Jag söker med handen i sängen, förväntandes att känna Justin bredvid mig men det enda jag hittar är det kalla lakanet. Förvånat slår jag upp ögonen och ser mig om i rummet. Inget spår efter Justin. Jag lyssnar efter ljud i duschen men den är tyst.
Jag misstänker att han är därnere med dem andra, som kom hem sent igårkväll.
Justins tröja hittar jag vid sidan av sängen, vilket jag drar på mig tillsammans med ett par trosor, innan jag trippar nerför trappan med humöret uppe på topp. Minnet av igår spelas upp i mitt huvud om och om igen, som en glad film, och ett leende är inristat i mitt ansikte.
”Jag älskar dig Maddison.”
Mitt leende växer, om det ens är möjligt, och fjärilarna dansar i min mage. Det skulle inte förvåna mig om mina mungipor är uppe vid mina öron.
I köket hittar jag inte bara Justin, och resten utav Tigers, utan även alla i Bullets. Trots att det borde oroa mig förstör det inte mitt underbara humör. Snarare tvärtom, jag blir glad av att se dem.
”God morgon.” kvittrar jag glatt och trippar fram till Justin, vars leende matchar mitt.
Joelle ler lyckligt, Dwayne flinar vilket även Shane gör, medan resten ser obesvärade ut. Ingen av dem bryr jag mig särskilt mycket om. Allt jag bryr mig om är Justin.
”God morgon baby.” mumlar Justin i mitt öra och virar armarna om min midja. En värme sprider sig genom hela mig.
”Uhm”, harklar sig Liam och får allas ögon på sig. ”Vi måste planera nästa steg mot JMs. Det här är inte bara en lek längre, utan nu är det krig på riktigt.”
I vanliga fall skulle Justin haft något att säga, men han står tyst, troligen utan att ens lyssna på vad de säger.
”Bieber”, hostar någon. Någon jag en sekund senare listar ut är Lane. Justin höjer sin blick till honom och Lane höjer frågandes på ena ögonbrynet.
”Borde inte Maddison få bestämma?”
Blickarna vänds istället på mig. Jag skakar lätt på axlarna. ”Jag tycker vi borde ligga lågt i ett tag och se vad de hittar på. Vi planerar, väntar och väntar lite till. Och sedan när de minst anar det gör vi vårt drag.”
Ett leende drar sig över Dwaynes läppar. ”Låter bra. Och hur vill du ha hämnden?”
Jag ler slugt. ”Åh, hämnden? Det kommer behövas mycket planering till den.”

”Justin, sluta!” tjuter jag och han lyssnar för en gångs skull och slutar kittla mig.
Ett leende sprider sig över hans läppar, ”bara om du ger mig en kyss.”
Med ett leende på läpparna pressar jag mina mot Justins och han besvarar kärleksfullt kyssen.
”Jag älskar dig.” mumlar han mot mina läppar och jag ler så stort att det förstör kyssen.
Justin sträcker sig mot nattduksbordet efter sin telefon och suckar när ser på tiden.
”Jag måste gå.” mumlar han och jag biter mig i läppen, vetandes vart. Redan igår avslöjade han att han och Dwayne skulle ut på uppdrag idag.
”Ta mig med dig.” föreslår jag och drar en hand genom hans mjuka hår.
”Nej”, mumlar han och undviker min blick.
”Varför?” fnyser jag. ”För att jag inte kan skydda mig själv?” Utmanandes höjer jag på ena ögonbrynet.
Han böjer sig ner för att kyssa min axel. ”Du vet att det inte är varför.”
”Varför kan jag inte följa med då?” envisas jag.
Till det har han inget svar.  En suck lämnar hans läppar och han smeker bort det hår som hamnat i mitt ansikte.
”Jag kommer tillbaka innan du vet ordet av.” Han böjer sig ner för att fånga mina läppar, men just som hans läppar snuddar vid mina trycker jag honom ifrån mig och han faller ner bredvid mig i sängen. Jag hasar mig till sängkanten och reser mig upp på fötter. Hans tröja drar jag av mig för att ersätta den med min som nu har torkat.
Justin, som verkar ha insett vad som händer, sträcker sig efter mig. ”Baby–” börjar han raspigt, vilket sänder en rysning genom mig, men jag klipper av honom.
”Slösa inte dina andetag.” säger jag kallt och drar på mig mina jeans. Han slickar sig om läpparna och reser sig upp för att stoppa mig från att fortsätta.  ”Släpp mig.” väser jag, men han ignorerar mig och drar mig till sig istället.
”Jag tänker inte släppa dig förrän du har slutat vara arg på mig.” Han placerar sin hand vid min kind och drar sakta med sin tumme under mitt öga. ”Jag hatar när du är arg på mig.”
I vanliga fall skulle jag troligtvis ha smält i hans armar men jag är alldeles för envis för det.  
”Jag trodde du behövde gå.” Jag krånglar mig ur hans grepp och skyndar mig till dörren så att han inte hinner stoppa mig igen.
Stegen ner för trappan känns extra tunga och jobbiga. Shane är den enda kvar ifrån bullets, och är precis på väg att dra när jag kommer nerför trappan.
”Ska du gå? Jag följer med.”
Shane höjer på ena ögonbrynet men jag endast skakar bort det. ”Visst, Martinez.”
”Maddison”, Jag vänder upp huvudet och får syn på Justin, halvvägs nerför trappan. Han stannar när våra blickar möts. Jag är snabb med att vända mig om och kliva ut genom dörren för att sedan fortsätta mot bilen. Det sista jag ser är hans sårade blick.
”Han försöker bara skydda dig.” Shane verkar kunna läsa mina tankar, eller också är han tillräckligt smart för att lista ut det själv. Han svänger ut på vägen och låter blicken vila på mig i någon sekund innan han vänder tillbaka blicken mot vägen.
”Jag behöver inte skyddas, jag är inte tre.” Han öppnar munnen för att säga något mer men hinner inte längre än så. ”Försvara honom inte.”
Den resterande biten av bilresan är tyst, och precis som bilen rullar upp på uppfarten träffar de första regndropparna framfönstret. När vi har stängt dörren om oss har hela himlen redan öppnat sig och regndropparna smattrar mot marken.
I vardagsrummet sitter hela gänget framför teven och kollar på en fotbollsmatch på den stora teveskärmen, och trots att det känns som om mitt hjärta blöder breder sig ett leende ut på läpparna.
”Hej!” hälsar Joelle glatt. ”Vad gör du här?”
Jag himlar med ögonen och ler för att dölja det som egentligen pågår i mitt huvud. ”Kan jag inte komma hem till mitt eget hus?” skämtar jag och höjer på ena ögonbrynet.
”Jo, självklart Maddie.” ler Liam och drar ner mig i soffan innan han återgår till fotbollsmatchen.
”Jag tänker inte sitta här och se på fotbollsmatchen om ni trodde det.” Jag reser mig upp igen och lämnar dem med orden osagda i luften. Fotsteg hörs bakom mig och jag behöver inte ens vända mig om för att veta att det är Joelle.
”Vad har han gjort?”

Jag vet inte ens vart jag ska börja. Är hemskthemskthemskt ledsen över att kapitlet har tagit så lång tid, nästa ska verkligen inte ta sådan tid. Är förvånad att ni ens tittar in här varje dag, för det förtjänar inte jag. Det här kapitlet var jättesvårt att skriva av någon anledning och är fortfarande inte helt nöjd över det, men ni förtjänar ett kapitel, så här är det. Har snart sommarlov och kommer säkert få massor av tid att skriva då, så uppdateringen kommer bli bättre. Har i princip redan sommarlov då betygen sätts imorgon, vilket betyder att jag inte kommer ha några läxor överhuvud taget.
Hädanefter kommer det gå utför, kan jag erkänna, och det jag har planerat kommer äntligen ta plats. Är jättetaggad över att skriva den här delen, det är den jag har längtat efter under hela tiden jag har skrivit ITD. Nästa kapitel är redan påbörjat, ska försöka skriva klart det idag. Puss på er finisar❤