Ilskan pulserar genom mig och ju mer jag slår och sparkar på boxningssäcken framför mig, desto värre blir det. Mitt hjärta bankar hårt innanför mitt bröstben och min bröstkorg höjs upp och ner i ett snabbt tempo, ändå ökar jag på slagen. Slagen blir hårdare, pulsen blir högre men ilskan är kvar. Men jag vet att ilskan endast är där på grund av att jag pressar bort smärtan.
Mina armar är ömma och svetten rinner ner längs mina tinningar. Jag fortsätter ändå.
Genom att fokusera på den fysiska smärtan glömmer jag bort den psykiska. Och det är för det bästa.
Världen runt omkring är borta. Inga problem existerar för tillfället, inga tankar snurrar i huvudet. Det enda som existerar är jag och boxningssäcken. När jag vill sluta som mest använder jag ännu mer kraft och fokuserar på smärtan i armarna. Dörren in till gymmet slås upp, men trots det fortsätter jag.
”Woah”, kan jag höra Shane bakom mig. ”någon är förbannad.”
Jag avbryter mitt sparkande och slående för att vända mig mot Shane som står med ett flin på läpparna. ”Hey” andas jag och drar med handen över pannan.
”Du borde ta en paus. Du har gjort det här i flera timmar.”
Jag skakar på huvudet och drar en vit lögn. ”Jag är inte trött.”
”Du kan inte lura mig, Maddie. Ingen kan hålla på i flera timmar utan att bli trött.”
Jag ler halvt och drar av mig boxningshandskarna. De landar med en svag duns på mattan.
”Det finns mat däruppe.” Shane nickar mot dörren, men tanken på mat får min mage att dra ihop sig och kurra på samma gång.
”Jag är inte hungrig.”
Shane höjer på ögonbrynen. ”Sluta med lögnerna. Gå och ta en dusch, sen kan du komma ner och äta.” Han föser ut mig ur rummet med en hand på min rygg och jag har inget annat val än att lyda.
Minuten därpå är jag uppe i mitt badrum med de svettiga kläderna kastade i tvättkorgen, redo att hoppa in i duschen. Jag drar glaset som delar av duschen från resten utav rummet åt sidan och kliver in under den varma strålen som genast sköljer bort allt svett och smuts som samlats på min kropp under dagen. Jag kliver ut ur den varma duschen strax därpå då jag inte vågar stå där inne längre, rädd för tankarna som skulle lyckas ta sig in i mitt huvud då.
Jag virar en handduk runt min kropp och sedan en runt mitt hår innan jag tassar till handfatet. Ett täcke utav imma har fastnat på spegeln efter den varma duschen och jag ritar ett hjärta med mitt pekfinger men suddar sedan snabbt bort det och låter det vara.
Den svala luften ifrån mitt rum träffar mig när jag kliver ut från badrummet och jag sneglar mot balkongdörren som står öppet. För ett ögonblick hoppas jag att det är Justin som har smugit sig in utan att jag märkt det, precis som den gången då han för första gången kysste mig, men sedan kommer jag på att det var jag som glömde att stänga den och besvikenhet fyller mig.
Än vågar jag inte kolla på telefonen, rädd för ännu en besvikelse. Istället trippar jag till min garderob och drar fram ett par leopardfärgade tights, med en stor svart tröja som jag snabbt drar på mig. Mitt halvblöta hår samlar jag i en slarvig bulle.
Min blick dras mot min orörda mobil som ligger på nattduksbordet. Jag kliver osäkert fram till den och tar upp den i min hand. Mitt ansikte formas i en besviken min när jag ser på skärmen.
Inga missade samtal från Justin. Inga nya sms. Jag suckar och låter kroppen falla ner i den mjuka sängen med bröstkorgen fylld utav smärtan jag har försökt pressa bort hela förmiddagen.
Jag vet inte hur eller när, men på något sätt lyckas jag somna. Det är inte förrän några timmar senare som Joelle väcker mig, mitt i min dröm om Justin. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta för att drömmen var så vacker.
Joelle ler svagt och jag sätter mig upp i sängen. Först öppnar hon munnen för att säga något, men sedan ångrar hon sig och stänger den igen. Hon reser sig upp och tassar tyst till dörren. ”Vänta här.” är allt hon säger innan hon försvinner iväg, och jag kan höra hennes steg i trappan. När hon kommer tillbaka håller hon en tallrik med munkar och en film i handen.
”Titta vad Liam köpte med sig.” Hon ler stort och sätter sig ner på sängkanten. ”Vad säger du om en komedi?” Jag ler lika stort tillbaka och gör plats åt henne bredvid mig. ”Det låter toppen.”