Ville även meddela att jag troligtvis kommer bli tvungen att förlänga Into the Darkness tio kapitel för att det ska gå som jag planerat. Hoppas ni inte har något emot det. Efter ITD har jag planerat en annan novell som jag hoppas ni kommer gilla minst lika mycket som ITD. Det kommer ta en vändning då jag kan erkänna att Justin är känd och inte en bad-boy. Informationen om den kommer ut när ITD är klar, så att ni vet.

 

Puss på er fina läsare. Love you all.

 

 

 

 

“Är det här en dejt?” Min blick far frågandes mot Justin som skruvar en lock av mitt hår runt sitt finger. Jag ler åt gesten.
“Om du vill.” svarar han enkelt.
Jag lutar huvudet på sned för att det ska se ut som om jag tänker, innan jag säger, “Det är en dejt.”
Jag har ingen aning om hur länge vi har legat här, mitt på ängen, men jag älskar varenda minut utav det.
“Vill du ha jordgubbar?” mumlar Justin strax ovanför mitt öra och jag nickar sakta. För en stund sen åt vi baguetter, som Joelle varit så snäll och förberett åt oss. Justin har även avslöjat att det var Dwayne som placerade ut picknickfilten. Justin håller en jordgubbe precis framför min mun och jag slickar mig om läpparna innan jag tar en tugga.
“Jag visste inte att du kunde vara romantisk.” ler jag och tar en till tugga utav jordgubben Justin matar mig. Han ler kärleksfullt och äter upp den resterande delen av jordgubben.
“Inte jag heller.” erkänner han och jag lutar huvudet bakåt för att släppa ut ett högt skratt. Vinden smeker mina bara armar men trots det fryser jag inte. “Jag älskar ditt skratt.”
En fnysning smiter från mina läppar. “Det är förskräckligt.”
­“Jag tycker det är gulligt.” Jag himlar med ögonen och tar en till jordgubbe ur förpackningen.

 

Det här är "del ett" utav kapitlet, så det fortsätter i nästa. Enjoy ;)

 

Sängen knarrar när jag vrider och vänder på mig, helt utan att lyckas hitta en skön ställning att sova i. Min mun är inte längre torr som sand, men min mage är fortfarande lika tom. Aptiten är helt borta. Allt jag vill är att somna in i en djup sömn och sedan inte vakna upp förrän jag är helt utvilad och fulladdad. Tyvärr verkar inte min hjärna tycka som jag.
Suckandes reser jag mig upp från Justins säng och trippar till balkongen. Glasdörren knuffar jag lätt upp med ena handen innan jag fortsätter ut i den kalla natten. På himlen lyser miljontals av stjärnor och jag tittar fascinerat upp på dem. Jag har ända sedan jag varit liten fascinerats av stjärnorna och hur vi kan se de på så långt håll. Det är ändå ganska otroligt, hur de kan lysa så starkt att vi kan se dem på så långt håll.
Men mina tankar stannar inte länge hos stjärnorna i fjärran, utan vandrar vidare till Justin.
Justin.
Han hade insisterat att få lägga sig bredvid mig och trots hur mycket det stretade emot att säga nej gjorde jag det ändå. Ett beslut jag har kommit att ångra, men jag det är jag alldeles för envis för att erkänna.
Jag trodde att jag ville vara ensam, trodde att jag kunde somna utan honom, trodde att det var för det bästa. Men nu vet jag att jag hade fel. Ensamheten är inte det jag kräver, utan Justin.
Jag kan inte stoppa sucken innan det är försent och den redan är ute i luften. Mina tår har börjat bli kalla, medan mina armar är knottriga. Trots det går jag inte tillbaka in i värmen. Blicken far över himlavalvet, till månen som nästan är hel, och sedan över stjärnorna igen. Sedan till armarna som viras om min midja, något som får ett leende att spridas över mina läppar och en massa fjärilar att explodera i min mage.
“Varför står du här?” mumlar Justin i mitt hår och jag sluter ögonen för att bara njuta av ögonblicket.
“Jag kunde inte sova.” svarar jag enkelt och flätar in mina fingrar i Justins.
Vinden visslar i träden och får höstlöven att rassla medan månljuset silar över dem.
“Du är kall.” konstaterar Justin och drar lätt med sina fingrar över mina armar. “Kom så går vi in.” Jag låter honom dra med mig in, trots att jag gärna hade stått där ett tag till. Men jag hade ändå inte vunnit en till argumentation.
Sängen är mjukare och skönare när jag har Justin med mig, men jag kan fortfarande inte sova. Jag kanske inte kunde somna innan på grund av ensamheten, men jag kan inte somna i Justins armar heller. Det känns som om tiden vi har är begränsad och dyrbar, som om den snart rinner ut i sanden. Det är en läskig känsla, men jag kan inte jaga bort den.
“Kom igen baby, sov. Jag kommer vara här när du vaknar.” Justin måste ha märkt att jag endast stirrar ut i mörkret. Innan jag blundar far min blick mot den digitala klockan på nattduksbordet som visar 01:47. En suck rymmer från mina läppar och tankarna virvlar i min hjärna, men trots det lyckas jag tillslut falla i sömn i Justins trygga armar.

 

Justins änglalika ansikte är det första jag ser när jag vaknar, och jag ler medan lyckorus sprider sig genom hela min kropp.
“God morgon.” mumlar han hest och smeker bort mitt hår. Ett leende sprider sig över mina läppar och jag sträcker på mig för att fånga hans i en kyss. Den varar inte länge men ändå lyckas den får min värld att snurra. “Kom igen, du behöver få i dig mat.”
Han har rätt, det behöver jag. Men det är inte därför jag följer efter honom ner till köket, utan det har att göra med en helt annan anledning.
Olyckligtvis gör han sig redo att försvinna så fort jag har satt mig ner, redo att äta.
“Vad ska du göra?” putar jag med läppen, i hopp att få honom att stanna, eller i alla fall få honom att berätta.
“Du får se, bara ät din frukost.” Justin lämnar en puss i min panna innan han försvinner iväg och lämnar mig ensam med Joelle, vilket faktiskt är perfekt då jag vet att hon vet vad han sysslar med. Jag tar en tugga av min pannkaka och Joelle höjer misstänksamt på ett utav hennes välplockade ögonbryn.
“Jag vet att du vet.” börjar jag och lutar huvudet på sned. “Berätta.”
Ett finurligt leende tar plats på hennes läppar men hon skakar på huvudet. “Det kan jag inte.”
“Varför inte?” manar jag och ger henne en bedjande blick. Jag hatar överraskningar och jag är mer än hundra procent säker på att det här är en överraskning.
“Du vet ett löfte? Då man måste hålla vad man lovar?”
Jag suckar ljudligt, medvetandes om vart hon vill komma. I protest tänker jag slänga min mat, men jag är fortfarande hungrig och behöver äta, så det fortsätter jag göra i tystnad, vilket är ett annat sätt att protestera. Joelle flinar bara.

Efter att jag dragit på mig kläder och fixat i ordning mig så att jag åtminstonde ser någorlunda ut väntar jag i något som känns i en evighet innan Justin dyker upp med ett hemlighetsfullt leende på läpparna. I handen håller han i något som ser ut som en bilnyckel och jag undrar genast vart vi ska. Min mage drar ihop sig i både förväntan och fasan.
Justin, som har på sig ett par svarta jeans tillsammans med en enkel svart tröja med ett par röda supras, ser lika perfekt ut som vanligt. “Redo?” frågar han och tar min hand i sin för att leda mig ut.
“Nej, men jag skulle vara det och du berättar vart vi ska.”
Han skrattar, något som låter som musik i mina öron, men ger inte med sig. “Försök inte.”
Mina axlar sjunker i nederlag medan han fortsätter över uppfarten. Jag förväntar mig att han ska dra med mig till sin bil, men han fortsätter till garaget och jag spärrar nyfiket upp mina ögon. När han öppnat garageporten och jag får syn på vad som står därinne kan jag inte göra annat än gapa. I mitten utav garaget står två motorcyklar, redo att köras.
Justin flinar nöjt bredvid mig och leker med nycklarna i handen. “Vet du hur man kör?” han höjer menande på ena ögonbrynet och jag gapar, om möjligt, ännu större. “Släpp inte in flugorna.” skrattar han och kliver fram för att ställa sig bredvid den ena. Den är nästan helsvart, med röda detaljer och matchar perfekt med hans outfit.
“Jag får köra?” undrar jag, fortfarande chockad. Han nickar. “Skojar du med mig?” tjuter jag och kastar mig i hans armar. Skrattandes håller han om mig medan jag står helt förhäxad.
“Allt för dig baby.” mumlar han och placerar sina läppar över mina.

 

Jag kan inte höra mycket över motorcykelns spinnande och ett leende leker över mina läppar. Jag har ingen aning om vart vi är på väg, men känslan över att få köra är oslagbar så jag har slutat bry mig. Jag gasar på så att jag kan köra jämsides med Justin och jag kan se framför mig hur han flinar. Han gasar på ännu mer, vilket vållar till att jag gör det och snart är vi mitt uppe i en tävling om vem som kan köra snabbast. Tillslut måste jag ge upp eftersom att jag inte har någon aning om vart vi är. Vi kör i ytterligare några minuter innan jag ser att Justin börjar sakta ner, så jag följer hans rörelser. Vi är mitt ute i ingenstans, med massor av skog runtomkring oss, vilket genast sår misstankar hos mig. Vad fan ska vi göra här?
Justin parkerar sin motorcykel vid sidan av vägen och kliver av strax därefter. Jag är inte sen med att göra samma sak. Han drar av sig hjälmen med ett flin innan han placerar den på motorcykeln. Jag gör samma sak och kan inte låta bli att kasta med håret när hjälmen äntligen är av.
“Vad ska vi göra nu?” frågar jag och biter mig i läppen, hoppandes om att han ska berätta.
“Du måste sluta med det där. Kom igen”, han nickar mot en stig in i skogen och försvinner sedan iväg. Jag rynkar på ögonbrynen men följer ändå efter.
Fem minuter senare är jag på väg att fråga vart vi är på väg trots att jag vet att det är meningslöst, men precis då kommer vi fram till en glänta, där solen silar in genom träden. Mitt på ängen är en filt utbredd medan en picknickkorg är placerad på den. Höstlöven rasslar i vinden och trots att det är höst är det varmt.
Jag gapar ännu en gång, helt tagen på sängen. “Du är galen.” skakar jag på huvudet och han ler, ett leende som får fjärilarna att fladdra i min mage. Glöm det, ett helt zoo har tagit plats i min mage.
Med en hand mot min kind viskar han, “I dig, ja.” och därefter är hans läppar mot mina, så mjuka och underbara. Det sänder stötar genom hela min kropp och får mig att glömma bort världen runt omkring oss. De enda som existerar just nu är vi. Inget annat spelar någon roll. 

Tystnaden som fyller rummet är outbärlig. Ju fler sekunder som tickar förbi desto svårare blir det att andas, då luften bara blir tjockare. Telefonsamtalet som tog rum för endast några minuter sen lämnar mig med en desperat känsla att hitta Maddison. Innan det är försent.
Kanske är det här vår enda chans, fungerar det inte skulle vi kunna räkna det så gott som kört. Och den tanken får mitt hjärta att banka hundra gånger hårdare och luften i mina lungor att ta slut. Det finns inte ens i min vildaste fantasi.
När Noah tittar upp från datorn gör mitt hjärta ett skutt utav hopp.
“1034 Harver Street.”
Mina fötter rör sig snabbt under mig när jag styr stegen mot dörren. På vägen hinner jag få med mig ett par bilnycklar, och utan att ens bry mig om vems det är fortsätter jag, redo att köra i full fart mot adressen för att hitta Maddison.
“Justin stopp. Tänk med det som sitter på dina axlar i stället för ditt arsle. Du kan inte bara åka dit, vi måste ha en plan.” trots paniken som växer i rummet, eller i alla fall inom mig, är Dwaynes röst lugn.
“Vi har inte tid för en fucking plan!” utbrister jag och slår ut med armarna, trots att jag vet att han har rätt. Jag kommer troligen inte komma längre än till byggnaden.
Med en suck och nedsjunkna axlar återgår jag till de andra, runt köksön. Min mage har dragit ihop sig till en stor klump och trots att jag inte ätit på något som troligen är flera dagar känner jag mig inte ett dugg hungrig. Allt jag behöver är att ha tillbaka Maddison i mina armar.
“Vi måste ha vapen.” börjar Lane. ”och endast två kan åka. Justin tar med sig Dwayne.” Alla står stilla utan att röra en fena.
“Gå och hämta fucking pistolerna då!” fräser jag otåligt då allt mitt tålamod för länge sedan runnit ut, och Shane och Liam är genast på väg. Mitt humör är på kanten och hotar med att explodera närsomhelst. Det känns som om klockan tickar snabbare än vanligt och att tiden snart runnit ut. Jag kan inte låta det hända. Vart än mina tankar är på väg är Maddison där och hotar med att få mig ur balans.
”Vi vet inte hur byggnaden ser ut, men ni måste ta entrén som drar minst uppmärksamhet.” fortsätter Lane och jag himlar med ögonen. Som om jag inte gjort det här hundra gånger förut. Jag tänker döda varenda jävel som försöker stoppa mig. Om det så betyder att jag måste döda varenda människa där, then so be it.
När Shane och Liam kommer tillbaka och jag och Dwayne har tillräckligt mycket vapen för att kunna skydda oss pumpar adrenalinet i mig som aldrig förr.
”Kom igen.” Dwayne är mig hack i hälarna när jag gör min väg till dörren. Nycklarna har jag redan i handen så det är raka vägen till dörren som gäller.
”Bro”, Dwayne räcker ut sin hand och nickar mot nycklarna i min hand. Jag ignorerar honom och fortsätter till förarsätet. ”Seriöst Bieber, ge mig nycklarna. Jag tänker inte låta dig köra.”
”Fucking bitch.” muttrar jag men jag har inget annat val än att ge honom nycklarna då jag vet att han inte kommer ge sig.

Trots att Dwayne kör i något som troligen bryter mot lagen känns det som om vi rullar fram alldeles för sakta. Harver Street ligger någonstans utanför staden, troligen finns det någon övergiven byggnad där. Det har gått tio minuter och vi har inte ens krossat norra delen av Stratford.
”Gasa.” snäser jag ilsket, ”idiot.”
Dwayne ger mig inte mer än en blick men han trycker ner gaspedalen lite till. När vi tillslut nått utkanten av Stratford dunkar mitt hjärta så hårt att jag tror att det ska hoppa ut ur bröstet. Då bilen står parkerad utanför byggnaden tar jag min Desert Eagle ifrån handsfacket innan jag stiger ut ur bilen. Dwayne är bara någon sekund segare än mig, och tillsammans beger vi oss mot byggnaden. Förvånande nog står ingen utanför och vaktar så trotsar Lanes ord och tar första bästa dörr. Byggnaden är tyst och övergiven, men jag anar att det endast är en fasad. Mycket riktigt, när vi kommer längre in i den stora byggnaden hörs röster. Vid det här laget dunkar mitt hjärta så hårt att det känns som om någon kommer höra det.
Jag gör en gest mot Dwayne att han ska ta ena hållet och jag andra. Vi delar upp oss och jag fortsätter fram genom byggnaden tills jag hittar en trappa ner. Så tyst som möjligt går jag ner för att sedan mötas av ett rum beståendes av betong. Längs in i rummet finns en metallrum. Utanför den står någon och vaktar. Bingo.
”Tsk”, muttrar jag för att få hans uppmärksamhet. Genast far hans blick mot mig och jag höjer pistolen för att skjuta honom i magen, redo att slakta.

Maddisons perspektiv:

Ett pistolskott hörs utanför, men jag bryr mig inte ens att lyfta på huvudet för det. Kanske har de kommit för att döda mig. Eller så är det bara en varning. Rädsla? Aldrig.
Dörren öppnas, förvånansvärt, men det är inte det som får att lyfta på huvudet utan rösten som uttalar mitt namn.
”Maddison”, rösten är låg och sträv, som en viskning, och en röst jag skulle känna igen vartsomhelst, närsomhelst.
För ett ögonblick tror jag att jag hallucinerar när jag möter de bruna ögonen, precis som människor brukar göra i öknen när de har vandrat för länge utan vatten. Jag blinkar, som för att komma tillbaka till verkligheten, men han står kvar som drömprinsen i sagan. I sagan jag inte tror på. Efter det här kanske jag kommer börja tro på mirakel.
Det tar inte lång tid innan han är framme och binder loss både mina händer och fötter, men jag kan inte ta tag i verkligheten utan sitter kvar i chock och stirrar framför mig. ”kom igen baby.” mumlar han och hukar sig framför mig.
”Justin”, viskar jag trött, redo att somna mot hans axel. Jag skulle kunna somna vartsomhelst, bara han är med mig.
”Jag är här, men vi måste gå ut nu. Okej?” Jag nickar och reser mig upp, lutandes mot hans kropp. Det är inte förrän min blick far mot den blodiga kniven på golvet som adrenalinet börjar pumpa i mig, och jag får mer kraft. Tillräckligt mycket för att komma ut ur byggnaden. Kniven tar jag med mig när jag och Justin lämnar rummet. Jag lägger inte särskilt mycket energi på människan som ligger blodig precis utanför dörren, utan istället på stegen som hörs i trappan. Justin håller mig tätt vid hans kropp när Tate dyker upp i mitt synfält. Han flinar.
”Är det inte Bieber, räddaren i nöden?” hans retande ton lurar upp tillräckligt med ilska det tar för mig att skynda mig fram till honom och sticka kniven rakt i hans mage. Han faller ner på knä, med händerna hållandes för magen.
Justin är snabb med att dra ner mig därifrån, upp för trappan. Jag lägger inte märke till mycket när Justin leder mig mot bilen, det är som att jag är bortdomnad och avskuren från världen runt omkring.
”Jag kommer strax, okej? Vänta här.” meddelar Justin mig när jag är säker i bilen.
Jag skakar på huvudet och sträcker mig efter honom. ”Nej, gå inte.” mumlar jag.
”Jag måste hämta Dwayne, det tar två minuter. Jag lovar, baby.” Fjärilar exploderar i min mage och jag har inget annat val än att ge med mig.
Från den stunden att han går och att han kommer tillbaka minns jag inte särskilt mycket, mer än att jag saknar honom mer än någonsin. Och i just den stunden är jag svagare än någonsin.
När Justin kommer tillbaka känner jag mig hel igen, som om det alltid varit han och ingen annan.
I hans armar hör jag hemma, oavsett vad som händer.

Hej luvies, har väldigt goda nyheter faktiskt, tänkte skriva detta efter kapitlet men tar det i ett eget inlägg istället. Min dator är helt trasig och det går inte göra något åt, vilket är jätte jobbigt, men just nu lånar jag min pappas dator. Anyway, ska få en ny dator, väldigt snart får vi hoppas. Det goda i det här är att pausen är så gott som slut, men uppdateringen kommer inte vara lika bra som innan. Ska försöka att åtminstonde publicera två kapitel i veckan.

 

Har saknat er jätte mycket, så det är skönt att äntligen komma tillbaka. Har stora planer inför ITD och speciellt Maddison. Dock är det endast ungefär tjugo kapitel kvar av novellen, då den endast kommer bli sextio kapitel lång, och inte en hundra kapitels-novell. Har i princip planerat varje kapitel fram till slutet och är nu jättetaggad på att få skriva det. Information om kapitel och uppdateringen kommer även upp på instagram, för alla som missat det. Jag heter @bieberheavenITD så följ gärna :)

 

Under pausen har jag tittat in här några gånger och sett era kommentarer och de värmer verkligen. De är jättefina, ni är verkligen underbara. Trots att uppdateringen sjunkit under min paus finns det fortfarande ett stort gäng kvar som fortfarande tittar in varje dag och det gläder mig. Tack söta ni, för att ni stannar❤

Jag hoppas verkligen att ni kommer att älska det jag har planerat, trots att det kommer bli en tuffåktur. 

 

 

Jag älskar er alla, varenda en av er.

 

Rummet Joseph Martinez befinner sig i är dammigt och torrt, utan något ljus förutom det dagsljus som funnit sin väg in genom dem små fönstren som är placerade högt upp, nära taket. Resten av rummet består till mestadels av mörker, precis så Joseph vill ha det. Klockan ovanför dörren tickar högt och påminner honom om förseningen.
När ytterligare tio minuter har seglat förbi har Joseph fått nog av väntandet. Just som han reser sig upp från stolen stegar Sergio, Josephs högra hand, in i rummet med ett bestämt ansiktsuttryck.
“De har anlänt.” meddelar han monotont och får en nick från Joseph vars tålamod redan tagit slut. På Sergios signal kliver Ayden och Tariq, två medlemmar från JMs i Stratford, in i rummet. De är uttryckslösa utan några som helst känslor visade. De stannar en bra bit ifrån Josephs maffiga skrivbord och Sergio stänger dörren om dem. Nu finns det ingen väg tillbaka.
Joseph har lust att skratta åt det faktum att de står så långt borta, rädda för sin egen boss.
“Kliv fram pojkar.” ler Joseph hånande mot Ayden och Tariq som osäkert tar några steg fram. Joseph skrockar åt deras patetiska rädsla samtidigt som han är nöjd med sig själv. Rädsla för honom hos andra människor ha gett honom den position och makt han har idag. Makten och pengarna är det han lever på. Joseph har offrat mycket för att komma dit, men inget som inte är värt det.
Makten är luften han andas.
Ayden är den första som tar till orda. “Jag antar att du kanske har hört.” trots att Ayden gör sitt allra yttersta för att inte utstråla rädsla kan Joseph se igenom hans patetiska försök att dölja det.
Joseph bestämmer sig för att leka lite med dem, som straff för att de kom försent. Sådant kommer ingen omärkt ifrån när det gäller Joseph.
Det är trots allt hans territorium och hans regler. Det är hans spel.
Skrockandes ställer han sig upp från stolen för att luta sig över mahogny skrivbordet. “åh, då har jag hört att ni är fega. Ändå hade jag större förväntningar än det här. Livet är en besvikelse, inte sant pojkar?”
Ingen av dem gör en min utan står endast kvar, stela, på sin plats, fastfrusna i golvet. Tariq bestämmer sig för att ignorera anmärkningen och även frågan.
“Red Bullets har fått en tillökning och vi en ny fiende.” Tystnaden i rummet är stel och det skulle gå att klippa genom luften med en sax. Joseph knyter nävarna, nervositeten hos Tariq och Ayden stiger.
“Jag antar att ni är medvetna om att det är min dotter.” Josephs ton är iskall och det kan anas ilska.
Namnet behövs inte ens nämnas. Detta faktum kommer inte som en överraskning för Joseph. För endast några dagar sen hade informationen nått honom genom en av
alla hans kontakter.
“Hon har vänt sig mot dig, sir. Red Bullets är våra fiender.” Tystnaden återstår, innan Tariq talar igen. “Vi har tagit henne till fånga, enligt Xaviers order.” Åt detta slår Joseph näven i bordet utan att kunna styra det.
Efter allt är det fortfarande hans dotter, hans eget kött och blod även om hanså önskar motsatsen. Men någonstans i hans mörka hjärta finns det fortfarande en liten del kallad mänsklighet. Det är den delen som styr hans nästa mening och ilskan bakom den.
“Min order är att släppa henne fri. Om detta motstrids kommer det bli konsekvenser ni inte kommer vilja möta.” talar han strängt, i em bestämd ton ingen kan neka. Den är full av fara och sänder kalla kårar hos vemsomhelst,
Ayden och Tariq inget undantag. “seså pojkar, försvinn och sluta slösa min tid.” Lydigt vänder de båda om precis som dörren öppnas av Sergio tillsammans med två maffiga män, som båda jobbar för Joseph.
Den ena griper tag om Ayden, den an dra Tariq och leder ut dem genom byggnaden som, enligt vad Ayden och Tariq sett, mest består utav långa korridorer. Vad de inte vet är att i källaren, under marken, finns massor av pengar gömda och säkert förvarade med droger, vapen och information värda flera miljoner dollar, allt detta i Josephs händer.

Maddisons perspektiv:

“Maddison?” fortsätter en irriterande röst kalla på mig men all kraft är bortsliten från mig. “Maddie-Maddie, dags att vakna.” Sawyers röst fortsätter genom rummet och skalar bort min sömn, det enda jag faktiskt uppskattar. Han verkar ha tagit det som ett uppdrag att göra denna dag förjävlig.
Ett väsande andetag lämnar mina läppar innan jag slår upp ögonen och höjer huvudet för att möta hans ögon. Förvåning sköljer över mig när jag inte endast får syn på Sawyer, utan Maddox också.
“Nämen så trevligt att se att törnrosa äntligen vaknat!” utbrister Maddox sarkastiskt och klappar med händerna framför sig som om hans högsta önskan just slagit in. “Drömprinsen behöver inte väcka henne med en kyss trots allt.”
Båda två flinar brett medan jag ilsket, trots att jag vet att jag kommer misslyckas, försöker få loss mina händer. Repen skär mot min hud och svider mot såren men loss blir jag inte.
“Det är väl ändå tur då Justin inte är här för att väcka henne ur sin koma.”
Nämnandet av Justins namn får gåshud att stiga över mina armar medan en massa känslor bubblar upp inom mig, däribland dem saknad.
“Har inte ni något viktigare att göra?” lyckas jag kraxa fram trots min stentorra hals. Nästa mening överraskar jag mig själv med att säga. “som att knulla horor?”
Trots anmärkningen fortsätter de båda flina. Jag kan inte låta bli att släppa ut ett väsande andetag som visar min ilska på en display framför allas ögon att se. Detta verkar endast trigga Sawyer ännu mer.
“Nu-uh, du har oss för dig själv hela dagen lång. Ska det inte bli kul?”
“Jag tycker att vi ska ringa Justy-boy och se vad han har för planer, don't ya think?” ett retligt flin leker på hans läppar medan han knappar in något på telefonen framför sig. Strax därefter kan en rington som meddelar att han ringer höras genom betong rummet, tillsammans med mina tunga andetag. När någon svarar på andra sidan luren är andetagen fast i min hals och känslorna ännu rörigare.
“Motherfucker”, svarar en ilsken röst, en röst jag skulle känna igen på flera mils avstånd. Justin.
Mitt hjärta fladdrar i bröstet medan känslorna inom nästan exploderar. Jag kan inte sätta namn på någon utav dem.
“Bieber”, jollrar Sawyer med ett flin. “så himla trevligt att höra din röst.” tillochmed en döv människa skulle kunna höra sarkasmen som droppar från hans röst.
Ett dovt, morrande ljud hörs ifrån telefonen, ett tecken på Justins ilska. Detta skrattar Maddox endast åt, tillsammans med Sawyer. Inget av detta är underhållande, förutom i deras sjuka huvuden.
“Har du inget att säga till kära Justy-boy, Maddie?” Sawyer cirklar runt stolen innan han tar beslutet att stanna bakom mig. “kanske ett hej då?” föreslår han i mitt öra och drar sina fingrar längs min hals.
“Rör mig inte”, väser jag med spända käkar.
Detta tycks inte röra honom då han endast placerar två fingrar vid mitt haka för att vinkla bak mitt huvud så att min hals gör sig synlig inför hans giriga ögon. “Jag kan röra dig så mycket jag vill, nu när du är i mina händer. Jag kan göra såhär,” han pressar sina läppar mot min hals och jag biter mig i tungan för att inte säga något som skulle göra det här ännu roligare för honom.
Detta räcker för att skicka Justin över kanten. “Rör henne inte, din idiot.” morrar han ilsket genom telefonen. Desperationen är tydlig i hans röst, tillsammans med frustrationen och ilskan.
“åh Bieber, jag rör henne så mycket jag vill. Du är inte här för att stoppa mig.” flinar han. Maddox står endast med armarna i kors och ett flin på läpparna. “Det roliga är över. Du hade din chans Martinez.” Sawyer reser sig upp. “Ses i helvetet Bieber.” sedan är samtalet slut och de båda återgår till att tortera mig.