57 - NOTHING MATTERS

 

”Ha det bra i helvetet.” skrattar jag humorlöst och ser in i hans panikartade ögon. De är vilda och rasande, men det jag suger åt mig mest åt är fasan. Jag klänger mig fast vid det, låter det hålla mig levande trots att varenda del av mig skriker i en annan sorts smärta än den som utspelar sig framför mig. Det är all min ilska, all min sorg samlat i lågorna som bränner honom levande som bål.
Och jag älskar varenda sekund av att se honom dö framför mina ögon, älskar att se honom så hjälplös och liten, älskar att höra hans smärtsamma skrik som efter en stund dör ut. Jag älskar att se allt liv lämna hans kropp, älskar att ha kontrollen jag så länge strävat efter. Men det jag älskar mest av allt är att det var jag som styrde över hans öde.


Jag ser upp på skylten ovanför ingången till baren jag precis är på väg in till. The hideaway, vilket är namnen på baren, är utkarvad i en träskiva ovanför den maffiga dörren.
Alkohol löser inga problem, det vet jag, men det gör inte vatten heller. Alkohol däremot kan få dig att glömma, trots att det endast är för några timmar och att de lämnar efter sig ett bankande huvudet. Men det är värt det.
Jag tar ett steg in och ser mig omkring. Inredning består mest utav trä, med läderklädda stolar och soffor. Baren är halvfull, med sorlande ljud och halvhöga skratt. Paret i hörnet lägger jag extra mycket märke till, av någon anledning.
Genast styr jag benen mot den tomma baren och lägger genast märke till att jag är den enda här som inte är i något sällskap. Jag tar plats i en av dem höga stolarna inklädda i svart läder och ser på klockan som visar att den är strax innan åtta.
”Vad var det till damen, då?”
En medelåldersman dyker upp i mitt synfält med hans läppar krökta i ett krokigt leende. Hans huvud är snaggat och under hans överläpp kan jag skymta snus. Han inspekterar mig med en rynka mellan ögonbrynen. ”Är inte du Biebers tjej?” Jag ger mannen en förvånad blick och han skrockar. “Ryktet sprids.” förklarar han. 
“Var.” rättar jag honom. 
Han gör en imponerad min. “Inte många tjejer skulle lyckas fånga hans hjärta.”
“yeah, och nu är skadan reden skedd.” muttrar jag, ovetandes om han hör eller inte. Inte för att det spelar någon roll. 
“Bieber brukar komma hit ofta.” fortsätter han och jag höjer ena ögonbrynet. Han flinar. “Jag är Lucky. Om du behöver något, vadsomhelst, är jag rätt kille.” 
Jag nickar långsamt. “Det är bra att veta. Just nu skulle jag behöva en shot. Eller två.” 
Hans skratt ekar mellan väggarna, men han börjar i alla fall göra i ordning två shots innan han placerar dem på disken framför mig. “På huset.” Han blinkar med ena ögat och jag är snabb med att svälja ner den första och sedan den andra direkt efter. Det bränner skönt i halsen och jag kan genast känna alla problem som tynger ner mig lossas lite i taget medan friheten istället griper tag i mig. 
“Åh, jag är Maddison, för den information.” kommer jag på att meddela honom.  
“Som om jag inte redan visste.” 
Först höjer jag på ena ögonbrynet, men kommer sedan på vad han menar. “Right, ryktet sprids.”

”Du lär dig snabbt.” konstaterar han och jag känner mig tvungen till att skratta. Jag beställer in några till shots, trots att jag börjar tröttna, men ju mer jag dricker desto mindre kan jag känna den smärtan som fyller mitt bröst.

“En till, tack.” Jag har tappat räkningen vid det här laget, men troligen är det min femte eller sjätte. Lucky skrockar och häller upp ännu ett shot glas innan han ställer den framför mig med en lätt duns. 
“Borde jag börja förbereda nästa redan nu?” skrattar han och ett litet leende tar plats på mina läppar. 
“Troligtvis.” mumlar jag och sveper sedan nästa. 
“Jag är ledsen över Bieber, förresten.” tillägger han en stund efter att tystnaden har lagt sig över oss. Baren är inte längre lika full, då de flesta har gått. Men paret i hörnet sitter fortfarande kvar, och trots att den ilande smärtan bultar i mitt bröst när jag tittar på dem kan jag inte titta bort. “för att det inte fungerade, eller whatever.” Han ger mig, eller i alla fall försöker sig på, en sympatisk blick men jag viftar bor det som om det vore en irriterande fluga. 
“Vad som är i det förflutna, stannar i det förflutna. Eller whatever. Vem bryr sig.” Jag rycker slarvigt på axlarna utan att riktigt bry mig. 
Men sen, utan att jag vill det, dras min blick mot paret i hörnet igen och det klöser och skaver innanför bröstet, trots allt alkohol jag förbrukat. Dock är jag rädd att ingen alkohol kommer ta bort smärtan, men super jag mig tillräckligt full så att jag tappar medvetandet behöver jag inte känna någonting. Jag nickar för mig själv och beställer sedan in en till. 
Skrockandes häller Lucky upp nästa, som säkert är min sjunde eller så. Man skulle ju kunna tro att jag skulle sitta på knäna med huvudet i toaletten vid det här laget. “Jag tror inte att din Bieber-relation är så långt bak i tiden, för att vara ärlig.” Åtminstone gör det inte ont när hans namn nämns längre. 
“Var inte ärlig då.” sluddrar jag, och han fortsätter skrocka. 
“Titta vem som är här.” talar en röst jag känner igen bakom mig. Jag snurrar runt i barstolen och ler när självaste Cole Reyes dyker upp i mitt synfält. Han är inte någon man glömmer i första taget. 
“Du ringde aldrig.” 
“Ringde va–” Jag hinner inte avsluta meningen innan jag kommer på vad han menar. Numret han gav mig, som är hans. En flashback till den natten i Las Vegas flimrar förbi i mitt huvud och något slår mig. Jag gräver i fickan på mina jeans, och mycket riktigt, där finner jag lappen med hans nummer som han gav mig då. Jag kommer ihåg att jag stoppade lappen i de här jeansen dagen efter. 
Medan jag biter mig i läppen placerar jag lappen i hans öppna hand och han vecklar upp den. Med ett flin möter han mina ögon. “Right.” 
För att ha druckit så mycket är jag ovanligt medvetande.

Jag upptäcker att Luckys hållning inte längre är avslappnande, utan istället är han spänd och stel. ”Du är inte välkommen här, Reyes.”
Cole fnyser. ”Lägg av, Suarez. Jag är här för att hämta paketet åt Camacho.” Han vänder sig mot mig med ett inbjudande leende. ”och när jag ändå är här kan jag plocka med mig denna raring.”
Min mage knyter sig. Men sedan tänker jag efter. Jag kan inte stanna här hela natten och jag vill inte åka hem. Hemma är deprimerande och sorglig, med frågor jag inte vill svara på.

Jag ler, ”Visst, Reyes, varför tar du inte denna raring hem?”

Med tunga steg tar jag mig upp från trappan till huset och knyter handen runt det silvriga handtaget. Hallen är tyst och lugn, men jag kan höra avlägsna ljud utifrån vardagsrummet där antagligen hela gänget sitter samlat.
Så tyst som möjligt tar jag mig fram till trappan, men tydligen inte tyst nog då Joelle dyker upp lika snabbt som om jag skrikit hennes namn i en grammofon. Hon måste ha hörsel som en hök.
Jag trippar snabbt upp från trappan, inte alls på humör för den utfrågning hon kommer ställa mig inför.

“Maddison–” börjar Joelle, men jag skär genast av henne. 
“Vad?” väser jag giftigt och stannar mitt i trappan med skorna dinglandes i mina händer. Det känns som om mitt huvud kommer explodera närsomhelst medan jag är i ett stort behov av en dusch. Det sista jag behöver nu är att bli utfrågad av Joelle.
“Vart har du varit?” 
“Ute.” svarar jag entonigt och förbereder mig att fortsätta upp från trappan när Joelles röst stoppar mig igen. 
“Maddie…” suckar hon och jag snor runt. 
“Jag behöver bara en dusch.” Jag ger henne ett leende innan jag vänder mig om igen och försvinner upp för trappan.
Mitt rum känns ensamt och sorgset, som om det enda som någonsin existerat där är ledsamhet trots att jag vet bättre. Men minnena som finns där vill jag inte ha. De gör för ont, men på samma gång vill jag inte släppa dem.
Jag flänger av mig min klänning och lämnar den på sängen innan jag tar stegen in till badrummet och lämnar mina underkläder på kakelgolvet. Sedan kliver jag in under den varma vattenstrålen och sköljer bort smuts och svett, sköljer bort gårdagen och Cole. Glasväggen som skär av duschen från resten av badrummet immas av det kokhetta vattnet och lämnar även min hud röd.
Jag sprutar en klick schampo i min handflata för att sedan gnugga in det i mitt hår.  Vattnet strilar ner för min kropp när jag sedan sköljer ut det och ersätter schampot med balsam innan jag tvålar in min kropp. Minuter efter att jag är klar står jag kvar i duschen och önskar att det vore lika lätt att skölja bort spåren av Justin.

När jag väl kliver ut från den välbehövliga duschen är mina fingrar skrynkliga, ett tecken på att jag duschat alldeles för länge. Kalla vattendroppar hittar sin väg nerför min rygg och får gåshud att spridas över min kropp. Så snabbt jag kan torkar jag mig, drar på mig de gamla vanliga mjukisbyxorna tillsammans med ett linne och sätter sedan upp mitt hår i en slarvig bulle.
Jag tar en tur vid nattduksbordet för att stoppa ner min mobil i fickan innan jag tar tjuren vid hornen och går neråt för att möta mitt öde.

Det doftar av mat ifrån köket och jag styr stegen dit, då duschen har fått mig att känna mig bättre. På bordet står en nachotallrik redo, med salsasås och smält ost, något som får mig mage att dra ihop sig i hunger. Men med maten kommer Joelle, så står på andra sidan med ett bestämt ansiktsuttryck och armarna korsade över bröstet.

Med en suck sätter jag mig ner och börjar genast äta för att dra upp på utfrågningen så länge som möjligt. ”Vart har du varit?”
”Du låter som min mor.” muttrar jag och tar en klunk av vattnet. Joelle höjer på ena ögonbrynet. ”På en bar och blev full. Söp bort mina sorger, du vet.” Jag ler svagt för att lätta på stämningen, men om något ser hon bara ännu mer spänd ut.
”Hela natten?”
Jag sväljer klumpen i halsen och ser ner på min mat. ”Jag mötte Cole.”
”Cole, som i Cole Reyes?” Jag nickar sakta. ”Maddison!”

”Vad?” muttrar jag, trots att jag vet misstaget jag gjort.
”Vet du vem Cole Reyes är?”

Jag himlar med ögonen. ”Jag är inte dum i huvudet. Ja, jag vet vem det är.”

”Gjorde ni något?” är hon inte rädd med att fråga.
”Om du frågar om vi låg så är svaret nej.”
Joelle slappnar av en aning, men hennes ställning här fortfarande spänd. ”Om jag frågar om ni gjorde något annat då?” Hon slickar sig om läpparna i väntan på mitt svar.
”Vi… kysstes. Men inget mer än så!” försvarar jag mig snabbt med när jag ser hennes ansiktsuttryck. ”Det var dumt och jag var full och det kommer aldrig hända igen.” Det känns som om jag pratar med min mamma, och inte Joelle.
”Maddison—” börjar hon, men hinner inte längre innan någon kliver in i köket. Mitt hjärta sjunker då jag möter de bruna ögonen. Från att tyda ifrån hans förkrossade ansiktyttruck har han hört alltihopa. Helvete.
Men sedan tänker jag om. Jag borde inte bry mig. Vi är inte tillsammans längre och han har långt ifrån att göra med det jag håller på mig. Det mp svida, men det är sanningen.
Jag vänder min blick mot Joelle och ignorerar Justin som står som förstenad. ”Titta.” börjar jag. ”Jag bryr mig inte. Det spelar ingen roll. Inget spelar roll.”


Detta är varför ni skulle komma ihåg Cole, ifrån när de var i Vegas. Han kommer även vara med i något kapitel längre fram och hjälpa Maddie med en sak ;)
Har inte så mycket att säga här mer än att ITD snart är slut, om kanske 10 kapitel eller sådär är lite osäker på den fronten. I nästa kapitel kommer det bli craaaaaazy, och ni kommer inte känna igen er i Maddison. Har varit borta från i torsdags, men är nu äntligen hemma. Har inte hunnit skriva något allt, men har allt planerat från och med nu till slutet ungefär och räknar med att det inte kommer ta så lång tid att skriva de resterande kapitlena. Hoppas på at hinna avsluta på ITD och börja på nästa innan skolan börjar, men vi får ser hur det går. Love y'all, puss!

56 - FLAMES

 

En ovälkommen tår tar sig ner över min kind, men innan resten hinner komma pressar jag ihop ögonlocken och tvingar bort dem. Dessvärre är det redan försent. Tårarna blöter ner mina kinder och lämnar fästet vid min haka för att droppa på mina ben och det gör ont. Men jag välkomnar smärtan och omfamnar den trots att jag inte är redo att möta den, men kanske kommer jag aldrig bli det heller. Kanske är man aldrig redo för ett krossat hjärta, men det kommer ändå. Man blir tvungen att ta itu med smärtan trots att man inte vill, för livet går vidare och stannar inte för någon. Vad som än händer, vad för smärta man än tvingas utstå så går livet vidare och ingen kan stoppa det. Det bästa är att möta det och sedan fortsätta framåt, trots smärtan. Fortsätt alltid framåt.


Klockan på väggen framför mig tickar ovanligt högt och meddelar att den endast är strax efter tio.
Scenen framför mig, med ölflaskor utspridda på bordet framför mig och tomma cigarettpaket, påminner mig om situationen för ett tag sen, men skillnaden då var att Maddison fortfarande min. Ett styng av smärta fyller mitt bröst, men jag pressar inte bort den utan låter den istället fylla mig, för det får mig att känna mig levande och inte som den ihåliga zombien jag känt mig som de senaste dagarna. Det skaver och klöser och gnager men trots det bjuder jag in den och andas in smärtan som på samma gång som den inte längre får mig att känna mig tom, får mig att känna mig tommare än förut.
Mitt dunkande huvud är ingenting jämfört med det jag känner djupt i mitt bröst, där mitt hjärta vanligtvis skulle sitta, men det tog Maddison med sig efter att hon drog ut det från min bröstkorg och trampade på det som om det inte betyder något för henne, som om jag inte betyder något för henne.
Jag drar en hand genom mitt smutsiga hår och lutar bak huvudet mot soffkanten med slutna ögon. Jag vill ta ut min ilska på något, men att dra handen genom väggen var tydligen inte nog. Det resulterade endast i svullna knogar och ett hål i väggen som inte är alltför vackert.
En människa hade nog varit en bättre måltavla, och jag har den perfekta i personen i sikte. Snart i alla fall, först måste jag orka släpa mitt arsle ifrån soffan.
Jag fnyser nästan av tanken.
“Men fyy vad det stinker här. Vad fan har du haft för dig?” Joelle ställer sig vid kanten av soffan och ser först på röran framför mig innan hon väljer att vila blicken på mig.
Jag vågar inte möta hennes blick, alldeles för rädd för att se vad som döljer sig i hennes ögon.
En suck lämnar hennes läppar innan hon börjar ta sig an röran jag lämnat efter mig. Glasflaskorna klirrar mot varandra och i botten av några skvalpar till och med kvarliggande öl. Hon försvinner ut med dem i köket för att bara några sekunder senare komma tillbaka och ta plats brevid mig i soffan. Jag vägrar fortfarande se på henne, men jag kan nästan i ögonvrån se hennes sympatiska blick. Det får mig att vilja kräkas. Jag behöver inte att hon, eller någon annan för den delen, tycker synd om mig.
“Du kommer troligen inte tro mig när jag säger detta”, Joelle slickar sig om läpparna.
Jag lutar mitt huvud mot mina händer. “Låt bli.” varnar jag, men Joelle lyssnar aldrig och detta är inget undantag.
“men hon älskar dig Justin och gör endast detta för att hon tror att det är det rätta. Hon är envis, något både du och jag vet.” Hennes röst är mjuk, som en mor som talar med sitt barn, och får mig att känna mig liten igen. Jag hatar det.
Min röst är sträv när jag pratar. “Jag bryr mig inte.” Som om det skulle vara sant.
“Du kan ju försöka övertala dig själv det gubben”, Hon reser sig upp. “Gå och ta en dusch. Du stinker.”
“Tack.”
Duschens varma strålar får mig genast att slappna av när jag kliver in under vattnet. Jag står ett långt tag under den varma strålen innan jag kommer ur mina tankar och slår av vattenstrålen för att tvätta mig.
En känsla av att Maddison står i duschen tillsammans med mig drar över mig och jag inbillar mig att hon drar en hand över min rygg, något som sänder gåshud över mina armar.
”Fuck”, muttrar jag och sköljer av mig tvålen innan jag kliver ut från duschen. Jag virar en handduk runt min höft och kliver sedan ut i mitt rum för att få tillbaka lite vett.
Mitt hjärta värker av saknad och hallucinationen i duschen gör inte saken bättre. Det gör endast att jag önskar att hon vore här och att de senaste dagarna endast varit en hemsk dröm.
Men detta är verkligheten och bara den vetskapen får smärtan att förvärras.
Jag sväljer och släpper handduken till golvet för att därefter dra på mig ett par boxers. Jag greppar ett par mjukisbyxor, men ångrar mig sedan och drar istället på mig ett par jeans. Snabbt drar jag en tröja över huvudet och orkar inte ens bry mig om att fixa till håret innan jag skyndar mig ner.
”Ska du ha något och äta?” kan jag höra Joelle fråga ifrån köket, där jag även kan höra andra röster ifrån.
”Nej”, svarar jag från hallen och greppar bilnycklarna. Mat är det sista jag tänker på nu.

 

Jag lastar ut dunken med bensin ur bilens bagageutrymme och är extra noga med att kolla om jag har med mig min tändare. Bara tanken av det jag är på väg att göra får ett leende att målas upp på mina läppar. Detta har jag längtat efter.
Mitt hjärta dunkar hårt innanför mitt bröstben när jag tar mig uppför grusvägen till byggnaden där Tate fortfarande hålls fången, överraskande nog.
Dwayne har varit och matat honom regelbundet som ett husdjur, i väntan på att detta skulle ske. Det är dags att säga adjö till detta äckliga djur.
Stegen nerför trappan till utrymmet där Tate befinner sig känns extra triumferande. Blodet rusar i mina ådror och adrenalinet pumpar. Nu gäller det.
Jag harklar mig för att få Tates uppmärksamhet. Uttråkat lyfter han på huvudet. Ett flin drar sig över mina läppar.
”Det var ett tag sen, var det inte?”
Ett grymtande läte lämnar hans läppar men mer svar än så får jag inte. Jag flinar ännu större. Istället för att slösa tid på att kallprata öppnar jag dunken och sparar inte en enda droppen av bensinen. Hans slitna kläder är neddränkta i vätskan.
Jag fiskar upp tändaren ifrån min bakficka och leker med den mellan mina fingrar. Det är första gången jag ser något som endast kan namnges som rädsla i Tates ansiktsuttryck. Han försöker att inte visa det, men det syns lika tydligt som om det skulle var skrivet i hans panna. Känslan som fyller mig av att veta det är farlig, dödlig. Det får mig att känna som om jag har makt och kontroll. Hämnd. Jag bryr mig inte om hur galen det får mig att framstå, för jag älskar varje sekund av ögonblicket och jag tänker dra ut på det så länge som möjligt.
Jag cirklar stolen han sitter i, fortfarande med tändaren mellan mina fingrar.
“Hur går det med Maddie?” säger Tate och låter ett flin spegla sig på hans läppar men rädslan skiner igenom hans genomskinliga fasad.
Det känns som ett slag i magen, men jag låter inte det visas utan håller tyst medan jag fortsätter gå runt stolen, allt för att få honom att tappa vettet. All rädsla har fyllt hans blick, då jag antagligen ser galen ut i hans ögon, men nu bryr han sig inte om att dölja det. Känslan som fyller mig av att veta det är farlig, dödlig. Det får mig att känna som om jag har makt och kontroll.
Det är skrattretande att han väljer att dö som en fegis. Men åtminstone väljer han att dö som sitt sanna jag, för en fegis är allt han någonsin har varit och allt han någonsin kommer vara. En fegis kommer han bli ihågkommen som, om han blir det alls.
Jag stannar framför honom och hukar mig framför honom. Ett galet leende drar över mina läppar. Med min tumme sätter jag eld på tändaren och kastar den över hans ben.
Hans byxor fattar genast eld och sprider sig snabbare än jag hinner blinka till hans tröja som även den brister ut i lågor. Lågorna slickar hans ansikte, och jag kan höra hans skrik av smärta och det känns bra, som om jag har kontrollen. Det får mig att känna mig levande.
”Ha det bra i helvetet.” skrattar jag humorlöst och ser in i hans panikartade ögon. De är vilda och rasande, men det jag suger åt mig mest åt är fasan. Jag klänger mig fast vid det, låter det hålla mig levande trots att varenda del av mig skriker i en annan sorts smärta än den som utspelar sig framför mig. Det är all min ilska, all min sorg samlat i lågorna som bränner honom levande som bål.
Och jag älskar varenda sekund av att se honom dö framför mina ögon, älskar att se honom så hjälplös och liten, älskar att höra hans smärtsamma skrik som efter en stund dör ut. Jag älskar att se allt liv lämna hans kropp, älskar att ha kontrollen jag så länge strävat efter. Men det jag älskar mest av allt är att det var jag som styrde över hans öde.


55 - KEEP MOVING FORWARD

 
 Fasa fyller mig över orden jag nyss låtit lämna mina läppar.
Justin är det bästa och det värsta som hänt mig, men jag skulle aldrig, någonsin, önska att jag aldrig hade träffat honom. Inte ens för att slippa smärtan jag måste bära med detta.
Tystnaden lägger sig i rummet som ett täcke så tjockt att man skulle kunna ta på det. Varje andetag jag tar gör ont, som om mina lungor är punkterade. Varje slag mitt hjärta slår gör ont, som om någon stuckit en kniv genom mig. Varje sekund som passerar gör ont, oavsett vad jag gör.
Jag tar ett steg bakåt.
Jag vet att om jag går nu är det över. Slut. Done. Finito. ”Jag är ledsen.” Därför vänder jag mig om, samlar mina saker och går ut genom dörren. Slut. Done. Finito.

Klädesplagg efter klädesplagg lämnar min garderob och sluter sig till den stora högen som har bildats på golvet vid det här laget. Min garderob är så gott som tom nu, med endast ett par jeans kvar.
Jag börjar rensa i det som ska sparas och det som ska rensas bort genom att vika det jag ska ha kvar och lägga det andra i svarta sopsäckar. Det mesta hamnar i de svarta sopsäckarna.
I ögonvrån kan jag se Joelle som dyker upp i dörröppningen och lutar sig mot dörrkarmen med armarna korsade över bröstet med en bister min skriven över sitt ansikte.

 
 
Jag fortsätter med det jag håller på med tills hon bestämmer sig för att harkla sig.

”Maddison…” börjar hon och tar ett steg in i röran. ”Du behöver inte göra detta, vet du.”
Jag suckar. Jag vill inte höra detta. Det är det jag har försökt undvika de senaste dagarna. Prata om sina känslor är det värsta som finns. Nåväl, bakom spindlar är det de värsta som finns. Men i detta läge hade jag hellre stått öga mot öga med hundra tarantellor än prata med Joelle. Så mycket hatar jag den här situationen.
”Du måste inte ta hand om mig.” säger jag. ”Jag klarar mig själv.”
Joelle skakar på huvudet och slickar sig om läpparna. Jag vet att jag inte vill höra det hon ska säga härnäst så jag vänder mig bort och låtsas vika en tröja som jag egentligen inte vill behålla. Jag kan höra en djup suck komma från hennes läppar.
”Sluta med detta Maddison. Igår städade du ugnen, som inte ens var skitig, diskade alla tallrikar efter middagen trots att vi har en diskmaskin, vilket du förövrigt har gjort hela den här veckan. Vad tänkte du göra imorgon? Tvätta alla killarnas kläder?”
Jag tänker efter. Det låter inte som en dålig idé. Vad som helst som håller mina händer sysselsatta och håller mig från att tänka. Tänka är dåligt.
Jag undviker långa duschar och jag går inte och lägger mig förrän jag verkligen måste sova.
Joelle kliver över högarna av kläder för att sätta sig i min säng. ”Du måste prata om det någon gång.” Hennes röst är mjuk och silkeslen, som om hon skulle prata med en bebis.
”Jag behöver inte prata.” svarar jag kallt. Tanken av att prata får mig att kallsvettas och nästan gå in i en panikattack. Nej tack.
Joelle drar med handen över mitt tunna överkast innan hon ser på mig. Jag viker undan med blicken. ”Du kanske inte är redo att prata nu, men det kommer endast bli värre om du väntar. Det har gått en vecka, Maddison. Överväg det åtminstone.” Hon reser sig upp och ger mig ett mjukt leende innan hon försvinner ut från mitt rum. Jag kan höra hennes svaga steg i trappan när hon går.
En vecka. Sju dagar. 168 timmar.
Så lång tid har det gått sedan jag senast såg Justin. Så lång tid har det gått sedan jag gick ut genom dörren utan att se mig om.
Den hemska tanken får en obegriplig smärta att spridas genom först mitt bröst, för att sedan fortsätta ut i kroppen. Tårarna bränner innanför mina ögonlock och hotar med att spilla över, men jag vägrat gråta för att jag vet att om jag låter mig själv göra det kommer jag aldrig kunna sluta. Gråta, bestämmer jag mig för, är för de svaga. Jag är inte svag, därför tänker jag inte göra det. Känslorna som hålls gömda inom mig kan stanna där.
Jag fortsätter vika in de kläder jag ska behålla och kasta det jag ska spara. Det blir som en rutin; vika eller slänga, vika eller slänga.
Tillslut är högarna slut och kläderna ligger antingen i garderoben eller i sopsäckarna. Jag har lyckats fylla två sopsäckar, överraskande nog, men har ändå en relativ full garderob. Måste bero på alla shoppingturer Joelle dragit med mig på.
Med en suck sjunker jag ner i sängen när jag inser att jag är sysslolös. Att vara sysslolös är det värsta som finns just nu.
Jag skulle kunna springa. Springa så långt att mjölksyran i mina ben nästan får mig att svimma och fokusera på den fysiska smärtan istället för den psykiska. Men jag stryker den tanken. Jag är alldeles för utmattad för det.
Konstigt nog finner jag en dusch inbjudande och avslappnande, men det bjuder in tankar och vi alla vet redan vad jag har för åsikt om dem. En annan tanke slår mig då.
Jag skulle kunna tappa upp ett bad och lägga mig ner för att slappna av där. Idén är alldeles för lockande för att jag ska kunna avslå den så jag tar mig nerför trappan och svassar sedan vidare till badrummet som finns på undervåningen, då det är det enda med badkar.
Medan vattnet fylls med vatten flänger jag av mig mina kläder och placerar dem i en hög på toalettlocket. De tar ytterligare en stund innan badkaret är fullt och jag kan kliva ner, men undertiden sätter jag upp mitt hår för att inte blöta ner det och passar på att gå på toa.
Vattnet är alldeles lagom varmt när jag någon minut senare äntligen kliver ner i karet. Mina muskler slappnar genast av och en varm, skön känsla sprider sig inom mig. På första gången på en vecka känner jag mig avslappnad.
Med slutna ögon lutar jag huvudet mot badkarskanten och förvånansvärt nog slipper jag att tänka alls, utan istället njuter jag av att äntligen känna mig avslappnad.

Sängen gör ifrån sig ett ogillande ljud när jag sätter mig på den, med en handduk lindad runt min kropp. Jag kan känna kalla vattendroppar glida längs med min rygg. En tung suck lämnar mina läppar. Klockan är bara strax efter tre, vilket betyder att det är evigheter kvar tills jag kan somna och jag har ingen aning om vad jag ska göra däremellan att engagera mig i. Ett ljud som meddelar att jag är i behov av näring hörs ifrån min mage, så jag bestämmer mig för att ta itu med det först.
Jag reser mig upp och låter handduken falla till golvet innan jag drar på mig underkläder. Över det slänger jag på mig ett par vanliga svarta leggings, inte alls i humör för jeans, och en alldeles för stor långärmad till det. Det finns ingen mer perfekt dag för myskläder än denna.
I köket hittar jag en tallrik med redan förberedda smörgåsar, med pålägg som både kalkon och kyckling. Min mage kurrar extra högt och jag tar genast för mig av den framdukade maten. Den första tuggan smakar ljuvligt, som om jag inte ätit på flera dagar. Andra tuggan smakar lika bra, om inte bättre och smörgåsen är slut på nolltid.
Jag trippar fram till diskhon och sträcker mig upp för att ta fram ett glas innan jag fyller den med vatten nästan upp till kanten. I några klunkar sväljer jag den svala vätskan innan jag placerar glaset på bänken och tar vägen upp för trappan.
Återigen sjunker jag ner i sängen som en säck potatis.
En plötslig ensamhet och saknad fyller mig och jag kommer på mig själv med att önska att jag var i Justins famn, med hans armar runt min kropp och hans fingrar i mitt hår. Tanken hinner knappt registreras i min hjärna innan jag pressar bort den. Hålet i mitt bröst som jag försökt undvika den senaste veckan växer sig större och sliter och tär inom mig. Det är som om den suger åt sig all lycka och glädje och lämnar endast sorg kvar.
Jag vet för att komma över det måste jag ta emot sorgen och ledsamheten och låta saknaden fylla mig hur ont det än gör, men jag vill, kan inte göra det än. Tiden kanske läker alla sår, men dessa ärr kommer alltid finnas kvar och påminna mig om vad som kunde ha varit.
En ovälkommen tår tar sig ner över min kind, men innan resten hinner komma pressar jag ihop ögonlocken och tvingar bort dem. Dessvärre är det redan försent. Tårarna blöter ner mina kinder och lämnar fästet vid min haka för att droppa på mina ben och det gör ont. Men jag välkomnar smärtan och omfamnar den trots att jag inte är redo att möta den, men kanske kommer jag aldrig bli det heller. Kanske är man aldrig redo för ett krossat hjärta, men det kommer ändå. Man blir tvungen att ta itu med smärtan trots att man inte vill, för livet går vidare och stannar inte för någon. Vad som än händer, vad för smärta man än tvingas utstå så går livet vidare och ingen kan stoppa det. Det bästa är att möta det och sedan fortsätta framåt, trots smärtan. Fortsätt alltid framåt.



54 - ONE LAST TIME

 
Med ögonen fastlåsta i mina tränger han in i mig i en mjuk rörelse.  I den stunden spelar inget roll. Det enda som spelar roll är han och jag. Jag och Justin.

Hans läppar mot min hals. Hans namn på mina läppar. Mina fingrar i hans hår. Han i mig, gör oss båda hela. Varenda beröring är med kärlek. Jag kan känna det när han kysser mina läppar, eller när han kysser min hud, eller bara när han rör vid mig. Det skiner i hans ögon.
Men sprickan är fortfarande kvar. Hotar med att förstöra och rasera.
Och det är alldeles försent för att laga.


”Gå inte.” Justin sluter sin hand runt min handled och drar mig mot honom. Jag skiftar blicken mot klockan som finns placerad på nattduksbordet. 07.03.
”Justin–”
”Snälla.”
Jag ger in och låter Justin dra mig till honom och kan sedan inte låta bli att gosa in mig i hans varma famn som numera känns som hemma. Jag kan känna Justins hjärta hamra vid min kind, men det är inte i en jämn och lugn takt, utan motsatsen, något som skapar ett leende på mina läppar. Justins bröstkorg är varm mot mina fingrar och hela han utstrålar en aura av kärlek. Fjärilarna fladdrar i min mage, vilket är en hemsk påminnelse om det som måste göras.
Jag sluter mina ögon för några sekunder för att ta åt mig av ögonblicket. Jag vill inte att stunden ska ta slut, någonsin, för när den gör det måste jag möta verkligheten.
Min kropp smälter ihop med Justins som om vi vore en och för ett ögonblick tror jag att det inte måste sluta såhär, att vi kan få det att fungera, men verkligheten kommer ikapp mig snabbare än jag kan räkna till tre. Jag har tagit mitt beslut och det är försent att ta tillbaka det.
Justin smeker fjäderlätt mina armar och fortsätter därpå upp till min axlar och ner mellan mina skulderblad. Jag lutar mitt huvud upp, bara tillräckligt mycket för att nå hans läppar. Våra läppar gjuts samman på ett sätt som är mer än perfekt, mer än kärleksfullt, mer än ord någonsin kan beskriva. Med en hand mot min korsrygg pressar Justin mig närmare honom, om det ens är möjligt, och hans värme raditeras till mig.
Jag drunknar i kyssen, håller fast i det som finns kvar. Justins läppar är mjuka och smakar sött och känns som hemma. Som om det alltid har varit självklart med Justins läppar mot mina och mina mot hans. Vid det här laget är Justin det enda som håller mig fast på jorden och hindrar mig från vansinne, men jag måste släppa taget. Släppa honom.
Jag lutar mig bakåt och sluter ögonen för att sedan luta min panna mot hans bröst. Jag lyssnar på ljudet av hans lugna andetag och min andning faller automatisk i rytm med hans. Min hand finner hans och jag flätar ihop våra fingrar. Stötar far i min kropp av endast den lilla beröringen.
Sömnen tar sakta över min kropp, från mina fötter och fortsätter sedan uppåt, del för del, tills jag faller tillbaka i sömnen i Justins armar, bara en sista gång.

 

När jag vaknar gapar platsen bredvid mig tomt. Klockan på nattduksbordet visar att den är över ett. Väskan ligger inte kvar på sin tidigare plats, men när jag ser mig om i rummet skymtar jag den i hörnet. Justin måste ha flyttat på den.
Jag hasar mig till kanten och slänger sedan benen över kanten. Trippandes tar jag mig fram till den undanlagda väskan och rotar fram ett par mjukisbyxor innan jag skyfflar undan gårdagens kläder i den. Jag drar ett linne över huvudet och låter mitt hår vara innan jag beger mig nerför trappan. Som vanligt är huset tyst och tomt och jag kan inte låta bli att undra vart de andra alltid tar vägen. Kanske till Bullets.
Jag dumpar väskan i hallen och fortsätter sedan för att leta efter Justin. Han sitter i soffan och bläddrar från kanal till kanal på teven, men stänger av den när jag stiger in i rummet.
”Hej.” hälsar han raspigt och reser sig upp. Jag biter mig i kinden och ser bort.
”Hej.” Orden lämnar mina läppar svagt och pipigt, inte alls som jag hade tänkt mig. Mitt hjärta hamrar innanför mitt bröst och det känns som om någon snörat ihop min hals.
Justin tar några steg mot mig tills det endast är några decimeter kvar mellan oss och trots att hela min kropp skriker på mig att backa kan jag inte röra en fena. Vi står så en lång stund tills något inom mig spricker och jag pressar bort honom med en hand på hans bröst, inte hårt, men hårt nog för att han ska snubbla bakåt några steg. Han fångar snabbt sin balans och ser på mig med något som är smärta i blicken.
Jag hinner inte se bort innan det är försent och hans smärta skär igenom mig som en kniv och smälter ihop med min egen. När jag lämnade Jace och min mor trodde jag aldrig att något skulle göra så ont, skära så djupt och lämna ärr så stora. Jag hade fel.
”Varför gör du det här?” Det går inte att missta den djupa smärtan i Justins röst. Det känns som om ett virus sprids genom mig, äter upp alla mina celler och långsamt dödar mig inifrån och ut. Om det ändå vore ett virus.
Jag öppnar munnen för att svara, men typiskt nog hittar jag inga ord. ”Jag…” Jag torkar mina händer mot mina jeans och knyter dem sedan för att hindra dem från att fortsätta skaka. ”Jag har redan sagt det.”
Han höjer på ögonbrynen, ”Vadå? Ditt prat om att vi är eld och is?” En fnysning lämnar hans läppar. ”Det är skitsnack.”
Jag skakar på huvudet. ”Nej, det är det inte.” är allt jag förmår mig att svara honom. Mina händer skakar när jag lyften den ena för att dra en hand genom mitt hår, endast för att ha något att sysselsätta mig med mer än att stirra ut i den tomma luften som någons slags galning. Tillslut samlar jag modet för att se in i Justins ögon.
”Om det är vad du vill tro hjärtat, så är du mer än välkommen att göra det för mig.” Sarkasmen som droppar från hans ord är omöjligt att missa och det skär genom mig som om någon spetsat med en pil. Utan att ge det en extra tanke vänder jag mig till det första vapnet jag kan hitta.
”Vet du vad? Jag önskar att jag aldrig hade träffat dig.”
Allt liv lämnar Justins ögon och lämnar dem tomma på en nanosekund så fort orden nått hans öron. Fasa fyller mig över orden jag nyss låtit lämna mina läppar.
Justin är det bästa och det värsta som hänt mig, men jag skulle aldrig, någonsin, önska att jag aldrig hade träffat honom. Inte ens för att slippa smärtan jag måste bära med detta.
Tystnaden lägger sig i rummet som ett täcke så tjockt att man skulle kunna ta på det. Varje andetag jag tar gör ont, som om mina lungor är punkterade. Varje slag mitt hjärta slår gör ont, som om någon stuckit en kniv genom mig. Varje sekund som passerar gör ont, oavsett vad jag gör.
Jag tar ett steg bakåt.
Jag vet att om jag går nu är det över. Slut. Done. Finito. ”Jag är ledsen.” Därför vänder jag mig om, samlar mina saker och går ut genom dörren. Slut. Done. Finito.


Kort kapitel och lång väntan, jag vet. Ber om ursäkt för det, men har haft fullt upp den här veckan då jag varit i Stockholm, haft massor av besök och sedan börjat göra om mitt rum. Då mitt rum ska göras om vet jag inte hur mycket tid jag får att skriva och dessutom ska jag åka bort nästa vecka och där kommer jag inte ha tillgång till någon uppkoppling om det nu blir så att vi åker. Ska försöka skrapa ihop några kapitel som jag kan tidsinställa, men som sagt får vi se hur mycket tid till det jag får. Men kom ihåg att fler kommentarer ger mig mer inspiration och lust till att skriva ;) Puss på er!


53 - HE AND I

”Woah”, Dwayne tar ett steg in i köket. ”Något måste vara fel om du vänder dig till cigaretter och alkohol. Vad har hänt?” Jag snörper på munnen och tar ytterligare än klunk, något som indikerar att jag inte tänker svara på det. ”Jag slår vad om att det är Bieber.” fortsätter han och ser på mig med en frågande blick.

”Jag vill inte prata om det.”
”Ah, det är vad dem säger. Måste jag läsa mellan raderna eller menar du verkligen det?”
Jag kan inte låta bli att skratta, trots att bävan fyller mig. ”Jag vill verkligen inte prata om det.”
”Okej då.” Han försvinner ut från köket och lämnar mig ensam, men det tar endast några sekunder innan han är tillbaka igen. ”Ge mig den där. Om du ska tjura behöver du åtminstone inte göra det ensam.”


Jag ser på glaset med vatten framför mig.

Mitt huvud dunkar i något som kallas baksmälla, min tunga är snustorr och min mage gör ifrån sig mullrande ljud för att meddela att jag är hungrig, ändå är allt jag kan göra är att stirra på glaset framför mig som om det vore något slags magiskt fenomen.
Jag vet inte hur många glas alkohol jag fick i mig igår, men tillräckligt mycket för att skratta åt i princip allt Dwayne sade. Antingen var det mycket, eller så var Dwayne väldigt rolig just igår kväll. Jag väljer att gissa på väldigt mycket alkohol på grund av min dunkande huvudvärk, men även på grund av att jag inte kommer ihåg särskilt mycket efter att vi bytte ut whiskeyn mot vodka.
Jag vågade inte ens se mig i spegeln innan jag tog mig ner till köket när jag vaknade, då mitt hår antagligen ser ut som ett fågelbo. Och inte ett fint ett.
Min hand skakar när jag sträcker mig efter glaset, men jag vet inte varför. Törsten släcks så fort vattnet når min tunga, dessvärre behöver jag något annat för att bota min huvudvärk. Hungern tänker jag låta bli för nu, då tanken på mat får mig att vilja spy trots att min mage skriker efter det.
Jag klunkar i mitt hela vattenglaset innan jag fyller glaset igen och styr stegen uppför trappan för att hitta en huvudvärkstablett. Jag hittar aspirin i badrumsskåpet och sväljer det med vatten innan jag fortsätter in i Justins rum. Under sängen hittar jag en väska och börjar sedan packa, först det som är mitt ifrån badrummet innan jag fortsätter med sovrummet.
Höga steg hörs ifrån trappan och det tar inte lång stund innan dörren till rummet slås upp.
I dörröppningen står Justin.
För ett ögonblick stannar världen och vi stirrar på varandra. Det tar en lång stund innan han verkar inse vad jag håller på med och ett smärtsamt uttryck drar över hans felfria ansikte.
”Vad gör du?” Hans röst är sträv och orden lämnar hans läppar lite högre än en viskning. Han har påsar under ögonen, något som tyder på att han inte fått särskilt mycket sömn, men han är lika perfekt som alltid.
Jag vänder mig bort från honom för att fortsätta. Klädesplagg efter klädesplagg hamnar i väskan, en efter en, tills det inte finns särskilt mycket kvar av mina saker. Något som låter som en snyftning hörs genom rummet och det tar några sekunder för mig att inse att det kom från mig. ”Sluta.” Justin tar tag i mina händer för att stoppa mig från att fortsätta, men det spelar ingen roll. Det mesta utav mina kläder ligger redan packade i väskan, redo att tas härifrån. Allting inom mig skaver och klöser, skriker att jag ska sluta, men jag går emot alla mina instinkter och lyssnar på det min hjärna säger istället för mitt hjärta. Detta skulle ha skett förr eller senare, och det visste vi båda. Det visade sig bara att det hände förr istället för senare.
Jag undviker Justins grepp och vrider mig loss från hans grepp för att samla de sista sakerna för att sedan kunna försvinna härifrån så snabbt som möjligt. Tanken av att vad som kommer hända när jag suttit mina fötter utanför skrämmer mig, mer än någoting annat men det är försent för att ångra mig nu. Jag drar igen dragkedjan varefter jag hänger väskan på axeln, men mycket mer än så hinner jag inte göra innan Justin greppar tag i väskan och hindrar mig från att gå ett steg längre.
”Sluta.” upprepar han, den här gången skarpare. ”Jag vet inte vad du tror att du gör, men vad det än är, sluta!” Jag hoppar till av hans ton. Mitt hjärta dunkar hårdare än någonsin förut samtidigt som handsvett bildas i mina handflator.
”Släpp.” är allt jag förmår mig själv att säga, men det kommer inte ut lika starkt som jag hade hoppats på, utan låter istället svagt och ynkligt.
”Nej”, svarar Justin envist och drar i axelbandet vilket resulterar i att väskan faller med en duns till golvet. ”Om du trodde att var så enkelt att packa dina saker och dra så har du fel. Inget är så enkelt.”
Jag har lust att invända, för ja det är så enkelt, men inser sedan att han har rätt. Trots att jag är här, borta ifrån Joseph är han fortfarande här på ett sätt, som ett spöke i mitt förflutna. Han kommer aldrig försvinna. Inget är så enkelt.
Men det är enklare att packa mina saker och sedan dra än att stanna i ett förhållande där det känns så rätt men är så fel. Kanske var Justin och jag bara menade att bli kära, inte vara tillsammans. Och oavsett hur ont det gör måste vi acceptera det och gå vidare. I längden kommer det inte hålla, inte när våra viljor är så olika, inte när vi är så olika.
 
 

”Vi är som eld och is, Justin!” Jag kan inte låta bli att slänga med armarna för att få fram min punkt. ”Vi fungerar inte tillsammans!” Min bröstkorg höjs och sänks i ett hastigt tempo och tårarna bränner innanför ögonlocken, men jag låter dem inte falla.
Ett morrande läte lämnar Justins strupe och han nästintill kastar sig fram till mig. Min rygg slår i dörren innan hans läppar kolliderar med mina i en passionerad röra. Jag vet vad Justin försöker visa genom att kyssa mig och trots hur mycket jag vill ge in, kan jag inte. Mina händer pressas mot Justins bröstkorg, redo att trycka honom bort när han sluter sina händer kring mina handleder och tvingar mina armar mot väggen. Jag kan inte kämpa emot honom då han är alldeles för stark. En del av mig vill inte ens kämpa emot. En annan del av mig vill. Den första har redan vunnit.
Justins läppar är ivriga mot mina, mina likaså. Min ena hand försvinner in under hans tröja för att smeka hans bröst medan jag drar den andra genom hans mjuka hår. Justin hittar linnningen på mina hollister shorts och bara några sekunder därpå är de halvvägs nerför mina ben. Han drar själv av sig sin tröja innan han återigen trycker sina läppar mot mina. Som automatiskt virar jag mina ben runt Justins höft. Han styr oss mot sängen och det tar inte lång tid innan jag kan känna den mjuka madrassen under mig. Justin klättrar över mig, fortfarande med läpparna sammanlänkande med mina.
”Du kan inte säga att det här inte känns rätt.” mumlar Justin och drar med sina läppar över min blottade hals. En rysning far genom mig tillsammans med en elektrisk känsla och lämnar mig andlös och hänförd. Det känns i varje nerv, i blodet som rinner genom mina ådror, i varje del av min kropp, från hud till skelett. Justins händer trevar längs min midja och skapar gåshud över mina armar.
”Bara för att det känns rätt betyder det inte att det är rätt.” andas jag och sluter ögonen, hypnotiserad utav Justins läppar över min hud och hans händer över min kropp.
Justin drar in ett vasst andetag och jag kan känna hans fingrar gräva in i min hud. ”Säg inte så.” ber han med vädjande röst. Hans läppar finner mina igen, desperata, krävande och allt däremellan. Jag kan känna kärleken han försöker överföra, lusten som sköljer över oss båda.
Jag kan inte styra mina fingrar, utan dem letar sig som automatiskt till knappen på Justins jeans, som sekunderna därpå hamnar i en obetydlig hög på golvet. Bara sekunder därefter ansluter sig min tröja till högen och det enda som skiljer oss åt är våra underkläder.
Justins fingertoppar är fjäderlätta längs med min midja medan hans läppar är varma och fuktiga på min hud. Vid det här laget brinner hela min kropp, krävandes efter hans beröring. Han sträcker sig under mig för att skickligt knäppa upp min behå och dra av den från mina armar.
Jag är desperat. Desperat efter hud mot hud. Inget som skiljer oss åt. Bara han och jag.
”Justin”, andas jag och drar med händerna utefter hans bara rygg. Han svarar genom att placera ut kyssar längs konturerna av mina bröst, en rörelse som får all luft att lämna mina lungor. Mina bröstvårtor är styvnade och gåshud har stigit över varje del av min kropp där Justin har rört mig. När Justin tar en utav mina bröstvårtor i sin mun kröker jag ryggen i en båge. Desperationen har växt sig, jag behöver honom i mig. Min hand hittar hans kalsongkant, redo att kila in två fingrar för att sedan dra ner dem när han stoppar mig genom att ta tag i min hand.
”Vänta.” mumlar han och kysser nerför min mage, innan han placerar en retlig kyss vid mig för att sedan kyssa insidan av mitt lår. Jag kvider och trasslar in mina fingrar i hans hår, mer än redo. När han sedan, efter en stunds kyssande vid mina innerlår, torterande långsamt väljer att dra ner mina trosor stönar jag i något som är ett tyst skrik av frustration. Istället för att ta slut på tortyren kysser han sakta sin väg tillbaka till mina läppar innan han låter mig dra av det sista klädesplagget som skiljer oss åt.
Med ögonen fastlåsta i mina tränger han in i mig i en mjuk rörelse.  I den stunden spelar inget roll. Det enda som spelar roll är han och jag. Jag och Justin.
Hans läppar mot min hals. Hans namn på mina läppar. Mina fingrar i hans hår. Han i mig, gör oss båda hela. Varenda beröring är med kärlek. Jag kan känna det när han kysser mina läppar, eller när han kysser min hud, eller bara när han rör vid mig. Det skiner i hans ögon.
Men sprickan är fortfarande kvar. Hotar med att förstöra och rasera.
Och det är alldeles försent för att laga.

52 - CRASH AND BURN

 Jag vrider mig om så att jag står med ansiktet mot Justin och lutar mig uppåt för att kupa hans nacke.
”Vet du vad jag tänkte första gången jag tog med dig hit, och du nämnde hur vacker utsikten är?” Jag skakar på huvudet, ”Hur vacker du är.”
Jag är inte den som rodnar, men ändå tar mina kinder en röd färg. Justins läppar breder ut sig ett leende som får mitt hjärta att stanna för att därefter ta dubbelslag.
”Jag älskar dig.” Och sedan kysser jag honom, mjukt och försiktigt samtidigt som jag försöker förmedla varje hjärtslag och känsla som fyller mig.

Som barn var det värsta som kunde hända att man föll ner från klätterställningen på skolgården och skrapade upp knäna, eller att mamma skickade med fel lunch i matlådan man fick med sig på morgonen. Världen var i princip fri från problem, bortsett från de lilla problem man stötte på någon gång ibland.
Men det var saker som gick att fixa. Reparera. Sätta plåster på såren och sedan äta glass och så var allt bra. Det verkliga livet är inte så lätt. Vissa saker går inte att reparera. Istället rasar det sönder och samman och man finner sig själv krossad och förstörd. Blottad. Och det värsta är att man inte kan se det komma, utan det kommer som en överraskning. Som ett slag i magen. Det slår luften ur dig och lämnar dig överraskad och förvirrad. När man sedan inser vad som händer är skadan redan skedd. Det är försent.
Mina ögon ser in i Justins bruna och kniven som redan finns i mitt hjärta vrids om lite till, förstör lite mer. Det känns som om jag ser rakt in i Justins själ, för jag kan se varenda känsla speglas i hans irisar. Jag vill gråta. Jag vill skrika. Jag vill göra något.
Men jag står still. Gör ingenting. Något inom mig skriker, ropar åt mig att göra något. Justin skakar på huvudet. Han skiftar blicken till marken, men jag hinner se besvikelsen och det gör mer ont än jag kunnat ana. Ett humorlöst skratt lämnar hans läppar innan han ser på mig igen.
”Varför berättade du inte? Jag hade till och med kunnat ta dig dit om du så hemskt gärna ville det!”
Klumpen i min hals växer och jag sväljer för att få bort den, men den dubblar storlek istället. ”Du skulle inte ha accepterat det och försökt prata mig ur det”, Justin öppnar munnen, antagligen för att protestera, ”och försök inte ens förneka det för vi båda vet att det är sant!”
Av alla lögner är det tydligen den här som gör mest ont, det svek som går djupast. Och det är jag som står för det, jag som matar lögner, om man nu kan kalla detta det.
”Varför kan du bara inte lita på mig?”
”Det gör jag ju!”
”Det är precis därför du väljer att undanhålla saker för mig.” Sarkasmen i hans röst skär djupt. Jag är antagligen värd det. Avsikten var inte att jag skulle berätta om mitt möte med Tate. Min tunga slant och sedan kunde jag inte ta tillbaka det, få det ogjort.
”Det var inte meningen att du skulle få reda på det.” muttrar jag.
”Självklart inte. Vad mer håller du hemligt? Du kanske inte bara råkade hamna här, utan är på uppdrag åt din kära far.”
Hela världen stannar. Det piper i mina öron. Min bröstkorg trycks ihop, som om jag pressas ihop av något som är tillräckligt starkt för att krossa mig. Min mun blir lika torr som Saharaöknen. Min tunga känns som sandpapper mot min gom. Jag stirrar på Justin. Hans ord ekar i mitt huvud.
Du kanske inte bara råkade hamna här, utan är på uppdrag åt din kära far. Din kära far, din kära far.
Orden hånar mig i mitt huvud. Justin verkar inse vad han har sagt för han flämtar. Jag bryr mig inte.
Du kanske inte bara råkade hamna här, utan är på uppdrag åt din kära far. Tates ord ekar tillsammans med Justins, som en remixad låt. Se till att säga adjö till fadern din, innan det är försent.
Och plötsligt kraschar hela min värld. Justin tror jag är en förrädare. Joseph ska dö.
Jag vet inte vad som är värst.
”Maddison–” men jag hör inte vad han säger. Allt jag hör är att Justin tror jag är en förrädare och att Joseph ska dö.
Minnen flimrar förbi i min hjärna. Minnen jag inte vill ha. Minnen jag inte vill se.

 

Han står så nära mig att jag kan känna hans andedräkt träffa mig ansiktet. Jag känner mig som paralyserad; jag kan inte röra på mig, än mindre göra något över huvud taget. Hans läppar är bara några centimeter från mig, och det får mitt huvud att snurra. Jag vill känna hans läppar mot mina, smaka på dem. Han placerar en hand vid min midja, så fjäderlätt att det nästan inte känns. Mina ögon är fasta i hans, och jag kan skymta en gnista i hans hasselbruna ögon. Han lutar försiktigt sitt huvud framåt och jag känner luften fastna i halsen. Hans läppar snuddar vid mina och jag sluter mina ögon. Han pressar dem helt mot mina och en massa fjärilar börjar dansa i min mage. Justins läppar är först mjuka och försiktiga mot mina, men när jag placerar en hand vid hans nacke för att pressa hans huvud närmare mig blir dem mer ivriga mot mina och jag kan känna en gnista fara genom min kropp. Hans läppar mot mina känns perfekt, som om det är allt jag någonsin önskat mig.  Med hjälp av handen han har på min midja pressar han min kropp närmare hans samtidigt som han drar sin tunga längs min underläpp. Jag öppnar munnen för att ge honom tillgång och hans tunga börjar genast utforska min mun. När vi båda måste ta luft särar Justin sina läppar från mina, och tar ett steg bakåt. Jag saknar genast hans kroppsvärme, och även hans läppar.

 

Jag biter mig i tungan för att inte skrika. Hårt. Blodsmak sprider sig i min mun. Prickar tar plats i mitt synfält och jag upptäcker att min värld snurrar. Det känns som om golvet rör sig under mig. Utan att jag kan styra det rör sig mina ben under mig. Ut från rummet, bort från Justin, ner för trappan. Min hand böjer sig runt det silvriga handtaget och jag pressar upp dörren. Allting snurrar. Luften ute är sval mot mina bara armar.
Jag sjunker ner på knä i det våta gräset. Spya stiger i min strupe och jag kan inte stoppa det innan det är försent och mitt maginnehåll ligger på marken. Jag hulkar och sedan kommer det mer och mer, och det verkar aldrig ta slut. Inte förrän min mage är tom och endast galla finns kvar bestämmer sig min kropp för att jag är klar. Med baksidan av min handflata torkar jag min mun och reser mig upp från gräset. Mitt hjärta bankar hårt i mitt bröst och en obehaglig känsla tar plats i min mage för att sedan sprida sig genom hela min kropp. Justin tror att jag är en förrädare. Joseph ska dö.

Regn faller ner från himlen i droppar och blöter ner den torra marken. Mörka moln har samlats på himlen och då och då dundrar åska över skyn. Minuter passerar medan jag sitter som hypnotiserad och ser ut genom fönstret medan regnet övergår till storm. En storm som matchar min insida.
En blixt skär över skyn och lyser upp den gråa himlen endast för någon sekund innan den är borta.
Jag ser bort från fönstret och ner på mina mjukisbyxor. Känslorna virvlar inom mig, alla på en och samma gång. Det som känns mest är smärtan; den är alltid värst. Justin har jag inte sett till på ett tag, något jag inte vet om jag ska vara lättad eller nedstämd. Tanken på Justin får smärtan att förvärras och orden jag helst vill glömma tar sig in i min hjärna och hotar med att sluka mig. Jag pressar bort dem som om de inte ens existerar. Nu luft fyller mina lungor när jag andas in, men den känns kvav och tjock så jag bestämmer mig för att ta lite frisk luft.
Ute på trappan finner jag Dwayne, med en cigarett mellan läpparna. Jag tar ett steg ut i det kalla och ställer mig bredvid honom. Ett plötsligt sug fyller mig och jag biter mig i läppen.
”Hej”, hälsar Dwayne och ser på mig. ”Vad gör du här ute?”
Jag ignorerar hans fråga och ser tillbaka på honom. ”Kan jag få en?”
Han höjer överraskat på ögonbrynet, antagligen för att han aldrig sett mig röka förut, men räcker fram paketet till mig. Jag fiskar upp både tändaren och en cigarett, placerar den mellan läpparna och tänder den innan jag tar ett bloss. Det lugnar genast mina nerver, som jag förväntat.
”Röker du?” Jag blåser ut röken i den kalla luften och skakar på huvudet.
”Brukade.” rättar jag honom, men jag vet inte om de bloss jag tog då och då räknas som att röka.
Ett flin sprider sig hans läppar. ”Tuffing.” Jag skrattar bara innan jag fimpar ciggen och vänder på klacken för att bege mig in igen, den här gången med lugnare nerver. Dessvärre är det som om någon har kastat en förbannelse över huset, då sekunden jag kliver över tröskeln spänner sig alla mina muskler igen och jag är tillbaka till ruta ett. En suck lämnar mina torra läppar och jag drar en hand genom mitt hår. Jag kanske behöver något starkare.
Mina ben styr mig mot köket och vidare mot vardagsrummet och vitrinskåpet där jag vet att killarna bevarar sin alkohol. Jag greppar en whiskey tillsammans med ett glas och går sedan tillbaka till köket för att placera dem på köksön. Jag fyller en fjärdedel utav glaset varpå jag sveper innehållet med tre stora klunkar och fyller glaset igen. En avslappnande känsla fyller mig och jag kan inte låta bli att le när tyngden sakta släpper från mina axlar. Jag är medveten om att det endast kommer hålla för ett tag och att när jag sedan kommer vakna upp imorgon kommer tyngden ha återtagit sin plats. Men det är värt det, för endast ett tag.
”Woah”, Dwayne tar ett steg in i köket. ”Något måste vara fel om du vänder dig till cigaretter och alkohol. Vad har hänt?” Jag snörper på munnen och tar ytterligare än klunk, något som indikerar att jag inte tänker svara på det. ”Jag slår vad om att det är Bieber.” fortsätter han och ser på mig med en frågande blick.
”Jag vill inte prata om det.”
”Ah, det är vad dem säger. Måste jag läsa mellan raderna eller menar du verkligen det?”
Jag kan inte låta bli att skratta, trots att bävan fyller mig. ”Jag vill verkligen inte prata om det.”
”Okej då.” Han försvinner ut från köket och lämnar mig ensam, men det tar endast några sekunder innan han är tillbaka igen. ”Ge mig den där. Om du ska tjura behöver du åtminstone inte göra det ensam.”


51 - NO TEASING

 ”Öh, på toan.” svarar jag och hoppas att han inte upptäckte att jag var borta tidigare.
Justin nickar kort och jag släpper ut ett andetag jag inte ens visste att jag hållit inne då han verkar tro på lögnen. Jag får en plötslig lust att hoppa och dansa runt i rummet av glädje, men det skulle avslöja mig. Istället kryper jag upp i sängen och in i Justins välkomnande armar.
”Det var inte mening att väcka dig”, mumlar jag och placerar en hand mot Justins varma bröstkorg. ”Förlåt.”
Han ler svagt och faller tillbaka i kudden. ”Det är okej, baby. Sov nu.” Han pussar min näsa och jag kan inte låta bli att fnissa, hur fånigt jag än tycker att det är. ”God natt.”
”God natt.”
Sedan gosar jag in mig i hans varma armar och somnar till ljudet av hans lugna andetag.

Jag drar en hand genom mitt hår med en suck och ser ut genom fönstret som är täckt utav vattendroppar. En okänd svart bil stannar framför uppfarten och stunden därefter öppnas passagerardörren. Ut kliver någon jag inte förväntade mig att se igen, med sitt mörka hår fallandes i lockar över sina axlar och en vit klänning som kramar om hennes figur.
Jag reser mig upp från min position för att leta reda på Dwayne. Jag hittar honom i köket, tuggandes på något som ser ut som en macka och jag måste bita mig i tungan för att inte brista ut i skratt.
Dwayne ser min roande min och höjer på ena ögonbrynet. ”Vad?”
”Bro, du åt lunch för en halvtimme sen.” Jag skakar på huvud, men han endast skakar bort det med en axelryckning. Det är inte förrän jag kan höra dörren i hallen öppnas som jag kommer till sinnes vad det var jag skulle göra. ”Det finns en överraskning i hallen som väntar.”
”En vad?” fnyser han och jag kan inte hålla mig från att skratta.
”Gå ut i hallen så får du se.”
Jag kan inte låta bli att följa efter honom ut i hallen, både för att se hans reaktion och ta reda på varför hon valt att komma tillbaka nu när hon lika gärna hade kunnat fortsätta hålla sig borta.
Dwayne stannar så fort hans blick faller på personen som står i dörren.
”Hej broder.” ler Beverly så att hennes vita tandrad syns.
Ett skratt bryter ut i rummet och ekar mellan väggarna. ”En överraskning, huh?” Sedan vänder han sig mot Beverly. ”Vad gör du här?”
Beverly ler sockersött och sträcker fram sin vänstra hand. ”Jag är förlovad.”
”Skippa skitsnacket, för guds skull!” väser Dwayne och tar tag i hennes handled för att inspektera ringen närmare, antagligen för att se om den är fejk. ”Är det här något slags skämt?”
”Nej, Dwayne, det är inget skämt.” förklarar Beverly lugnt och drar åt sig sin hand. ”Jag beger mig av till Bahamas imorgon för att gifta mig.”
Dwayne ser ut som om hans ska explodera närsomhelst. Jag endast stirrar på henne. ”Du är sjuk i huvudet.” skrattar Dwayne, men utan någon humor alls i rösten.
Hon lutar huvudet på sned och ser på honom med en rynka mellan ögonbrynen. Just då kliver Maddison ner för trappan och jag tappar nästan andan. Hennes hår faller i en kaskad nerför hennes axlar och
”Hej Maddison!” hälsar Beverly glatt, förvånansvärt utan någon falskhet i hennes ord.
Maddison stannar upp för att se på Beverly och jag kan inte låta bli att le åt hur hon omedvetet rynkar på näsan. ”Hej”, svarar hon osäkert och tar de sista stegen nerför trappan. ”Är det där en ring?”
Beverly nickar ivrigt och höll fram sin hand för Maddison att se. ”Ja”, tjuter hon överdrivet tjejigt och jag måste motstå att himla med ögonen. ”Jag ska gifta mig.” Trots att jag hört det för bara några minuter sen finner jag mig själv lika överraskad som då.
”Eh, grattis.” Maddison ler och jag kan inte låta bli att stirra på henne. Mitt hjärta tar ett extraskutt av att se hennes leende. Jag drar henne intill mig och virar mina armar runt hennes midja, kanske för att visa att hon är min, eller också för att jag helt enkelt inte kan låta bli. ”Den är vacker.”
”Tack!” strålar Beverly med gnistrande ögon.
”Du har fortfarande inte svarat på min fråga. Jag bryr mig inte om du är förlovad eller inte, vad fan gör du här?” Dwayne står med blicken fastnaglad på Beverly och knutna nävar, med ilska som raditerar från honom i vågor.
”Jag är här från att säga hej då till min enda familj, eftersom att du säkerligen aldrig kommer se mig igen.” Beverlys röst är belagd med bitterhet och något jag endast kan sätta fingret på som sorg. ”Bara för att du är impotent till att förändras betyder det inte att jag är det.” Med ett djupt andetag vänder hon sig mot dörren. ”Ha det så bra.”
Dwayne fnyser och försvinner ut från hallen medan jag och Maddison står och stirrar på dörren där Beverly just försvann.
Tillslut vänder sig Maddison mot mig med en förvirrad blick. ”Drömde jag just det där?”
”Det tror jag vi båda gjorde.” skrattar jag och ett leende målas upp på hennes läppar. Min blick faller på hennes läppar och all luft fastnar i min hals när hon lutar sig fram och smeker mina läppar med sina. ”Sluta retas.” andas jag och kramar hennes midja. Med ett retligt flin fångar hon mina läppar med sina i den sötaste kyssen jag någonsin tagit del i.

 

 Maddisons perspektiv:
Jag tar en klunk utav mitt vatten och ser på Justin som redan har sina ögon på mig. ”Vad?” ler jag och torkar mina handflator i knät. Resturangen Justin tagit mig till är lugn och fridfull, med ljus inredning och dämpad lysning.

”Inget.” svarar Justin, men hans busiga flin säger något annat. ”Är du klar?” Han blickar min tallrik tomma desserttallrik och jag nickar med ett leende. Justin reser sig upp, lämnar en 20 dollarssedel på bordet och sträcker sedan fram sin hand för mig att ta. Jag biter mig i läppen och tar hans hand. Den enkla beröringen får en stöt att fara genom mig och mitt hjärta att banka hårdare.
Jag och Justin går hand i hand ut genom resturangen och mot hans bil. Som en gentleman öppnar Justin bildörren till mig och jag hoppar in. Mina kinder gör nästan ont vid det här laget, på grund av leendet som aldrig tycks lämna mina läppar. Justin skyndar sig till förarsätet och rullar sedan ut från parkeringen.
”Vart ska vi?” kan jag inte låta bli att fråga, men Justin endast ser på mig med ett leende. Jag korsar armarna över bröstet i protest, ”Du vet att jag hatar överraskningar.”
Ett ljuvligt skratt ekar i mina öron och jag kan inte hålla leendet borta från mina läppar. ”Det är det som gör det hela så roligt.”
När vi några minuter senare stannar känner jag genast igen mig. Det var hit Justin för några månader sen tog mig. Skillnaden nu är att bruna löv har fallit till backen och solen kan ej skymtas på himlen.
Justin tar min hand och leder mig över bron och jag minns första gången han tog mig hit, hur mystisk jag hade tyckt att han var. Han var mystisk på ett sätt som fick en att vilja ta reda på mer och se vad som fanns under ytan. Och nu när jag är det är jag glad att tog det valet.
Med fingrarna ihopflätade klättrar vi upp kullen och jag kan nästan inte motstå från att flämta när vi kommer upp till toppen där vi har en utsikt över hela Stratford. Jag är lika fascinerad som första gången och kan inte låta bli att stirra ut över staden som är upplyst utav lampor och lämnar Stratford i ett vackert sken.
Justin slickar sig om läpparna och drar mig till sig, en gest som får fjärilarna att rusa och mitt hjärta att skena utan att jag kan styra över det. ”Jag brukade ta med mina syskon hit förut.” erkänner Justin och lutar sitt huvud mot min axel. Jag kramar hans händer som vilar vid min mage.
”Hur många syskon har du?” Jag bet mig i läppen och lät Justin ta sin tid på att svara.
”Två. Jazmyn, som är min lillasyster fyllde 16 i år och Jaxon, min lillebror, är 8.”
Det hörs i hans röst att hans saknar dem trots att han inte skulle erkänna det. Det är djupt dolt i hans ord, men jag kan höra det.
”Berätta om din mamma.” föreslår Justin mjukt, nästan som för att inte skada mig med orden. Han tar min hand i sin och smeker sakta min handrygg med sin tumme.
Jag sväljer och försöker ignorera den växande klumpen i min mage. Det känns som om allt mitt maginnehåll kommer sluta upp på marken vilken sekund som helst.
Miranda Martinez.
Jag tänker efter, låter mig själv minnas. En bild utav min mor speglas i min hjärna och jag kan genast se hennes leende framför mig. Jag kommer ihåg när jag var liten och leendet inte var lika sorgset. Jag vill nästan komma ihåg henne så, när livet inte hunnit sätta sina spår i henne. När lyckan fortfarande sken i hennes ögon.
”Hon är kärleksfull mot allt och alla, osjälvisk, sätter alltid andras behov framför sitt eget.” väljer jag tillslut att säga. ”Jag kommer ihåg att hon alltid hade ett leende på läpparna, om inte för att övertyga alla runt omkring henne, utan sig själv att hon är okej.” Jag pressar ihop läpparna. Det är inte förrän nu jag inser hur självisk jag har varit. Mitt beslut att lämna min mamma och bror bakom mig är det mest själviska jag någonsin gjort, men samtidigt som jag vill ångra det kan jag inte.
”Hon låter underbar.” Jag kan höra leendet i Justins röst, men även något annat som döljer sig i hans ord, något undertonat.
”Det är hon.” är allt jag svarar, och sedan fyller tystnaden stunden. ”Justin?” Jag vet att jag borde undvika frågan, men något drar i mig och tvingar ut orden genom mina läppar. ”Vart är din familj?”
Justin spänner sig bakom mig och jag vet att han inte förväntade sig den frågan. ”De bor i utkanten av Stratford.” svarar han kort och jag väljer att släppa det efter det.
Jag vrider mig om så att jag står med ansiktet mot Justin och lutar mig uppåt för att kupa min nacke.
”Vet du vad jag tänkte första gången jag tog med dig hit, och du nämnde hur vacker utsikten är?” Jag skakar på huvudet, ”Hur vacker du är.”
Jag är inte den som rodnar, men ändå tar mina kinder en röd färg. Justins läppar breder ut sig ett leende som får mitt hjärta att stanna för att därefter ta dubbelslag.
”Jag älskar dig.” Och sedan kysser jag honom, mjukt och försiktigt samtidigt som jag försöker förmedla varje hjärtslag och känsla som fyller mig.

 

Är hemskt ledsen över den långa väntan. Har haft fullt upp och inte funnit ron att sätta mig ner och skriva förrän nu. Är dålig på att följa mina löften, men lovar att få upp nästa kapitel med minde mellanrum. Uppskattar era kommenterer och erat tålamod jättemycket, så tack. Nästa kapitel är början på slutet, och därefter kommer ni få veta den riktiga orsaken bakom namnet Into the darkness. Det är i princip det här jag har väntat på hela tiden, så jag är jättetaggad på att skriva detta nu. Ha det bra så länge sötisar!

50 - I AM NOT

 Istället för att svara ställer jag mig upp på tå för att fånga hans läppar med mina i en mjuk kyss som sänder stötar genom hela min kropp och mitt hjärta att fladdra.

”Jag hatar när vi bråkar.” bekänner jag när kyssen är avslutad. ”Det suger.”
”Jag med, baby. Låt oss sluta bråka, okej?” Han ler och jag kramar om hans nacke.
”Deal. Vet du vad jag tycker vi ska göra nu?” Jag biter mig i läppen och han skakar på huvudet. ”Se på film.” jag lutar mig upp för att viska i hans öra, ”och mysa.”
”Låter perfekt.” Jag placerar en sista kyss på hans läppar innan vi beger oss upp mot mitt rum.
Vi gosar upp oss i min säng med en film spelandes på teven, jag med huvudet lutandes mot Justins bröst så att jag kan höra hans hjärtslag och med benen ihoptrasslade i hans. Och trots att det är så olikt oss kan jag inte låta bli att älska det.


Sängen knarrar när jag vrider på mig för att se på Justin. Täcket har glidit ner till hans höft, vilket lämnar hans överkorg blottad. Min blick vandrar över bläcket som är inristad i hans hud. Jag får en plötslig impuls av att följa hans tatueringar med mina fingrar, men jag drar tillbaka mina fingrar och griper tag om lakanen istället.
Justins arm är placerad runt min midja men hans grepp om mig är inte lika snävt som det brukar vara. Försiktigt, för att inte väcka honom, krånglar jag mig ur hans grepp för att sedan häva mig upp från sängen och upp på fötter. Så tyst som möjligt trippar jag fram på tå till badrummet där jag lämnat mina kläder innan jag drar på mig dem så snabbt jag kan. Jag slänger på mig en mörk hoodie och lämnar sedan badrummet för att fortsätta nerför trappan.
Nycklarna till Range Rovern tycks jag inte hitta någonstans och jag har en känsla av att Justin har gömt dem.
”Fan”, svär jag och drar upp nästa låda för att leta där.
”Vad letar du efter?” frågar någon bakom mig och jag snor överraskat runt. Framför mig står Dwayne med händerna i framfickorna på sina mjukisbyxor, som är det enda han bär.
”Eh, bilnycklarna.” harklar jag mig.
”Vart ska du?” begär han direkt att få veta och jag pressar ihop läpparna.
”Det är bättre om du inte vet.” skakar jag på axlarna och pressar mig förbi honom. ”Då behöver du inte ljuga för Justin ifall han skulle råka få reda på det.”
Dwayne ser på mig en lång stund. ”Du borde inte ljuga för honom.”
Jag sväljer och undviker hans blick. ”Jag ljuger inte, jag bara... undgår från att berätta vissa saker för honom.” Det är tekniskt sätt att ljuga, bara att det är sett från ett annat perspektiv. Men vad han vet skadar honom inte.
”Du vet att han kommer få reda på det på något sätt och då kommer han bli förbannad.” konstaterar Dwayne och kliver förbi mig för att därefter fortsätta mot köket. Jag följer efter med en klump i halsen. Ur en av kökslådorna fiskar han upp bilnycklarna som han sedan kastar mot mig. Med min vänstra hand fångar jag dem och återgår till hallen. Jag snörar snabbt på mig mina skor innan jag nästan störtar mot dörren.
”Var försiktig, Maddison.” hör jag Dwayne säga innan jag stänger dörren bakom mig.
Natten är varmare än den brukar vara den här tiden på året och träden är alldeles stilla. Jag drar ner luft i mina lungor och andas sedan sakta ut. Mina ben tar mig till den svarta bilen som står parkerad närmast bilvägen. Jag ser upp mot Justins fönster innan jag hoppar in i bilen och kör iväg, men det enda jag ser är månen som speglas mot glasets fönster.
Trots att jag endast varit där en gång kommer jag ihåg vägen dit som om jag är där varje dag. Man skulle kunna säga att den har fast etsat sig i min hjärna, och jag vet inte om jag ska tycka det är bra eller dåligt.
Jag sneglar på månen medan jag kör fram i mörkret. När man var liten trodde man alltid att månen följde efter en var man än åkte, kanske som någon slags skyddsängel där ljuset alltid är med dig, men sanningen är bara att månen är tillräckligt långt bort från jorden att vi ser den vart vi än står på jordklotet. En fnysning lämnar mina läppar. Sedan vandrar mina tankar vidare och jag bryr mig inte längre om månen.
När jag äntligen står parkerad vid tegelhuset är alla mina tankar borta, förutom av de som består utav personen som befinner sig i husets källare.
Jag trevar efter det silvriga dörrhandtaget då min blick dras till handskfacket. Bitandes i min läpp sträcker jag mig efter den för att dra den öppen och ljuset från månen speglas på den metallytan av den svarta pistolen som finns placerad där.
Jag kommer inte skjuta honom, men det känns säkert att ha den med mig så jag kilar fast den mellan mina jeans innan jag kliver ut från bilen. En ugglas ho-ande hörs genom natten tillsammans med flaxande vingar och jag ser mig omkring.
Huset är omringat av hundratals långa träd, vars blad är orange-bruna eller har fallit av vid det här laget. Bladen som redan har fallit ner knastrar under mina skosulor när jag tar mig fram till den svarta dörren. Jag fiskar efter nyckeln i min ficka och kan nästan inte låta bli att le när jag griper tag om den kalla metallen. Jag skjuter in nyckeln i hålet och vrider om så att dörren öppnas med ett lätt klick.
Stegen nerför trappan känns tunga, som om jag har bly i mina skor.
Tate ser upp när han hör mig komma och jag måste bita mig i tungan för att inte flämta. Hans ansikte är nästan helt täckt i torkat blod, hans högra öga är svullet och har en blåtira, hans över- och underläpp är sprucken och jag vågar inte ens tänka på hans näsa som ser trasig ut. Trots det känner jag inte medlidande för honom. Det känns faktiskt bra av att se honom så.

 
 ”Inte död än?” Jag lägger huvudet på sned och låter min triumf synas.
”Om du är här för att döda mig är allt jag kan säga lycka till.”

Jag skakar på huvudet. ”Det är jag inte.” Men jag skulle kunnat vara det.
”Vad för dig hit då?”
”Jag ställer frågorna här.”
”Vad får dig att tro det?” flinar han och asken utav ilska öppnas inom mig och sprider sig genom min kropp.
Toppen av min sko träffar honom mellan benen. ”Ouff”, stönar han smärtsamt och pressar ihop sina ben.
Jag flinar och placerar en hand på min höft. ”Det där kommer inte stoppa mig från att fortsätta.”
Han tar flera djupa andetag och blänger på mig, medan jag ser på honom. Jag kan inte vålla smärta på honom som lämnar märken efter sig, förutom blåmärken där hans kläder täcker det, annars kommer Justin säkerligen upptäcka det.
”Vet Justy-boy att du är här, eller borde jag berätta det nästa gång han bestämmer sig för att göra ett besök?”
Jag behåller mitt flin trots att han har träffat en svag punkt. ”Berätta du.” säger jag utan att tänka efter, men så fort min hjärna börjar bearbeta orden bildas en klump av oro i min mage.
Tänk om han faktiskt tänker göra det? Jag har inte tänkt på det innan, men Tate skulle också kunna avslöja min hemlighet för Justin.
Tate förblir tyst och jag har inte längre någon lust att stanna, men jag har inte fått de svaren jag vill ha. ”Jag vet att Joseph vet att jag är medlem i Red Bullets. Vad sa han när han fick reda på att jag var er fånge?”
”Jag vet inte.” Det ger honom ett slag i sitt redan förstörda ansikte. Han biter ihop tänderna men ger inte ifrån sig ett ljud som tyder på smärta. Jag stoppar mig själv från att slå honom hårdare genom att knyta nävarna.
”Sluta med lögnerna, Tate, och ge mig ett riktigt svar. Jag vet att du är nära hand med Xavier, annars skulle han aldrig låta dig röra mig. Vad sa han?” upprepar jag och krossar armarna över bröstet.
Först svarar han inte, utan stirrar bara in i väggen som en mentalsjuk idiot, men när han vänder sina ögon mot mig vet jag att han kommer berätta. ”Han beordrade oss att släppa dig. Jag har ingen aning om varför.”
Jag öppnar munnen för att svara men inget ljud kom ut.  Han beordrade oss att släppa dig. Joseph beordrade JMs, hans eget gäng, att släppa mig? Det måste vara ett skämt.
”Se till att säga adjö till fadern din, innan det är försent.” flinar Tate.
Jag stirrar på honom. Mina insidor slår flera knutar på sig själv och lämnar mig med en obehaglig känsla. Utan att säga något mer vänder jag på klacken och skyndar mig därifrån.
Inte förrän jag har kommit ut på vägen igen kan jag slappna av, åtminstonde lite. Tankarna svirvlar inom mig tillsammans med känslor jag inte kan sätta ord på.
Jag slår på radion för att ignorera mina tankar och hummar till musiken medan jag trummar med fingrarna mot ratten, allt för att slippa tänka, i alla fall för ett tag.
När bilen äntligen står parkerad på uppfarten vid samma plats som innan letar jag efter rörelser i Justins rum och andas ut när det verkar lugnt. Pistolen stoppar jag tillbaka på samma plats som innan och stiger ut ur bilen. Jag vet inte hur mycket klockan är, eller hur länge jag har varit borta, men allt som spelar någon roll nu är att jag hinner tillbaka till Justins armar innan han upptäcker att jag är borta. Stegen till dörren är skyndade och lättnad fyller mig när jag drar i handtaget och dörren öppnar sig. Jag vet inte hur jag skulle komma in om dörren hade varit låst.
Skorna tar jag av mig och lämnar dem i en slarvig hög, innan jag därpå smyger upp från trappan.
Väl utanför Justins dörr stannar jag och lyssnar efter ljud, men det är tyst. Försiktigt pressar jag upp dörren med min handflata och tar ett kliv in i rummet.
Justin ligger i ungefär samma position som innan, med handen slängd bredvid sig medan hans bröstkorg höjs och sänks i ett lugnt tempo. Jag ler och drar av mig både hoodien och mina tighta jeans, längtandes efter att få somna bredvid Justin. Det är inte förrän nu, när jag ser på en sovande Justin, som jag känner utmattningen.
Jag slänger mina kläder på en stol och behåller det svarta linnet för att sova i det, varpå jag tar stegen fram till sängen. Jag är inte särskilt uppmärksam utan slår i min tå i sängens hårda kant och utan att jag kan styra det lämnar en rad av svordomar mina läppar, och inte särskilt tyst heller.
Justin rör på sig i sängen och jag håller för andan medan hans andningsmönster växlas från sömn till normal. Det känns som om hela världen stannar när Justin slår upp sina ögon.
För en stund tittar han bara på mig, innan hans ögonbryn dras ihop i förvirring.
”Vart har du varit?” gäspar Justin och lutar sig upp på sina armbågar med blicken fäst på mig. Jag gnager på min kind och leker med kanten på min tröja.
”Öh, på toan.” svarar jag och hoppas att han inte upptäckte att jag var borta tidigare.
Justin nickar kort och jag släpper ut ett andetag jag inte ens visste att jag hållit inne då han verkar tro på lögnen. Jag får en plötslig lust att hoppa och dansa runt i rummet av glädje, men det skulle avslöja mig. Istället kryper jag upp i sängen och in i Justins välkomnande armar.
”Det var inte mening att väcka dig”, mumlar jag och placerar en hand mot Justins varma bröstkorg. ”Förlåt.”
Han ler svagt och faller tillbaka i kudden. ”Det är okej, baby. Sov nu.” Han pussar min näsa och jag kan inte låta bli att fnissa, hur fånigt jag än tycker att det är. ”God natt.”
”God natt.”
Sedan gosar jag in mig i hans varma armar och somnar till ljudet av hans lugna andetag.


Har inte särskilt mycket att säga här än att kapitlet blev 1800 ord (oj) och tre sidor, vilket är en förbättring haha. Hade tänkt lägga till ännu en scen innan jag insåg hur lång kapitlet faktiskt redan var. Kan inte heller förstå att jag redan är på kapitel 49, det känns som om det var igår som jag började skriva på ITD. Min uppdatering börjar bli bättre nu, som ni kanske märker, vilket bland annat beror på alla fina kommentarer. Jag blir jätteglad av varenda en, och det kanske inte är så mycket men i mina ögon är det de. Vill även säga tack, inte bara till er som kommenterar, utan er som stödjer mig på instagram, klickar er in här varje dag och ger mig en anledning att fortsätta. Tack! Jag älskar er, väldigt väldigt mycket. Puss fina läsare!


49 - WATCH A MOVIE

Ilskan och hämnden är bortsköljd, försvunnen. Justin särar på mina läppar med sina och när hans tunga finner min skjuter en elektrisk känsla genom min kropp och mina händer flyttas från hans bröst till hans biceps, till hans nacke där jag väljer att hålla dem.
”Du skrämde mig.” mumlar Justin och sluter sina ögon. ”Jag trodde jag hade förlorat dig.”
Jag skakar på huvudet. ”Du kan aldrig förlora mig. Aldrig.”
”Lovar du?”
Ett leende drar sig över mina läppar. ”Jag lovar.”
Igår var det han som lovade mig, idag är det jag som lovar honom. Men gud vet att löften bryts varje dag, gång på gång och inget säger att dessa löften kommer hållas.

”Nej”, morrar Justin och tar ett steg åt sidan för att blockera dörren. ”Du följer inte med.”
Det är inte en begäran, något han ber mig att göra, utan ett konstaterande. Ett konstaterande att jag stannar hemma. Ett konstaterande jag inte tänker acceptera.
Jag vet inte hur länge vi har haft den här konversationen om huruvida jag ska stanna hemma eller följa med för att tortera information ut ur Tate, men tillräckligt länge för att Dwayne har hunnit blivit otålig. Det är inget han visar, men det syns på hans kroppsspråk.
Jag kastar frustrerat med armarna, något jag har en tendens att göra när jag blir arg. ”Sluta försöka kontrollera mig och mina beslut, det var det Joseph gjorde och det var därför jag stack!”
Justin ryggar tillbaka som om jag har slagit honom och jag inser vad som nyss lämnat mina läppar. ”Fine, whatever.”
”Justin–” börjar jag, men han är redan utanför dörren med stegen styrda mot bilen. Dwayne ler svagt för att lätta på situationen och jag drar på mig min jacka med en suck. Bråka är allt vi verkar göra den senaste tiden.
Vägen till bilen känns snarare som hundra meter, än de tio de egentligen är. Bilen vi tar idag är inte Range Rovern, utan istället Justins jaguar, som omväxling. Jag hoppar in i baksätet och trär på mig bältet innan jag lutar huvudet mot fönstret med en suck.
Dwayne fyrar av ett leende ifrån framsätet, något jag knappt ens lägger uppmärksamhet på. Justin kör igång bilen med ett brummande läte och rullar ut från uppfarten och ut på vägen.
Jag har ingen aning om vart det har placerat Tate, då Justin igår hade insisterat på att skjutsa mig hem innan det tog Tate härifrån, men jag anar att det är på en avlägsen plats där det är svårt att hitta honom om du inte vet lokaliseringen.
Justin kör vidare in mot staden och jag gissar på att platsen vi ska till ligger på södra sidan av Stratford, och inte norra som vi bor på.
“Justin”, börjar jag, men biter mig i läppen när jag inte vet hur jag ska fortsätta.
Han byter grepp om ratten och slickar sig om läpparna. “Vad?”
Jag öppnar munnen för att säga något men min hjärna är blank så det enda som kommer ut är ett fånigt pip. Justin möter min blick i backspegel och genast mjuknar hans ansiktsuttryck.
“Maddison”, suckar han och jag sväljer. “Inte nu.”
Jag skiftar obekvämt på mig i bilsätet och flyttar blicken mot sidofönstret samtidigt som jag försöker ignorera den stela stämningen som byggt sig runt omkring oss.
Innan var inte bilresan bekväm, men den var inte heller reserverad som den är nu.
När bilen en stund senare stannar är jag glad att vi äntligen är framme och skyndar mig ut från bilen. Vi är mitt i ingenstans, som jag misstänkte, med en byggnad framför oss. Den är uppbyggd utav rött tegel med sprickor lite här och var med att tak som ser ut att rasa ihop när som helst. Huset har mystiskt nog inga fönster, men däremot en dörr gjord utav stål.
Nycklar dinglar i Dwaynes händer och han tar ett kliv mot dörren för att sticka in nycklarna innan han vrider om och drar upp dörren.
Inne i tegelhuset är det mörkt med damm i varje hörn och lampor som inte fungerar. Dwayne kliver in i det kusliga huset med både mig och Justin i hälarna. Huset är inte uppdelat mer än att det finns källare.
Där nere antar jag att Tate är. Fångad, precis som jag för bara några veckor sen. Tanken får en rysning att fara genom min ryggrad.
Våra skosulor ekar mot trappstegen när vi tar oss ner mot källaren. Mitt hjärta börjar banka hårdare och handsvett bildas i mina handflator. Jag drar nästan efter andan när min blick faller på Tate som sitter fångad i en stol, med både händer och fötter fastknutna. En tillbakablick blixtrar framför mina ögon, från när det var jag i den stolen. Jag blinkar för att få bort bilden innan jag återgår till nutiden och ser på Tate.
“Nämen se, är det inte de tre musketörerna?” skrockar han och ser på oss alla tre. “Fint att se dig igen Maddie.”
“Jag skulle säga detsamma, men jag gillar inte att ljuga.”
Tate fnyser och skiftar blicken mot Justin istället, “Stingslig tjej du har Bieber. Slår vad om att hon är bra i sängen.”
Justin knyter nävarna och spänner käken men innan han hinner göra mer än så hindrar Dwayne honom. Tate flinar triumfierande. Mer än så behövs det inte för att Justin ska slita sig ur Dwayne grepp och kasta sig på Tate med ett slag i hans ansikte.
Ett stön utav smärta lämnar hans strupe och slaget var tillräckligt hårt för att få honom att spotta blod. “Svag punkt?” ler Tate och ännu ett slag träffar honom, den här gången vid hans högra öga.
“Det räcker.” Dwayne kliver in och griper tag i Justins tröja för att sedan dra honom bakåt. Blod hittar sin väg nerför Tates haka och jag kan inte låta bli att grimasera trots att jag inte har något problem med blod. Ändå ger det mig en obehaglig känsla. “Håll dig samman.” mumlar Dwayne med spända käkar och släpper taget om Justin.
“Hur mår systern din, Dwayney-boy? Juste, hon är en hora, eller hur var det nu?” Dwaynes ögon mörknar, men inga mer tecken på ilska än så syns i hans kroppsspråk. Tate riktar tillbaka blicken mot Justin. “Eller var det inte Biebers lilla sex-objekt?”
Den meningen träffar oss alla tre som ett slag i magen och jag kan se både Justin och Dwayne spänna sig. Med blicken fortfarande på Tate öppnar Justin munnen, “Gå till bilen Maddison.” Jag är på väg att inflika när han ber mig igen, den här gången skarpare. “Bilen. Nu.”
Med luften i halsen styr jag stegen mot trappan, för att därpå nästan kasta mig upp för den. Väl däruppe stannar jag och ser bakåt, med en idé dunkandes innanför mitt skallben.
Gör det inte, viskar en röst i mitt huvud, men min nyfikenhet är allt för stor för att jag ska lyssna. Tyst smyger jag tillbaka nerför trappan och kikar fram bakom väggen.
Jag flämtar nästan när jag får syn på vad som sker. Dwayne har ett fast tag om Tates hår, för att hålla hans huvud stilla, medan Justin nitar in slag efter slag i hans ansikte.
Trots att blodet får kväljningar att resa i min hals kan jag inte slita blicken ifrån dem.
När hans ansikte är sönderslaget kan jag inte ta det mer, då blodet är för mycket, så jag rusar snabbt upp från trappan för att istället sätta mig i bilen och vänta.

“Maddison!” Joelle viftar med en hand framför mitt ansikte för att försöka få tillbaka min uppmärksamhet och jag spärrar förvånat upp ögonen. “Lyssnar du ens?”
“Nej, förlåt, jag var så inne i mina tankar. Vad sa du?” Jag ler och tar en klunk utav mitt vatten.
“Det spelar ingen roll. Är du okej?” Joelle ser oroligt på mig. “Du verkar så borta.”
Jag skakar bort det med en axelryckning och ser istället ner på min pasta. “Jag mår toppen.”
“Är det Justin?” gissar Joelle.
“Nej.” Ja.
Joelle öppnar munnen för att ställa en ny fråga när Justin kliver in i köket och mitt hjärta kan inte låta bli att hoppa vilt i mitt bröst bara av synen av honom. Han ger inte så mycket som en blick åt Joelle utan går raka vägen till mig. Överraskande nog placerar han armarna runt mig och lutar sin haka mot min axel.
”Vi måste prata.” mumlar han strax vid mitt öra och jag drar nervöst med mina fingrar längs mina trasiga jeans.
Joelle ler på andra sidan av bordet och jag är snabb med att resa mig upp för att dumpa resten av min pasta i diskhon innan jag tar Justins hand och leder honom ut till uteplatsen.
Det kanske inte är världens bästa plats mitt i november med tanke på kylan, men den bryr jag mig inte om särskilt mycket när jag har Justin i min närvaro.
”Justin–” ”Maddison–” börjar vi samtidigt och jag biter mig i läppen.
”Du först.” bestämmer Justin och stoppar händerna i sina framfickor.
Jag tar ett djupt andetag. ”Förlåt, jag menade inte det jag sa. Om Joseph…” Jag slickar mig om läpparna och ser försiktigt in i Justins ögon. ”Men du kan inte kontrollera mina val hela tiden. Jag hatar det.” erkänner jag och ser bort från Justins blick.
“Du vet att jag endast gör det för att skydda dig.” Han sväljer och tar ett steg fram för att ta min hand och dra mig till honom. “Jag skulle aldrig förlåta mig själv om något hände dig. Det har redan hänt en gång, jag tänker inte låta det hända igen.”
Det får mig att le. “Men du kan inte skydda mig hela tiden.”
Han drar en hand genom sitt hår och suckar. ”Jag vet.” Han pressar mig närmre honom och jag drar in hans doft i min näsa. ”Förlåt. Jag älskar dig.”
Istället för att svara ställer jag mig upp på tå för att fånga hans läppar med mina i en mjuk kyss som sänder stötar genom hela min kropp och mitt hjärta att fladdra.
”Jag hatar när vi bråkar.” bekänner jag när kyssen är avslutad. ”Det suger.”
”Jag med, baby. Låt oss sluta bråka, okej?” Han ler och jag kramar om hans nacke.
”Deal. Vet du vad jag tycker vi ska göra nu?” Jag biter mig i läppen och han skakar på huvudet. ”Se på film.” jag lutar mig upp för att viska i hans öra, ”och mysa.”
”Låter perfekt.” Jag placerar en sista kyss på hans läppar innan vi beger oss upp mot mitt rum.
Vi gosar upp oss i min säng med en film spelandes på teven, jag med huvudet lutandes mot Justins bröst så att jag kan höra hans hjärtslag och med benen ihoptrasslade i hans. Och trots att det är så olikt oss kan jag inte låta bli att älska det.


Detta kapitel är liiiiiite längre än det brukar vara, men jag lovar att det blir längre än såhär så fort jag börjar med nästa. Fick lite moraliskt stöd och hjälp och även inspo med detta kapitlet av Liv från MBS. (Klicka hääär för att komma dit) Tack darling❤️
Nästa kommer så snart som möjligt, läs och kommentera sålänge bae's! Kramisar❤️


48 - DARKNESS

 ”Jag älskar dig.” mumlar han och smeker min midja. Trots att jag står naken framför honom är hans blick i mina ögon. Hans hand vandrar uppåt, längs min sida, vidare mot min käke som han kupar. Han placerar sin tumme vid min underläpp och jag glömmer att andas. ”mer än något annat.”
Mitt hjärta gör inte bara dubbelslag, utan trippelslag och jag känner mig hel. Mer hel än jag någonsin känt mig. ”Kan du lova mig en sak?”
Justin ler och ser ner på mig, ”Vadsomhelst.”
Jag tar ett djupt andetag och smeker hans nacke. ”Ge aldrig upp på mig.”
”Jag lovar baby.” hans läppar snuddar vid mina. ”Jag lovar att aldrig ge upp på dig.”

Gatlamporna och är det enda som lyser upp den mörka staden när vi åker genom Stratford, mot sjukhuset. Jag sitter spänd i mitt säte, laddad inför det som komma skall. Det här är bara början på planen vi har för att få vår hämnd till JMs, för att slå tillbaka.
Informationen Carlos har framfört är att jag ligger medvetslös på sjukhus, då skadorna visade sig vara värre än de trott. Uppenbarligen är inte det sant, men det är planen. Carlos har sedan meddelat att deras plan är att skicka Tate hit, nu på natten för att avsluta det. Avsluta mitt liv.
Något bubblar i mig, någonstans djupt inne. En känsla jag inte kan identifiera, och ju närmre vi kommet sjukhuset, desto starkare bubblar känslan. Det är inte förrän vi parkerar vi sjukhuset som jag känner igen känslan som hämnd. Hämnd på Tate och den tortyren han tvingade mig att utstå. Jag drar med fingrarna över min hals där ett ärr är inskuret efter kniven. Jag kan inte känna det i huden, men jag vet att den finns där och bara det sänder rysningar genom min ryggrad. Inte för att jag är rädd, utan för att någon har lagt sina fingrar på mig och skapat ett märke på min kropp. Ett märke som aldrig kommer försvinna.
Jag är först ut ur bilen, redo att ta min hämnd. Hämnden är placerad på ett silverfat mitt framför mig och jag vet att de kommer smaka ljuvligt.
”Maddison”, det är inte förrän Justin säger mitt namn som jag upptäcker att jag redan är på väg mot ingången. Jag vänder mig om och möter hans bruna ögon jag alltid finner mig själv att fastna i. ”Kom hit.”
På bara några sekunder är jag framför honom, som om han har någon sorts kraft över mig. Han håller fram en pistol, men jag fnyser. ”Jag behöver ingen pistol.” Jag drar fram min kniv och flinar maliciöst. Mitt flin faller när jag ser hans ansiktsyttryck.
”För säkerhets skull.”
”Jag behöver ingen pistol.” upprepar jag.
”För mig?” försöker han. Jag biter mig i läppen och ser ner på pistolen. För honom.
När pistolen är säker i min linning ställer jag mig på tå för att kyssa hans läppar innan jag försvinner mot sjukhuset, redo att ta min hämnd.

 
 Demons – Imagine Dragons (Lyssna gärna medan ni läser)
 

Som förväntat är det Tate som dyker upp i dörren till sjukhusrummet. Skillnaden är att jag inte ligger medvetslös i sängen, utan står framför honom med ett flin på läpparna. Han stannar chockat i dörröppningen.
”Trodde du verkligen att det skulle bli så lätt, prinsessan?” hånar jag honom med hans egna ord och innan han hinner reagera tar jag mig fram till honom och trycker upp honom mot väggen med en hand runt hans hals. Han är på väg att kämpa emot men jag är snabb med att dra fram en kniv och trycka in den i hans sida. Han stönar till utav smärta.
Han kanske är starkare än mig, men jag är snabbare och smidigare och det kan jag använda till min fördel. Min hand stoppar hans lufttillförsel och det tar inte lång tid innan en röd färg drar över hans ansikte. Jag lossar lite på greppet så att han kan dra ner luft i sin strupe, men sticker in kniven på ett annat ställe och vrider om. Ett väsande andetag lämnar hans läppar och jag stoppar lufttillförseln återigen. Han griper tag om min handled för att försöka få bort min hand, men mer än så kämpar han inte emot.
Antagligen vet han att det inte spelar någon roll om han kämpar emot eller inte, men kom igen, lite motstånd hade varit kul.
Jag spänner min hand runt hans hals igen och den röda nyansen återtar hans ansikte.
”Tänker du verkligen inte kämpa emot? Pussy”, spottar jag för att provocera honom och han biter ihop. En flashback ifrån när det var tvärtom, från när jag var den svaga och när han var i kontroll blixtrar i mitt minne och jag använder mer kraft. Jag drar ut kniven och pressar in den nedanför hans revben. Kniven låter jag sitta kvar när jag istället använder handen för att trycka hårdare mot hans hals.
Döda honom inte, upprepas en röst i mitt huvud, men hämndlusten är alldeles för stark. Tate kippar efter luft och jag vet att om jag inte släpper nu kommer jag döda honom.
Dörren in till rummet slås upp med så mycket kraft att den slår i väggen med en smäll. Mitt grepp om hans hals hårdnar och jag märker hur han börjar säcka ihop under mitt grepp.
”Det räcker Maddison.” Rösten är mjuk, men det är inte Justin som jag förväntat mig, utan Dwayne. ”Kom igen, det här är inte du.”
Kanske är det här precis jag. Kanske är det här precis vem jag är, vad jag är gjord för. Men jag släpper och Tate sjunker ihop på golvet, flämtandes efter luft.
Lusten att spotta på honom är stor, något som sliter i roten av min mage men jag behåller min stolthet och håller huvudet högt när jag kliver ut från sjukhusrummet. Utanför sitter Shane, i en av stolarna som står utplacerade längs väggen för att inte dra till sig uppmärksamhet.
Vi lyckas ta oss ut genom sjukhusets bakväg med Tate utan att någon ser oss, lyckligtvis. Justin står lutat mot sjukhusväggen, väntandes på oss, och för ett ögonblick sköljer lycka och kärlek igenom mig men det försvinner på en nanosekund, som om min kropp pressar bort alla mina känslor. Jag går rakt förbi honom med stegen riktade mot bilarna som står parkerade bara några meter härifrån. Dwayne lyckas få in Tate i den ena bilen medan Shane tar plats i förarsätet.
Någon tar tag i min arm och drar mig tillbaka. Jag snubblar in i Justins famn och min hals snörar ihop sig, som om jag stryps. Jag stirrar blankt i hans ögon utan att bry mig om vilken sida av mig som visas. Även om jag står framför Justin finns ingen gnutta kärlek eller samvete i mig. Istället kokar hämnd i mitt blod. Ingen leker med Maddison Martinez. Jag är inte en bricka i någons spel.

 
”Hey”, han tar tag i mina armar och ser in i mina ögon. Oro speglas i hans bruna irisar. Men den delen utav mig som styr, den delen som har varit gömd fram tills nu bryr sig inte om Justin. ”Maddison, baby”, han skakar om mig för att få tillbaka mig till verkligheten, men det är som om jag är död inuti, avdomnad från känslor, avdomnad från någon känsla av det som är verklighet. Ilska och hämnd pulserar genom mig, det enda jag känner, och allt jag kan göra är att stirra framför mig medan mörkret slukar mig och drar in mig i dess håla.
Jag blinkar och mörkret flackar framför mina ögon. Jag ser Justin framför mig, men han är suddig och jag kan inte höra orden han säger, endast se hans läppar röra sig.
Stunden därpå är hans läppar mot mina, mjuka och desperata. Desperata att få mig tillbaka. Min första reflex är att pressa bort honom, kämpa emot, men när mina händer hittar hans bröstkorg griper jag tag om hans tröja istället och pressar mig själv närmare honom. Mörkret som har legat och lurat och hotat att svälja mig är borta och jag kan känna mitt hjärta slå i hundraåttio medan fjärilar fyller min mage. Ilskan och hämnden är bortsköljd, försvunnen. Justin särar på mina läppar med sina och när hans tunga finner min skjuter en elektrisk känsla genom min kropp och mina händer flyttas från hans bröst till hans biceps, till hans nacke där jag väljer att hålla dem.
”Du skrämde mig.” mumlar Justin och sluter sina ögon. ”Jag trodde jag hade förlorat dig.”
Jag skakar på huvudet. ”Du kan aldrig förlora mig. Aldrig.”
”Lovar du?”
Ett leende drar sig över mina läppar. ”Jag lovar.”
Igår var det han som lovade mig, idag är det jag som lovar honom. Men gud vet att löften bryts varje dag, gång på gång och inget säger att dessa löften kommer hållas.

47 - FOR ONCE

 Kom igen”, Dwayne räcker mig telefonen, ”Ring henne.” Jag tar den ur hans hand endast för att begrava den i min ficka.
”Hon hatar mig.” muttrar jag och drar en hand genom mitt hår.
”Jaså? Fixa det då istället för att sitta här och lipa.”  Jag begraver huvudet i händerna och Dwayne suckar. ”Om du inte tänker ta tag i ditt förhållande kan du åtminstonde ringa Carlos och fixa första delen av planen.” 
Jag nickar och han försvinner äntligen. Jag fiskar upp telefonen från min ficka och slår in hans nummer.
Carlos är en kille i JMs, som egentligen jobbar för oss. Vi kan inte använda oss för mycket utav av honom då de skulle bli misstänksamma, men ibland använder vi honom så att han kan ge falskt information som missleder JMs.
Signaler går fram en stund innan någon från andra linjen svarar.
”Carlos?” ler jag. ”Jag vill att du gör mig en tjänst.”

Himlen är grå och tråkig och täckt utav moln. Närsomhelst set det ut som om regndroppar ska falla ifrån molnen och kollidera med marken.
Jag sitter på husets tak, då jag hittade en stege lutad mot huskanten och bestämde mig för att klättra upp på taket utan någon som helst anledning. Kanske för att få ro och sätta mig ner och tänka, eller på grund av känslan utav frihet.
Jag har fortfarande inte bestämt mig för om det var en bra eller dålig idé.
Ingen annan är hemma förutom jag. Ingen skulle märka om jag faller ner för taket. Eller hoppar.
När jag var liten brukade jag alltid rymma upp på taket när jag hade bråkat med min mor eller Jase, så att de inte skulle hitta mig. Nu tror jag faktiskt att de visste vart jag var bara att de lät mig vara för mig själv, då de aldrig kom för att leta efter mig.
Jag höra en bil köra upp på uppfarten nedanför, och hasar mig mot kanten för att kunna se vem det är. Jag förväntar mig att se Liam och resten av gänget men ut kliver Justin.
Mitt hjärta börjar genast banka hårdare. Hans blick möter min och det känns som om hela världen stannar.
Det var i måndags som jag såg honom senast, då jag lämnade honom med ilskan kokandes i blodet. Idag är det torsdag. Ilskan är som bortblåst och nu fyller saknad mig istället. Ändå är jag inte glad att se honom.
Han bryter ögonkontakten och börjar gå emot huset, men jag kan inte höra en dörr som öppnas eller stängs. Han måste komma hitåt.
Jag drar in ett skarpt andetag. Det är försent för att sticka. Jag skulle kunna hoppa.
Tanken stryks så snart jag kom på den. Det vore bara löjligt.
Det tar inte lång tid innan något, eller snarare någon kan höras bakom mig. Någon som är Justin. Jag sitter kvar på min plats och låter honom sätta sig bredvid mig utan säga att säga något. Mitt hår blåser i den kalla höstvinden och gåshud uppstår på min hud.
”Vad gör du här?” kan jag tillslut inte stoppa mig själv från att säga. Sakta drar jag med fingrarna över takets plattor.
”Var inte fånig.” Hans röst är lugn och mjuk och inte en hint utav ilska eller ett tecken på att han vill bråka kan höras. Det är upp till mig att skrika på honom.
Jag är tyst. Det enda som kan höras är den visslande vinden och våra andetag, och jag kan höra mina hårda hjärtslag, men det hoppas jag inte Justin kan.
”Jag har saknat dig.” säger han tyst, som om han egentligen inte vill erkänna det.  
Trots att mitt hjärta skriker samma sak låter jag tystnaden växa. Det skulle vara så enkelt att låta det gå. Bara för en gång. Förlåtelse är vad du gör det till. Om jag väljer att göra det svårt och komplicerat är det, det.
Men jag väljer den andra vägen. Den mindre komplicerade. Jag finner mig själv i hans armar och en snyftning jag inte kan stoppa lämnar mina läppar. Justin kramar om mig så hårt att all min luft nästan pressas från mina lungor. Jag bryr mig inte.
Någonstans under kramens gång hittar mina läppar hans och all ilska försvinner ur min kropp. Hans fingrar trasslar in sig i mitt hår och jag virar mina armar runt hans nacke för att komma så nära honom som möjligt. Hans läppar är mjuka och söta och alldeles perfekta och jag finner mig själv att förlora mig i stunden, och i kyssen och i honom. Det spelar ingen roll att vi sitter på ett tak, inget spelar någon roll förutom jag och Justin. Justin och jag är allt som någonsin spelat någon roll.
”Maddison,” mumlar Justin mot mina läppar efter en stund och jag slår upp mina ögon. Han greppar min midja och för en stund är jag rädd att han ska pressa mig bort från honom, men han gör motsatsen och pressar mig närmre honom istället. Jag ser in i hans ögon och förstår allt han försöker säga utan att han behöver uttala det. Jag återförenar våra läppar och kan inte låta bli att älska hur hans läppar smälter ihop med mina, hur våra kroppar smälter ihop som en.
Andlöst drar han sig undan för att se in i mina ögon, ”Vi borde kanske gå ner.”
Jag biter mig i läppen. ”Kanske.” och sedan är våra läppar sammanlänkade igen.

Tillslut klättrar vi nerför taket och hittar vägen till mitt rum istället. Våra läppar måste ha saknat varandra mer än jag anat, för när vi krossar tröskeln in till mitt rum är de fortfarande sammanlänkade, som om de aldrig någonsin varit särade. De som om vi tar igen all tid vi har missat.
”Jag måste duscha”, mumlar jag efter ett tag med en suck och Justin drar sina läppar över mina.
”Jag hoppas det är en inbjudan.” Och det är det.
Justins fingrar hittar kanten på min tröja och han drar den över mitt huvud. Samma process händer med hans tröja, och det tar inte lång tid innan vi endast står i våra underkläder.
Jag tar Justins hand för att dra med honom in till badrummet och en stöt far genom mig av beröringen. Justin drar mig till sig och kraschar sina läppar mot mina i en passionerad kyss fylld med kärlek. Hans händer är överallt; i mitt hår, vid min käke, vid min midja, vid min svank, tills han hittar spännet till min behå. Gåshud sprider sig över min hud när den faller till golvet, och Justins läppar lämnar mina för att istället kyssa längs min hals och över min käke. Hans händer letar sig istället ner till min rumpa och han kilar in två fingrar i mina spetstrosor och pressar ner dem över mina ben. Gesten är mer kärleksfull än sexuell. Allt han gör är i tanke på kärlek, och inte sex, vilket får en varm känsla att spridas, inte bara i mitt bröst, utan i hela min kropp.

 

Kvar är Justins boxers, det enda som skiljer oss åt, men när våra läppar återförenas igen tar det inte lång tid till även de ligger på golvet tillsammans med mina underkläder. Justin håller mig nära mig med sina händer sammankopplade vid min svank när vi flyttar oss till duschen. Det varma vattnet strilar över våra kroppar och jag kan inte låta bli att le som ett fån åt den bubblande, lyckliga känslan som fyller mig. Jag pressar min kropp närmare Justins, om det ens är möjligt, desperat efter kontakten.
”Jag älskar dig.” mumlar han och smeker min midja. Trots att jag står naken framför honom är hans blick i mina ögon. Hans hand vandrar uppåt, längs min sida, vidare mot min käke som han kupar. Han placerar sin tumme vid min underläpp och jag glömmer att andas. ”mer än något annat.”
Mitt hjärta gör inte bara dubbelslag, utan trippelslag och jag känner mig hel. Mer hel än jag någonsin känt mig. ”Kan du lova mig en sak?”
Justin ler och ser ner på mig, ”Vadsomhelst.”
Jag tar ett djupt andetag och smeker hans nacke. ”Ge aldrig upp på mig.”
”Jag lovar baby.” hans läppar snuddar vid mina. ”Jag lovar att aldrig ge upp på dig.”


Är hemskt hemskt hemskt ledsen för den långa väntan. Jag har jättedåligt samvete för att ni har fått vänta så länge. Speciellt efter de fina kommentarerna jag fick, kärlek till er. Det har kapitlet var jättesvårt att skriva av någon anledning, där av anledningen till att det tagit så långt tid. Har lovat hur länge som helst nu att uppdateringen ska bli bättre, men den här gången tänker jag hålla det. Har såklart massor planerat den här sommaren, men de dagarna jag inte gör något tänker jag sitta framför datorn och skriva.
Lovar även att mina kapitel ska bli längre. Inte i ITD kanske, men i Carry You Home, som är nästa novell kommer kapitlena blir längre. Har väldigt svårt för att skriva långa kapitel, men det ska ändras på. Chaio så länge luvies!


46 - STEP ONE

 
Jag velar ett tag innan jag klistrar på ett leende och vänder mig om. ”Inget. Jag behöver bara, eh…” Jag hittar ingen ursäkt så jag vänder mig om och försvinner uppför trappan och in på mitt rum med en klump i halsen. Det enda jag vill nu är att lägga mig under täcket och glömma denna katastrof. Det är komiskt hur något kan börja så bra men sluta så katastrofiskt. Men sedan ångrar jag mig. Nej, jag ska inte låta det här förstöra min dag. Istället drar jag på mig mina träningskläder och beger mig ut i regnet och joggar. Jogga är alltid mitt sätt att rymma från verkligheten och kalla mig galen, men det är det jag behöver just nu. Även om jag bli dyngsur. Dyngsur är tydligen nya modet
 
Ilskan pulserar genom mig och ju mer jag slår och sparkar på boxningssäcken framför mig, desto värre blir det. Mitt hjärta bankar hårt innanför mitt bröstben och min bröstkorg höjs upp och ner i ett snabbt tempo, ändå ökar jag på slagen. Slagen blir hårdare, pulsen blir högre men ilskan är kvar. Men jag vet att ilskan endast är där på grund av att jag pressar bort smärtan.
Mina armar är ömma och svetten rinner ner längs mina tinningar. Jag fortsätter ändå.
Genom att fokusera på den fysiska smärtan glömmer jag bort den psykiska. Och det är för det bästa.
Världen runt omkring är borta. Inga problem existerar för tillfället, inga tankar snurrar i huvudet. Det enda som existerar är jag och boxningssäcken. När jag vill sluta som mest använder jag ännu mer kraft och fokuserar på smärtan i armarna. Dörren in till gymmet slås upp, men trots det fortsätter jag.
”Woah”, kan jag höra Shane bakom mig. ”någon är förbannad.”
Jag avbryter mitt sparkande och slående för att vända mig mot Shane som står med ett flin på läpparna. ”Hey” andas jag och drar med handen över pannan.
”Du borde ta en paus. Du har gjort det här i flera timmar.”
Jag skakar på huvudet och drar en vit lögn. ”Jag är inte trött.”
”Du kan inte lura mig, Maddie. Ingen kan hålla på i flera timmar utan att bli trött.”
Jag ler halvt och drar av mig boxningshandskarna. De landar med en svag duns på mattan.
”Det finns mat däruppe.” Shane nickar mot dörren, men tanken på mat får min mage att dra ihop sig och kurra på samma gång.
”Jag är inte hungrig.”
Shane höjer på ögonbrynen. ”Sluta med lögnerna. Gå och ta en dusch, sen kan du komma ner och äta.” Han föser ut mig ur rummet med en hand på min rygg och jag har inget annat val än att lyda.
Minuten därpå är jag uppe i mitt badrum med de svettiga kläderna kastade i tvättkorgen, redo att hoppa in i duschen. Jag drar glaset som delar av duschen från resten utav rummet åt sidan och kliver in under den varma strålen som genast sköljer bort allt svett och smuts som samlats på min kropp under dagen. Jag kliver ut ur den varma duschen strax därpå då jag inte vågar stå där inne längre, rädd för tankarna som skulle lyckas ta sig in i mitt huvud då.
Jag virar en handduk runt min kropp och sedan en runt mitt hår innan jag tassar till handfatet. Ett täcke utav imma har fastnat på spegeln efter den varma duschen och jag ritar ett hjärta med mitt pekfinger men suddar sedan snabbt bort det och låter det vara.
Den svala luften ifrån mitt rum träffar mig när jag kliver ut från badrummet och jag sneglar mot balkongdörren som står öppet. För ett ögonblick hoppas jag att det är Justin som har smugit sig in utan att jag märkt det, precis som den gången då han för första gången kysste mig, men sedan kommer jag på att det var jag som glömde att stänga den och besvikenhet fyller mig.
Än vågar jag inte kolla på telefonen, rädd för ännu en besvikelse. Istället trippar jag till min garderob och drar fram ett par leopardfärgade tights, med en stor svart tröja som jag snabbt drar på mig. Mitt halvblöta hår samlar jag i en slarvig bulle.
Min blick dras mot min orörda mobil som ligger på nattduksbordet. Jag kliver osäkert fram till den och tar upp den i min hand. Mitt ansikte formas i en besviken min när jag ser på skärmen.
Inga missade samtal från Justin. Inga nya sms. Jag suckar och låter kroppen falla ner i den mjuka sängen med bröstkorgen fylld utav smärtan jag har försökt pressa bort hela förmiddagen.
Jag vet inte hur eller när, men på något sätt lyckas jag somna. Det är inte förrän några timmar senare som Joelle väcker mig, mitt i min dröm om Justin. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta för att drömmen var så vacker.
Joelle ler svagt och jag sätter mig upp i sängen. Först öppnar hon munnen för att säga något, men sedan ångrar hon sig och stänger den igen. Hon reser sig upp och tassar tyst till dörren. ”Vänta här.” är allt hon säger innan hon försvinner iväg, och jag kan höra hennes steg i trappan. När hon kommer tillbaka håller hon en tallrik med munkar och en film i handen.
”Titta vad Liam köpte med sig.” Hon ler stort och sätter sig ner på sängkanten. ”Vad säger du om en komedi?” Jag ler lika stort tillbaka och gör plats åt henne bredvid mig. ”Det låter toppen.”
 

Justins perspektiv
Jag klunkar i mig resten utav innehållet av ölflaskan och placerar den sedan med resten av flaskorna på bordet framför mig. Bredvid mig ligger mobilen orörd trots att något inom mig ligger och gnager att jag ska ringa, eller åtminstonde smsa Maddison, men inget av det har jag gjort. Allt är mitt fel och ändå försöker jag inte fixa det.
”Bro”, Dwayne kliver in i rummet med ett missnöjt ansiktsuttryck. ”Du måste sluta med det där.” Han pekar mot alla flaskor, men jag ignorerar honom och tar fram en cigg. Den ligger på marken innan jag ens hunnit tända den. ”Lägg av.”
”The fuck?” Jag reser mig ilsket upp och tar tag i hans tröja.
Han tar tag i min hand och tvingar ner mig i soffan. ”Slå mig kommer inte fixa dina problem. Kom igen”, Dwayne räcker mig telefonen, ”Ring henne.” Jag tar den ur hans hand endast för att begrava den i min ficka.
”Hon hatar mig.” muttrar jag och drar en hand genom mitt hår.
”Jaså? Fixa det då istället för att sitta här och lipa.”  Jag begraver huvudet i händerna och Dwayne suckar. ”Om du inte tänker ta tag i ditt förhållande kan du åtminstonde ringa Carlos och fixa första delen av planen.”  
Jag nickar och han försvinner äntligen. Jag fiskar upp telefonen från min ficka och slår in hans nummer.
Carlos är en kille i JMs, som egentligen jobbar för oss. Vi kan inte använda oss för mycket utav av honom då de skulle bli misstänksamma, men ibland använder vi honom så att han kan ge falskt information som missleder JMs.
Signaler går fram en stund innan någon från andra linjen svarar.
”Carlos?” ler jag. ”Jag vill att du gör mig en tjänst.”


Vad tror ni deras plan är? Ge mig gärna era tankar ;)

Förlåt för att kapitlet inte kom ut igår, hade varken ork eller lust till att skriva klart det och hela dagen idag var jag inne i stockholm. Vad har ni gjort idag, på Sveriges nationaldag?


45 - DISASTER

 ”Jag vet baby.” mumlar han tillbaka och sedan kommer ögonblicket jag längtat efter. Med ögonen fastlåsta i mina tränger han sakta in i mig, och mina läppar hittar hans och mina händer hans hår medan en obeskrivlig känsla skjuter genom mig. Han kysser mina sårade handleder, och varenda blåmärke han hittar på min hud medan han stöter in i mig. 
Tiden är stilla runt omkring oss och tystnaden har lagt sig som ett täcke. Men det är perfekt.
Sakta byggs orgasmen upp inom mig, medan Justin stöter in i mig, hårt och mjukt på samma gång, hela tiden med kärlek i blicken. Min mage knyts ihop, och jag är nästan redo att hoppa över kanten på klippan, nästan där. När jag äntligen är över kanten känns det i hela kroppen, som vågor av njutning som pulserar genom hela mig. Justin, som även han är över kanten, drar sig ur mig och lägger sig bredvid mig medan han drar armarna om min nakna kropp. Jag slappnar av i hans famn och lutar huvudet mot hans bröst, lyssnades på hans hjärtslag.
"Justin”, inser jag sedan en sak. “Jag älskar dig mer.”

Jag söker med handen i sängen, förväntandes att känna Justin bredvid mig men det enda jag hittar är det kalla lakanet. Förvånat slår jag upp ögonen och ser mig om i rummet. Inget spår efter Justin. Jag lyssnar efter ljud i duschen men den är tyst.
Jag misstänker att han är därnere med dem andra, som kom hem sent igårkväll.
Justins tröja hittar jag vid sidan av sängen, vilket jag drar på mig tillsammans med ett par trosor, innan jag trippar nerför trappan med humöret uppe på topp. Minnet av igår spelas upp i mitt huvud om och om igen, som en glad film, och ett leende är inristat i mitt ansikte.
”Jag älskar dig Maddison.”
Mitt leende växer, om det ens är möjligt, och fjärilarna dansar i min mage. Det skulle inte förvåna mig om mina mungipor är uppe vid mina öron.
I köket hittar jag inte bara Justin, och resten utav Tigers, utan även alla i Bullets. Trots att det borde oroa mig förstör det inte mitt underbara humör. Snarare tvärtom, jag blir glad av att se dem.
”God morgon.” kvittrar jag glatt och trippar fram till Justin, vars leende matchar mitt.
Joelle ler lyckligt, Dwayne flinar vilket även Shane gör, medan resten ser obesvärade ut. Ingen av dem bryr jag mig särskilt mycket om. Allt jag bryr mig om är Justin.
”God morgon baby.” mumlar Justin i mitt öra och virar armarna om min midja. En värme sprider sig genom hela mig.
”Uhm”, harklar sig Liam och får allas ögon på sig. ”Vi måste planera nästa steg mot JMs. Det här är inte bara en lek längre, utan nu är det krig på riktigt.”
I vanliga fall skulle Justin haft något att säga, men han står tyst, troligen utan att ens lyssna på vad de säger.
”Bieber”, hostar någon. Någon jag en sekund senare listar ut är Lane. Justin höjer sin blick till honom och Lane höjer frågandes på ena ögonbrynet.
”Borde inte Maddison få bestämma?”
Blickarna vänds istället på mig. Jag skakar lätt på axlarna. ”Jag tycker vi borde ligga lågt i ett tag och se vad de hittar på. Vi planerar, väntar och väntar lite till. Och sedan när de minst anar det gör vi vårt drag.”
Ett leende drar sig över Dwaynes läppar. ”Låter bra. Och hur vill du ha hämnden?”
Jag ler slugt. ”Åh, hämnden? Det kommer behövas mycket planering till den.”

”Justin, sluta!” tjuter jag och han lyssnar för en gångs skull och slutar kittla mig.
Ett leende sprider sig över hans läppar, ”bara om du ger mig en kyss.”
Med ett leende på läpparna pressar jag mina mot Justins och han besvarar kärleksfullt kyssen.
”Jag älskar dig.” mumlar han mot mina läppar och jag ler så stort att det förstör kyssen.
Justin sträcker sig mot nattduksbordet efter sin telefon och suckar när ser på tiden.
”Jag måste gå.” mumlar han och jag biter mig i läppen, vetandes vart. Redan igår avslöjade han att han och Dwayne skulle ut på uppdrag idag.
”Ta mig med dig.” föreslår jag och drar en hand genom hans mjuka hår.
”Nej”, mumlar han och undviker min blick.
”Varför?” fnyser jag. ”För att jag inte kan skydda mig själv?” Utmanandes höjer jag på ena ögonbrynet.
Han böjer sig ner för att kyssa min axel. ”Du vet att det inte är varför.”
”Varför kan jag inte följa med då?” envisas jag.
Till det har han inget svar.  En suck lämnar hans läppar och han smeker bort det hår som hamnat i mitt ansikte.
”Jag kommer tillbaka innan du vet ordet av.” Han böjer sig ner för att fånga mina läppar, men just som hans läppar snuddar vid mina trycker jag honom ifrån mig och han faller ner bredvid mig i sängen. Jag hasar mig till sängkanten och reser mig upp på fötter. Hans tröja drar jag av mig för att ersätta den med min som nu har torkat.
Justin, som verkar ha insett vad som händer, sträcker sig efter mig. ”Baby–” börjar han raspigt, vilket sänder en rysning genom mig, men jag klipper av honom.
”Slösa inte dina andetag.” säger jag kallt och drar på mig mina jeans. Han slickar sig om läpparna och reser sig upp för att stoppa mig från att fortsätta.  ”Släpp mig.” väser jag, men han ignorerar mig och drar mig till sig istället.
”Jag tänker inte släppa dig förrän du har slutat vara arg på mig.” Han placerar sin hand vid min kind och drar sakta med sin tumme under mitt öga. ”Jag hatar när du är arg på mig.”
I vanliga fall skulle jag troligtvis ha smält i hans armar men jag är alldeles för envis för det.  
”Jag trodde du behövde gå.” Jag krånglar mig ur hans grepp och skyndar mig till dörren så att han inte hinner stoppa mig igen.
Stegen ner för trappan känns extra tunga och jobbiga. Shane är den enda kvar ifrån bullets, och är precis på väg att dra när jag kommer nerför trappan.
”Ska du gå? Jag följer med.”
Shane höjer på ena ögonbrynet men jag endast skakar bort det. ”Visst, Martinez.”
”Maddison”, Jag vänder upp huvudet och får syn på Justin, halvvägs nerför trappan. Han stannar när våra blickar möts. Jag är snabb med att vända mig om och kliva ut genom dörren för att sedan fortsätta mot bilen. Det sista jag ser är hans sårade blick.
”Han försöker bara skydda dig.” Shane verkar kunna läsa mina tankar, eller också är han tillräckligt smart för att lista ut det själv. Han svänger ut på vägen och låter blicken vila på mig i någon sekund innan han vänder tillbaka blicken mot vägen.
”Jag behöver inte skyddas, jag är inte tre.” Han öppnar munnen för att säga något mer men hinner inte längre än så. ”Försvara honom inte.”
Den resterande biten av bilresan är tyst, och precis som bilen rullar upp på uppfarten träffar de första regndropparna framfönstret. När vi har stängt dörren om oss har hela himlen redan öppnat sig och regndropparna smattrar mot marken.
I vardagsrummet sitter hela gänget framför teven och kollar på en fotbollsmatch på den stora teveskärmen, och trots att det känns som om mitt hjärta blöder breder sig ett leende ut på läpparna.
”Hej!” hälsar Joelle glatt. ”Vad gör du här?”
Jag himlar med ögonen och ler för att dölja det som egentligen pågår i mitt huvud. ”Kan jag inte komma hem till mitt eget hus?” skämtar jag och höjer på ena ögonbrynet.
”Jo, självklart Maddie.” ler Liam och drar ner mig i soffan innan han återgår till fotbollsmatchen.
”Jag tänker inte sitta här och se på fotbollsmatchen om ni trodde det.” Jag reser mig upp igen och lämnar dem med orden osagda i luften. Fotsteg hörs bakom mig och jag behöver inte ens vända mig om för att veta att det är Joelle.
”Vad har han gjort?”

 
Jag velar ett tag innan jag klistrar på ett leende och vänder mig om. ”Inget. Jag behöver bara, eh…” Jag hittar ingen ursäkt så jag vänder mig om och försvinner uppför trappan och in på mitt rum med en klump i halsen. Det enda jag vill nu är att lägga mig under täcket och glömma denna katastrof. Det är komiskt hur något kan börja så bra men sluta så katastrofiskt. Men sedan ångrar jag mig. Nej, jag ska inte låta det här förstöra min dag. Istället drar jag på mig mina träningskläder och beger mig ut i regnet och joggar. Jogga är alltid mitt sätt att rymma från verkligheten och kalla mig galen, men det är det jag behöver just nu. Även om jag bli dyngsur. Dyngsur är tydligen nya modet.

Jag vet inte ens vart jag ska börja. Är hemskthemskthemskt ledsen över att kapitlet har tagit så lång tid, nästa ska verkligen inte ta sådan tid. Är förvånad att ni ens tittar in här varje dag, för det förtjänar inte jag. Det här kapitlet var jättesvårt att skriva av någon anledning och är fortfarande inte helt nöjd över det, men ni förtjänar ett kapitel, så här är det. Har snart sommarlov och kommer säkert få massor av tid att skriva då, så uppdateringen kommer bli bättre. Har i princip redan sommarlov då betygen sätts imorgon, vilket betyder att jag inte kommer ha några läxor överhuvud taget.
Hädanefter kommer det gå utför, kan jag erkänna, och det jag har planerat kommer äntligen ta plats. Är jättetaggad över att skriva den här delen, det är den jag har längtat efter under hela tiden jag har skrivit ITD. Nästa kapitel är redan påbörjat, ska försöka skriva klart det idag. Puss på er finisar❤


44 - A MOMENT THIS PERFECT

 

“Du måste sluta med det där. Kom igen”, han nickar mot en stig in i skogen och försvinner sedan iväg. Jag rynkar på ögonbrynen men följer ändå efter.
Fem minuter senare är jag på väg att fråga vart vi är på väg trots att jag vet att det är meningslöst, men precis då kommer vi fram till en glänta, där solen silar in genom träden. Mitt på ängen är en filt utbredd medan en picknickkorg är placerad på den. Höstlöven rasslar i vinden och trots att det är höst är det varmt.
Jag gapar ännu en gång, helt tagen på sängen. “Du är galen.” skakar jag på huvudet och han ler, ett leende som får fjärilarna att fladdra i min mage. Glöm det, ett helt zoo har tagit plats i min mage.
Med en hand mot min kind viskar han, “I dig, ja.” och därefter är hans läppar mot mina, så mjuka och underbara. Det sänder stötar genom hela min kropp och får mig att glömma bort världen runt omkring oss. De enda som existerar just nu är vi. Inget annat spelar någon roll.
“Är det här en dejt?” Min blick far frågandes mot Justin som skruvar en lock av mitt hår runt sitt finger. Jag ler åt gesten.
“Om du vill.” svarar han enkelt.
Jag lutar huvudet på sned för att det ska se ut som om jag tänker, innan jag säger, “Det är en dejt.”
Jag har ingen aning om hur länge vi har legat här, mitt på ängen, men jag älskar varenda minut utav det.
“Vill du ha jordgubbar?” mumlar Justin strax ovanför mitt öra och jag nickar sakta. För en stund sen åt vi baguetter, som Joelle varit så snäll och förberett åt oss. Justin har även avslöjat att det var Dwayne som placerade ut picknickfilten. Justin håller en jordgubbe precis framför min mun och jag slickar mig om läpparna innan jag tar en tugga.
“Jag visste inte att du kunde vara romantisk.” ler jag och tar en till tugga utav jordgubben Justin matar mig. Han ler kärleksfullt och äter upp den resterande delen av jordgubben.
“Inte jag heller.” erkänner han och jag lutar huvudet bakåt för att släppa ut ett högt skratt. Vinden smeker mina bara armar men trots det fryser jag inte. “Jag älskar ditt skratt.”
En fnysning smiter från mina läppar. “Det är förskräckligt.”
­“Jag tycker det är gulligt.” Jag himlar med ögonen och tar en till jordgubbe ur förpackningen.
 
It's hideous.

Djuren i min mage har inte lämnat på hela dagen, så det känns som om det är kaos där just nu. Justin ser in i mina ögon en lång stund och öppnar munnen för att säga något, men stänger den sedan. En rynka bildas mellan mina ögonbryn, men han tittar avvaktandes bort.
“Justin...” mumlar jag och flätar ihop våra händer. Han vänder tillbaka blicken samtidigt som ett leende sakta tar plats på hans läppar.
“Fryser du?” viskar han mjukt, medan fåglarna kvittrar runt om oss. Hade det inte varit för dem orangea löven och den svala luften hade man kunnat tro att det är vår. Jag skakar på huvudet och leker med hans fingrar. Tystnaden som sedan fyller ut stunden är fridfull och mysig.
“Var du rädd?” frågar Justin efter en stund och spräcker den behagliga tystnaden.
Jag glimtar undrandes upp på Justin, utan att veta vad han menar. “När då?”
Han slickar sig om läpparna, “När du lämnade ditt gamla liv bakom dig och kom hit.”
Först är jag på väg att skaka på huvudet, för rädd var jag inte, men jag ångrar mig och tänker efter istället. Jag var inte rädd att lämna det bakom mig. Det var skrämmande, visst, men det var även spännande. Spännande att komma till en ny stad, spännande att träffa nya människor, spännande att göra något nytt. Men de spännande överträffade inte smärtan att lämna mor och Jase, som jag fortfarande saknar om jag tänker på dem. Ärret av att lämna dem kommer alltid finnas, men jag vet att det är bättre med endast det ärret, istället för de jag skulle ha haft om jag stannade kvar.
“Nej.” svarar jag tillslut. “Jag var inte rädd. Det var skrämmande men på samma gång var det spännande.”
Justin nickar, och sedan pryds hans läppar av ett leende. “Jag är glad att du kom hit, eftersom att det ledde till att jag träffade dig.” Hur cheesy det än låter kan jag inte stoppa leendet. Justin ser på mig en stund innan han placerar en hand på min kind och sakta smeker den med sin tumme. “Jag älskar dig Maddison.”
Min andning stannar upp tillsammans med resten av världen och jag spärrar upp ögonen i misstro. Hörde jag fel? Det är inte förrän världen börjar fungera igen som jag inser att han faktiskt sa det och att det inte var något jag hörde. Leendet som tar plats på mina läppar är större än någonsin förr medan lyckan är oslagbar.
Mina läppar hittar snabbt Justins, för en kyss säger mer än tusen ord. Kyssen är intensiv och fylld med lust och kärlek och alla möjliga känslor medan det känns som om det flyger gnistor om oss. Justin placerar sig ovanför mig, med händerna på vardera sida av mitt huvud medan han fortsätter kyssa mig med samma kraft och intensitet.
Just som han börjar placera en rad kyssar längs min hals känner jag första regndroppen. Justin måste också ha känt det eftersom att han slutar och ser upp på himlen där istället gråa moln nu täcker den vanligtvis klarblåa himlen. Det tar inte lång stund innan flera droppar kolliderar med min hud.
Justin reser sig upp med en suck och sträcker ut ena handen för att hjälpa mig upp på fötter. Tacksamt tar jag den och häver mig upp fötter. Justin börjar leda mig därifrån, ut mot skogen. Jag rynkar pannan. “Måste vi inte samla ihop sakerna och ta de med oss?”
”Nej”, svarar Justin och ser på mig med ett flin. Sakta går det upp för mig vad han menar. Jag kan inte låta bli att flina tillbaka.
 

Justin och jag är så gott som dyblöta när vi kommer tillbaka till huset, ända in till underkläderna. Kläderna sitter som slickade mot min kropp och jag vill få av dem så snabbt som möjligt. Motorcyklarna står parkerade i garaget, på samma ställe som förut.
Jag huttrar till och drar av mig jackan innan jag böjer mig ner för att snöra av mig skorna. Strumporna åker av sekunden därefter.
”Kom igen”, Justin tar min hand i sin och leder mig uppför trappan, vilket lämnar ett spår utav vatten efter oss. Huset är tyst och tomt, vilket får mig att undra vart de andra är.
”Vart är det andra?” kan jag inte hindra mig själv från att fråga.
Justin knuffar upp dörren till sitt rum och drar med mig in. ”At Bullets.” är allt han svarar innan hans läppar är mot mina och mina händer i hans hår. Plötsligt känner jag ett desperat behov av att vara hud mot hud, utan några kläder överhuvudtaget i vägen. Mina händer hittar hans bröstkorg medan han särar på mina läppar med hjälp av sina och sedan hittar våra tungor varandra. Varenda nervtråd i min kropp sänder ut stötar och huden där Justin rör vid brinner. Han särar på våra läppar i två sekunder för att dra av sig sin svarta tröja innan han återförenar dem.
Trots att han nyss haft på sig en dyblöt tröja är han varm, eller snarar kokhet. För en stund tror jag att han har feber, men jag skjuter genast bort den tanken.
Mina händer vandrar långsamt över hans bröstkorg samtidigt som han kysser min hals och sakta fumlar med kanten på min tröja. I en sekund stannar han upp och tittar mig djupt i ögonen för att få en bekräftelse att det är okej för honom att ta av mig tröjan.
”Det är okej.” andas jag mot hans läppar och lyfter armarna över huvudet. Förföriskt sakta drar han bort det blöta plagget från min överkropp. Tillsammans med hans tröja hamnar den i en blöt hög på golvet. Hans läppar hittar min hals, min käke, mina axlar och sedan till mina läppar igen, medan hans händer finner min jeansknapp. Det tar bara några sekunder innan byxorna ligger i en hög runt mina fötter och jag kliver ur dem.
Justin kupar min nacke och sammanlänkar våra läppar och jag finner mig själv i att kyssa honom tillbaka i en röra av passion, lust och kärlek. Hjärtat bankar så hårt innanför min bröstkorg att jag tror att det ska hoppa ut. Justins fingrar letar sig till min behå och jag märker att han tvekar, men jag endast fortsätter kyssa honom i ett tyst sätt att säga att det är okej. Det är faktiskt mer än okej. När den är uppknäppt drar han löst med sina fingrar över mina armar och min behå faller till golvet. Sedan styr han mig sakta mot sängen, fortfarande med läpparna mot mina. Min rygg träffar den mjuka madrassen och Justin klättrar över mig. Luften runt omkring oss är intensiv och fylld utav laddad kärlek och begär. Ingen skulle kunna ta den här stunden ifrån oss.
Mina händer tar sig till Justins byxor, som fortfarande sitter på och är i vägen, och jag knäpper upp dem, desperat efter att få bort dem. Desperat att få bort varenda tråd emellan oss. Då byxorna når ner till hans knän sparkar han av sig dem och de ansluter sig till högen på golvet. Det enda som är i vägen nu är hans kalsonger och mina trosor.
Inga ord sägs, men det behövs inte då våra ögon och kroppar talar för sig själva. Vid det här laget dunkar min nederdel i behov. I behov efter honom.  
Hans läppar rör sig mjukt över min hud, från min hals till mina axlar, mellan mina bröst, över min mage och upp igen. Lätta stön lämnar mina läppar utan att jag kan stoppa det.
Justin ler, ett leende som är fyllt utav kärlek.
Spetstrosorna blir endast ett minne blott efter att de åkt av min kropp och jag skruvar nästan på mig när Justin placerar två fingrar vid min öppning.
”Justin…” viskar jag och sluter ögonen.
”Jag vet baby.” mumlar han tillbaka och sedan kommer ögonblicket jag längtat efter. Med ögonen fastlåsta i mina tränger han sakta in i mig, och mina läppar hittar hans och mina händer hans hår medan en obeskrivlig känsla skjuter genom mig. Han kysser mina sårade handleder, och varenda blåmärke han hittar på min hud medan han stöter in i mig.  
Tiden är stilla runt omkring oss och tystnaden har lagt sig som ett täcke. Men det är perfekt.
Sakta byggs orgasmen upp inom mig, medan Justin stöter in i mig, hårt och mjukt på samma gång, hela tiden med kärlek i blicken. Min mage knyts ihop, och jag är nästan redo att hoppa över kanten på klippan, nästan där. När jag äntligen är över kanten känns det i hela kroppen, som vågor av njutning som pulserar genom hela mig. Justin, som även han är över kanten, drar sig ur mig och lägger sig bredvid mig medan han drar armarna om min nakna kropp. Jag slappnar av i hans famn och lutar huvudet mot hans bröst, lyssnades på hans hjärtslag.
"Justin”, inser jag sedan en sak. “Jag älskar dig mer.”


Tusen tack till Marielle som har varit så snäll och hjälpt mig med detta kapitel. Alla som inte redan gör det måste gå in på hennes blogg och läsa, för hon är verkligen The Queen. Jag tror dock inte ni har missat hennes blogg. firststeptwoforever, där hon skriver The Night, en novell som är helt perfekt och skriven av drottningen själv, som sagt. Har ni nu missat den, klicka HÄR och gå in och läs, läs och läs. Och glöm inte kommentera, för hon förtjänar alla kommentarer i hela världen. Återigen, tack finaste, sötaste, underbaraste Marielle för hjälpen. Det här skulle blivit en katastrof utan dig♥


43 - SURPRISING

 Justin är snabb med att dra ner mig därifrån, upp för trappan. Jag lägger inte märke till mycket när Justin leder mig mot bilen, det är som att jag är bortdomnad och avskuren från världen runt omkring.
”Jag kommer strax, okej? Vänta här.” meddelar Justin mig när jag är säker i bilen.
Jag skakar på huvudet och sträcker mig efter honom. ”Nej, gå inte.” mumlar jag.
”Jag måste hämta Dwayne, det tar två minuter. Jag lovar, baby.” Fjärilar exploderar i min mage och jag har inget annat val än att ge med mig.
Från den stunden att han går och att han kommer tillbaka minns jag inte särskilt mycket, mer än att jag saknar honom mer än någonsin. Och i just den stunden är jag svagare än någonsin.
När Justin kommer tillbaka känner jag mig hel igen, som om det alltid varit han och ingen annan.
I hans armar hör jag hemma, oavsett vad som händer.

Det här är "del ett" utav kapitlet, så det fortsätter i nästa. Enjoy ;)

 

Sängen knarrar när jag vrider och vänder på mig, helt utan att lyckas hitta en skön ställning att sova i. Min mun är inte längre torr som sand, men min mage är fortfarande lika tom. Aptiten är helt borta. Allt jag vill är att somna in i en djup sömn och sedan inte vakna upp förrän jag är helt utvilad och fulladdad. Tyvärr verkar inte min hjärna tycka som jag.
Suckandes reser jag mig upp från Justins säng och trippar till balkongen. Glasdörren knuffar jag lätt upp med ena handen innan jag fortsätter ut i den kalla natten. På himlen lyser miljontals av stjärnor och jag tittar fascinerat upp på dem. Jag har ända sedan jag varit liten fascinerats av stjärnorna och hur vi kan se de på så långt håll. Det är ändå ganska otroligt, hur de kan lysa så starkt att vi kan se dem på så långt håll.
Men mina tankar stannar inte länge hos stjärnorna i fjärran, utan vandrar vidare till Justin.
Justin.
Han hade insisterat att få lägga sig bredvid mig och trots hur mycket det stretade emot att säga nej gjorde jag det ändå. Ett beslut jag har kommit att ångra, men jag det är jag alldeles för envis för att erkänna.
Jag trodde att jag ville vara ensam, trodde att jag kunde somna utan honom, trodde att det var för det bästa. Men nu vet jag att jag hade fel. Ensamheten är inte det jag kräver, utan Justin.
Jag kan inte stoppa sucken innan det är försent och den redan är ute i luften. Mina tår har börjat bli kalla, medan mina armar är knottriga. Trots det går jag inte tillbaka in i värmen. Blicken far över himlavalvet, till månen som nästan är hel, och sedan över stjärnorna igen. Sedan till armarna som viras om min midja, något som får ett leende att spridas över mina läppar och en massa fjärilar att explodera i min mage.
“Varför står du här?” mumlar Justin i mitt hår och jag sluter ögonen för att bara njuta av ögonblicket.
“Jag kunde inte sova.” svarar jag enkelt och flätar in mina fingrar i Justins.
Vinden visslar i träden och får höstlöven att rassla medan månljuset silar över dem.
“Du är kall.” konstaterar Justin och drar lätt med sina fingrar över mina armar. “Kom så går vi in.” Jag låter honom dra med mig in, trots att jag gärna hade stått där ett tag till. Men jag hade ändå inte vunnit en till argumentation.
Sängen är mjukare och skönare när jag har Justin med mig, men jag kan fortfarande inte sova. Jag kanske inte kunde somna innan på grund av ensamheten, men jag kan inte somna i Justins armar heller. Det känns som om tiden vi har är begränsad och dyrbar, som om den snart rinner ut i sanden. Det är en läskig känsla, men jag kan inte jaga bort den.
“Kom igen baby, sov. Jag kommer vara här när du vaknar.” Justin måste ha märkt att jag endast stirrar ut i mörkret. Innan jag blundar far min blick mot den digitala klockan på nattduksbordet som visar 01:47. En suck rymmer från mina läppar och tankarna virvlar i min hjärna, men trots det lyckas jag tillslut falla i sömn i Justins trygga armar.

 

Justins änglalika ansikte är det första jag ser när jag vaknar, och jag ler medan lyckorus sprider sig genom hela min kropp.
“God morgon.” mumlar han hest och smeker bort mitt hår. Ett leende sprider sig över mina läppar och jag sträcker på mig för att fånga hans i en kyss. Den varar inte länge men ändå lyckas den får min värld att snurra. “Kom igen, du behöver få i dig mat.”
Han har rätt, det behöver jag. Men det är inte därför jag följer efter honom ner till köket, utan det har att göra med en helt annan anledning.
Olyckligtvis gör han sig redo att försvinna så fort jag har satt mig ner, redo att äta.
“Vad ska du göra?” putar jag med läppen, i hopp att få honom att stanna, eller i alla fall få honom att berätta.
“Du får se, bara ät din frukost.” Justin lämnar en puss i min panna innan han försvinner iväg och lämnar mig ensam med Joelle, vilket faktiskt är perfekt då jag vet att hon vet vad han sysslar med. Jag tar en tugga av min pannkaka och Joelle höjer misstänksamt på ett utav hennes välplockade ögonbryn.
“Jag vet att du vet.” börjar jag och lutar huvudet på sned. “Berätta.”
Ett finurligt leende tar plats på hennes läppar men hon skakar på huvudet. “Det kan jag inte.”
“Varför inte?” manar jag och ger henne en bedjande blick. Jag hatar överraskningar och jag är mer än hundra procent säker på att det här är en överraskning.
“Du vet ett löfte? Då man måste hålla vad man lovar?”
Jag suckar ljudligt, medvetandes om vart hon vill komma. I protest tänker jag slänga min mat, men jag är fortfarande hungrig och behöver äta, så det fortsätter jag göra i tystnad, vilket är ett annat sätt att protestera. Joelle flinar bara.


Efter att jag dragit på mig kläder och fixat i ordning mig så att jag åtminstonde ser någorlunda ut väntar jag i något som känns i en evighet innan Justin dyker upp med ett hemlighetsfullt leende på läpparna. I handen håller han i något som ser ut som en bilnyckel och jag undrar genast vart vi ska. Min mage drar ihop sig i både förväntan och fasan.
Justin, som har på sig ett par svarta jeans tillsammans med en enkel svart tröja med ett par röda supras, ser lika perfekt ut som vanligt. “Redo?” frågar han och tar min hand i sin för att leda mig ut.
“Nej, men jag skulle vara det och du berättar vart vi ska.”
Han skrattar, något som låter som musik i mina öron, men ger inte med sig. “Försök inte.”
Mina axlar sjunker i nederlag medan han fortsätter över uppfarten. Jag förväntar mig att han ska dra med mig till sin bil, men han fortsätter till garaget och jag spärrar nyfiket upp mina ögon. När han öppnat garageporten och jag får syn på vad som står därinne kan jag inte göra annat än gapa. I mitten utav garaget står två motorcyklar, redo att köras.
Justin flinar nöjt bredvid mig och leker med nycklarna i handen. “Vet du hur man kör?” han höjer menande på ena ögonbrynet och jag gapar, om möjligt, ännu större. “Släpp inte in flugorna.” skrattar han och kliver fram för att ställa sig bredvid den ena. Den är nästan helsvart, med röda detaljer och matchar perfekt med hans outfit.
“Jag får köra?” undrar jag, fortfarande chockad. Han nickar. “Skojar du med mig?” tjuter jag och kastar mig i hans armar. Skrattandes håller han om mig medan jag står helt förhäxad.
“Allt för dig baby.” mumlar han och placerar sina läppar över mina.

 

Jag kan inte höra mycket över motorcykelns spinnande och ett leende leker över mina läppar. Jag har ingen aning om vart vi är på väg, men känslan över att få köra är oslagbar så jag har slutat bry mig. Jag gasar på så att jag kan köra jämsides med Justin och jag kan se framför mig hur han flinar. Han gasar på ännu mer, vilket vållar till att jag gör det och snart är vi mitt uppe i en tävling om vem som kan köra snabbast. Tillslut måste jag ge upp eftersom att jag inte har någon aning om vart vi är. Vi kör i ytterligare några minuter innan jag ser att Justin börjar sakta ner, så jag följer hans rörelser. Vi är mitt ute i ingenstans, med massor av skog runtomkring oss, vilket genast sår misstankar hos mig. Vad fan ska vi göra här?
Justin parkerar sin motorcykel vid sidan av vägen och kliver av strax därefter. Jag är inte sen med att göra samma sak. Han drar av sig hjälmen med ett flin innan han placerar den på motorcykeln. Jag gör samma sak och kan inte låta bli att kasta med håret när hjälmen äntligen är av.
“Vad ska vi göra nu?” frågar jag och biter mig i läppen, hoppandes om att han ska berätta.
“Du måste sluta med det där. Kom igen”, han nickar mot en stig in i skogen och försvinner sedan iväg. Jag rynkar på ögonbrynen men följer ändå efter.
Fem minuter senare är jag på väg att fråga vart vi är på väg trots att jag vet att det är meningslöst, men precis då kommer vi fram till en glänta, där solen silar in genom träden. Mitt på ängen är en filt utbredd medan en picknickkorg är placerad på den. Höstlöven rasslar i vinden och trots att det är höst är det varmt.
Jag gapar ännu en gång, helt tagen på sängen. “Du är galen.” skakar jag på huvudet och han ler, ett leende som får fjärilarna att fladdra i min mage. Glöm det, ett helt zoo har tagit plats i min mage.
Med en hand mot min kind viskar han, “I dig, ja.” och därefter är hans läppar mot mina, så mjuka och underbara. Det sänder stötar genom hela min kropp och får mig att glömma bort världen runt omkring oss. De enda som existerar just nu är vi. Inget annat spelar någon roll. 


42 - THE SAVING PLAN

 
“Rör mig inte”, väser jag med spända käkar.
Detta tycks inte röra honom då han endast placerar två fingrar vid mitt haka för att vinkla bak mitt huvud så att min hals gör sig synlig inför hans giriga ögon. “Jag kan röra dig så mycket jag vill, nu när du är i mina händer. Jag kan göra såhär,” han pressar sina läppar mot min hals och jag biter mig i tungan för att inte säga något som skulle göra det här ännu roligare för honom.
Detta räcker för att skicka Justin över kanten. “Rör henne inte, din idiot.” morrar han ilsket genom telefonen. Desperationen är tydlig i hans röst, tillsammans med frustrationen och ilskan.
“åh Bieber, jag rör henne så mycket jag vill. Du är inte här för att stoppa mig.” flinar han. Maddox står endast med armarna i kors och ett flin på läpparna. “Det roliga är över. Du hade din chans Martinez.” Sawyer reser sig upp. “Ses i helvetet Bieber.” sedan är samtalet slut och de båda återgår till att tortera mig.

Tystnaden som fyller rummet är outbärlig. Ju fler sekunder som tickar förbi desto svårare blir det att andas, då luften bara blir tjockare. Telefonsamtalet som tog rum för endast några minuter sen lämnar mig med en desperat känsla att hitta Maddison. Innan det är försent.
Kanske är det här vår enda chans, fungerar det inte skulle vi kunna räkna det så gott som kört. Och den tanken får mitt hjärta att banka hundra gånger hårdare och luften i mina lungor att ta slut. Det finns inte ens i min vildaste fantasi.
När Noah tittar upp från datorn gör mitt hjärta ett skutt utav hopp.
“1034 Harver Street.”
Mina fötter rör sig snabbt under mig när jag styr stegen mot dörren. På vägen hinner jag få med mig ett par bilnycklar, och utan att ens bry mig om vems det är fortsätter jag, redo att köra i full fart mot adressen för att hitta Maddison.
“Justin stopp. Tänk med det som sitter på dina axlar i stället för ditt arsle. Du kan inte bara åka dit, vi måste ha en plan.” trots paniken som växer i rummet, eller i alla fall inom mig, är Dwaynes röst lugn.
“Vi har inte tid för en fucking plan!” utbrister jag och slår ut med armarna, trots att jag vet att han har rätt. Jag kommer troligen inte komma längre än till byggnaden.
Med en suck och nedsjunkna axlar återgår jag till de andra, runt köksön. Min mage har dragit ihop sig till en stor klump och trots att jag inte ätit på något som troligen är flera dagar känner jag mig inte ett dugg hungrig. Allt jag behöver är att ha tillbaka Maddison i mina armar.
“Vi måste ha vapen.” börjar Lane. ”och endast två kan åka. Justin tar med sig Dwayne.” Alla står stilla utan att röra en fena.
“Gå och hämta fucking pistolerna då!” fräser jag otåligt då allt mitt tålamod för länge sedan runnit ut, och Shane och Liam är genast på väg. Mitt humör är på kanten och hotar med att explodera närsomhelst. Det känns som om klockan tickar snabbare än vanligt och att tiden snart runnit ut. Jag kan inte låta det hända. Vart än mina tankar är på väg är Maddison där och hotar med att få mig ur balans.
”Vi vet inte hur byggnaden ser ut, men ni måste ta entrén som drar minst uppmärksamhet.” fortsätter Lane och jag himlar med ögonen. Som om jag inte gjort det här hundra gånger förut. Jag tänker döda varenda jävel som försöker stoppa mig. Om det så betyder att jag måste döda varenda människa där, then so be it.
När Shane och Liam kommer tillbaka och jag och Dwayne har tillräckligt mycket vapen för att kunna skydda oss pumpar adrenalinet i mig som aldrig förr.
”Kom igen.” Dwayne är mig hack i hälarna när jag gör min väg till dörren. Nycklarna har jag redan i handen så det är raka vägen till dörren som gäller.
”Bro”, Dwayne räcker ut sin hand och nickar mot nycklarna i min hand. Jag ignorerar honom och fortsätter till förarsätet. ”Seriöst Bieber, ge mig nycklarna. Jag tänker inte låta dig köra.”
”Fucking bitch.” muttrar jag men jag har inget annat val än att ge honom nycklarna då jag vet att han inte kommer ge sig.

Trots att Dwayne kör i något som troligen bryter mot lagen känns det som om vi rullar fram alldeles för sakta. Harver Street ligger någonstans utanför staden, troligen finns det någon övergiven byggnad där. Det har gått tio minuter och vi har inte ens krossat norra delen av Stratford.
”Gasa.” snäser jag ilsket, ”idiot.”
Dwayne ger mig inte mer än en blick men han trycker ner gaspedalen lite till. När vi tillslut nått utkanten av Stratford dunkar mitt hjärta så hårt att jag tror att det ska hoppa ut ur bröstet. Då bilen står parkerad utanför byggnaden tar jag min Desert Eagle ifrån handsfacket innan jag stiger ut ur bilen. Dwayne är bara någon sekund segare än mig, och tillsammans beger vi oss mot byggnaden. Förvånande nog står ingen utanför och vaktar så trotsar Lanes ord och tar första bästa dörr. Byggnaden är tyst och övergiven, men jag anar att det endast är en fasad. Mycket riktigt, när vi kommer längre in i den stora byggnaden hörs röster. Vid det här laget dunkar mitt hjärta så hårt att det känns som om någon kommer höra det.
Jag gör en gest mot Dwayne att han ska ta ena hållet och jag andra. Vi delar upp oss och jag fortsätter fram genom byggnaden tills jag hittar en trappa ner. Så tyst som möjligt går jag ner för att sedan mötas av ett rum beståendes av betong. Längs in i rummet finns en metallrum. Utanför den står någon och vaktar. Bingo.
”Tsk”, muttrar jag för att få hans uppmärksamhet. Genast far hans blick mot mig och jag höjer pistolen för att skjuta honom i magen, redo att slakta.


Maddisons perspektiv:

Ett pistolskott hörs utanför, men jag bryr mig inte ens att lyfta på huvudet för det. Kanske har de kommit för att döda mig. Eller så är det bara en varning. Rädsla? Aldrig.
Dörren öppnas, förvånansvärt, men det är inte det som får att lyfta på huvudet utan rösten som uttalar mitt namn.
”Maddison”, rösten är låg och sträv, som en viskning, och en röst jag skulle känna igen vartsomhelst, närsomhelst.
För ett ögonblick tror jag att jag hallucinerar när jag möter de bruna ögonen, precis som människor brukar göra i öknen när de har vandrat för länge utan vatten. Jag blinkar, som för att komma tillbaka till verkligheten, men han står kvar som drömprinsen i sagan. I sagan jag inte tror på. Efter det här kanske jag kommer börja tro på mirakel.
Det tar inte lång tid innan han är framme och binder loss både mina händer och fötter, men jag kan inte ta tag i verkligheten utan sitter kvar i chock och stirrar framför mig. ”kom igen baby.” mumlar han och hukar sig framför mig.
”Justin”, viskar jag trött, redo att somna mot hans axel. Jag skulle kunna somna vartsomhelst, bara han är med mig.
”Jag är här, men vi måste gå ut nu. Okej?” Jag nickar och reser mig upp, lutandes mot hans kropp. Det är inte förrän min blick far mot den blodiga kniven på golvet som adrenalinet börjar pumpa i mig, och jag får mer kraft. Tillräckligt mycket för att komma ut ur byggnaden. Kniven tar jag med mig när jag och Justin lämnar rummet. Jag lägger inte särskilt mycket energi på människan som ligger blodig precis utanför dörren, utan istället på stegen som hörs i trappan. Justin håller mig tätt vid hans kropp när Tate dyker upp i mitt synfält. Han flinar.
”Är det inte Bieber, räddaren i nöden?” hans retande ton lurar upp tillräckligt med ilska det tar för mig att skynda mig fram till honom och sticka kniven rakt i hans mage. Han faller ner på knä, med händerna hållandes för magen.
Justin är snabb med att dra ner mig därifrån, upp för trappan. Jag lägger inte märke till mycket när Justin leder mig mot bilen, det är som att jag är bortdomnad och avskuren från världen runt omkring.
”Jag kommer strax, okej? Vänta här.” meddelar Justin mig när jag är säker i bilen.
Jag skakar på huvudet och sträcker mig efter honom. ”Nej, gå inte.” mumlar jag.
”Jag måste hämta Dwayne, det tar två minuter. Jag lovar, baby.” Fjärilar exploderar i min mage och jag har inget annat val än att ge med mig.
Från den stunden att han går och att han kommer tillbaka minns jag inte särskilt mycket, mer än att jag saknar honom mer än någonsin. Och i just den stunden är jag svagare än någonsin.
När Justin kommer tillbaka känner jag mig hel igen, som om det alltid varit han och ingen annan.
I hans armar hör jag hemma, oavsett vad som händer.


Stresskrev det här kapitlet så jag vet inte riktigt om jag är nöjd men det får duga, för annars kommer det ta år innan det kommer upp. Kommentera bäst nu älsklingar så ska jag få upp nästa så snabbt som möjligt. Love you.

41 - SARCASM

 ”Din lilla slyna”, hans ord är hårda och skulle säkert sända rysningar längs ryggraden på vem som helst. Jag är inte vem som helst. ”lyssna här och lyssna noga. Du är här för att provocera Bieber. Det dödar honom att vi har dig fångad utan att veta om du fortfarande andas.”
”Varför är jag inte död än då?” Jag kan inte hjälpa det, frågan kommer automatiskt.
Han bara flinar innan han sakta drar med kniven längs hans hand. Det ser psykopatiskt ut.
”Din stund kommer, prinsessan. Tro mig.”
Men det gör jag inte. Att tro på hans ord skulle vara som att tro på mirakel. Jag tror inte på mirakel, inte heller på honom. ”Whatever.”
”Åh, så du tror mig inte? Låt mig då lämna kniven här som en påminnelse av din död.” hans grepp om kniven lossnar och med ett klingande ljud landar kniven på betongen. ”Snart Maddison.” lovar han. ”väldigt snart.”
Rummet Joseph Martinez befinner sig i är dammigt och torrt, utan något ljus förutom det dagsljus som funnit sin väg in genom dem små fönstren som är placerade högt upp, nära taket. Resten av rummet består till mestadels av mörker, precis så Joseph vill ha det. Klockan ovanför dörren tickar högt och påminner honom om förseningen.
När ytterligare tio minuter har seglat förbi har Joseph fått nog av väntandet. Just som han reser sig upp från stolen stegar Sergio, Josephs högra hand, in i rummet med ett bestämt ansiktsuttryck.
“De har anlänt.” meddelar han monotont och får en nick från Joseph vars tålamod redan tagit slut. På Sergios signal kliver Ayden och Tariq, två medlemmar från JMs i Stratford, in i rummet. De är uttryckslösa utan några som helst känslor visade. De stannar en bra bit ifrån Josephs maffiga skrivbord och Sergio stänger dörren om dem. Nu finns det ingen väg tillbaka.
Joseph har lust att skratta åt det faktum att de står så långt borta, rädda för sin egen boss.
“Kliv fram pojkar.” ler Joseph hånande mot Ayden och Tariq som osäkert tar några steg fram. Joseph skrockar åt deras patetiska rädsla samtidigt som han är nöjd med sig själv. Rädsla för honom hos andra människor ha gett honom den position och makt han har idag. Makten och pengarna är det han lever på. Joseph har offrat mycket för att komma dit, men inget som inte är värt det.
Makten är luften han andas.
Ayden är den första som tar till orda. “Jag antar att du kanske har hört.” trots att Ayden gör sitt allra yttersta för att inte utstråla rädsla kan Joseph se igenom hans patetiska försök att dölja det.
Joseph bestämmer sig för att leka lite med dem, som straff för att de kom försent. Sådant kommer ingen omärkt ifrån när det gäller Joseph.
Det är trots allt hans territorium och hans regler. Det är hans spel.
Skrockandes ställer han sig upp från stolen för att luta sig över mahogny skrivbordet. “åh, då har jag hört att ni är fega. Ändå hade jag större förväntningar än det här. Livet är en besvikelse, inte sant pojkar?”
Ingen av dem gör en min utan står endast kvar, stela, på sin plats, fastfrusna i golvet. Tariq bestämmer sig för att ignorera anmärkningen och även frågan.
“Red Bullets har fått en tillökning och vi en ny fiende.” Tystnaden i rummet är stel och det skulle gå att klippa genom luften med en sax. Joseph knyter nävarna, nervositeten hos Tariq och Ayden stiger.
“Jag antar att ni är medvetna om att det är min dotter.” Josephs ton är iskall och det kan anas ilska.
Namnet behövs inte ens nämnas. Detta faktum kommer inte som en överraskning för Joseph. För endast några dagar sen hade informationen nått honom genom en av
alla hans kontakter.
“Hon har vänt sig mot dig, sir. Red Bullets är våra fiender.” Tystnaden återstår, innan Tariq talar igen. “Vi har tagit henne till fånga, enligt Xaviers order.” Åt detta slår Joseph näven i bordet utan att kunna styra det.
Efter allt är det fortfarande hans dotter, hans eget kött och blod även om hanså önskar motsatsen. Men någonstans i hans mörka hjärta finns det fortfarande en liten del kallad mänsklighet. Det är den delen som styr hans nästa mening och ilskan bakom den.
Min order är att släppa henne fri. Om detta motstrids kommer det bli konsekvenser ni inte kommer vilja möta.” talar han strängt, i em bestämd ton ingen kan neka. Den är full av fara och sänder kalla kårar hos vemsomhelst,
Ayden och Tariq inget undantag. “seså pojkar, försvinn och sluta slösa min tid.” Lydigt vänder de båda om precis som dörren öppnas av Sergio tillsammans med två maffiga män, som båda jobbar för Joseph.
Den ena griper tag om Ayden, den an dra Tariq och leder ut dem genom byggnaden som, enligt vad Ayden och Tariq sett, mest består utav långa korridorer. Vad de inte vet är att i källaren, under marken, finns massor av pengar gömda och säkert förvarade med droger, vapen och information värda flera miljoner dollar, allt detta i Josephs händer.

Maddisons perspektiv:

“Maddison?” fortsätter en irriterande röst kalla på mig men all kraft är bortsliten från mig. “Maddie-Maddie, dags att vakna.” Sawyers röst fortsätter genom rummet och skalar bort min sömn, det enda jag faktiskt uppskattar. Han verkar ha tagit det som ett uppdrag att göra denna dag förjävlig.
Ett väsande andetag lämnar mina läppar innan jag slår upp ögonen och höjer huvudet för att möta hans ögon. Förvåning sköljer över mig när jag inte endast får syn på Sawyer, utan Maddox också.
“Nämen så trevligt att se att törnrosa äntligen vaknat!” utbrister Maddox sarkastiskt och klappar med händerna framför sig som om hans högsta önskan just slagit in. “Drömprinsen behöver inte väcka henne med en kyss trots allt.”
Båda två flinar brett medan jag ilsket, trots att jag vet att jag kommer misslyckas, försöker få loss mina händer. Repen skär mot min hud och svider mot såren men loss blir jag inte.
“Det är väl ändå tur då Justin inte är här för att väcka henne ur sin koma.”
Nämnandet av Justins namn får gåshud att stiga över mina armar medan en massa känslor bubblar upp inom mig, däribland dem saknad.
“Har inte ni något viktigare att göra?” lyckas jag kraxa fram trots min stentorra hals. Nästa mening överraskar jag mig själv med att säga. “som att knulla horor?”
Trots anmärkningen fortsätter de båda flina. Jag kan inte låta bli att släppa ut ett väsande andetag som visar min ilska på en display framför allas ögon att se. Detta verkar endast trigga Sawyer ännu mer.
“Nu-uh, du har oss för dig själv hela dagen lång. Ska det inte bli kul?”
“Jag tycker att vi ska ringa Justy-boy och se vad han har för planer, don't ya think?” ett retligt flin leker på hans läppar medan han knappar in något på telefonen framför sig. Strax därefter kan en rington som meddelar att han ringer höras genom betong rummet, tillsammans med mina tunga andetag. När någon svarar på andra sidan luren är andetagen fast i min hals och känslorna ännu rörigare.
“Motherfucker”, svarar en ilsken röst, en röst jag skulle känna igen på flera mils avstånd. Justin.
Mitt hjärta fladdrar i bröstet medan känslorna inom nästan exploderar. Jag kan inte sätta namn på någon utav dem.
“Bieber”, jollrar Sawyer med ett flin. “så himla trevligt att höra din röst.” tillochmed en döv människa skulle kunna höra sarkasmen som droppar från hans röst.
Ett dovt, morrande ljud hörs ifrån telefonen, ett tecken på Justins ilska. Detta skrattar Maddox endast åt, tillsammans med Sawyer. Inget av detta är underhållande, förutom i deras sjuka huvuden.
“Har du inget att säga till kära Justy-boy, Maddie?” Sawyer cirklar runt stolen innan han tar beslutet att stanna bakom mig. “kanske ett hej då?” föreslår han i mitt öra och drar sina fingrar längs min hals.
“Rör mig inte”, väser jag med spända käkar.
Detta tycks inte röra honom då han endast placerar två fingrar vid mitt haka för att vinkla bak mitt huvud så att min hals gör sig synlig inför hans giriga ögon. “Jag kan röra dig så mycket jag vill, nu när du är i mina händer. Jag kan göra såhär,” han pressar sina läppar mot min hals och jag biter mig i tungan för att inte säga något som skulle göra det här ännu roligare för honom.
Detta räcker för att skicka Justin över kanten. “Rör henne inte, din idiot.” morrar han ilsket genom telefonen. Desperationen är tydlig i hans röst, tillsammans med frustrationen och ilskan.
“åh Bieber, jag rör henne så mycket jag vill. Du är inte här för att stoppa mig.” flinar han. Maddox står endast med armarna i kors och ett flin på läpparna. “Det roliga är över. Du hade din chans Martinez.” Sawyer reser sig upp. “Ses i helvetet Bieber.” sedan är samtalet slut och de båda återgår till att tortera mig.

 


40 - THE UNSTOPPABLE THOUGHTS

 Därför klipper jag tankarna direkt. Inget hopp betyder ingen besvikelse vilket betyder ingen smärta.
De förbjudna tankarna är svåra att klippa, svåra att glömma. Istället försöker jag koncentrera mig på omgivningen omkring mig. De gråa betongväggarna, den lilla vattenpölen i hörnet, solljuset som lyckats ta sig in genom den lilla glipan i hörnet. Ju mer jag kollar runt omkring mig desto mer blir jag påmind om att jag är instäng här, gömd från värden, borttagen min frihet.
Jag är inte bara instängd här, utan i mig själv, fångad av mitt samvete, av det som är rätt och fel och mina känslor. I slutet av dagen vet jag vem jag älskar, men det betyder inte att det är rätt. För det händer att människor älskar fel personer, som eld och is.
Och om jag tänker på det för mycket är jag rädd att det är det jag ska komma fram till.

 Vinden smeker mina bara armar medan jag exhalerar röken i luften. Cigaretten har samma lugnande effekt på mig som den alltid har, men jag vet att det endast kommer hålla sig för en stund. Så fort jag kommer krossa tröskeln kommer jag vara lika spänd och orolig igen. Det är en ond cirkel.
Sömn är bortom mitt räckhåll. Det är lönlöst att ens försöka då jag vet att jag endast kommer vrida och vända på mig i sängen, krävandes efter Maddisons närhet.
Min bröstkorg spänns åt endast av tanken på henne och luften pressas ur mina lungor. Bilderna av hennes bleka, blodiga ansikte fladdrar förbi mina ögonlock och jag försöker desperat pressa bort dem. Cigaretten lossnar från mitt grepp och landar på marken men jag kan inte bry mig mindre. Min hand hittar automatiskt vägen till mitt hår där jag drar handen genom röran.
Jag vet inte vart jag ska börja. Jag vet inte vart jag ska leta. Jag vet inte ens om hon är levande. Det enda vi har haft att gå på är meddelanden jag fick på klubben, men det ledde ingenstans då det inte gick att spåra. Precis då vibrerar min mobil och jag fasar inför vem meddelandet är från och vad som står i det.
Sakta, som för att dra ut på tiden, fiskar jag upp mobilen och drar tummen över skärmen i en enkel rörelse. Genast tar meddelandet plats i mitt synfält.

 

Tick tack, klockan går. Borde ni inte börja leta innan det är försent?

 

Ilskan bubblar upp inom mig och jag har lust att kasta telefonen i marken för att få ut ilskan som kokar i mina vener. Jag motstår impulsen och vänder istället på klacken för att stiga in i det varma huset.
I köket hittar jag Dwayne tillsammans med både Noah och Brayden. Jag behöver inte ens säga något för att de ska förstå min ilska.
Telefonen hamnar i Braydens händer som snabbt försöker spåra varifrån meddelandet kommer ifrån medan jag otåligt står och väntar.
En suck lämnar Braydens läppar och han höjer huvudet för att möta min blick. ”Det går inte.” På bara en sekund känns det som om världen runtomkring mig faller isär och jag kan inte stoppa mig själv från att dra näven i väggen. Mina knogar bultar utav smärta men precis som allt annat bryr jag mig inte. Det enda jag bryr mig om är Maddison och hon är borta.
Och det är mitt fel.


Maddisons perpsektiv:

Tick tack. Tick tack. Tick tack.
Jag kan höra låtsasklockan som tickar i mitt bakhuvud för varje sekund som går. Jag vet inte hur lång tid det gått, eller hur länge jag varit här, eller om det är natt eller dag. Mina handleder är blodiga och ömma efter alla gånger jag försökt ta mig loss från repen, såret vid min hals svider och det känns som om alla ben i min kropp är trasiga. Det finns inte ett enda ställe som inte gör ont. Min tunga känns som sandpapper och min mage är ihålig.
Energin har sprungit iväg ifrån mig medan alla oinbjudna tankar istället har sprungit till mig. Som tankarna om mitt förflutna jag helst vill glömma bort.
Tankarna om Joseph jag helst vill radera från mitt minne.
Minnen jag helst vill ska försvinna.
I hörnet av rummet finns en pöl av vatten som droppar någonstans i taket. Dropparna påminner mig om blod. Bloddroppar.

 

Sängen knarrar när jag vrider på mig i ett försök att hitta en skönare ställning så att jag ska kunna sova. Men det är lönlöst. Hur jag än vrider och vänder på mig är sömn inget jag kan nå. En suck lämnar mina läppar utan att jag kan styra det och innan jag vet ordet av har mina fötter träffat det svala golvet. Precis som sängen så knarrar golvbrädorna när jag kliver fram över rummet för att ta mig till dörren. Metall handtaget är kallt mot min handflata när jag öppnar den vita dörren. Trippandes på tå smyger jag ut över golvet och nerför trappan, noga med att hoppa över trappsteget som knarrar. När jag kommer ner hamnar genast min blick på golvet då något fångat min uppmärksamhet. Framför mig leder ett spår av röda droppar. Jag vågar inte ens tänka på vad det är för något.
Röster hörs utifrån köket och jag smyger nyfiket dit trots att jag vet att jag inte borde.
”Det här är ditt eget fel!” gormar någon. Jag känner genast igen rösten som min fars. ”Du får fixa det här.” Fixa vad? Vem pratar han med?
”Lugna ner dig Joseph. Det här går lätt att fixa. Jag tar bara ett snack med Snake.” Det är en kvinnas röst, men inte min mors. En rynka bildas mellan mina ögonbryn.
”Du går inte till Snake!” skriker min far. ”Ingen ska få reda på det här, du håller tyst.” Jag fortsätter in i köket med förvirringen växandes inom mig.
”Joseph–” kvinnan avbryter sig själv när hon får syn på mig.
”Pappa?” Jag virar koftan tätare runt mig med blicken fast på min far. Hans hårda ansiktsuttryck mjuknar.
”Gå tillbaka till ditt rum Maddison.” trots att ilskan bubblar inom honom är hans ton lugn.
Jag skakar på huvudet. ”Vad händer?” min blick far mot den okända kvinnan och det behövs inte mer än ett ögonkast för att jag ska hata henne. Vid köksbordet sitter en man jag inte känner igen med handen för näsan med blodet droppandes. Så det var från honom blodet kom från.
”Jag kan inte sova.”
”Gå till ditt rum Maddison.” upprepar han och jag vet att det inte finns något att säga för att ändra på hans beslut. Med sjunkna axlar släpar jag fötterna efter golvet och vidare upp till trappan. Genast kan pappas röst höras igen.
”Du får fixa den här affären eller så kommer det få dåliga konsekvenser.” Jag smyger tillbaka och gömmer mig bakom väggen för att tjuvlyssna.
Kvinnan talar igen. ”Vi skulle kunna använda din dotter som lockbete. Allt skulle vara fixat.” föreslår hon och jag spetsar nyfiket öronen. Vad är det för affär de pratar om.
”Aldrig. Du drar inte in min dotter i det här Carlena.”
Hon suckar men säger inget mer om det. Min fader har fått det sista ordet. ”Du”, jag antar att min pappa pratar med mannen som har en blodig näsa, ”försvinn nu och kom inte tillbaka förrän du fixat det du stökat till mig.” hans röst är bestämd och hård, en röst ingen kan säga emot.
”Ja sir.” stolsbenen skrapar mot golvet när han reser sig upp och jag kollar min panikslaget omkring. Han kommer märka mig!
Men det är redan försent. Hans siluett syns och innan jag vet ordet av han lämnat köket, utan att ens kasta en blick åt mitt håll.
”Nu när vi är ensamma”, jag kan höra leendet i kvinnan, eller Carlenas, röst. Jag kikar fram från mitt gömställe och ser på när hon drar sin hand över min faders arm i en rörelse som är förförisk. Ett flirtig leende leker på hennes läppar när hon sakta lutar sig fram mot min far. Jag flämtar och gömmer mig ifrån deras synhåll. De verkar dock inte märka mig då kvinnan hummar och jag kan se framför mig hur hon kysser min far. Jag kan inte annat än äcklas.
Min far är otrogen. Medan min mor är i samma hus och sover.
”mm, vi skulle kunna göra om det vi gjorde för bara några timmar sen.”
En äcklad min tar över mitt ansikte och jag har lust att kräkas.
Imorse var Joseph borta och nu när jag vet var han var önskar jag att jag inte alls vet. Han var med Carlena.
Ett tyst kvidande lämnar mina läppar och jag rusar upp för trappan och in i mitt rum med tankarna jagandes efter mig. Dörren låser jag innan jag sjunker ner på golvet med handen för munnen. Vetandes om vad min far har gjort krossar mig inuti, men inte på samma sätt som det skulle krossa mamma om hon skulle få reda på det.
Därför ska jag se till att hon inte gör det. För att skydda henne.

Den tjocka metall dörren öppnas och avbryter mina tankar. Jag vet inte om jag ska tycka det är bra eller dåligt.
Självklart är det Tate.  Han stannar i dörröppningen ett tag innan han styr stegen mot mig.
I ett långt tag cirkulerar runt mig tills han stannar framför mig. Jag höjer på huvudet för att ilsket möta hans blick.
Han hukar sig framför mig med det kända flinet på läpparna. Med en hand mot min nacke så att jag inte kan göra något pressar han sina läppar mot mina.
Det känns fel. Så fel.
Hans andra hand vandrar upp över mitt lår, för att sedan smeka mig på innerlåret.
Det känns också fel.  Allt känns fel, ändå finns det inget jag kan göra för att pressa honom bort från mig.
Så jag gör det första som dyker upp i mitt huvud. Biter honom i läppen, hårt.
”Bitch!” tjuter han och flyger bakåt. Hans blick är mer än hatiskt, den skjuter blixtrar. Han drar en hand för sin mun innan han fiskar upp något från sin ficka.
Den glänser i det lilla ljus som tagit sig in mellan plåten. En kniv.
Med bestämda steg stiger han bakom mig. Hans andedräkt krockar med mitt bakhuvud. Knivens vassa egg pressas mot min hals. Hans smeker bort håret som täcker mina öron och böjer sig sedan ner för att viska,
”Vet du hur lätt jag skulle kunna skära genom din hud? Jag skulle bara ta halspulsådern, och sedan skulle du vara borta.”
Jag pressar samman käkarna. ”Gör det. Visa hur lätt det är.”
Det kalla knivbladet pressas närmre min hud. Pressas hårdare, bara en bit ifrån halspulsådern.  Jag kan känna blodet sippra nerför min hals, men jag kan inte känna någon smärta. Sedan är kniven borta och hans röst kan höras igen.
”Inte än. Tiden är inte inne.”
Jag har lust att fnysa, ”Eller så är du bara feg.” Jag lutar huvudet åt sidan. Mekanismen att käfta emot är automatisk. ”För feg att själv bli dödad.” fortsätter jag provocera honom.
Ljudet ekar mellan väggarna när hans hand träffar min kind.
Min kind bränns. Ändå flinar jag. Fortsätter provocera honom.
”Din lilla slyna”, hans ord är hårda och skulle säkert sända rysningar längs ryggraden på vem som helst. Jag är inte vem som helst. ”lyssna här och lyssna noga. Du är här för att provocera Bieber. Det dödar honom att vi har dig fångad utan att veta om du fortfarande andas.”
”Varför är jag inte död än då?” Jag kan inte hjälpa det, frågan kommer automatiskt.
Han bara flinar innan han sakta drar med kniven längs hans hand. Det ser psykopatiskt ut.
”Din stund kommer, prinsessan. Tro mig.”
Men det gör jag inte. Att tro på hans ord skulle vara som att tro på mirakel. Jag tror inte på mirakel, inte heller på honom. ”Whatever.”
”Åh, så du tror mig inte? Låt mig då lämna kniven här som en påminnelse av din död.” hans grepp om kniven lossnar och med ett klingande ljud landar kniven på betongen. ”Snart Maddison.” lovar han. ”väldigt snart.”

INTO THE DARKNESS - TRAILER

Underbara Erika från jbiebz har varit så snäll och gjort en trailer till Into the Darkness. Och inte är den dålig heller, utan hur grym som helst! Hon kan inte bara skriva soom en gud, utan kan också göra jättefina trailer då hon gjort flera stycken. Ni borde verkligen checka in hennes blogg och börja läsa om ni inte har det. Det kan ni göra HÄR.
Vet inte om Erika kommer läsa det här, men om du gör ska du bara veta hur tacksam jag är. Är jättenöjd med den, den slog verkligen mina förväntningar med dunder och brak.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

39 - LIKE A PRINCE IN A FAIRYTALE

 ”Jag ska döda dem.”
”Först måste du faktiskt hitta dem. Och för att göra det måste vi börja någonstans.” Joelle tar ett steg bakåt, för att istället luta sig mot köksön. ”vi kan inte spåra hennes telefon, så egentligen kan vi inte göra så mycket mer än att vänta.”
Vänta? Aldrig. ”Fuck no, jag tänker–” hon höjer handen och jag tystnar.
”Dem kommer antagligen ringa för att provocera oss, dig främst. Inte förrän då kan vi spåra dem. Till dess kan vi bara planera vad vi ska göra när vi väl vet vad dem befinner sig.”
Jag suckar och drar en hand genom mitt rufsiga hår. Att vänta låter inte som en bra idé men jag vet att hon har rätt. Vi har ingen aning om vart dem är. Det finns ingenstans att börja, inte en ledtråd. Jag antar att det ligger på tur, men problemet är att jag inte spelar på tur. Turen är aldrig på min sida. Jag får bara hoppas på att jag har den med mig denna gång för annars har jag ingen aning om vad jag ska göra. Jag kan inte förlora henne.

Smärta.
Det är det första jag lägger märke till när jag är tillräckligt vaken för att vara medveten om min egen kropp. När jag sedan öppnar ögonen är jag även medveten om vart jag befinner mig. Det är ett tomt, kallt rum, i något jag antar är ett gammalt varuhus eller liknande. Det jag antar är ytterväggen består utav bucklig metall, medan resten av väggarna är äckligt gråa och gjorda utav betong, detsamma gäller golvet. Kylan sprider sig i rummet och skapar gåshud över huden som inte täcks utav av min klänning.
På väggen framför mig finns en svart metalldörr, där färgen håller på att flagnas av så metallen kan skymtas.
Hela mitt huvud bultar pågrund av alkoholen jag förbrukat, men det är ingenting emot smärtan i mitt bakhuvud. Jag gissar på att mitt hår ser ut som ett fågelbo. Rep skär in i mina handleder som är fastknutna bakom mig, medan mina fötter är ihopknutna med stolsbenen på stolen jag sitter på. Jag stönar smärtsamt medan jag försöker ta mig loss från repen, men det enda som händer är att de skär ännu längre in i min hud.
”Nämen, ser man på. Prinsessan har vaknat.” Någon jag inte sett förut kliver in genom den gnisslande dörren.
”Jag antar att du inte är här för att släppa mig.” min röst är skrovlig och min hals torr. Jag är i behov av vatten och även mat för den delen.
Han skrockar ljudligt och skakar på huvudet. ”Det kan du glömma.”
”Idiot.” muttrar jag och försöker tränga bort smärtan. ”Låt mig gå.”
Med ett hånande flin kliver han ett steg fram. ”Lyssnade du inte? Jag har redan sagt att du kan glömma det.” Hans äckliga blick vandrar upp och ner över min kropp medan han slickar mig om läpparna. ”Inte undra på att du fick Bieber på kroken. Vem hade inte velat knulla det där?” Jag biter ihop. Försöker att inte koncentrera mig på hans kommentar. Tänker på något annat.
”Vad är ditt namn?”
Han flinar hånande mot mig. ”Det spelar ingen roll. Allt som spelar någon roll är du. Du är stjärnan.” Han böjer sig ner så att hans huvud är i samma höjd som mitt, fortfarande med det äckliga flinet på hans läppar när han smeker min kind med sin smutsiga hand.
Jag har lust att spotta honom i ansiktet. Visa honom hur äcklig han är. Ta ut min ilska. Skrika på honom.
Men jag gör inget av det. 
”Du är patetiskt.” är allt som lämnar mina läppar.
Ett skratt ekar mellan väggarna. Ett skratt som tillhör honom. ”Åh hjärtat, om någon här är patetisk är det du. Tror du verkligen att Bieber kan älska dig? Eller att han ens känner något överhuvudtaget för dig?” ännu ett av hans hånande skratt kunde höras. ”Jag tycker nästan synd om dig. Vi alla vet att det enda Bieber använder tjejer till är för att knulla. Sen är han klar med dem.” Lusten att spotta honom i ansiktet är större nu. Jag är tvungen att bita mig i tungan för att inte göra det. Konsekvenserna skulle bli allt annat än bra. ”Du tror säkert också att han ska komma och rädda dig härifrån. Som en prins i en saga.” hans sliskiga flin stör mig så pass mycket att jag har lust att slå bort det.
Det finns inget som drömprinsar. Inte i verkligheten. Det är något varje barn får lära sig när det växer upp.
Ståldörren in till rummet gnisslar till innan den öppnas och personen kliver in. Det är Xavier.
”Det räcker Tate.”
Jag flinar. Hans namn är Tate. Låter som en loser i mina öron.
Han reser sig upp och med en kall och hatiskt blick styr han stegen mot dörren.
”Senare, Martinez.” han blinkar med ena ögat med ett äckligt leende på läpparna innan han försvinner utom synhåll. Bort från mig.
Xavier stannar i dörröppningen med en sammanbiten blick. Armarna är korsade framför bröstet. Jag är för trött för att ens slänga en kommentar åt hans håll.
”Vatten.” muttrar jag hest istället, i hopp om att han kanske vill hålla mig levande tillräckligt länge för att ge mig det.
”Gav inte Tate dig det?” han höjer på ögonbrynen.
”Då skulle jag inte frågat, idiot.” det sista muttrar jag lågt för att han inte ska höra, men han tycks ändå göra det.
Med en suck försvinner han genom dörren för att någon minut senare komma tillbaka med en vattenflaska i handen. När han inser att jag inte kan använda mina egna händer tar han stegen som är kvar fram till mig.
Jag ser upp på honom. ”Hur vet jag att ni inte har förgiftat det?”
Ett flin tar plats på hans läppar. ”Det vet du inte.” sedan trycker han in vattenflaskan i min mun och jag har inget annat val än att svälja. Det är kallt och gör nytta för min torra hals. ”Det räcker.” Sju klunkar, sedan får jag inget mer. Han lämnar rummet och jag blir lämnad kvar med mina tankar.
Det första som dyker upp är Justin.
Hans felfria ansikte. Hans leende. Hans skratt. Hans vackra ögon jag alltid finner mig själv med att fastna i. Hans läppar. Hur han brukar hålla om mig medan vi sover. Hur han brukar kyssa mig.
Det är försent att stoppa tankarna när jag väl har börjat och de tankarna leder till tankarna om att han faktiskt ska komma och rädda mig.
Som en prins i en saga.
Nej. Sluta. Jag kan inte tänka sådana tankar, för det kommer leda till att hopp kommer byggas upp inom mig. Hopp är inte bra. Hopp är aldrig bra. Det lärde jag mig av min far, genom den hårda vägen. Hopp leder bara till besvikelse.
Därför klipper jag tankarna direkt. Inget hopp betyder ingen besvikelse vilket betyder ingen smärta.
De förbjudna tankarna är svåra att klippa, svåra att glömma. Istället försöker jag koncentrera mig på omgivningen omkring mig. De gråa betongväggarna, den lilla vattenpölen i hörnet, det lilla ljuset som silar in genom det sprickna fönstret. Ju mer jag kollar runt omkring mig desto mer blir jag påmind om att jag är instäng här, gömd från värden, borttagen min frihet.
Jag är inte bara instängd här, utan i mig själv, fångad av mitt samvete, av det som är rätt och fel och mina känslor. I slutet av dagen vet jag vem jag älskar, men det betyder inte att det är rätt. För det händer att människor älskar fel personer, som eld och is.
Och om jag tänker på det för mycket är jag rädd att det är det jag ska komma fram till.


Det sista stycket har två undermeningar, någon som kan lista ut dem?
Som säkert många andra av er, så har jag påsklov just nu. Det är dock osäkert med hur mycket tid jag kommer få att skriva då jag har ganska fullt upp, men får säkert någon dag ledig att skriva på.
Ville även säga tack för dem jättefina kommentarerna på det förra kapitlet, kan säga att varenda en skapade ett leende på mina läppar.


Tidigare inlägg