig och jag lyfter handen för att stryka längs dem olika sorters pistoler som prydligt är upphängda längs väggen.
Justin står kvar i mitten av rummet medan jag undersöker vapnena. Jag måste erkänna, det är häftigt.
Jag gör en tvär snurr när det slår mig vad han bett mig om tidigare. ”Hur förklarar det här”, jag gestikulerar med händerna för att visa att jag menar rummet, ”det här?” jag visar med händerna längs min kropp som är klädd med träningskläder, då han bett mig om det.
Han styr stegen mot en dörr vid bortre väggen som jag tidigare inte sett och med ett leende knuffar han upp den. Sedan tar han ett steg in i rummet på andra sidan väggen. Nyfiket följer jag efter för att ta reda på vad som döljer sig där. Jag stannar i dörröppningen, och jag behöver inte blick in i rummet mer än en gång innan jag förstår. Ett gym.
Längs ena väggen av rummet finns ett gäng vikter uppradade, medan det i mitten av rummet hänger en boxningssäck. Det är inte särskilt välutrustat men jag vet att det räcker gott och väl åt dem som bor i huset aka Tigers.  Ett par boxningshandskar ligger i hörnet, och Justin går dit för att ta upp dem i sina händer.  Han kastar dem till mig och jag fångar dem enkelt.
”Du ska träna.” jag ser ner på de röda handskarna i min hand och sedan upp på honom.
”Varför?” bestämmer jag mig för att testa honom.
Han drar en hand genom sitt hår och ställer sig framför mig med ett utmanande flin på läpparna. ”För att jag säger det.” Han smeker bort mitt hår som är uppsatt i en tofs från min hals för att pressa läpparna där och jag ryser när han sakta lämnar ett blött spår efter sig. ”Dessutom för att du är jävligt sexig när du gör det.” Hans läppar försvinner från min hals och istället tar han mina händer för att hjälpa mig få på handskarna. En sexig rynka bildas mellan hans ögonbryn när han knäpper på mig dem och jag biter mig i läppen.
Så fort dem sitter bra på mina händer drar han mig bort från boxningssäcken för att sedan ställa sig en bit ifrån.
Jag höjer ena ögonbrynet. ”Tänker du bara stå där?”
Hans kända flin klistras över hans läppar. ”Yep.”
Jag bara skakar på huvudet innan jag stänger honom ute, en sak som faktiskt är möjlig när han står en bit ifrån, och sedan träffar boxningshandskarna säcken framför mig. Det tar inte lång tid innan jag är som i en trans, helt inne i det gör.
Det är inte förrän jag känner Justins närvaro bakom mig som jag slutar med andan i halsen.
Hans andetag träffar min nacke och hans händer hittar min midja. ”Såhär.” hans röst är lika låg som en viskning och ändå har den kraften att sända alla mina nervtrådar över kanten. Plötsligt känns det väldigt svårt att hitta andetag i hans närhet och mitt hjärta börjar slå dubbla slag i mitt bröst.
Försiktigt men samtidigt bestämt vrider han min överkropp så att jag står i en helt annan vinkel. ”Försök nu.” Han backar och genast saknar jag hans kroppsvärme.
Fokus. Jag sluter ögonen, tar ett djupt andetag, öppnar ögonen och sedan tänker jag inte alls när jag slår ett slag mot den svarta boxningssäcken framför mig.
Positionen jag står i nu ger mig betydligt mycket bättre kraft och jag träffar bättre än jag gjort förut. Flera slag senare kan jag känna tröttheten jaga ifatt mig men jag vägrar sluta. Jag är så inne i mina slag att jag inte märker att Justin har försvunnit förrän jag hör ett klickande ljud jag känner igen mycket väl. Något kallt träffar min hud och jag står som fastfrusen innan mina reflexer kickar in.  Jag sluter mina fingrar kring hans arm och i en rörelse vrider jag om hans arm på ett smärtsamt sätt innan jag vrider pistolen ur hans fingrar och placerar den under hans haka istället. Ett flin målar upp sig på hans läppar och han griper tag i min arm för sänka min hand.
”Imponerande babe.” han slickar sig om läpparna och lirkar loss pistolen från mitt grepp. ”det förtjänar nästan en kyss."

Vet inte om jag är nöjd med kapitlet, men sommaren är snart här, det här är den bästa måndagen på länge, Julia och Romina är typ världens underbaraste människor (Erika från Jbiebz också), jag har choklad och Jaddison är bara för söta, så min lycka är uppe på toppen och därför bestämmer jag mig för att jag är nöjd med det här kapitlet. Hoppas ni också har en underbar måndag precis som jag❤

Hur lyckas jag alltid publicera ett kapitel i sista minuten? Det är en gåta jag får klura på ett dag, hmm.
Kapitlet suger apa rent utsagt, men jag ville så gärna ge er ett kapitel att det här får duga.  Inte alls så spännande eller händelserikt men nästa kapitel blir det lite mera drag i.

”Du är ganska korkad.” Dwayne fortsätter bära låda efter låda med alla droger som vi ställt på trappan in i bilen. Dem hade tidigare stått i källaren tills Lane fick tag på en snubbe som ville köpa hela lasset för stora stålar. Dwayne ska frakta hela lasset ända vägen ner till Vegas så snart vi är klara med att lasta in allt i den svarta Range Rovern. Egentligen skulle jag ha följt med, men Maddison kommer bli galen om jag åker och jag vågar inte riskera det. Hans mening fastnar i min hjärna och jag måste fundera på vad han menar; Att jag gjorde Maddisons uppdrag åt henne och riskerade att förstöra hela uppdraget och även att ödelägga hela vår relation, eller den delen där jag åkte för att ta min hämnd på Jason och återigen riskerade att ödelägga det jag har med Maddison. Antagligen båda.
”Folk brukar säga det, jag typ förstår det nu.”
”Folk vid namn Maddison och möjligtvis Joelle?” hånflinar han och jag får lust att slå till honom i bakhuvudet. Istället bär jag in en av dem sista lådorna i bilen innan jag sätter mig ner på trappan för att låta Dwayne göra resten själv. Jag fiskar upp mitt Marlboro paket från min ficka och stoppar en cigarett mellan läpparna. Så fort cigaretten är tänd drar jag ner röken i halsen och – precis som alltid – slappnar mina muskler av. Dwayne packar in den sista kartongen innan han stänger bakluckan och leker med bilnycklarna i handen – ett tecken på att han snart kommer dra, mot Vegas.
Röken sipprar ut mellan mina läppar och jag tittar på när den sprider sig i luften och försvinner med vinden. Dwayne harklar sig. ”Det är bäst att jag ger mig av.”
”När skulle du möta honom?” kan jag inte låta bli att fråga. Jag vet att det är något när mörkret har lagt sig över staden, men inte det exakta klockslaget. Allt vi gör brukar göras i mörkret, vilket betyder att sömn inte är något vi får särskilt ofta – dock är jag van. Dessutom är sömn överskattat.
”Elva minuter i elva.” Jag nickar bara. ”Vi ses om några dagar bro.” Jag slänger ner cigaretten på marken och trampar på den innan jag reser mig upp för att göra vår vanliga bro-handshake. Sedan sätter han sig i bilen och innan jag vet ordet av är han borta.

Ingens perspektiv:

Dwayne står vardagligt med händerna i fickorna precis som om det vore vilken dag som helst, precis som om han inte står ovanför en klubb som inte är vilken klubb som helst, precis som om det inte finns några män i våningen under som röker cigarrer medan de bestämmer sig för vilken tjej de ska köpa för kvällen, precis som om han inte alls ska sälja droger för massor av stålar till snubben som äger klubben vilken sekund som helst. Men i det här livet är det här det som kallas vardag.
Den svartmålade dörren öppnas och in med svarta kängor kliver en storvuxen man. Den storvuxna mannen kollar sig omkring i rummet, letandes efter något speciellt och när han inte hittar det han söker sköljer besvikelse över hans skräckinjagande ansikte – dock tycker inte Dwayne han är särskilt skräckinjagande, men det är vardagsmat för honom. Mörkret sprider sig kring honom som en aura trots att rummet inte är särskilt mörkt, som om han står i maskopi med mörkret – som om han är mörkret själv.
”Nå?” talar mannens mörka röst, namnet Dwayne inte fått reda på. ”Vart är han?”
Dwaynes ögonbryn åker ihop i spelad förvirring – han vet exakt vad han pratar om då han hoppats att just det här inte skulle hända. ”Han? Jag förstår inte vad du menar, sir. Jag trodde vi var här för droger och inte någon honom.” Mannen kliver fram till bordet som står placerad i mitten av rummet och slår en näve bordet i ett försök att skrämmas. Dwayne står stilla kvar på sin plats tvärs över rummet.
”Det ska vi – skulle vi.” Mannens röst är dov och skulle sända rysningar längs andras ryggrader. Inte på Dwayne. ”Jag trodde det var tydligt att jag ville ha Bieber här.”
”Det framstod inte, sir.”
”Tydligen.” muttrar han under sina andetag som plötsligt blivit snabba pågrund av ilskan som kokar under hans hud. ”Jag vill ha Bieber här inom 24 timmar, annars är avtalet brutet.” De är dem enda orden som lämnar hans läppar innan han försvinner ut igenom dörren som en skugga innan han är borta som med vinden.

Justins perspektiv:

Den irriterande ringtonen hörs genom dörren och påminner mig om att jag skulle byta det förskräckliga ljudet till något som är mindre förskräckligt. Dwaynes namn syns på skärmen och jag vet redan innan jag svarat att affärerna gick dåligt igår.
”Dåliga nyheter?” gissar jag när samtalet är påbörjat och kan sedan höra Dwaynes suck i andra änden.
”Tyvärr, ja.”
Även jag suckar. ”Det finns absolut inget annat sätt?” Hoppet hörs tydligt i min röst.
”Nej, det finns inget annat sätt. Han vill ha dig, eller så är dealen bruten.”
Jag kramar hårdare om mobilen i min hand. Det här är exakt det jag vill undvika men ödet vill mig något annat. ”Jag ber Lane fixa ett plan.” suckar jag och drar en hand genom mitt hår. Jag fruktar stunden då jag behöver berätta för Maddison, vilket är väldigt snart. Och jag kan inte göra det över telefon, vilket betyder att jag måste se hennes – troligtvis – sårade ansiktsuttryck. Yup, finns inget bättre. Notera sarkasmen.
”Sorry bro.” ursäktar sig Dwayne, trots att det inte är hans fel. Han vet anledningen varför jag ville undvika det här och eftersom att han känner mig – bättre än någon annan – vet han exakt vad jag fruktar. Det skulle bara vara typiskt att ödet hittar något sätt att fucka upp det jag har med Maddison endast för att slita bort den lycka jag lyckats finna. Karma is a bitch. Det är inte bara det faktum att det finns en chans att Maddison kommer dumpa mitt arsle utan även något annat, eller snarare någon annan – Jason McCann. Vi har aldrig stått på särskilt bra villkor, men det är värre nu med tanke på hur jag lämnade honom för några dagar sedan.  
”Aight, ses om några timmar man.” Med en suck avslutar jag samtalet och stoppar impulsen att kasta telefonen i väggen. Istället låter jag den glida ner i fickan och stampar uppför trappan, till mitt rum. Jag finner mig själv med att stresspacka ner dem viktigaste sakerna, min pistol inräknad. Så fort bagen är stängd ser jag till att få med mig bilnycklarna innan jag gör ett besök i Lanes rum.
”Du måste fixa ett plan till Vegas så snart som möjligt.” 
Han vänder sig om och jag kan undvika att märka att duschen i badrummet står på. ”Låt mig gissa, han vill ha dig eller så är dealen bruten?”
Jag nickar. ”Ungefär så, ja.”
Han drar en hand genom sitt hår och slickar sig om läpparna. ”Jag ringer Lucky, han skulle nog kunna fixa ett plan inom den närmsta timmen.” Jag ger honom en nick och precis innan jag lämnar rummet efter mig kan jag se Joelle som kommer ut från badrummet med endast en handduk virad runt sig, och jag blir genast påmind om när jag kom in i Maddisons rum när hon endast stod med en handduk virad runt sin nakna kropp. Jag biter mig i läppen av tanken. Damn that body.
Mina fötter rör sig snabbt under mig när jag skyndar mig nerför trappan. Jag drar på mig min skinnjacka i farten innan jag fortsätter ut till min bil.

Handflatorna på mig börjar producera handsvett och jag torkar dem nervöst på mina byxben. Snälla bli inte arg på mig, ber jag tyst och hoppas att det ska fungera. Utan att knacka – som en normal människa – kliver jag in precis som om det vore mitt eget hem. Jag hittar Joelle i vardagsrummet, men Maddison syns inte till.
”Vart är Maddison?” slänger jag ur mig som en hälsning och Joelle byter blicken från teven till mig.
”Hej på dig också.” hälsar hon sarkastiskt innan hon nickar mot övervåningen. Innan hon hinner uttala något annat ord är jag på väg uppför trappan med hjärtat bankandes som aldrig förr. Musik hörs från Maddisons rum och så fort hennes figur når mitt synfält kan jag inte stoppa leendet på mina läppar. Hon står och dansar till musiken, helt care-free, som om det inte finns ett enda problem i hela världen. Om det ändå vore så, vilken drömvärld vi skulle leva i.
Hon gör en snurr i dansen och slutar tvärt när hon får syn på mig. Hon blinkar chockat, som för att se så att jag verkligen är här och inte något hon inbillar sig. Hon öppnar munnen för att säga något men jag är snabbt där och pressar ett finger mot hennes läppar för att hindra henne från att göra så.
”Jag skulle gärna fortsätta se på när den där sexiga kroppen fortsätter dansa, dock var det inte det jag kom för.” En lätt rodnad sprider sig över hennes kinder och hon vänder bort huvudet. Jag vrider försiktigt tillbaka det så att jag kan se in i hennes ögon och för en stund låter jag mig själv drunkna i hennes chokladbruna irisar innan jag måste ta mig tillbaka till verkligheten och anledningen varför jag är här. Hennes ögon får genast en orolig dimma över sig och jag fuktar mina läppar. ”Jag måste berätta en sak, och”, jag pausar och hon biter sig i läppen. ”du kommer antagligen bli arg på mig.”
En rynka bildas mellan hennes ögonbryn. Fjäderlätt drar hon sina fingrar över min nacke, vilket sänder stötar genom hela min kropp. ”Berätta.” viskar hon med läpparna endast några centimeter från min och jag finner det plötsligt hårt att andas.
”Las Vegas.” slänger jag ur mig och rynkan gräver sig djupare i hennes hud. ”Jag måste åka till Vegas.” förtydligar jag det. ”eller så kommer vi förlora en massa pengar.” fortsätter jag i hopp om att hon ska förstå att jag inte har ett val.” Hennes fingrar fortsätter över min hud, till min kind och mitt nackhår reser sig.
Hon ser tankspritt på mig och jag rullar in min underläpp. ”Ta mig med dig då.” föreslår hon med ett hoppfullt leende. Tanken får fjärilar – fucking fjärilar – att spridas i min mage och ett leende att breda ut sig över mina läppar. Kanske skulle inte det vara en sådan dålig idé.
”Vegas är det då baby. Packa väskan.

Som jag skrev på Insta har jag varit i Romme och åkt skidor, därav anledningen till förseningen. Har jätteont i ungefär hela kroppen så kommer nog få en god natts sömn.
Så i nästa kapitel kommer dem befinna sig i Vegas, vad tycker ni om det och vad tror ni kommer hända? Jag kan garantera er att det inte kommer bli någon Jaddison-drama - som jag lovat i dem närmsta kapilena - medan jag samtidigt kan lova att det kommer hända en hel del annat.

Vinden vener runt mitt huvud och meddelar att all sommarvärme är borta och istället är hösten här. Springturen jag tagit den här morgonen har inte alls varit till någon nytta eftersom att alla tankarna jag vill undvika kommer tillbaka till mitt huvud när min kropp når hit – huset där jag bor. Sakta och med luften kvar i lungorna stegar jag uppför stentrappan till den vita dörren. Värmen träffar mig som en våg när jag kommer in, men trots det fyller kylan mig – kylan som inte har något alls att göra med den kalla luften, utan något helt annat. När jackan är av och skorna ligger slarvigt på golvet letar jag upp Joelle som sitter i köket med sin MacBook framför henne. Hon ler milt mig när hon får syn på mig, och Lane som står bakom henne hälsar med en nick.
”Någon väntar på dig i ditt rum.” informerar Joelle mig och så fort skinnjackan jag fått en skymt på i hallen krossar min hjärna vet jag vem det är. Min första tanke är att springa iväg som en rädd hund med svansen mellan benen, men det skulle inte leda till något bra. Jag måste stå stark kvar med fötterna på jorden och hjärnan i huvudet. Så fort mina fötter tagit sig upp för den långa trappan – dock var den inte lång nog för att jag skulle hinna förbereda mig – tar jag ett djupt andetag innan jag låter luften pysa ut mellan mina läppar och min kropp slappnar av.
Jag vill inte vara arg på honom men samtidigt vill jag inte att han ska tro att han kan köra över mig hursomhelst utan konsekvenser. Jag är inte en person som gör som alla andra vill och säger att jag ska göra. Det är därför jag rymde undan min far, för det var just det jag inte ville, och fortfarande inte vill vara. Rymma kanske är fegt, men det är starkare än att vara kvar och långsamt låta Joseph slakta min själ. Så därför trotsar jag mig själv och mina tankar och tar steg efter steg uppför trappan.  Precis innan mina fötter krossar gränsen till mitt rum kommer jag på vad jag lämnade öppet i mitt rum innan jag försvann imorse. Justins blick möter min såfort jag stiger in i rummet och han reser sig upp från sin position på sängen. Nyfikenheten pyser inom mig, som en vulkan som just är på väg att få ett utbrott tillsammans med min ilska och besvikenhet. Tillsammans är dem snart på väg att sprängas. Trots att han står där går jag bara förbi honom och ignorerar hans närvaro.
En hög suck lämnar hans läppar. ”Tänker du ge mig den kalla handen?”
”Jag sa att jag inte skulle vänta på dig, jag tänker hålla mitt löfte.” Hans ansiktsuttryck faller och jag måste bita mig i läppen för att säga något jag senare kommer få ångra.
”Snälla, var inte såhär.” ber han och inte bara med hans röst, utan också med ögonen. Och hans ögon är min svaghet så jag måste titta bort för att inte dras med.
”Jag är inte som någonting.” svarar jag utan några som helst känslor hörbara i min röst.
”Jag förstår att du är arg på mig – lita på mina ord, det är jag också – men snälla, låtsats inte som om jag inte finns. Vadsomhelst, men inte det.”
Jag vänder mig hastigt om så att mitt hår flyger runt mig.  ”Du vill att jag ska skrika på dig, hur galen, hur fullkomligt vansinnig du gör mig? Du får mig att vilja skrika på dig, och sen får du mig att känna precis det motsatta. Jag vet inte ens om du vet hur hårt jag har fallit för dig, och ena dagen får du mig att ångra det, medan andra dagen får du mig att tro att det var rätt beslut. Du gör min värld uppochner, bokstavligt. Jag vet inte ens vad som är upp och ner, eller vänster och höger längre.”

 ”You want me to scream at you, how crazy, how completly insane you make me?”

 

Allting kommer ut på en och samma gång, i ett rabblande som orsakar att jag knappt kan andas. Innan jag hinner inse vad som händer är hans läppar mot mina och hans händer på mina kinder, och han kysser mig på det sättet han alltid gör. Hans läppar är lika mjuka mot mina som dem alltid är och en elektrisk känsla skjuter genom min kropp och sätter allt inom mig i någon slags eld som endast han kan släcka. Hans hand vandrar ner till min midja medan den andra tar den andra vägen längs min rygg och sen plötsligt är hans händer på min rumpa och mina ben runt hans höft. Jag är så inne i kyssen att jag inte märker när han går fram förrän min rygg träffar den mjuka madrassen och han placerar sig över mig med armarna på vardera sida för att stödja sin kroppsvikt mot dem. När luften inte längre finns kvar i mina lungor måste jag – mot min vilja – sära mina läppar från hans. Skrattet växer sig i mitt bröst innan det bubblar upp i min hals och försvinner ut genom mina läppar till den punkt där jag inte kan sluta. Jag vet inte vad jag skratta åt, kanske är jag bara så oerhört lycklig. Ett leende sprider sig över Justins läppar och jag kan inte annat än att skratta ännu mer.
”Åh gud, jag älskar ditt skratt.” mumlar han, mer för sig själv än för mig. ”Det är som en änglasång.” Jag slutar för att titta in i hans elektriska ögon och han placerar mjukt en tumme mot min underläpp. Jag slutar andas för en stund, helt tagen av hans det han gör. Hans blick vandrar till mina läppar och han fuktar sina med sin tunga innan han sakta böjer sig ner för att smeka sina läppar mot mina. Jag ligger helt stilla, för paralyserad för att göra något. Min bröstkorg åker sakta upp och ner när jag andas, för rädd för att andas snabbare i fall att det kommer skrämma honom. Jag vet att det inte kommer det, men ändå vågar jag knappt andas. Hans läppar är mot mina, men ändå inte, och vetskapen om det får mitt hjärta och rusa, banka hårt inom mig.
När han pressar sina läppar helt mot mina känns det som om det kommer banka sönder mina revben. Först är hans läppar mjuka och försiktiga mot mina – som de var innan – sen är dem ivriga och mer framåtgångna, som om han låter sig själv smaka mer på mina läppar. Och jag kan känna när känslan pulserar genom hela min kropp. Lust. Det är vad jag känner för honom, men jag vet att det är alldeles för tidigt. Eller inte. För att vara ärlig vet jag inte mycket, mer än att han gör så att jag känner mig snurrig och tar andan ur mig när han tittar på mig, ännu mer när hans läppar är mot mina. Det skulle inte vara första gången jag gör det, men jag vet att det skulle vara annorlunda. Annorlunda på ett bra sätt. Men det är troligen alldeles för tidigt, och en annan sak jag vet är att jag inte kan lita på mig själv i hans närhet, för det är bara den effekten han har på mig. Han är som min drog – jag är beroende av honom samtidigt som han får mig att känna mig snurrig och som om min hjärna är full av någon slags dimma som hindrar mig från att tänka klart, vilket är precis som en drog. Han är min drog.

---

Sista minuter - as always. Ni kommer få erat rainbows and unicorns, jag lovar, men ni borde njuta så länge det varar, för jag kan varna er, allt kommer rasa ihop som ett korthus så småningom. Än så länge kan ni vara lugna, men sen kommer ni få hålla andan för vad som komma skall. *Ondskefullt skratt.*

Signal efter signal går fram tills jag kommer till samma röstbrevlåda igen. Med en suck slänger jag mobilen på sätet bredvid mig innan jag frustrerat drar en hand genom mitt hår. Bilen rullar fram i tystnad, och jag trycker på gasen för att öka farten i någon sorts metod för att få ut all min frustration på mig själv. Att säga att jag är osmart skulle vara en underdrift. Sakta kan jag se mätaren gå upp från 90 km/h till 120 km/h. Mobilen bredvid mig börjar tjuta i en hemsk ton som meddelar ett inkommande samtal och jag rycker nästan till i mitt säte. Jag gör en mental anteckning att byta ringsignalen innan jag drar tummen över skärmen för att svara utan att kolla vem som ringer.
”Justin”, svarar jag enkelt och låter sakta bilen ta sin normala fart vid nittio.
Ett andetag hörs i andra änden. ”Du är en skithög.” Maddison.
Hjärtat gör en dubbelvolt i bröstet och jag måste påminna mig själv om att jag sitter framför en ratt. Min hjärna börjar bearbeta en mening där jag uttrycker allt jag vill säga på samma gång men den blåser bort lika lätt som en fjäder i vinden. ”Jag vet.” svarar jag bara istället och slickar mig om läpparna.
”Och jag hatar dig.”
”Jag gissade på det.” Avfarten jag ska av på hamnar i mitt synfält och jag saktar ner, innan jag kör av. Nästan där. En del av mig vill fortsätta samtalet medan en annan vill göra det jag kommit hit för att göra – placera mina avtryck på Jason McCann.
Jag tar ett djupt andetag. ”Jag vill inget annat än och prata, tro mig, men jag m–”
”måste gå. Det överraskar mig inte.” avbryter hon mig och jag pressar frustrerat bak huvudet i bilsätet. Med ett klick avbryts samtalet och jag slänger oförsiktigt min svarta iPhone på sätet bredvid.
Hon är envis som en åsna och det får mig att bli galen. Jag vet att hon kommer – är förmodligen redan det– vara förbannad på mig och att jag inte kommer kunna hantera det, men för stunden trycker jag bort den och pressar fram sidan av mig ingen någonsin skulle vilja se.

Ingens perspektiv:

Den svarta Range Roverns som är känd som Justins kör upp på motellets parkering. Precis i tid stegar Jason McCann ut från hotellet, med huvudet högt och det lilla flinet på hans läppar. Hans steg ekar över den rätt så tomma parkeringen när han går över den, mot hans bil som står en bit ifrån. När han nått sin destination låser han upp bilen innan han kastar in sin väska i framsätet. När han vänder sig igen står Justin där med ett flin placerat på hans läppar.
”Jag sa att jag skulle hitta dig, motherfucker. Jag håller alltid mina löften, tillskillnad från dig.” Justins röst är full av hat och han tar ett steg närmare Jason. ”Har jag fortfarande inte lärt dig att inte leka med mig McCann? Jag kanske borde lära dig en läxa.” flinar Justin och tar ännu ett steg mot Jason. Trots all ilska som speglas i Justins ögon tar Jason inte ett steg bak. Justins bröst höjs snabbt när han andas på grund av allt hat och ilska. Det är som att det inte får plats i hans kropp.
Det är svårt att få Jason McCann att känna rädsla, speciellt eftersom att han inte känner särskilt mycket, men när han tittar genom Justins nästan svarta ögon som är fulla med raseri är det just det Jason känner; rädsla, ochdet är ingen känsla han gillar. Justin griper tag om Jasons tröja och trycker upp honom mot hans bil. Hans händer hittar sin väg runt Jasons hals och Justin kan bokstavligen känna raseriet pumpa i kroppen tillsammans med hans blod.
”Du är en jävla skithög.” 
”Det är inte vad din syster sa när jag knullade henne igårkväll.” flinar Jason och Justin stelnar till.
”Vad fan sa du?” ryter Justin med ilskan kokande i blodet.
Jason flinar; han har träffat en svag fläck. ”Jag sa, det var inte vad din kära syster sa när jag knullade henne igårkväll. Du kanske borde kolla hörseln Bieber.” Ilskan hittar sin väg upp till Justins händer och han trycker ännu hårdare runt Jasons hals. Hans ansikte blir rödare, och han får inte ner någon luft i strupen. Men Justin tänker inte göra det så lätt för honom; han ska få lida, för ingen sviker Justin Bieber utan att betala för det. Hans grepp lossnar sakta och Jason drar genast ner ny luft i strupen. Mycket mer än så hinner han inte göra innan en knoge träffar hans käke och sedan ett knä mot hans mage. Justin använder så pass mycket styrka att Jason spottar blod. Innan Jason hinner återhämta sig för att slå tillbaka träffar ännu ett slag honom, den här gången vid näsan. Slaget är däremot inte så hårt så att näsan bryts, men Justin skulle gott och väl kunnat göra det och båda är medvetna om det. ”Vill du fortfarande jävlas, McCann?” Han uttalar hans namn med smuts, som om det är äckligt att ens uttala det. Hans röst är kall, mörk, isig på ett sätt ingen annan har hört förr. Det sänder en rysning längs Jasons ryggrad. Ett slag i hans mage, sedan ännu ett. Han slutar inte förrän Jason knappt kan stå på sina ben igen. Och då placerar han ett slag på hans näsa innan han kliver bakåt och låter Jasons kropp sjunka ner på asfalten.
”Du är ett monster.” hostar han och kippar efter luft.
”Om jag är ett monster, vad är du då?” flinar Justin elakt, maliciöst, hjärtlöst. Men sedan blixtrar ilskan till i hans ögon igen och flinet är borta med vinden. Han böjer sig till Jasons nivå och lutar huvudet åt sidan medan han talar mellan spända käkar. ”Om du någonsin igen sätter en fot i Stratford igen tänker jag inte bara döda dig, utan jag kommer tortera dig tills du ber mig att sluta på dina bara knän. Sen tänker jag bränna dig levandes, och jag kommer hela tiden njuta av det.” Med ett sista slag mot Jasons kind reser han sig upp och trampar medvetet på Jasons fingrar med sina svarta supras när han börjar gå därifrån. Smärtan är så stor att inga ljud lämnar Jasons strupe. ”Ha kul med dina skador, McCann.” vinkar han och blinkar med ena ögat innan han kliver därifrån precis som om han inte precis lämnat skador över hela Jasons kropp.

Kortare än vanligt, men det får ni stå ut med eftersom att det här kapitlet kom ut tidigare än vad det egentligen skulle ha gjort. Nu fick ni se en helt annan sida av Justin - den kalla, mörka sidan. Var det någon som trodde att han faktiskt skulle döda Jason?

Låda efter låda bärs ut från det gamla lagerhuset och in i de två Range Roverna som står parkerade på den stora grusplanen. Lådorna jag lärt mig det ligger droger – något som faktiskt inte överraskar mig – och även filer med information i. Den ståtliga fullmånen står högt upp på himlen och lyser upp våra ansikten medan vi går fram och tillbaka mellan lagerhuset och lastar ut lådorna in i bilarna. Inne i lagerhuset är det mörkt och dunkelt, och det luktar fukt.
”Shit”, utbrister Justin bredvid och min blick hamnar på det framför honom. Röda siffror som tickar ner från 45 sekunder syns tydligt och min hjärna processerar snabbt vad det är. En bomb. Panik börjar vakna upp inom mig och innan jag hinner reagera har Justin greppat tag om min handled och börjat dra mig mot utgången. ”Joelle! Dwayne!” skriker han varnande och dem hör genast varningstonen i hans röst. Dem släpper det dem håller i innan dem rusar ut ur byggnaden tillsammans med oss. Jag snubblar vid utgången och min kropp faller till marken. Trots smärtan som ilar genom mina knän trycker jag mig snabbt upp med hjälp av mina händer och tar Justins hand, innan vi så snabbt våra fötter bär oss skyndar oss så långt bort från byggnaden som möjligt. Ett högt, sprängande ljud skär genom luften som ett ljud jag aldrig hört förut. Det enda vi kan göra är att se stället sprängas mitt framför ögonen på oss. Min bröstkorg höjs upp och ner i ett ojämnt tempo och blodet pumpar snabbt genom mina ådror tillsammans med mitt hjärta, både på grund av att vi sprungit och på grund av ruset jag fått av spänningen. Jag möter Justins blick och trots förutsättningarna rusar ett hav av bubblande lycka genom mig. Allt finns i hans bruna ögon – oro, ilska, kärlek, och sen något lockande, nästan förföriskt tillsammans med något annat jag inte kan sätta fingret på vad det är. Jag har alltid tyckt att någons ögon är vägen tills någons själ och alla dolda känslor.
”Är du okej?” frågar han med oro som döljer sig i hans ord. Jag nickar.
”Mhm, jag mår bra.”
”Kom här.” han håller ut sin hand mot mig och när jag tar den drar han mig närmare honom. ”Du blöder.” Förvånat höjer jag handen till pannan, och alldeles riktigt där hittar jag något blött och kladdigt och när jag trycker skjuter smärta genom min panna. Jag gör en grimas och han pressar bort min hand. ”Rör inte.”
Jag kan urskilja smuts på hans vita tröja trots mörkret, och hans jeans hänger ovanligt löst på hans höft. Som om han upptäckt min blick drar han upp sina byxor, tillräckligt mycket för att dem inte ska falla ner, men man kan fortfarande se kanten på hans boxers.
Resterna av lagerhuset står i lågor efter explosionen. Jag kan fortfarande inte förstå vad som nyss hänt.
”Jag ringer Asher, så fixar han det här.” informerar Dwayne och Justin ger honom en nick. Jag har ingen aning om vem Asher är, men antagligen någon av alla kontakter.  
”Kom igen”, säger Justin mjukt och tar min hand innan han leder mig till hans Range Rover. Han öppnar passagerardörren åt mig och jag hoppar in. Han joggar över till förarsätet och nästa sak jag är medveten om är att bilen börjar rulla ut från området.

Jag sätter mig ner på toasitsen och Justin börjar tvätta mitt sår. Min hjärna snurrar och arbetar i ett försök att lista ut nattens händelser, pussla ihop alla bitar medan Justin tvättar mitt sår. Någon placerade, uppenbarligen, ut bomben. Jag antar att personen som gjorde det lurade oss och nu är han säkert på vägen, flera mil bort från Stratford. Något säger mig att det fortfarande inte kommer hindra Justin från att söka hämnd.
”Du vet, för några veckor sen var det tvärtom.” anmärker Justin och jag vet exakt vad han syftar på. Han slickar sig om läpparna och fortsätter. Ingen av oss säger något, men jag kan känna ilskan utstrålas från hans kropp – både från hans spända käke, men även från hans kroppsspråk. När mitt sår är rent från all smuts och allt utsmetat blod inte längre finns kvar i mitt ansikte slänger han de blodröda bomullstussarna i en soptunna alldeles intill toaletten. Han fortsätter ut från badrummet och jag reser på mig för att följa efter utan att titta mig i spegeln för att se resultatet. Han har fortfarande på sig jackan – något jag inte upptäckte förut – och det är när han greppar tag om sina bilnycklar som jag förstår det uppenbara; han tänker inte stanna, och det är ganska självklart vart han ska. Ändå ställer jag frågan.
”Vart ska du?”
”Spelar det någon roll?” Han snurrar bilnycklarna runt fingrarna, leker med den i sin hand. ”Dwayne skjutsar dig hem.” 
”Jag klarar mig själv.” Jag fuktar mina läppar. ”Förvänta dig inte att jag ska vänta på att din röv ska komma tillbaka.”
”Det tänker jag inte.” Och det känns som ett sylvasst rakblad rakt i hjärtat. Jag biter mig i tungan och innan han hinner säga något mer vänder jag mig om och rusar ut från hans rum och nerför trappan. Helst av allt skulle jag vilja smälla igen dörren efter mig, men jag vill inte attrahera uppmärksamhet från någon annan. Dock tror jag det är ganska omöjligt vid den här punkten. Den kalla luften träffar mig i ansiktet när jag sätter foten utanför tröskeln och vinden blåser i mitt mörka hår. Mina skosulor låter mot marken när jag skyndar mig över asfalten och vidare ut på vägen. Att gå hela vägen till huset kanske inte är en sån bra idé, men ilskan är alldeles för stark för att ifrågasättas.  Dessutom skulle jag kunna ringa Liam eller någon för att hämta mig. Den tanken slås sönder när jag kommer på att min mobil ligger kvar i Justins rum.
”Maddison!” ropar Justin bakom mig men jag fortsätter gå och stänger ute honom. Fotsteg hörs bakom mig när han följer efter. ”Du kan inte gå hem!” fortsätter han i ett desperat försök att få min uppmärksamhet.  ”Det är i mitten av natten, för i helvete.”
Jag vänder mig om i en rörelse. ”Varför bryr du dig? Bara låt mig vara.”  Han suckar och öppnar munnen för säga något men jag vänder ryggen mot honom igen. Mina ben fortsätter och nattkylan sluter sig kring mig som ett täcke, tar bort all värme som finns kvar i min kropp.
Mina tankar vandrar, till ställen där jag inte vill att dem ska vara, men ändå kan jag inte stoppa dem.
Jag gissar att kärlek inte är något som passar in i den här livsstilen. Men utan kärlek är det tomt, något jag inte upptäckte förrän Justin snubblade in i mitt liv. Den kalla vinden blåser i mina ögon, och tårar bildas i min ögonvrå. När dem sakta börjar vandra nerför min kind torkar jag inte bort dem utan låter dem rinna, låter dem vinna.
Jag gråter aldrig, så det måste vara vinden. Det är i alla fall vad jag intalar mig själv, men innerst inne vet jag sanningen. Den kalla hårda sanningen att jag gråter över något som inte borde gråtas över. Och det berättar bara för mig att känslorna jag har för Justin har sina rötter längre ner än jag någonsin kunnat ana.

Drama, drama och ännu mer drama. Explosion - Jasons verk. Sen Jaddisonbråk. Förväntar er inte nu att det ska vara peace and mind, för det kommer det absolut inte vara (och då menar jag både mellan Jadisson och även gängkriget). Det här skulle man kunna säga att det är en liten inblick på vad som komma skall, så allt jag kan varna er om är att sätt fast säkerhetsbältena för det kommer bli en tuff åktur, det kan jag lova.
Så, vad tror ni Justin kommer att göra med Jason?