Som barn var det värsta som kunde hända att man föll ner från klätterställningen på skolgården och skrapade upp knäna, eller att mamma skickade med fel lunch i matlådan man fick med sig på morgonen. Världen var i princip fri från problem, bortsett från de lilla problem man stötte på någon gång ibland.
Men det var saker som gick att fixa. Reparera. Sätta plåster på såren och sedan äta glass och så var allt bra. Det verkliga livet är inte så lätt. Vissa saker går inte att reparera. Istället rasar det sönder och samman och man finner sig själv krossad och förstörd. Blottad. Och det värsta är att man inte kan se det komma, utan det kommer som en överraskning. Som ett slag i magen. Det slår luften ur dig och lämnar dig överraskad och förvirrad. När man sedan inser vad som händer är skadan redan skedd. Det är försent.
Mina ögon ser in i Justins bruna och kniven som redan finns i mitt hjärta vrids om lite till, förstör lite mer. Det känns som om jag ser rakt in i Justins själ, för jag kan se varenda känsla speglas i hans irisar. Jag vill gråta. Jag vill skrika. Jag vill göra något.
Men jag står still. Gör ingenting. Något inom mig skriker, ropar åt mig att göra något. Justin skakar på huvudet. Han skiftar blicken till marken, men jag hinner se besvikelsen och det gör mer ont än jag kunnat ana. Ett humorlöst skratt lämnar hans läppar innan han ser på mig igen.
”Varför berättade du inte? Jag hade till och med kunnat ta dig dit om du så hemskt gärna ville det!”
Klumpen i min hals växer och jag sväljer för att få bort den, men den dubblar storlek istället. ”Du skulle inte ha accepterat det och försökt prata mig ur det”, Justin öppnar munnen, antagligen för att protestera, ”och försök inte ens förneka det för vi båda vet att det är sant!”
Av alla lögner är det tydligen den här som gör mest ont, det svek som går djupast. Och det är jag som står för det, jag som matar lögner, om man nu kan kalla detta det.
”Varför kan du bara inte lita på mig?”
”Det gör jag ju!”
”Det är precis därför du väljer att undanhålla saker för mig.” Sarkasmen i hans röst skär djupt. Jag är antagligen värd det. Avsikten var inte att jag skulle berätta om mitt möte med Tate. Min tunga slant och sedan kunde jag inte ta tillbaka det, få det ogjort.
”Det var inte meningen att du skulle få reda på det.” muttrar jag.
”Självklart inte. Vad mer håller du hemligt? Du kanske inte bara råkade hamna här, utan är på uppdrag åt din kära far.”
Hela världen stannar. Det piper i mina öron. Min bröstkorg trycks ihop, som om jag pressas ihop av något som är tillräckligt starkt för att krossa mig. Min mun blir lika torr som Saharaöknen. Min tunga känns som sandpapper mot min gom. Jag stirrar på Justin. Hans ord ekar i mitt huvud.
Du kanske inte bara råkade hamna här, utan är på uppdrag åt din kära far. Din kära far, din kära far.
Orden hånar mig i mitt huvud. Justin verkar inse vad han har sagt för han flämtar. Jag bryr mig inte.
Du kanske inte bara råkade hamna här, utan är på uppdrag åt din kära far. Tates ord ekar tillsammans med Justins, som en remixad låt. Se till att säga adjö till fadern din, innan det är försent.
Och plötsligt kraschar hela min värld. Justin tror jag är en förrädare. Joseph ska dö.
Jag vet inte vad som är värst.
”Maddison–” men jag hör inte vad han säger. Allt jag hör är att Justin tror jag är en förrädare och att Joseph ska dö.
Minnen flimrar förbi i min hjärna. Minnen jag inte vill ha. Minnen jag inte vill se.

Han står så nära mig att jag kan känna hans andedräkt träffa mig ansiktet. Jag känner mig som paralyserad; jag kan inte röra på mig, än mindre göra något över huvud taget. Hans läppar är bara några centimeter från mig, och det får mitt huvud att snurra. Jag vill känna hans läppar mot mina, smaka på dem. Han placerar en hand vid min midja, så fjäderlätt att det nästan inte känns. Mina ögon är fasta i hans, och jag kan skymta en gnista i hans hasselbruna ögon. Han lutar försiktigt sitt huvud framåt och jag känner luften fastna i halsen. Hans läppar snuddar vid mina och jag sluter mina ögon. Han pressar dem helt mot mina och en massa fjärilar börjar dansa i min mage. Justins läppar är först mjuka och försiktiga mot mina, men när jag placerar en hand vid hans nacke för att pressa hans huvud närmare mig blir dem mer ivriga mot mina och jag kan känna en gnista fara genom min kropp. Hans läppar mot mina känns perfekt, som om det är allt jag någonsin önskat mig.  Med hjälp av handen han har på min midja pressar han min kropp närmare hans samtidigt som han drar sin tunga längs min underläpp. Jag öppnar munnen för att ge honom tillgång och hans tunga börjar genast utforska min mun. När vi båda måste ta luft särar Justin sina läppar från mina, och tar ett steg bakåt. Jag saknar genast hans kroppsvärme, och även hans läppar.

Jag biter mig i tungan för att inte skrika. Hårt. Blodsmak sprider sig i min mun. Prickar tar plats i mitt synfält och jag upptäcker att min värld snurrar. Det känns som om golvet rör sig under mig. Utan att jag kan styra det rör sig mina ben under mig. Ut från rummet, bort från Justin, ner för trappan. Min hand böjer sig runt det silvriga handtaget och jag pressar upp dörren. Allting snurrar. Luften ute är sval mot mina bara armar.
Jag sjunker ner på knä i det våta gräset. Spya stiger i min strupe och jag kan inte stoppa det innan det är försent och mitt maginnehåll ligger på marken. Jag hulkar och sedan kommer det mer och mer, och det verkar aldrig ta slut. Inte förrän min mage är tom och endast galla finns kvar bestämmer sig min kropp för att jag är klar. Med baksidan av min handflata torkar jag min mun och reser mig upp från gräset. Mitt hjärta bankar hårt i mitt bröst och en obehaglig känsla tar plats i min mage för att sedan sprida sig genom hela min kropp. Justin tror att jag är en förrädare. Joseph ska dö.

Regn faller ner från himlen i droppar och blöter ner den torra marken. Mörka moln har samlats på himlen och då och då dundrar åska över skyn. Minuter passerar medan jag sitter som hypnotiserad och ser ut genom fönstret medan regnet övergår till storm. En storm som matchar min insida.
En blixt skär över skyn och lyser upp den gråa himlen endast för någon sekund innan den är borta.
Jag ser bort från fönstret och ner på mina mjukisbyxor. Känslorna virvlar inom mig, alla på en och samma gång. Det som känns mest är smärtan; den är alltid värst. Justin har jag inte sett till på ett tag, något jag inte vet om jag ska vara lättad eller nedstämd. Tanken på Justin får smärtan att förvärras och orden jag helst vill glömma tar sig in i min hjärna och hotar med att sluka mig. Jag pressar bort dem som om de inte ens existerar. Nu luft fyller mina lungor när jag andas in, men den känns kvav och tjock så jag bestämmer mig för att ta lite frisk luft.
Ute på trappan finner jag Dwayne, med en cigarett mellan läpparna. Jag tar ett steg ut i det kalla och ställer mig bredvid honom. Ett plötsligt sug fyller mig och jag biter mig i läppen.
”Hej”, hälsar Dwayne och ser på mig. ”Vad gör du här ute?”
Jag ignorerar hans fråga och ser tillbaka på honom. ”Kan jag få en?”
Han höjer överraskat på ögonbrynet, antagligen för att han aldrig sett mig röka förut, men räcker fram paketet till mig. Jag fiskar upp både tändaren och en cigarett, placerar den mellan läpparna och tänder den innan jag tar ett bloss. Det lugnar genast mina nerver, som jag förväntat.
”Röker du?” Jag blåser ut röken i den kalla luften och skakar på huvudet.
”Brukade.” rättar jag honom, men jag vet inte om de bloss jag tog då och då räknas som att röka.
Ett flin sprider sig hans läppar. ”Tuffing.” Jag skrattar bara innan jag fimpar ciggen och vänder på klacken för att bege mig in igen, den här gången med lugnare nerver. Dessvärre är det som om någon har kastat en förbannelse över huset, då sekunden jag kliver över tröskeln spänner sig alla mina muskler igen och jag är tillbaka till ruta ett. En suck lämnar mina torra läppar och jag drar en hand genom mitt hår. Jag kanske behöver något starkare.
Mina ben styr mig mot köket och vidare mot vardagsrummet och vitrinskåpet där jag vet att killarna bevarar sin alkohol. Jag greppar en whiskey tillsammans med ett glas och går sedan tillbaka till köket för att placera dem på köksön. Jag fyller en fjärdedel utav glaset varpå jag sveper innehållet med tre stora klunkar och fyller glaset igen. En avslappnande känsla fyller mig och jag kan inte låta bli att le när tyngden sakta släpper från mina axlar. Jag är medveten om att det endast kommer hålla för ett tag och att när jag sedan kommer vakna upp imorgon kommer tyngden ha återtagit sin plats. Men det är värt det, för endast ett tag.
”Woah”, Dwayne tar ett steg in i köket. ”Något måste vara fel om du vänder dig till cigaretter och alkohol. Vad har hänt?” Jag snörper på munnen och tar ytterligare än klunk, något som indikerar att jag inte tänker svara på det. ”Jag slår vad om att det är Bieber.” fortsätter han och ser på mig med en frågande blick.
”Jag vill inte prata om det.”
”Ah, det är vad dem säger. Måste jag läsa mellan raderna eller menar du verkligen det?”
Jag kan inte låta bli att skratta, trots att bävan fyller mig. ”Jag vill verkligen inte prata om det.”
”Okej då.” Han försvinner ut från köket och lämnar mig ensam, men det tar endast några sekunder innan han är tillbaka igen. ”Ge mig den där. Om du ska tjura behöver du åtminstone inte göra det ensam.”