---

 Vinden smeker mina bara armar medan jag exhalerar röken i luften. Cigaretten har samma lugnande effekt på mig som den alltid har, men jag vet att det endast kommer hålla sig för en stund. Så fort jag kommer krossa tröskeln kommer jag vara lika spänd och orolig igen. Det är en ond cirkel.
Sömn är bortom mitt räckhåll. Det är lönlöst att ens försöka då jag vet att jag endast kommer vrida och vända på mig i sängen, krävandes efter Maddisons närhet.
Min bröstkorg spänns åt endast av tanken på henne och luften pressas ur mina lungor. Bilderna av hennes bleka, blodiga ansikte fladdrar förbi mina ögonlock och jag försöker desperat pressa bort dem. Cigaretten lossnar från mitt grepp och landar på marken men jag kan inte bry mig mindre. Min hand hittar automatiskt vägen till mitt hår där jag drar handen genom röran.
Jag vet inte vart jag ska börja. Jag vet inte vart jag ska leta. Jag vet inte ens om hon är levande. Det enda vi har haft att gå på är meddelanden jag fick på klubben, men det ledde ingenstans då det inte gick att spåra. Precis då vibrerar min mobil och jag fasar inför vem meddelandet är från och vad som står i det.
Sakta, som för att dra ut på tiden, fiskar jag upp mobilen och drar tummen över skärmen i en enkel rörelse. Genast tar meddelandet plats i mitt synfält.

 

Tick tack, klockan går. Borde ni inte börja leta innan det är försent?

 

Ilskan bubblar upp inom mig och jag har lust att kasta telefonen i marken för att få ut ilskan som kokar i mina vener. Jag motstår impulsen och vänder istället på klacken för att stiga in i det varma huset.
I köket hittar jag Dwayne tillsammans med både Noah och Brayden. Jag behöver inte ens säga något för att de ska förstå min ilska.
Telefonen hamnar i Braydens händer som snabbt försöker spåra varifrån meddelandet kommer ifrån medan jag otåligt står och väntar.
En suck lämnar Braydens läppar och han höjer huvudet för att möta min blick. ”Det går inte.” På bara en sekund känns det som om världen runtomkring mig faller isär och jag kan inte stoppa mig själv från att dra näven i väggen. Mina knogar bultar utav smärta men precis som allt annat bryr jag mig inte. Det enda jag bryr mig om är Maddison och hon är borta.
Och det är mitt fel.

Maddisons perpsektiv:

Tick tack. Tick tack. Tick tack.
Jag kan höra låtsasklockan som tickar i mitt bakhuvud för varje sekund som går. Jag vet inte hur lång tid det gått, eller hur länge jag varit här, eller om det är natt eller dag. Mina handleder är blodiga och ömma efter alla gånger jag försökt ta mig loss från repen, såret vid min hals svider och det känns som om alla ben i min kropp är trasiga. Det finns inte ett enda ställe som inte gör ont. Min tunga känns som sandpapper och min mage är ihålig.
Energin har sprungit iväg ifrån mig medan alla oinbjudna tankar istället har sprungit till mig. Som tankarna om mitt förflutna jag helst vill glömma bort.
Tankarna om Joseph jag helst vill radera från mitt minne.
Minnen jag helst vill ska försvinna.
I hörnet av rummet finns en pöl av vatten som droppar någonstans i taket. Dropparna påminner mig om blod. Bloddroppar.

 

Sängen knarrar när jag vrider på mig i ett försök att hitta en skönare ställning så att jag ska kunna sova. Men det är lönlöst. Hur jag än vrider och vänder på mig är sömn inget jag kan nå. En suck lämnar mina läppar utan att jag kan styra det och innan jag vet ordet av har mina fötter träffat det svala golvet. Precis som sängen så knarrar golvbrädorna när jag kliver fram över rummet för att ta mig till dörren. Metall handtaget är kallt mot min handflata när jag öppnar den vita dörren. Trippandes på tå smyger jag ut över golvet och nerför trappan, noga med att hoppa över trappsteget som knarrar. När jag kommer ner hamnar genast min blick på golvet då något fångat min uppmärksamhet. Framför mig leder ett spår av röda droppar. Jag vågar inte ens tänka på vad det är för något.
Röster hörs utifrån köket och jag smyger nyfiket dit trots att jag vet att jag inte borde.
”Det här är ditt eget fel!” gormar någon. Jag känner genast igen rösten som min fars. ”Du får fixa det här.” Fixa vad? Vem pratar han med?
”Lugna ner dig Joseph. Det här går lätt att fixa. Jag tar bara ett snack med Snake.” Det är en kvinnas röst, men inte min mors. En rynka bildas mellan mina ögonbryn.
”Du går inte till Snake!” skriker min far. ”Ingen ska få reda på det här, du håller tyst.” Jag fortsätter in i köket med förvirringen växandes inom mig.
”Joseph–” kvinnan avbryter sig själv när hon får syn på mig.
”Pappa?” Jag virar koftan tätare runt mig med blicken fast på min far. Hans hårda ansiktsuttryck mjuknar.
”Gå tillbaka till ditt rum Maddison.” trots att ilskan bubblar inom honom är hans ton lugn.
Jag skakar på huvudet. ”Vad händer?” min blick far mot den okända kvinnan och det behövs inte mer än ett ögonkast för att jag ska hata henne. Vid köksbordet sitter en man jag inte känner igen med handen för näsan med blodet droppandes. Så det var från honom blodet kom från.
”Jag kan inte sova.”
”Gå till ditt rum Maddison.” upprepar han och jag vet att det inte finns något att säga för att ändra på hans beslut. Med sjunkna axlar släpar jag fötterna efter golvet och vidare upp till trappan. Genast kan pappas röst höras igen.
”Du får fixa den här affären eller så kommer det få dåliga konsekvenser.” Jag smyger tillbaka och gömmer mig bakom väggen för att tjuvlyssna.
Kvinnan talar igen. ”Vi skulle kunna använda din dotter som lockbete. Allt skulle vara fixat.” föreslår hon och jag spetsar nyfiket öronen. Vad är det för affär de pratar om.
”Aldrig. Du drar inte in min dotter i det här Carlena.”
Hon suckar men säger inget mer om det. Min fader har fått det sista ordet. ”Du”, jag antar att min pappa pratar med mannen som har en blodig näsa, ”försvinn nu och kom inte tillbaka förrän du fixat det du stökat till mig.” hans röst är bestämd och hård, en röst ingen kan säga emot.
”Ja sir.” stolsbenen skrapar mot golvet när han reser sig upp och jag kollar min panikslaget omkring. Han kommer märka mig!
Men det är redan försent. Hans siluett syns och innan jag vet ordet av han lämnat köket, utan att ens kasta en blick åt mitt håll.
”Nu när vi är ensamma”, jag kan höra leendet i kvinnan, eller Carlenas, röst. Jag kikar fram från mitt gömställe och ser på när hon drar sin hand över min faders arm i en rörelse som är förförisk. Ett flirtig leende leker på hennes läppar när hon sakta lutar sig fram mot min far. Jag flämtar och gömmer mig ifrån deras synhåll. De verkar dock inte märka mig då kvinnan hummar och jag kan se framför mig hur hon kysser min far. Jag kan inte annat än äcklas.
Min far är otrogen. Medan min mor är i samma hus och sover.
”mm, vi skulle kunna göra om det vi gjorde för bara några timmar sen.”
En äcklad min tar över mitt ansikte och jag har lust att kräkas.
Imorse var Joseph borta och nu när jag vet var han var önskar jag att jag inte alls vet. Han var med Carlena.
Ett tyst kvidande lämnar mina läppar och jag rusar upp för trappan och in i mitt rum med tankarna jagandes efter mig. Dörren låser jag innan jag sjunker ner på golvet med handen för munnen. Vetandes om vad min far har gjort krossar mig inuti, men inte på samma sätt som det skulle krossa mamma om hon skulle få reda på det.
Därför ska jag se till att hon inte gör det. För att skydda henne.

Den tjocka metall dörren öppnas och avbryter mina tankar. Jag vet inte om jag ska tycka det är bra eller dåligt.
Självklart är det Tate.  Han stannar i dörröppningen ett tag innan han styr stegen mot mig.
I ett långt tag cirkulerar runt mig tills han stannar framför mig. Jag höjer på huvudet för att ilsket möta hans blick.
Han hukar sig framför mig med det kända flinet på läpparna. Med en hand mot min nacke så att jag inte kan göra något pressar han sina läppar mot mina.
Det känns fel. Så fel.
Hans andra hand vandrar upp över mitt lår, för att sedan smeka mig på innerlåret.
Det känns också fel.  Allt känns fel, ändå finns det inget jag kan göra för att pressa honom bort från mig.
Så jag gör det första som dyker upp i mitt huvud. Biter honom i läppen, hårt.
”Bitch!” tjuter han och flyger bakåt. Hans blick är mer än hatiskt, den skjuter blixtrar. Han drar en hand för sin mun innan han fiskar upp något från sin ficka.
Den glänser i det lilla ljus som tagit sig in mellan plåten. En kniv.
Med bestämda steg stiger han bakom mig. Hans andedräkt krockar med mitt bakhuvud. Knivens vassa egg pressas mot min hals. Hans smeker bort håret som täcker mina öron och böjer sig sedan ner för att viska,
”Vet du hur lätt jag skulle kunna skära genom din hud? Jag skulle bara ta halspulsådern, och sedan skulle du vara borta.”
Jag pressar samman käkarna. ”Gör det. Visa hur lätt det är.”
Det kalla knivbladet pressas närmre min hud. Pressas hårdare, bara en bit ifrån halspulsådern.  Jag kan känna blodet sippra nerför min hals, men jag kan inte känna någon smärta. Sedan är kniven borta och hans röst kan höras igen.
”Inte än. Tiden är inte inne.”
Jag har lust att fnysa, ”Eller så är du bara feg.” Jag lutar huvudet åt sidan. Mekanismen att käfta emot är automatisk. ”För feg att själv bli dödad.” fortsätter jag provocera honom.
Ljudet ekar mellan väggarna när hans hand träffar min kind.
Min kind bränns. Ändå flinar jag. Fortsätter provocera honom.
”Din lilla slyna”, hans ord är hårda och skulle säkert sända rysningar längs ryggraden på vem som helst. Jag är inte vem som helst. ”lyssna här och lyssna noga. Du är här för att provocera Bieber. Det dödar honom att vi har dig fångad utan att veta om du fortfarande andas.”
”Varför är jag inte död än då?” Jag kan inte hjälpa det, frågan kommer automatiskt.
Han bara flinar innan han sakta drar med kniven längs hans hand. Det ser psykopatiskt ut.
”Din stund kommer, prinsessan. Tro mig.”
Men det gör jag inte. Att tro på hans ord skulle vara som att tro på mirakel. Jag tror inte på mirakel, inte heller på honom. ”Whatever.”
”Åh, så du tror mig inte? Låt mig då lämna kniven här som en påminnelse av din död.” hans grepp om kniven lossnar och med ett klingande ljud landar kniven på betongen. ”Snart Maddison.” lovar han. ”väldigt snart.”