57 - NOTHING MATTERS

 

”Ha det bra i helvetet.” skrattar jag humorlöst och ser in i hans panikartade ögon. De är vilda och rasande, men det jag suger åt mig mest åt är fasan. Jag klänger mig fast vid det, låter det hålla mig levande trots att varenda del av mig skriker i en annan sorts smärta än den som utspelar sig framför mig. Det är all min ilska, all min sorg samlat i lågorna som bränner honom levande som bål.
Och jag älskar varenda sekund av att se honom dö framför mina ögon, älskar att se honom så hjälplös och liten, älskar att höra hans smärtsamma skrik som efter en stund dör ut. Jag älskar att se allt liv lämna hans kropp, älskar att ha kontrollen jag så länge strävat efter. Men det jag älskar mest av allt är att det var jag som styrde över hans öde.


Jag ser upp på skylten ovanför ingången till baren jag precis är på väg in till. The hideaway, vilket är namnen på baren, är utkarvad i en träskiva ovanför den maffiga dörren.
Alkohol löser inga problem, det vet jag, men det gör inte vatten heller. Alkohol däremot kan få dig att glömma, trots att det endast är för några timmar och att de lämnar efter sig ett bankande huvudet. Men det är värt det.
Jag tar ett steg in och ser mig omkring. Inredning består mest utav trä, med läderklädda stolar och soffor. Baren är halvfull, med sorlande ljud och halvhöga skratt. Paret i hörnet lägger jag extra mycket märke till, av någon anledning.
Genast styr jag benen mot den tomma baren och lägger genast märke till att jag är den enda här som inte är i något sällskap. Jag tar plats i en av dem höga stolarna inklädda i svart läder och ser på klockan som visar att den är strax innan åtta.
”Vad var det till damen, då?”
En medelåldersman dyker upp i mitt synfält med hans läppar krökta i ett krokigt leende. Hans huvud är snaggat och under hans överläpp kan jag skymta snus. Han inspekterar mig med en rynka mellan ögonbrynen. ”Är inte du Biebers tjej?” Jag ger mannen en förvånad blick och han skrockar. “Ryktet sprids.” förklarar han. 
“Var.” rättar jag honom. 
Han gör en imponerad min. “Inte många tjejer skulle lyckas fånga hans hjärta.”
“yeah, och nu är skadan reden skedd.” muttrar jag, ovetandes om han hör eller inte. Inte för att det spelar någon roll. 
“Bieber brukar komma hit ofta.” fortsätter han och jag höjer ena ögonbrynet. Han flinar. “Jag är Lucky. Om du behöver något, vadsomhelst, är jag rätt kille.” 
Jag nickar långsamt. “Det är bra att veta. Just nu skulle jag behöva en shot. Eller två.” 
Hans skratt ekar mellan väggarna, men han börjar i alla fall göra i ordning två shots innan han placerar dem på disken framför mig. “På huset.” Han blinkar med ena ögat och jag är snabb med att svälja ner den första och sedan den andra direkt efter. Det bränner skönt i halsen och jag kan genast känna alla problem som tynger ner mig lossas lite i taget medan friheten istället griper tag i mig. 
“Åh, jag är Maddison, för den information.” kommer jag på att meddela honom.  
“Som om jag inte redan visste.” 
Först höjer jag på ena ögonbrynet, men kommer sedan på vad han menar. “Right, ryktet sprids.”

”Du lär dig snabbt.” konstaterar han och jag känner mig tvungen till att skratta. Jag beställer in några till shots, trots att jag börjar tröttna, men ju mer jag dricker desto mindre kan jag känna den smärtan som fyller mitt bröst.

“En till, tack.” Jag har tappat räkningen vid det här laget, men troligen är det min femte eller sjätte. Lucky skrockar och häller upp ännu ett shot glas innan han ställer den framför mig med en lätt duns. 
“Borde jag börja förbereda nästa redan nu?” skrattar han och ett litet leende tar plats på mina läppar. 
“Troligtvis.” mumlar jag och sveper sedan nästa. 
“Jag är ledsen över Bieber, förresten.” tillägger han en stund efter att tystnaden har lagt sig över oss. Baren är inte längre lika full, då de flesta har gått. Men paret i hörnet sitter fortfarande kvar, och trots att den ilande smärtan bultar i mitt bröst när jag tittar på dem kan jag inte titta bort. “för att det inte fungerade, eller whatever.” Han ger mig, eller i alla fall försöker sig på, en sympatisk blick men jag viftar bor det som om det vore en irriterande fluga. 
“Vad som är i det förflutna, stannar i det förflutna. Eller whatever. Vem bryr sig.” Jag rycker slarvigt på axlarna utan att riktigt bry mig. 
Men sen, utan att jag vill det, dras min blick mot paret i hörnet igen och det klöser och skaver innanför bröstet, trots allt alkohol jag förbrukat. Dock är jag rädd att ingen alkohol kommer ta bort smärtan, men super jag mig tillräckligt full så att jag tappar medvetandet behöver jag inte känna någonting. Jag nickar för mig själv och beställer sedan in en till. 
Skrockandes häller Lucky upp nästa, som säkert är min sjunde eller så. Man skulle ju kunna tro att jag skulle sitta på knäna med huvudet i toaletten vid det här laget. “Jag tror inte att din Bieber-relation är så långt bak i tiden, för att vara ärlig.” Åtminstone gör det inte ont när hans namn nämns längre. 
“Var inte ärlig då.” sluddrar jag, och han fortsätter skrocka. 
“Titta vem som är här.” talar en röst jag känner igen bakom mig. Jag snurrar runt i barstolen och ler när självaste Cole Reyes dyker upp i mitt synfält. Han är inte någon man glömmer i första taget. 
“Du ringde aldrig.” 
“Ringde va–” Jag hinner inte avsluta meningen innan jag kommer på vad han menar. Numret han gav mig, som är hans. En flashback till den natten i Las Vegas flimrar förbi i mitt huvud och något slår mig. Jag gräver i fickan på mina jeans, och mycket riktigt, där finner jag lappen med hans nummer som han gav mig då. Jag kommer ihåg att jag stoppade lappen i de här jeansen dagen efter. 
Medan jag biter mig i läppen placerar jag lappen i hans öppna hand och han vecklar upp den. Med ett flin möter han mina ögon. “Right.” 
För att ha druckit så mycket är jag ovanligt medvetande.

Jag upptäcker att Luckys hållning inte längre är avslappnande, utan istället är han spänd och stel. ”Du är inte välkommen här, Reyes.”
Cole fnyser. ”Lägg av, Suarez. Jag är här för att hämta paketet åt Camacho.” Han vänder sig mot mig med ett inbjudande leende. ”och när jag ändå är här kan jag plocka med mig denna raring.”
Min mage knyter sig. Men sedan tänker jag efter. Jag kan inte stanna här hela natten och jag vill inte åka hem. Hemma är deprimerande och sorglig, med frågor jag inte vill svara på.

Jag ler, ”Visst, Reyes, varför tar du inte denna raring hem?”

Med tunga steg tar jag mig upp från trappan till huset och knyter handen runt det silvriga handtaget. Hallen är tyst och lugn, men jag kan höra avlägsna ljud utifrån vardagsrummet där antagligen hela gänget sitter samlat.
Så tyst som möjligt tar jag mig fram till trappan, men tydligen inte tyst nog då Joelle dyker upp lika snabbt som om jag skrikit hennes namn i en grammofon. Hon måste ha hörsel som en hök.
Jag trippar snabbt upp från trappan, inte alls på humör för den utfrågning hon kommer ställa mig inför.

“Maddison–” börjar Joelle, men jag skär genast av henne. 
“Vad?” väser jag giftigt och stannar mitt i trappan med skorna dinglandes i mina händer. Det känns som om mitt huvud kommer explodera närsomhelst medan jag är i ett stort behov av en dusch. Det sista jag behöver nu är att bli utfrågad av Joelle.
“Vart har du varit?” 
“Ute.” svarar jag entonigt och förbereder mig att fortsätta upp från trappan när Joelles röst stoppar mig igen. 
“Maddie…” suckar hon och jag snor runt. 
“Jag behöver bara en dusch.” Jag ger henne ett leende innan jag vänder mig om igen och försvinner upp för trappan.
Mitt rum känns ensamt och sorgset, som om det enda som någonsin existerat där är ledsamhet trots att jag vet bättre. Men minnena som finns där vill jag inte ha. De gör för ont, men på samma gång vill jag inte släppa dem.
Jag flänger av mig min klänning och lämnar den på sängen innan jag tar stegen in till badrummet och lämnar mina underkläder på kakelgolvet. Sedan kliver jag in under den varma vattenstrålen och sköljer bort smuts och svett, sköljer bort gårdagen och Cole. Glasväggen som skär av duschen från resten av badrummet immas av det kokhetta vattnet och lämnar även min hud röd.
Jag sprutar en klick schampo i min handflata för att sedan gnugga in det i mitt hår.  Vattnet strilar ner för min kropp när jag sedan sköljer ut det och ersätter schampot med balsam innan jag tvålar in min kropp. Minuter efter att jag är klar står jag kvar i duschen och önskar att det vore lika lätt att skölja bort spåren av Justin.

När jag väl kliver ut från den välbehövliga duschen är mina fingrar skrynkliga, ett tecken på att jag duschat alldeles för länge. Kalla vattendroppar hittar sin väg nerför min rygg och får gåshud att spridas över min kropp. Så snabbt jag kan torkar jag mig, drar på mig de gamla vanliga mjukisbyxorna tillsammans med ett linne och sätter sedan upp mitt hår i en slarvig bulle.
Jag tar en tur vid nattduksbordet för att stoppa ner min mobil i fickan innan jag tar tjuren vid hornen och går neråt för att möta mitt öde.

Det doftar av mat ifrån köket och jag styr stegen dit, då duschen har fått mig att känna mig bättre. På bordet står en nachotallrik redo, med salsasås och smält ost, något som får mig mage att dra ihop sig i hunger. Men med maten kommer Joelle, så står på andra sidan med ett bestämt ansiktsuttryck och armarna korsade över bröstet.

Med en suck sätter jag mig ner och börjar genast äta för att dra upp på utfrågningen så länge som möjligt. ”Vart har du varit?”
”Du låter som min mor.” muttrar jag och tar en klunk av vattnet. Joelle höjer på ena ögonbrynet. ”På en bar och blev full. Söp bort mina sorger, du vet.” Jag ler svagt för att lätta på stämningen, men om något ser hon bara ännu mer spänd ut.
”Hela natten?”
Jag sväljer klumpen i halsen och ser ner på min mat. ”Jag mötte Cole.”
”Cole, som i Cole Reyes?” Jag nickar sakta. ”Maddison!”

”Vad?” muttrar jag, trots att jag vet misstaget jag gjort.
”Vet du vem Cole Reyes är?”

Jag himlar med ögonen. ”Jag är inte dum i huvudet. Ja, jag vet vem det är.”

”Gjorde ni något?” är hon inte rädd med att fråga.
”Om du frågar om vi låg så är svaret nej.”
Joelle slappnar av en aning, men hennes ställning här fortfarande spänd. ”Om jag frågar om ni gjorde något annat då?” Hon slickar sig om läpparna i väntan på mitt svar.
”Vi… kysstes. Men inget mer än så!” försvarar jag mig snabbt med när jag ser hennes ansiktsuttryck. ”Det var dumt och jag var full och det kommer aldrig hända igen.” Det känns som om jag pratar med min mamma, och inte Joelle.
”Maddison—” börjar hon, men hinner inte längre innan någon kliver in i köket. Mitt hjärta sjunker då jag möter de bruna ögonen. Från att tyda ifrån hans förkrossade ansiktyttruck har han hört alltihopa. Helvete.
Men sedan tänker jag om. Jag borde inte bry mig. Vi är inte tillsammans längre och han har långt ifrån att göra med det jag håller på mig. Det mp svida, men det är sanningen.
Jag vänder min blick mot Joelle och ignorerar Justin som står som förstenad. ”Titta.” börjar jag. ”Jag bryr mig inte. Det spelar ingen roll. Inget spelar roll.”


Detta är varför ni skulle komma ihåg Cole, ifrån när de var i Vegas. Han kommer även vara med i något kapitel längre fram och hjälpa Maddie med en sak ;)
Har inte så mycket att säga här mer än att ITD snart är slut, om kanske 10 kapitel eller sådär är lite osäker på den fronten. I nästa kapitel kommer det bli craaaaaazy, och ni kommer inte känna igen er i Maddison. Har varit borta från i torsdags, men är nu äntligen hemma. Har inte hunnit skriva något allt, men har allt planerat från och med nu till slutet ungefär och räknar med att det inte kommer ta så lång tid att skriva de resterande kapitlena. Hoppas på at hinna avsluta på ITD och börja på nästa innan skolan börjar, men vi får ser hur det går. Love y'all, puss!

Comments
Anonym säger:

Inte för att vara sån men varför har du tagit biebstoorys karaktär som är på bilden ?

Postat: -



sara säger:

Kan du lägga upp nästa avsnitt can't Wait!! + kan det börja hända lite mellan maddie o justin att de bråkar osånt

Postat: -



Jbieberstorry säger:

Grymt jävligt bra kapitel även om det tog en tid men iallafall så undrar jag Vad heter killen på bilden som spelar Cole reyes eller vad han nu heter?❤️

Svar: Han heter Ash Stymest! Och superduper tack hjärtat, blir jätteglad av att höra detta❤️
None None

Postat: - URL/Blogg: http://jbieberstorry.blogg.se




Vad heter du?:

Din mail adress: (publiceras ej)

Din URL/Blogg:

Din kommentar:




Trackback