42 - THE SAVING PLAN

 
“Rör mig inte”, väser jag med spända käkar.
Detta tycks inte röra honom då han endast placerar två fingrar vid mitt haka för att vinkla bak mitt huvud så att min hals gör sig synlig inför hans giriga ögon. “Jag kan röra dig så mycket jag vill, nu när du är i mina händer. Jag kan göra såhär,” han pressar sina läppar mot min hals och jag biter mig i tungan för att inte säga något som skulle göra det här ännu roligare för honom.
Detta räcker för att skicka Justin över kanten. “Rör henne inte, din idiot.” morrar han ilsket genom telefonen. Desperationen är tydlig i hans röst, tillsammans med frustrationen och ilskan.
“åh Bieber, jag rör henne så mycket jag vill. Du är inte här för att stoppa mig.” flinar han. Maddox står endast med armarna i kors och ett flin på läpparna. “Det roliga är över. Du hade din chans Martinez.” Sawyer reser sig upp. “Ses i helvetet Bieber.” sedan är samtalet slut och de båda återgår till att tortera mig.

Tystnaden som fyller rummet är outbärlig. Ju fler sekunder som tickar förbi desto svårare blir det att andas, då luften bara blir tjockare. Telefonsamtalet som tog rum för endast några minuter sen lämnar mig med en desperat känsla att hitta Maddison. Innan det är försent.
Kanske är det här vår enda chans, fungerar det inte skulle vi kunna räkna det så gott som kört. Och den tanken får mitt hjärta att banka hundra gånger hårdare och luften i mina lungor att ta slut. Det finns inte ens i min vildaste fantasi.
När Noah tittar upp från datorn gör mitt hjärta ett skutt utav hopp.
“1034 Harver Street.”
Mina fötter rör sig snabbt under mig när jag styr stegen mot dörren. På vägen hinner jag få med mig ett par bilnycklar, och utan att ens bry mig om vems det är fortsätter jag, redo att köra i full fart mot adressen för att hitta Maddison.
“Justin stopp. Tänk med det som sitter på dina axlar i stället för ditt arsle. Du kan inte bara åka dit, vi måste ha en plan.” trots paniken som växer i rummet, eller i alla fall inom mig, är Dwaynes röst lugn.
“Vi har inte tid för en fucking plan!” utbrister jag och slår ut med armarna, trots att jag vet att han har rätt. Jag kommer troligen inte komma längre än till byggnaden.
Med en suck och nedsjunkna axlar återgår jag till de andra, runt köksön. Min mage har dragit ihop sig till en stor klump och trots att jag inte ätit på något som troligen är flera dagar känner jag mig inte ett dugg hungrig. Allt jag behöver är att ha tillbaka Maddison i mina armar.
“Vi måste ha vapen.” börjar Lane. ”och endast två kan åka. Justin tar med sig Dwayne.” Alla står stilla utan att röra en fena.
“Gå och hämta fucking pistolerna då!” fräser jag otåligt då allt mitt tålamod för länge sedan runnit ut, och Shane och Liam är genast på väg. Mitt humör är på kanten och hotar med att explodera närsomhelst. Det känns som om klockan tickar snabbare än vanligt och att tiden snart runnit ut. Jag kan inte låta det hända. Vart än mina tankar är på väg är Maddison där och hotar med att få mig ur balans.
”Vi vet inte hur byggnaden ser ut, men ni måste ta entrén som drar minst uppmärksamhet.” fortsätter Lane och jag himlar med ögonen. Som om jag inte gjort det här hundra gånger förut. Jag tänker döda varenda jävel som försöker stoppa mig. Om det så betyder att jag måste döda varenda människa där, then so be it.
När Shane och Liam kommer tillbaka och jag och Dwayne har tillräckligt mycket vapen för att kunna skydda oss pumpar adrenalinet i mig som aldrig förr.
”Kom igen.” Dwayne är mig hack i hälarna när jag gör min väg till dörren. Nycklarna har jag redan i handen så det är raka vägen till dörren som gäller.
”Bro”, Dwayne räcker ut sin hand och nickar mot nycklarna i min hand. Jag ignorerar honom och fortsätter till förarsätet. ”Seriöst Bieber, ge mig nycklarna. Jag tänker inte låta dig köra.”
”Fucking bitch.” muttrar jag men jag har inget annat val än att ge honom nycklarna då jag vet att han inte kommer ge sig.

Trots att Dwayne kör i något som troligen bryter mot lagen känns det som om vi rullar fram alldeles för sakta. Harver Street ligger någonstans utanför staden, troligen finns det någon övergiven byggnad där. Det har gått tio minuter och vi har inte ens krossat norra delen av Stratford.
”Gasa.” snäser jag ilsket, ”idiot.”
Dwayne ger mig inte mer än en blick men han trycker ner gaspedalen lite till. När vi tillslut nått utkanten av Stratford dunkar mitt hjärta så hårt att jag tror att det ska hoppa ut ur bröstet. Då bilen står parkerad utanför byggnaden tar jag min Desert Eagle ifrån handsfacket innan jag stiger ut ur bilen. Dwayne är bara någon sekund segare än mig, och tillsammans beger vi oss mot byggnaden. Förvånande nog står ingen utanför och vaktar så trotsar Lanes ord och tar första bästa dörr. Byggnaden är tyst och övergiven, men jag anar att det endast är en fasad. Mycket riktigt, när vi kommer längre in i den stora byggnaden hörs röster. Vid det här laget dunkar mitt hjärta så hårt att det känns som om någon kommer höra det.
Jag gör en gest mot Dwayne att han ska ta ena hållet och jag andra. Vi delar upp oss och jag fortsätter fram genom byggnaden tills jag hittar en trappa ner. Så tyst som möjligt går jag ner för att sedan mötas av ett rum beståendes av betong. Längs in i rummet finns en metallrum. Utanför den står någon och vaktar. Bingo.
”Tsk”, muttrar jag för att få hans uppmärksamhet. Genast far hans blick mot mig och jag höjer pistolen för att skjuta honom i magen, redo att slakta.


Maddisons perspektiv:

Ett pistolskott hörs utanför, men jag bryr mig inte ens att lyfta på huvudet för det. Kanske har de kommit för att döda mig. Eller så är det bara en varning. Rädsla? Aldrig.
Dörren öppnas, förvånansvärt, men det är inte det som får att lyfta på huvudet utan rösten som uttalar mitt namn.
”Maddison”, rösten är låg och sträv, som en viskning, och en röst jag skulle känna igen vartsomhelst, närsomhelst.
För ett ögonblick tror jag att jag hallucinerar när jag möter de bruna ögonen, precis som människor brukar göra i öknen när de har vandrat för länge utan vatten. Jag blinkar, som för att komma tillbaka till verkligheten, men han står kvar som drömprinsen i sagan. I sagan jag inte tror på. Efter det här kanske jag kommer börja tro på mirakel.
Det tar inte lång tid innan han är framme och binder loss både mina händer och fötter, men jag kan inte ta tag i verkligheten utan sitter kvar i chock och stirrar framför mig. ”kom igen baby.” mumlar han och hukar sig framför mig.
”Justin”, viskar jag trött, redo att somna mot hans axel. Jag skulle kunna somna vartsomhelst, bara han är med mig.
”Jag är här, men vi måste gå ut nu. Okej?” Jag nickar och reser mig upp, lutandes mot hans kropp. Det är inte förrän min blick far mot den blodiga kniven på golvet som adrenalinet börjar pumpa i mig, och jag får mer kraft. Tillräckligt mycket för att komma ut ur byggnaden. Kniven tar jag med mig när jag och Justin lämnar rummet. Jag lägger inte särskilt mycket energi på människan som ligger blodig precis utanför dörren, utan istället på stegen som hörs i trappan. Justin håller mig tätt vid hans kropp när Tate dyker upp i mitt synfält. Han flinar.
”Är det inte Bieber, räddaren i nöden?” hans retande ton lurar upp tillräckligt med ilska det tar för mig att skynda mig fram till honom och sticka kniven rakt i hans mage. Han faller ner på knä, med händerna hållandes för magen.
Justin är snabb med att dra ner mig därifrån, upp för trappan. Jag lägger inte märke till mycket när Justin leder mig mot bilen, det är som att jag är bortdomnad och avskuren från världen runt omkring.
”Jag kommer strax, okej? Vänta här.” meddelar Justin mig när jag är säker i bilen.
Jag skakar på huvudet och sträcker mig efter honom. ”Nej, gå inte.” mumlar jag.
”Jag måste hämta Dwayne, det tar två minuter. Jag lovar, baby.” Fjärilar exploderar i min mage och jag har inget annat val än att ge med mig.
Från den stunden att han går och att han kommer tillbaka minns jag inte särskilt mycket, mer än att jag saknar honom mer än någonsin. Och i just den stunden är jag svagare än någonsin.
När Justin kommer tillbaka känner jag mig hel igen, som om det alltid varit han och ingen annan.
I hans armar hör jag hemma, oavsett vad som händer.


Stresskrev det här kapitlet så jag vet inte riktigt om jag är nöjd men det får duga, för annars kommer det ta år innan det kommer upp. Kommentera bäst nu älsklingar så ska jag få upp nästa så snabbt som möjligt. Love you.

Comments
Biebzters säger:

Oh my godness, jag visste inte att du hade kommit tillbaka! Vet du hur GLAD JAG BLEV? Shit, sitter och flinar som en idiot just nu! Ååh, <3 Btw - bästa kapitel!

Postat: - URL/Blogg: http://biebzters.blogg.se



Ylva säger:

Jätttttttteeeeeee bbbbbrrrrrrraaaaaa

Postat: -




Vad heter du?:

Din mail adress: (publiceras ej)

Din URL/Blogg:

Din kommentar:




Trackback