Precis när jag är klar kommer Joelle in i mitt rum, i ungefär samma outfit som jag.
”Vill du kolla på film, med mig? Och typ ha en mysdag?” erbjuder hon.
Jag nickar, ”Det låter toppen. Precis vad jag känner för.” Hon ler och försvinner ut från rummet. Jag tar min mobil innan jag följer efter in i hennes rum där hon redan råddat upp med en massa kuddar och onyttigheter. Ett stort leende sprider sig på mina läppar och jag tar plats i hennes stora säng. ”Romantiskt komedi eller skräckis?” frågar Joelle fundersamt, osäker på vilken hon vill titta på.
”Först romantisk komedi, sedan skräckis.” bestämmer jag och Joelle nickar nöjt över mitt beslut. Hon kryper upp bredvid mig, och vi spenderar resten av dagen med att titta på filmer och svulla i oss en massa onyttigt. 

“Har du någonsin hållit i en pistol?” Shane kollar frågandes på mig och tar fram en svart, alldeles glansig pistol. Ett klickande hörs, ett ljud som fastställer att han har lossat på säkringen.
“ja”, svarar jag och det hemska minnet letar sig in i mitt huvud. “Jag har till och med använt en.”  
“Bra, då vet du hur man gör.” Han räcker fram den svarta pistolen åt mig och jag tar den utan att tveka. Imorse när han meddelat att vi skulle ut och träna idag trodde jag att han menade att han skulle lära mig fler tekniker på att slåss, eller något annat liknande. Inte skjuta med en pistol. Jag hade blivit jätteöverraskad när vi kom fram till en skjutbana mitt i ingenstans, eftersom att han vägrat berätta vad vi skulle göra i bilen på vägen hit.
Shane ställer sig bakom mig, så nära att jag kan känna hans mage mot min rygg. “Sikta”, befaller han och jag lyfter pistolen. “Koncentrera dig.” Jag blundar med ena ögat och försöker förutse vart kulan kommer hamna. Siktar. Första gången jag gjorde det här hade jag stått tio meter bort från pricktavlan, nu är det mycket längre bort än så. Kanske tjugo, trettio meter. ”Skjut.” Min hand är stadig, och jag trycker ner avtryckaren med mitt pekfinger. Ett högt ljud hörs, och kulan avskottas. Miss. “Försök igen.” En lätt suck lämnar mina läppar och jag siktar igen, försöker koncentrera mig. Skjuter igen. Miss. “En gång till.” Jag siktar, koncentrerar mig, och skjuter. Samma process igen, samma resultat, miss.
“Det här går inte”, suckar jag och sänker pistolen.
“Du kommer ingenstans om du ger upp. Försök igen, och den här gången föreställer du dig att det är en person du ska skjuta, och om du missar dör du.” Hans ord sjunker och jag lyfter pistolen igen och föreställer mig, precis som han sa, att det är en person jag ska skjuta. Träffa, annars dör du. Mina instinkter tar över mig och med säkerhet trycker jag på knappen som avlossar skottet. Träff. “Bra, nu gör samma sak igen.” Jag suckar men gör som han säger, då jag inte har så mycket annat till val. Sikta, skjuta, träff. Sikta, skjuta, träff. Sikta, skjuta, miss. Det hela går som i en lång cirkel, till kulorna tar slut. Men Shane sätter snabbt i nya och cirkeln börjar igen, och verkar aldrig ta slut.
“Jag kommer inte lära mig något om jag ska stå och skjuta på samma sak om och om igen.” utbrister jag till slut, då mitt tålamod tagit slut.
“Om du kan träffa tio gånger i rad gör vi något annat”, Jag ler glatt då jag lätt skulle kunna göra det, när han tillägger, ”mitt i prick, på punkten i mitten.” Leendet försvinner och mina axlar sjunker.
“Fem?” försöker jag resonera och ger honom min mest bedjande blick.
“Tio.”
“Fem.”
“Tio.”
“Sju?”
“Fine, sju.” Jag ler glatt, nöjd över att i alla fall ha sänkt det lite. Jag höjer pistolen och siktar. Skjuter. Jag träffar mitt i prick och hoppas att jag ska träffa de andra sex också. När jag träffat två gånger till, missar jag och tvingas börja om igen. Efter att ha börjat om flera gånger, är jag äntligen på mitt sjunde försök. Spänt skjuter jag iväg kulan, och ber till gud att den ska träffa så jag slipper göra det här långtråkiga. Mitt hjärta dunkar hårt i bröstet när jag väntar på resultatet.
“Miss.” säger Shane och jag gapar.
“Det var det ju inte alls det!” tjuter jag.
“Jo det var det. Kulan träffade två centimeter från punkten.”
Jag lägger armarna i kors över bröstet, redo för en fight, “Och det kan du se ända härifrån? Det var inte alls en miss. Och vem bryr sig om det var två fucking centimeter?”
“Nära skjuter ingen hare. Tänkt dig att du skjuter en fiende, och missar med två centimeter. Han hinner skjuta dig innan du ens hinner tänka.”
“Därför siktar man mitt i pannan, då två centimeter inte spelar någon roll. Kulan hamnar fortfarande i skallen.” Jag flinar överlägset och Shane skakar på huvudet, men jag kan skymta ett leende på hans läppar.
“Om du säger så”, han räcker fram handen och jag lägger varsamt pistolen i hans öppna handflata. “är du hungrig? Vi kan åka förbi och äta någonstans, om du vill.” Jag skakar på huvudet, men vid tanken av mat kurrar min mage, högt, och jag vet att jag inte kommer komma undan. Shane skrockar och böjar gå mot bilen med mig efter sig. Så fort vi båda sitter i bilen rivstartar han den svarta Range Rover:n och vi är framme vid restaurangen på nolltid. Ovanför restaurangen finns en skylt som lyder ”Sandy’s” i rosa, prydliga bokstäver.
“Stratfords bästa käk.” upplyser Shane mig och kliver ut ur bilen.
Inne i restaurangen är det inrett i åttiotalsstil med svartvit rutigt golv, höga stolar längs disken där framme och bås utradade längs väggarna. Shane väljer ett av båsen och genast kommer en blond tjej som visar alldeles för mycket byst fram för att ge oss menyer, samt för att fråga vilken dricka vi vill ha. Hon ler flirtigt mot Shane som ler likadant tillbaka och jag himlar med ögonen.
“Jag slår vad med att hon hamnat i säng med hälften av den här staden.” kan jag inte låta bli att påpeka när hon försvunnit. Shane skrattar och samma tjej kommer tillbaka med drickorna vi beställt.
“Det är ju mer än vad du någonsin kommer–” börjar Shane med skratt i rösten, men hinner inte avsluta meningen.
“Hey!” tjuter jag. “Jag är åtminstonde inte en slampa.” Han skakar på axlarna men hinner inte säga något mer innan samma tjej kommer tillbaka för att ta våra beställningar. På hennes silvriga namnbricka kan jag läsa ”Bridget” och jag flinar inombords. Slampigt namn har hon också. När hon tagit våra beställningar försvinner hon iväg med våra menyer, och jag kan inte undgå att märka de korta shortsen hon har på sig under det rosa förklädet. Shane startar en konversation jag inte har så mycket intresse på men jag har inget annat val än att lyssna på honom. Det är nästan som om han vore en tjej som skvallrar om något hon tycker är helspännande. Därför blir jag lättad när maten äntligen kommer in och jag kan hugga in på min hamburgare. Den är gudomlig och jag vet att han inte skojade när han sa att det är Stratfords bästa mat.
“så du och Bieber, huh?” flinar Shane och jag sätter nästan drickan i halsen. Han tar en pommes frites och kollar undrande på mig, fortfarande med ett stort flin fastklistrat på hans läppar.
“Pfft, vad pratar du om? Vi har träffats typ, två gånger.” nekar jag det. Okej, vi har träffats mer än två gånger, men ändå. Tre för att vara exakt.
“Han har ett öga för dig i alla fall.”
Jag skakar snabbt på huvudet, “har han inte alls.”
“När man pratar om trollen”, flinar Shane och han kollar menande åt det håll ingången är. Jag sväljer och min blick dras automatiskt dit. Ingåendes kommer Dwayne och Justin, båda två med ett flin på läpparna då de redan fått syn på oss. Utan att tveka går de fram till vårt bord, och Shane gör något slags handslag med båda av dem. Dwayne snor en pommes frites från mig och jag blänger på honom.
“Ta bort dina smutsiga fingrar från mitt mat.” muttrar jag.
“Det var trevligt att träffa dig också.” blinkar han mot mig, och jag ler. På något konstigt sätt har Dwayne en energi runt sig som får en att bli glad så fort han är i närheten.
“Ser att du är här för att återställa dig från den tuffa träningen.” flinar Justin och jag öppnar chockat munnen. Shane fnyser.
“Hur visste...” innan jag hinner avsluta meningen har jag listat ut svaret själv.
“Information färdas snabbt.”
“Vi borde skynda oss innan monstret där hemma vaknar till liv.” säger Dwayne. Jag inser genast att det är här för att hämta mat till Beverly.
“Bitch”, slinker det ur mig och inte förrän det är försent inser jag vad jag har sagt.
“Va?” flinar Dwayne, “Hörde inte riktigt det där”,
“Det var inte meningen att du skulle göra det heller. Ska vi gå, jag är mätt.”
Shane flinar och skakar roat på huvudet men han reser sig upp. “Visst”, Shane lämnar ett par dollarsedlar på bordet och när han har sagt hej då till killarna är jag redan vid utgången. Jag är på väg mot bilen när jag får syn på en telefonkiosk en bit härifrån, vid sidan av byggnaden.
Jag tvekar innan jag vänder mig mot Shane med ett ursäktande leende. “Jag kommer snart tillbaka. Jag ska bara…” Jag avslutar inte meningen innan jag skyndar mig mot telefonkiosken. Jag hittar några mynt under gallret, på golvet av telefonkiosken som jag stoppar ner, innan jag slår det alltför välbekanta numret jag kan utantill.
“Jase?” svarar en röst på andra sidan luren och jag kan känna mitt hjärta stanna i brösten när jag hör hans röst.
“Hej, um, det är Maddison.” En chockad tystnar hörs i några sekunder, men det känns mer som timmar.
“M-Maddison?” stammar han. “Är det verkligen du? Vart är du? Du måste komma hem, m-mamma…” hans röst skär sig och jag kan inte stoppa den olidliga smärtan.
“Lyssna Jase. Jag mår bra och jag–” Jag avbryter mig själv och måste ta ett djupt andetag för att inte bryta ihop innan jag fortsätter. “Hur ont det än gör måste du glömma bort att jag någonsin existerat. Och om du inte kan göra det måste du åtminstonde gå vidare. Lova det?” ber jag.
“Jag kan inte Maddison.” Hans röst låter så svag, och jag kan känna gråten i halsen.
“Jag älskar dig Jase, glöm inte det.” innan jag hinner ångra mig lägger jag tillbaka telefonen på sin rätta plats innan jag torkar bort den enstaka tår som letat sig ner för min kind. Trots att jag inte fått sagt allt jag velat säga, spelar det inte längre någon roll. För nu har jag fått mitt hej då, och det är allt jag någonsin velat. Jag tar ett djupt andetag innan jag går bort till bilen där Shane sitter och väntar på mig.
“Är du okej?” frågar han oroligt när jag kommer in i bilen. ”Du ser lite omskakad ut.”
“Det är inget.” försäkrar jag trots att det känns som om allt inom kommer falla isär när som helst. Han säger inget mer, och i tystnad åker vi tillbaka till huset.
När bilen glider upp på uppfarten känner jag mig lite bättre, men jag vet att när jag kommer bli ensam kommer mina tankar hinna ifatt mig och jag kommer övertänka alltihopa.

“Vad gör ni här?” frågar jag chockat eftersom att de verkar dyka upp lite när som helst.
“Lane-pojken här, är här för att knulla sin flickvän”, flinar Dwayne och får en smäll i bakhuvudet av Lane. “och jag och Bieber kunde inte låta bli att följa med. Är du inte glad att se oss?” Jag himlar med ögonen med kan inte hindra leende som tar form på mina läppar.
“Alltid ett nöje Castillo.”
“Trodde väl det.” Jag följer efter dem in till köket där Joelle sitter tillsammans med Liam och Tyler. Lane bryr sig inte om de andra utan försvinner direkt bort tillsammans med Joelle och jag kan inte låta bli att undra och Dwayne kanske hade rätt. Alla killar gör något slags handslag innan de hamnar i en konversation som jag som vanligt tycker är tråkigt. Jag smiter undan och först tänker jag gå tillbaka upp men ändrar mig i sista sekund. Istället styr jag stegen mot dörren. Försiktigt för att ingen ska märka öppnar jag dörren och smiter ut för att sätta mig på trappan. Trots att jag var glad för några sekunder sen kommer allt det ledsna fram och jag stoppar det inte. Minne efter minne tillsammans med Jase spelas upp i min hjärna och jag pressar ihop ögonlocken för att trycka undan tårarna. Tårar är för svaga människor, hörs Joseph röst i mitt huvud och jag kan se han skadeglada leende framför mig. Jag öppnar ögonen igen och försöker pressa undan alla känslor. Men de vill komma fram, sjuda på ytan och göra illa mig ännu mer än vad de redan har gjort.
Dörren öppnas och jag tittar upp för att se Justin som förvånat kollar på mig.
“Vad gör du här ute?” undrar han och sätter sig ner på första trappstegen.
“Inget.” suckar jag och drar en hand genom mitt hår.
“Det ser ut som om någon nyss krossat ditt hjärta.” påpekar han och jag skrattar, trots att det inte var ett dugg roligt. “Vad har hänt?” frågar han uppriktigt och jag vänder bort blicken från honom.
“Inget.” upprepar jag. Justin tar fram ett paket cigg och tar fram en cigarett som han placerar mellan läpparna innan han tänder den. Han tar ett bloss av cigaretten, och blåser sedan ut röken som skingrar sig i luften. Jag kan inte låta bli att tycka det är sexigt, precis som hans välmarkerade käkben. “Lyssna, jag är inte bra på den här prat-skiten.” erkänner Justin och ett leende tar plats på mina läppar, “Jag kan inte fatta att jag säger det här, men om du vill prata finns jag här.” En värme sprider sig inom mig, och den där ledsna känslan är borta, i alla fall för stunden, då saknaden av Jase aldrig kommer försvinna bara mildras med tiden.
“Jag vet inte om jag vill prata, men jag skulle behöva en kram.” Justin ger mig en are-you-serious-blick och jag kan inte låta bli att fnissa. “Jag bara skojar Bieber.”
“Bra, för jag är inte bra på kramar heller.” En kall kvällsvind blåser förbi och jag kan inte låta bli att huttra till, något Justin reagerar på. “Fryser du?”
“Nej”, mumlar jag trots att jag gör det. Han går inte på lögnen utan att fimpar cigaretten innan han menande kollar på platsen bredvid sig. Jag tvekar innan jag sakta reser mig upp och sätter mig bredvid honom. I tystnad sitter vi där, och jag kommer på mig själv med att luta mitt huvud mot hans axel. Det här är precis en sån där stund där man önskar att tiden stannar och stunden varar för evigt. 

Den svarta boxningssäcken framför mig åker sakta fram och tillbaka och ett leende sprider sig på mina läppar när jag inser vad jag strax kommer få göra.
Mitt mörka hår är uppsatt i en hög tofs, och på mig har jag endast ett linne och ett par shorts. På mina händer sitter ett par svarta boxningshandskar.
Adrenalinet börjar pumpa i mig när jag börjar slå ut all min ilska på den hårda boxningssäcken, och allt runt omkring mig försvinner. Det enda som existerar är jag och den svarta säcken. Och det känns bättre än någonsin.
All ilska som byggt upp inom mig måste få komma ut på något sätt, och det är såhär jag hanterar det. Det har för mig alltid varit ett sätt att komma bort från omvärlden och glömma bort mina problem för en stund. Och det är just det jag behöver – komma bort från mina tankar ett tag, då jag inte sovit en blund i natt på grund av alla tankar om cirkulerat runt i mitt huvud om både det ena och det andra – mamma och Jace, Joelle och vad för val jag ska göra, och även fast jag inte vill erkänna det, Justin.
Om jag väljer att inte vara med, kommer jag då fortfarande vara vän med Joelle? Eller kommer hon inte vilja umgås med mig längre? Hon sa dock att jag inte behöver känna mig tvingad, men för att vara ärlig känns det hela lockande.
Jag suckar och slår hårdare på boxningssäcken inte alls nöjd över mig själv över att jag låter mina tankar ta över mig. Slagen blir hårdare, och tillslut blir det hela som en rytm. Slag, slag, spark. Slag, slag, spark. Slag, slag, spark.
Tillslut kan jag känna smärtan komma krypandes, men den gör bara att jag fortsätter. Inget kan stoppa mig, jag känner mig fri.
”Förbannad på något?” hörs en röst bakom mig och jag slutar, irriterad över att någon avbrutit mig. Jag vänder mig om och min blick fastnar i ett par hasselbruna ögon. Bredvid Justin står Dwayne, och båda två har ett flin på läpparna.
”inte egentligen.” svarar jag och Justin flinar ännu större. Hans blick glider över min kropp och jag kan känna mitt hjärta dunka hårdare i bröstet. Han slickar sig om läpparna innan han möter mina ögon igen, fortfarande med ett flin på läpparna.  
”Jag kan se det.” Jag himlar med ögonen och vänder mig om igen, och precis innan dem försvinner iväg kan jag känna Justins andetag i nacken, och hans röst i mitt öra. ”Du vet, det skulle vara mycket lättare att träna om en sexig tjej inte var i rummet.” Hans mening får mina kinder att blir röda, men jag antar att han inte hinner se det då han försvinner iväg, något jag är glad över. Inte förrän jag är säker på att den röda färgen är borta vågar jag vända mig om, och automatiskt söker sig min blick efter Justin. Jag hittar honom på golvet, fullt upptagen med att göra situps, utan tröja. Jag kan skymta hans magmuskler och luften stannar i halsen. Jag måste vända mig om för att kunna andas igen, och jag förbannar mig själv för att påverkas så lätt. Därför fortsätter jag slå på säcken precis som innan, men skillnaden nu är att jag inte kan stänga av omvärlden, då mina tankar hela tiden invaderas av Justin.
Jag suckar och slutar, då det här inte ens är någon idé längre. Jag lämnar boxningshandskarna där jag hittade dem innan jag försvinner in i omklädningsrummet för att ta mina saker och beger mig hem, eller ja till hotellet.

Jag bläddrar uttråkat igenom kanalerna på teven och stannar när en pistol kommer upp på skärmen och ett skott avlossas. Genast dyker ett ovälkommet minne upp.  

En knackning på dörren får mig att titta upp från min dator och stänga av musiken.
”Vad?” frågar jag irriterat och in genom dörren kliver pappa.
”Hej Maddie”, ler han faderligt och jag suckar. ”Kom, jag vill visa dig en sak.” Jag suckar ännu en gång, men gör ingen ansats till att röra på mig.
”Jag har inte tid.” stönar jag irriterat och han leende försvinner. En dålig känsla fyller mig och jag reser mig motvilligt upp då jag inte vill göra honom besviken. Leendet når hans läppar igen, och jag följer efter honom ner. Förväntandes att han ska visa mig något på teven stannar jag i vardagsrummet, men han fortsätter ner i källaren och jag spärrar upp ögonen. Jag har aldrig varit i källaren då pappa har något hemligt därnere, om jag och Jace tydligen inte får se. När jag var liten trodde jag alltid att det var en hemlig dörr till en annan värld, men nu vet jag att det inte är det. Det är säkert bara ett förråd eller något.
Nyfiket följer jag efter pappa nerför den mörka stentrappan, rädd över att falla ner och göra mig illa. När pappa kommit ner tänder han, och lampan flackar till i taket några gånger innan den tänds helt och jag kollar förstummat runt i rummet. Väggarna är av betong, och även så är golvet. På väggarna som är längst bort från trappan finns det pricktavlor av papper som ska föreställa människor med hål i där någon skjutit, precis såna man kan se på teveserier. Några meter framför finns en lång bänk där det ligger hörselskydd, och en pistol. Jag öppnar chockat munnen och pappa ler stolt.
”Jag har velat visa det här ganska länge nu. Visst är det häftigt?” Pappa går fram till pistolen och för en sekund tror jag att han ska skjuta mig, men han håller den bara i sin hand, väntandes på att jag ska komma fram till honom. Tyst, utan att säga ett ord går jag fram till honom och han lossar på säkringen innan han räcker mig pistolen. Chockat tar jag den, men tappar den nästan då jag inte förväntat mig att den ska vara så tung. Pappa skrockar och ställer sig bakom mig. ”använd dina muskler, kiddo. Så sikta på huvudet nu.” Han hjälper mig lyfta på pistolen och sikta mot huvudet och tillsammans klickar vi på knappen som avlossar skottet. Ett högt ljud hörs och jag får ont i öronen. ”Sorry kid, glömde bort hörselskydden.” Han tar pistolen och räcker mig hörselskydden och jag är på väg att ta på mig dem när han stoppar mig. ”vänta. Kolla där, bra jobbat, men försök igen.” Jag tittar upp och ser ett nytt hål, precis bredvid huvudet. Jag nickar och tar på mig hörselskydden innan pappa ger mig pistolen igen, och den här gången är jag beredd på att den ska vara tung. Själv, utan pappas hjälp, höjer jag på pistolen och avlossar skottet som hamnar mitt i pannan på låtsasmänniskan. Ett stort leende sprider sig på mina läppar och pappa gör high five med mig. Jag tar av mig hörselskydden och kollar stolt på pappa.
”om du fortsätter såhär kiddo, kan du bli någonting stort.”

Det var första gången jag höll och använde en pistol, och då var jag bara femton. Det var precis innan min pappa började visa sitt riktiga jag. När han uttalade orden trodde jag att han menade att jag skulle bli polis, men inte förrän nu förstår jag innebörden i hans ord, och det får mig att hata honom ännu mer. ”Om du fortsätter såhär kiddo, kan du bli någonting stort.” Jag skakar på huvudet och önskar att alla minnen av honom kan försvinna, men tyvärr går dem inte att radera. Det är fast i min hjärna för evigt, oavsett hur mycket jag försöker glömma.
Men trots att jag hatar honom och hans ord kan en del inom mig inte låta bli att tro på det han sa. Tänk om jag faktiskt kan bli något stort, precis som han har hoppats på? Men i såna fall tänker jag inte göra det enligt hans regler, utan mina egna.
Jag tar upp min mobil och letar upp kontakten i min mobil jag behöver ringa för att ge mitt svar.
”Joelle?” svarar någon på andra sidan luren och ett leende sprider sig på mina läppar.
”Jag är med.” 

Här får ni en liten inblick i Maddisons förflutna, och ni kommer få se ännu mer av det längre fram och anledningen till varför hon hatar Joseph, alltså hennes far. 

Idag fick jag jullov - vilket betyder att jag kommer ha mer tid till att skriva, och förhoppningsvis kommer kapitelerna bli lite längre, dock tycker jag att det är svårt att skriva långa kapitel, men försöka gå alltid. 

Den höga dunkande musiken hörs långt ifrån klubben och jag kan känna blodet rusa i kroppen bara genom att höra det. Det är som om jag är gjord för att festa.
Mina höga klackar som passar perfekt till min svarta, tighta klänning och röda läppar, låter mot asfalten och meddelar varje gång jag tar ett nytt steg. Mitt bruna hår hänger löst över mina axlar i perfekta lockar, och trots att det är kväll så känns det inte ett dugg kallt.
En vecka har gått sedan jag kom till Stratford, och jag trivs redan i staden trots att jag inte haft mycket att göra. Men jag måste hitta någonstans att jobba och sedan någonstans att bo, till en början i alla fall. Och inte vet jag att båda finns bara runt hörnet.
Men ikväll ska jag släppa loss och låta alkoholen ta över blodet.
Jag vet att klubben är nära nu, det hörs eftersom att musiken bara blir högre och högre ju närmare jag går. Klubben jag ska till har jag gått förbi många gånger på dagarna när jag tagit en joggingtur eller helt enkelt bara gått, och om jag minns rätt så heter den Cosmo.
Jag svänger in på en gata, och i slutet av gatan kan jag se skylten Cosmo som lyser med neonbokstäver. Ett leende sprider sig på mina läppar över att jag funnit rätt i mörkret, och jag skyndar på stegen för att komma fram närmare.
Gatan är tyvärr lång, och jag måste sakta ner för att inte snubbla i mina höga klackar. Gatan är mörk och läskig, och det enda som är öppet är klubben. Allt annat är stängt och ser gammalt ut.
Jag vet att jag kommit in i en del av Stratford som kanske inte är lika trevlig som den andra delen, men för stunden bryr jag mig inte.
Kön in till klubben är lång, men på något sätt råkar jag hamna längst fram. Med endast ett leende mot vakten kommer jag in till den varma klubben.
Därinne luktar det starkt av alkohol blandat med svett, och massor av människor står och dansar till den höga musiken. Precis som det ska se ut på klubbar.
Jag söker med blicken efter baren och hittar den snabbt. Jag går fram till den och beställer en drink som mest består av vodka. Bartendern är snabb med min dricka och jag placerar en fem dollars sedel på baren.
Jag tar en klunk av drickan, och genast glider den brännande alkoholen ner i halsen. Jag tar ännu en klunk och kollar mig runt omkring i klubben. Jag möter en blick jag tycker mig känna igen, men jag kan inte sätta fingret på honom. Jag är den första att bryta den intensiva blicken, och när jag lägger extra tanke på det vet jag vart jag känner igen honom från. Från Macken.
Jag tittar dit igen, endast för att mötas av någon annan som står och dansar precis där den mystiske killen stått för några sekunder sen.
”Hey, kan jag sätta mig här?” frågar en glad, tjejig röst och jag tittar åt sidan där en blond tjej står med ett leende på läpparna. Jag nickar och fingrar på min mugg.
”Absolut.” ler jag och hon sätter sig glatt ner.
”Är du här ensam?” frågar hon och beställer sedan något att dricka. Jag nickar sakta utan att säga något mer. ”Har du nyss flyttat hit? Jag känner inte igen dig.” hon lutar huvudet åt sidan och tittar frågandes på mig.
”Ja, ehm, jag kom hit för en vecka sen.” Jag biter mig i läppen och funderar på att säga något mer, men låter bli.
”Jaha, trevligt att träffas. Jag är Joelle. Joelle Adams.” hälsar hon och håller fram sin hand. Jag skakar den vänligt och säger, precis som hon, mitt namn. Hon börjar genast prata på om hur staden är, och att hon bott här hela sitt liv. Jag får reda på att hon är nitton, vilket betyder att hon är ett år äldre än mig och att hon inte heller går på college. Innan ens tio minuter gått vet jag att jag kommer komma bra överens med henne, och att vi kommer bli bra vänner.
Hon verkar vara en glad och härlig person jag gärna vill lära känna bättre.
”Hey babe, prata inte för mycket och skräm bort denna vackra tjej du lyckas hitta.” säger en blond, lång kille som kommer upp bredvid Joelle. Hon ler och fnissar, och jag antar att killen är hennes pojkvän.
”Maddison, det här är min pojkvän Lane, Lane det här är Maddison.” presenterar hon oss och jag ler mot Lane.
”Trevligt att träffas Lane.” säger jag vänligt.
”Måste säga detsamma.” säger Lane och tar upp min hand och ger den en lätt kyss. Jag sneglar mot Joelle, men hon ler bara lyckligt och verkar inte ha något emot det alls, så jag ler bara. ”Varför kommer ni inte bort till oss?” erbjuder Lane och jag kollar mot Joelle som kollar på mig och jag brister ut i ett stort leende.
”Visst.”
Lane lägger en arm runt Joelles midja och Joelle ler lyckligt mot honom. Jag följer efter dem dit jag antar personerna dem är här med är, och möts strax därefter av en grupp killar, och ytterligare än tjej med långt, mörkt hår som sitter i de två sofforna. Den okända tjejen ger mig genast en bitchblick såfort hon får syn på mig, något jag ignorerar.
”Hörni, det här är Maddison.” säger Lane högt för att få allas uppmärksamhet, och genast vänder sig alla blickar mot oss. En kille med smutsblont hår hälsar och jag får reda på att hans namn är Dwayne. Jag hinner knappt hälsa på alla innan Dwayne, Joelle och Lane pratar med mig och jag är upptagen i en konversation. Men jag kan inte låta bli att märka killen som sitter i hörnet, bredvid bitchen. Det är killen från macken igen.

”Ursäkta, jag måste bara ta lite luft.” säger jag och reser mig up. Joelle nickar bara innan hon fortsätter konversationen med killen vars namn jag inte kommer ihåg. Jag hittar snabbt ut till den friska luften och jag tar genast ett nytt andetag. Frisk, ren luft når mina lungor och jag slappnar av.
Jag står en lång stund ute för att få i mig ny och frisk luft. Efter en stund kommer ett gäng äldre killar, runt trettioårsålder kanske. De alla är muskulösa, och biffiga, men jag låter mig inte skrämmas. Det är inte farliga, eller hur?
Alla förutom en kille går förbi mig och fortsätter mot ingången av klubben. Istället stannar han framför mig med ett flin på läpparna och jag vet att jag borde ha gått in. Mitt hjärta börjar genast dunka hårt i bröstet, och luften fastnar i halsen.
”Vad gör en så vacker tjej som du här, alldeles ensam?” flinar han och jag sväljer hårt och försöker dölja min nervositet. Men vem försöker jag lura, vilken person som helst hade kunnat se hur nervös jag är. Den okända killen tar ett steg fram mot mig, och jag tar ett steg bakåt. Tyvärr fastnar jag mellan honom och husväggen, och jag kan inte rymma någonstans. Jag är fast.
Jag kollar mot både och höger i fall att någon skulle se oss, men eftersom att vi är en bit från klubbens ingång syns ingen till. Mannen fortsätter flina och tar upp sin hand för att röra vid min kind. Jag blundar när jag känner hans ena hand på mitt lår, farligt nära kanten på min klänning. När jag öppnar ögonen igen är hans ansikte farlig nära mitt, och bara någon sekund senare är hans läppar pressade mot min hals.
”Sluta”, får jag fram, men han fortsätter. ”snälla”, fortsätter jag vädja men jag kan känna hans sliskiga flin mot min hud.
”Du kommer inte be mig sluta när jag har dig i min säng.” mumlar han mot min hud, och jag börjar skaka av både rädsla och kyla.
Han pressar sin kalla kropp mot min och jag önskar att det här bara är en mardröm som jag kommer vakna upp ur närsomhelst. Men tyvärr är det på riktigt.
Verkligheten börjar komma ikapp mig och jag inser att jag inte ens försökt fighta emot. Jag pressar mina händer mot hans bröst och försöker trycka honom bort från mig. Inget händer. Rädslan börjar sakta segla iväg och istället pumpar adrenalinet i mig. Jag tänker inte låta det här hända, han ska inte få som han vill.
Modigt tar jag upp mitt knä och knäar honom mellan benen, samtidigt som jag armbågar honom i ansikte med all min kraft. Han stönar av smärta och hukar på sig.
Jag tar chansen och knäar honom i ansiktet, riktigt hårt. Inte förrän jag tittar upp ser jag Joelle som chockat kollar på mig.
”Hur fan lärde du dig det där?” undrar hon chockat och ett leende sprider sig på mina läppar.
”Min far”, svarar jag bara enkelt och skakar på axlarna som om det vore ingenting. ”vad gör du här ute?” frågar jag och kliver fram till Joelle som fortfarande är lika chockad. Hon tittar en lång stund på mannen som fortfarande ligger på marken i smärta, innan hon kommer tillbaka till verkligheten och kollar på mig.
”Du var borta länge, så jag tänkte bara kolla vart du tog vägen.” säger hon med en röst som menar att hon faktiskt bryr mig, och en värme sprider sig inom mig när jag inser att hon är en vän värd att behålla. 

STRATFORD 
POPULATION 32 000

Jag tittar på skylten framför mig en lång stund. Jag vet inte varför, men det här känns rätt. Jag vill stanna här, och börja om mitt nya liv, om man nu kan kalla det, det.
Jag trycker ner gaspedalen och fortsätter in i staden som jag nu skulle kunna kalla hem. Jag har ingen aning om någonting om den här staden, men det gör det hela mer spännande. Vem vet vad för hemligheter som döljer sig bakom staden?
Massor av hus svischar förbi när jag kör genom gatorna. Jag kommer nog inte hitta någonstans att bo förrän om några dagar, kanske till och med veckor, så jag kan lika gärna leta upp ett hotell. Jag har pengar till det, så det är lika bra.
När jag kört förbi en massa kvarter kommer jag in till staden, eller vad man nu ska kalla det. Jag ser ett flertal motell, och lite mindre hotell, men väljer att köra förbi dem och leta efter ett bättre hotell istället. Det skadar inte att unna sig lite lyx ibland.
Efter några minuter av körande hittar jag ett fyrstjärnigt hotell som jag tar in på. Rummet är fräscht och ljust, inte alls som på motellet.
Min utmattade kropp faller ner på sängen efter att jag dumpat väskorna på golvet. Jag är trött och utmattad men ändå kan jag inte sova. Sömn är något som tydligen är svårt att få den senaste tiden. Men jag vill samtidigt inte sova, i alla fall inte nu mitt på dagen.
En suck lämnar mina läppar, och jag reser mig upp från den sköna sängen och släpar mig till badrummet där jag tar en lång och skön dusch. Därefter klär jag på mig och beger mig ut på Stratfords gator för att utforska staden. Jag tar inte bilen utan väljer att gå.
Hotellet ligger ganska centralt i staden så jag behöver inte gå långt för att komma till ett köpcentrum. Utbudet av butiker är inte det största, men det duger. Dessutom kan man åka in till en större stad i närheten om det vore så.

Mina skor låter mot betonggolvet när jag går längre in i lagerlokalen där jag ska möta Fernandez för att ge honom det han vill ha i utbyte mot pengar. Informationen jag samlat in åt honom är värdefull, något båda av oss vet, så summan pengar jag kommer få är hög. Jag jobbar inte åt honom, men då och då gör jag saker åt honom för att få pengar.
”Trevligt att du kunde komma i tid trots att jag ändrade plats. Du är duktig Bieber, det måste jag erkänna.” hörs hans röst samtidigt som han dyker upp från mörkret.
Hans hår är rufsigt, byxorna hänger slarvigt på hans höfter och man kan se hans rödrosiga kinder i mörkret och jag förstår varför han ändrade plats – Han hade något att göra, eller snarare någon att göra. Bara tanken gör mig äcklad, han är över femtio.
Jag himlar med ögonen, han vet att jag är duktig, aldrig har jag svikit honom. Inte för att det är särskilt svåra saker han vill att jag ska göra, som han verkar tro, men det underlättar bara för mig. ”Låt oss göra det här snabbt och smidigt. Båda vill komma härifrån så snabbt som möjligt.” Jag nickar bara som svar och räcker fram mappen med informationen han vill ha. Han tar mappen och kollar igenom några av papprerna medan jag otåligt står och väntar på att få det jag kom hit för – pengarna. Han nickar gillandes och räcker sedan fram en väska som är full med pengar. ”Bra jobbat Bieber.” Jag svarar inte utan tar bara tag i väskan och vänder mig om för att börja gå härifrån. Jag vill vara tillbaka i Stratford så snabbt som möjligt eftersom att jag har andra saker att göra. ”Jag hör av mig om det är något mer!” ropar han efter mig. Jag fortsätter bara gå, glad över att få komma härifrån.
Månen lyser upp träden och får dem att kasta skuggor på gruset som knastrar under mina fötter. Jag låser upp min bil och kastar in väskan i baksätet utan att kolla så att det verkligen är pengar där, jag behöver inte göra det – Fernandez sviker inte mig, på samma sätt som jag inte sviker honom. Så fort jag satt mig framför ratten startar jag bilen och kör snabbt där ifrån.

Mötet gick bättre än jag förväntat, jag trodde att han skulle säga mer. Inte för att jag bryr mig egentligen, han kan säga vad fan han vill, jag bryr mig inte ett skit bara jag får mina pengar som utlovat.
Vägen är mörk och det enda som lyser upp den är strålkastarna från bilen, men man kan inte se längre än några meter. Tystnaden i bilen lämnar plats åt mina tankar och jag är glad över att ingen annan åkte med mig. Fast dem brukar aldrig göra det, dem vet ändå att jag inte vill, eller ens behöver det. Dock brukar Beverly vilja följa med men jag orkar inte med hennes tjat.  

Jag styr mina steg nerför trappan och mot köket. Jag kom hem sent i natt, och då smög jag in för att inte väcka något. Jag har inte fått så mycket sömn, men det får jag inte ofta nuförtiden. Där nere möts jag av en tokglad Beverly som genast börjar klänga på mig.
”Hej Justy.” mumlar hon sexigt i mitt öra medan jag står med näsan i kylskåpet.
”Sluta kalla mig det.” säger jag irriterat och tar ut ett mjölkpaket för att dricka direkt ur det. När jag är klar ställer jag tillbaka den och vänder mig om mot Beverly.
”Varför?” frågar hon och biter sig i läppen samtidigt som hon drar en hand över min nakna bröstkorg. Jag kan inte stå emot och pressar upp henne mot kylskåpet innan jag pressar mina läppar hårt mot hennes. Hon flämtar till av den plötsligt rörelsen och jag tar chansen att tränga in min tunga i hennes mun. Hon är snabbt med på noterna och hennes tunga börjar genast fighta med min. Mina händer börjar vandra skamlöst över hennes kropp, och jag pressar mina läppar mot hennes hals upp mot hennes öra.
”Gå upp och vänta på mitt rum.” viskar jag och hon nickar genast, medveten om vad som kommer hända snart. Hon börjar genast gå uppför trappan, noga med att vicka extra mycket på rumpan. Jag kastar en sista blick på henne innan jag kliver ut från köket och in till vardagsrummet där killarna sitter.
”Det var på tiden Bieber.” säger Lane och jag himlar med ögonen och sjunker ner i fåtöljen med allas blickar på mig.
”Hur gick det?” frågar Dwayne.
”Perfekt.” svarar jag enkelt.
Dwayne drar irriterat en hand genom hans hår. ”Och pengarna?”
”Ligger i hallen.” Dwayne suckar frustrerat åt mina korta svar, men jag bryr mig inte. Vill han något får han fråga.
”Du vet, det skulle vara lättare om du gav mig riktiga svara istället.”
Jag biter ihop käken och knyter irriterat mina nävar. ”Och det skulle vara bättre om du kunde hålla käften, men jag antar att det aldrig kommer hända.” snäser jag och reser mig upp trots att ingen av dem har fått svaren de vill ha. Inte för att jag bryr mig, jag har viktigare saker att göra. Som att knulla Beverly.
På vägen uppför trappan vandrar mina tankar till tjejen jag fick en skymt av på bensinmacken, men tankarna passerar bara och inte sent därefter har mina ben lett in mig till mitt rum där Beverly uttråkat ligger och väntar.
”Det var på tiden.” säger hon när jag kommer in i rummet. Mer hinner hon inte säga innan jag har placerat mig över henne och attackerat mina läppar mot hennes hud.
Våra kläder ligger bara några minuter senare i en hög på golvet, och våra varma kroppar rullar runt under lakanen. 

Justins perspektiv, vad tycker ni? I nästa kapitel händer lite mer spännande grejer, så håll i er ;)
Vill även säga tack till alla fina kommentarer, ni anar inte hur mycket det betyder. Ni alla förtjänar en bamsekram. 

 

Tack kära du. Självklart kan jag länka mina favorit noveller! :) 

 

celebnovell.blogg.se 

Skitgrym novell, rekomenderas starkt. Det är ren perfektion. 

 

smilingbieber.blogg.se

Skriver på sin första novell som är jättebra, helt perfekt. 

 

mybieberdrug.blogg.se 

Just nu skriver hon en fortsättning på hennes första novell och den är skitbra. Ganska annorlunda, på ett bra sätt. 

 

myybieberstoory.blogg.se

Två tjejer som skriver en helt grym novell. 

 

biebsdrew.blogg.se 

Asbra novell, med bra och spännande handling. 

 

Tror det var alla, kan ha missat någon.