Smärta.
Det är det första jag lägger märke till när jag är tillräckligt vaken för att vara medveten om min egen kropp. När jag sedan öppnar ögonen är jag även medveten om vart jag befinner mig. Det är ett tomt, kallt rum, i något jag antar är ett gammalt varuhus eller liknande. Det jag antar är ytterväggen består utav bucklig metall, medan resten av väggarna är äckligt gråa och gjorda utav betong, detsamma gäller golvet. Kylan sprider sig i rummet och skapar gåshud över huden som inte täcks utav av min klänning.
På väggen framför mig finns en svart metalldörr, där färgen håller på att flagnas av så metallen kan skymtas.
Hela mitt huvud bultar pågrund av alkoholen jag förbrukat, men det är ingenting emot smärtan i mitt bakhuvud. Jag gissar på att mitt hår ser ut som ett fågelbo. Rep skär in i mina handleder som är fastknutna bakom mig, medan mina fötter är ihopknutna med stolsbenen på stolen jag sitter på. Jag stönar smärtsamt medan jag försöker ta mig loss från repen, men det enda som händer är att de skär ännu längre in i min hud.
”Nämen, ser man på. Prinsessan har vaknat.” Någon jag inte sett förut kliver in genom den gnisslande dörren.
”Jag antar att du inte är här för att släppa mig.” min röst är skrovlig och min hals torr. Jag är i behov av vatten och även mat för den delen.
Han skrockar ljudligt och skakar på huvudet. ”Det kan du glömma.”
”Idiot.” muttrar jag och försöker tränga bort smärtan. ”Låt mig gå.”
Med ett hånande flin kliver han ett steg fram. ”Lyssnade du inte? Jag har redan sagt att du kan glömma det.” Hans äckliga blick vandrar upp och ner över min kropp medan han slickar mig om läpparna. ”Inte undra på att du fick Bieber på kroken. Vem hade inte velat knulla det där?” Jag biter ihop. Försöker att inte koncentrera mig på hans kommentar. Tänker på något annat.
”Vad är ditt namn?”
Han flinar hånande mot mig. ”Det spelar ingen roll. Allt som spelar någon roll är du. Du är stjärnan.” Han böjer sig ner så att hans huvud är i samma höjd som mitt, fortfarande med det äckliga flinet på hans läppar när han smeker min kind med sin smutsiga hand.
Jag har lust att spotta honom i ansiktet. Visa honom hur äcklig han är. Ta ut min ilska. Skrika på honom.
Men jag gör inget av det. 
”Du är patetiskt.” är allt som lämnar mina läppar.
Ett skratt ekar mellan väggarna. Ett skratt som tillhör honom. ”Åh hjärtat, om någon här är patetisk är det du. Tror du verkligen att Bieber kan älska dig? Eller att han ens känner något överhuvudtaget för dig?” ännu ett av hans hånande skratt kunde höras. ”Jag tycker nästan synd om dig. Vi alla vet att det enda Bieber använder tjejer till är för att knulla. Sen är han klar med dem.” Lusten att spotta honom i ansiktet är större nu. Jag är tvungen att bita mig i tungan för att inte göra det. Konsekvenserna skulle bli allt annat än bra. ”Du tror säkert också att han ska komma och rädda dig härifrån. Som en prins i en saga.” hans sliskiga flin stör mig så pass mycket att jag har lust att slå bort det.
Det finns inget som drömprinsar. Inte i verkligheten. Det är något varje barn får lära sig när det växer upp.
Ståldörren in till rummet gnisslar till innan den öppnas och personen kliver in. Det är Xavier.
”Det räcker Tate.”
Jag flinar. Hans namn är Tate. Låter som en loser i mina öron.
Han reser sig upp och med en kall och hatiskt blick styr han stegen mot dörren.
”Senare, Martinez.” han blinkar med ena ögat med ett äckligt leende på läpparna innan han försvinner utom synhåll. Bort från mig.
Xavier stannar i dörröppningen med en sammanbiten blick. Armarna är korsade framför bröstet. Jag är för trött för att ens slänga en kommentar åt hans håll.
”Vatten.” muttrar jag hest istället, i hopp om att han kanske vill hålla mig levande tillräckligt länge för att ge mig det.
”Gav inte Tate dig det?” han höjer på ögonbrynen.
”Då skulle jag inte frågat, idiot.” det sista muttrar jag lågt för att han inte ska höra, men han tycks ändå göra det.
Med en suck försvinner han genom dörren för att någon minut senare komma tillbaka med en vattenflaska i handen. När han inser att jag inte kan använda mina egna händer tar han stegen som är kvar fram till mig.
Jag ser upp på honom. ”Hur vet jag att ni inte har förgiftat det?”
Ett flin tar plats på hans läppar. ”Det vet du inte.” sedan trycker han in vattenflaskan i min mun och jag har inget annat val än att svälja. Det är kallt och gör nytta för min torra hals. ”Det räcker.” Sju klunkar, sedan får jag inget mer. Han lämnar rummet och jag blir lämnad kvar med mina tankar.
Det första som dyker upp är Justin.
Hans felfria ansikte. Hans leende. Hans skratt. Hans vackra ögon jag alltid finner mig själv med att fastna i. Hans läppar. Hur han brukar hålla om mig medan vi sover. Hur han brukar kyssa mig.
Det är försent att stoppa tankarna när jag väl har börjat och de tankarna leder till tankarna om att han faktiskt ska komma och rädda mig.
Som en prins i en saga.
Nej. Sluta. Jag kan inte tänka sådana tankar, för det kommer leda till att hopp kommer byggas upp inom mig. Hopp är inte bra. Hopp är aldrig bra. Det lärde jag mig av min far, genom den hårda vägen. Hopp leder bara till besvikelse.
Därför klipper jag tankarna direkt. Inget hopp betyder ingen besvikelse vilket betyder ingen smärta.
De förbjudna tankarna är svåra att klippa, svåra att glömma. Istället försöker jag koncentrera mig på omgivningen omkring mig. De gråa betongväggarna, den lilla vattenpölen i hörnet, det lilla ljuset som silar in genom det sprickna fönstret. Ju mer jag kollar runt omkring mig desto mer blir jag påmind om att jag är instäng här, gömd från värden, borttagen min frihet.
Jag är inte bara instängd här, utan i mig själv, fångad av mitt samvete, av det som är rätt och fel och mina känslor. I slutet av dagen vet jag vem jag älskar, men det betyder inte att det är rätt. För det händer att människor älskar fel personer, som eld och is.
Och om jag tänker på det för mycket är jag rädd att det är det jag ska komma fram till.

Det sista stycket har två undermeningar, någon som kan lista ut dem?
Som säkert många andra av er, så har jag påsklov just nu. Det är dock osäkert med hur mycket tid jag kommer få att skriva då jag har ganska fullt upp, men får säkert någon dag ledig att skriva på.
Ville även säga tack för dem jättefina kommentarerna på det förra kapitlet, kan säga att varenda en skapade ett leende på mina läppar.