Jason McCann svär för sig själv när han kör längs den långa vägen och är så inne i sina egna tankar att han knappt märker när hans iPhone ringer. Han kastar en blick ditåt men bryr sig inte om att svara. Om det är något viktigt ringer personen igen. När mobilen äntligen slutat låta, börjar den igen och Jason suckar.
”Motherfucker”, muttrar han innan han drar tummen över skärmen och pressar mobilen mot örat. ”Vad?” fräser han irriterat och Xavier drar en djup suck.
”Det var på tiden McCann, trodde aldrig att du skulle svara.” Jason skrockar humorlöst och svänger in på den tomma landsvägen. Gruset låter under däcken när han kör över den gamla vägen. ”Du kom inte till stället vi bestämde”, konstaterar Xavier och Jason himlar med ögonen.
”Det gjorde jag, bara det att du var försenad så jag lämnade stället. Jag har andra saker att göra än vänta på dig Donovan.” Jason parkerar bilen och kliver ut fortfarande med mobilen mot örat.
”Well, andra saker kom i vägen.” säger Xavier genom telefonen, men Jason vet redan sanningen; Castillo distraherade honom för att Bieber skulle kunna ta sig dit, istället för Donovan. Så nu måste han jobba för Bieber istället för Donovan, eftersom att han inte har så mycket av val; Bieber kommer komma efter honom om han inte samarbetar, det är en sak som är säker. Dock finns det ett sätt att jobba för båda, och Jason skulle kunna komma undan med det. Det är en risk, men det är en risk Jason McCann är villig att ta. ”Möt mig klockan tio vid The Cross Bridge.”
”Elva.”
”Tio.” spottar Xavier och ilskan börjar genast koka i Jason.
”måste jag påminna dig om att du vill ha något från mig, inte andra vägen runt. Elva, Donovan. Kom inte en minut försent.” med det lägger Jason på och begraver mobilen i fickan innan han fiskar upp ett paket Marlboro. En cigg hamnar mellan hans läppar och Jason tänder cigaretten innan han tar ett djupt bloss. Han kan genast känna sina muskler slappna av cigaretten.  När han kommit ner till filtret dumpar han cigaretten på marken och släcker glöden med sin skosula innan har drar fram sin pistol och lossar på säkringen. Med ett elakt flin på läpparna styr han stegen in i mörkret.

”Det vanliga. JMs tror att de är något.” Han spänner sin käke, och jag märker att hans gnuggande av disken blir hårdare.
”De har något annat som kommer för dem. Dem tror att dem äger den här stan, men dem är inte ens härifrån.”
”Yeah,” håller jag med honom. ”Dem har precis startat ett krig, men vi alla vet att det inte är något dem kan avsluta.” 

17 September

1067 River St
Stratford ON
N5A 6W6

Jag blickar upp mot den övergivna byggnaden framför mig innan jag tittar ner på lappen med adressen på igen. Gatan jag befinner mig på är mörk, och de flesta husen är övergivna. Längre in på gatan får jag syn på en affär med krossade skyltfönster, och bilar med krossade rutor. Med en suck kliver jag uppför den korta trappan upp till huset och öppnar dörren för att kliva in. Därinne är det mörkt och på golvet ligger det gamla tidningar, splittrat glas och dem vita tapeterna är gulnade. Jag styr stegen uppför den gamla trappan som knakar när jag går uppför den. Det är lika mörkt häruppe som därnere, men längre in i det stora rummet finns ett krossat fönster där lite ljus från gatlamporna sipprar in. Jag går längre in i rummet och en person jag känner igen alltför väl tar plats i mitt synfält och ett flin tar plats på mina läppar.
“Jason McCann”, uttalar jag hans namn som smuts och hans mörka ögon möter mina.
“Vad fan gör du här Bieber?” spottar Jason.
Jag flinar ännu större. “Jag är bara här för att göra Xavier en tjänst. Låt oss bara säga att han fick förhinder.”
“Vad vill du?” fräser han och jag kan känna ilskan byggas upp inom mig. Jag tar ett steg fram mot honom med knutna nävar och han flinar mot mig. Dwaynes ord från innan jag åkte upprepas i min hjärna, Håll dig i skinnet, annars kommer du förstöra hela skiten. Jag tar ett djupt andetag och låter ilskan smyga undan. Det är inte rätt tillfälle att låta ilskan styra över mig.
“Vad är din och Donovans deal?”
Jason fnyser och kollar med hat på mig. “Vad får dig att tro att jag skulle berätta det för dig?” Jag tar ett hotande steg mot honom, så att våra bröstkorgar snuddar vid varandra. 
“För att du inte vill hamna en meter under marken.” hotar jag och ett humorlöst skratt lämnar hans läppar. 
“Jag är inte rädd för dig Bieber. Dina hot är tomma.” Utan att kunna stoppa mig själv pressar jag upp honom mot den hårda väggen med en arm mot hans hals för att stoppa luften från att nå hans lungor.
“Vill du verkligen ta reda på det?” väser jag mellan spända käkar. 
“Du kommer inte döda mig.” får han ur sig. “Du behöver mig, levande.” Trots att jag inte vill erkänna det, är det sant. Han har informationen vi behöver. Jag backar ett steg och Jason drar ner luft i lungorna. Trots att tålamodet håller på att rinna ut ur min kropp håller jag mig lugn. Jason sväljer och rätar på sig, och hatet är fortfarande synligt i hans mörka ögon. De måste spegla mina perfekt. 
“Vi har ingen deal. Än.” börjar han och slickar sig om läpparna. “Xavier bad mig bara möta honom här idag, och nämnde något om en stor summa cash.” 
“Det är allt du har?” Han nickar, men jag vet att det är något han döljer. “Tror du verkligen att du kan lura mig så lätt, McCann?” Min näve kolliderar med hans käke och nu kan jag inte längre hålla tillbaka ilskan. Mitt knä träffar hans mage, och sedan ännu ett slag i hans ansikte. Jag tar tag i hans tröja smäller in honom så hårt i väggen att ett knak hörs. Blod rinner nerför hans näsa och över hans läpp, och i högra ögonbrynet syns ett jack.  
“Bomb.” väser han innan han använder all sin kraft och knuffar bak mig. Jag snubblar bakåt och han drar bort blodet med baksidan av sin hand innan han raderar mellanrummet som bildats mellan oss. Hans knoge träffar min käke och mitt huvud flyger åt vänster. Jag hinner knappt räta på mig innan jag kan känna ännu ett slag, och jag stönar av smärta. Han höjer sin knoge för att mata in ännu ett slag på mig men jag tar tag i hans knoge och stoppar honom. 
“Don’t you fucking dare.” Han sänker ilsket sin näve medan hans bröstkorg snabbt hävs upp och ner. “Du ska ge mig informationen när du har den, vare sig du vill eller inte.” väser jag innan jag styr mina steg mot trappan och ut på den mörka gatan igen.

“Vems knoge har du gått in i?” är det första Lane säger när jag kliver innanför dörren.
“Käften”, muttrar jag och försvinner in mot vardagsrummet där resten av gänget befinner sig. “Jason McCann är tillbaka.” berättar jag och Dwayne spänner käken. “Och JMs planerar en bomb.”
“Vart?” undrar Noah.
“Det vet vi inte. Antingen kommer McCann med informationen, eller så gör han inte det.” skakar jag på axlarna.
“Och du tror han kommer ge oss informationen?” utbrister Dwayne.
“Jag dödar honom om han inte gör det.” Det kanske inte är så lätt som det låter, men jag kommer döda honom om han går emot mig, om det så är det sista jag gör. Och jag skulle göra det med nöje. Jag reser mig upp, och därmed är mötet slut. Mina ben styr mig uppför trappan och in i mitt rum, för att sedan fortsätta in till badrummet. Jag ställer mig framför handfatet för att ta bort det torkade blodet från ansiktet med hjälp av vatten, och möter sedan min egen blick i spegeln. Min blick hamnar på mina läppar och jag kommer ihåg Maddisons läppar mot dem. Jag skakar snabbt på huvudet för att få bort den tanken.
Det ha gått en vecka. En vecka sedan kyssen med Maddison.
Höga röster hörs därnerifrån, vilket bara kan betyda en sak; Beverly har kommit tillbaka från vart the fuck hon har varit. Inte för att jag bryr mig. Irriterat tar jag mig nerför trappan och in i hallen.
“Vet inte ni två hur man håller fucking käft?” svär jag irriterat. Dwayne himlar bara med ögonen medan Beverly lägger armarna i kors över bröstet och kollar uppnosigt på mig. “Vad är ditt problem?” Hon slänger en kall blick mot Dwayne och ett humorlöst skratt lämnar mina läppar. “Låt mig gissa, din kära broder här vägrar ge dig pengar? Vilket fucking problem, hade du skaffat dig ett riktigt jobb kanske du inte hade behövt springa till din bror så fort du blir pank.” Hon blänger ilsket mot mig, och ett flin sprider sig på mina läppar. “Med den där kroppen hade du passat bra som en hora.” Hon spärrar upp ögonen och flämtar, och jag är snabb med att lämna rummet. Klackar hörs mot golvet och därefter hörs dörren som smälls igen. Dwayne kommer in i köket med en sammanbiten min, men för att vara ärlig tror jag inte han bryr sig särskilt mycket. Beverly är mer som ett irriterat ex för honom än en syster. 
“Bra jobbat”, säger Dwayne sarkastiskt. 
“Vad? Nu behöver vi inte se henne på ett tag. Förhoppningsvis aldrig mer.” 

En solstråle letar sig in i rummet och min kropp vaknar sakna upp från dess sömn. Jag slår upp ögonen, och ler utan att veta varför. Jag bara känner mig glad, som om något bra kommer hända idag. Jag drar av mig täcket och kastar benen över sängkanten. Golvet känns svalt mot mina fötter när jag tar mig över det mot badrummet. Kläderna hamnar på golvet innan jag kliver in under den varma vattenstrålen och låter vattnet skölja över min kropp. Jag gnuggar in mitt hår med schampo, innan jag sköljer ut det, tar balsam i håret och smörjer in min kropp med tvål. Jag står en stund under den sköna vattenstrålen innan jag drar av vattnet, vrider ut mitt hår och virar en vit handduk runt min våta kropp. Mina fötter lämnar blöta fotspår efter mig när jag styr mina steg ut från badrummet och in i mitt rum för att bestämma kläder. Jag drar på mig ett par spetstrosor under handduken innan jag tar fram en simpel svart behå, och sedan en lila med spets, osäker på vilken jag ska ta.
”Den lila.” säger en röst bakom mig och jag vänder mig förskräckt om, nära att tappa handduken. ”Den är sexigast.” Framför mig står Justin med ett flin på läpparna och jag drar genast handduken tätare kring min kropp. Justins ögon zoomar min kropp uppifrån och ner och jag vrider mig nervöst under hans blick.
En harkling lämnar min strupe, ”Vad gör du här?”
”Jag hade tråkigt.” skakar han på axlarna, men något i hans ögon säger mig att han inte säger hela sanningen.
”Du kunde bara ha gått genom dörren.” konstaterar jag det uppenbara.
Justin flinar, ”Man kan inte leva sitt liv utan lite äventyr.”
Jag svarar inte på det utan vänder mig om igen och knäpper på mig den lila behån. Jag låter handduken falla till golvet, och jag kan föreställa mig Justins flin framför mig, I ögonvrån kan jag se Justin slicka sig om läpparna medan hans ögon vandrar över min halvnakna kropp. Jag drar snabbt på mig ett par avklippta jeans innan jag drar ett linne över mitt huvud; en simpel outfit som duger idag. Jag vänder mig mot Justin som tår med ett flin på läpparna.
”Nu kan du berätta den riktiga anledningen varför du är här.” korsar jag armarna över bröstkorgen.
Justin tar ett steg fram mot mig och jag sväljer. ”Måste det finnas en anledning?”
”Kanske inte.” svarar jag innan jag tar ett steg bakåt, mot dörren. ”Jag kommer snart.”
Utan några fler ord vänder jag mig om och försvinner ut ur rummet, medveten om flinet på Justins läppar. Där nere är det tyst, och det finns inget tecken på liv. De andra måste vara någon annanstans.  Min mage som för en stund sen kurrade av hunger, är nu helt tyst och jag är inte ett dugg hungrig längre. Jag tar ett glas vatten istället innan jag försvinner upp igen. Justin ligger på sängen när jag kommer in i mitt rum, men reser sig när han får syn på mig. Han ställer sig en bit framför mig och jag kan känna nervositeten krypa fram. När han tar ett steg fram till mig backar jag automatiskt ett, ända tills jag min rygg slår emot något hårt, och jag är fast mellan Justin och väggen. Han stannar inte förrän det knappt finns något utrymme kvar mellan oss, och jag kan känna mitt hjärta dunka hårt i bröstet. Han står så nära mig att jag kan känna hans andedräkt träffa mig ansiktet. Jag känner mig som paralyserad; jag kan inte röra på mig, än mindre göra något över huvud taget. Hans läppar är bara några centimeter från mig, och det får mitt huvud att snurra. Jag vill känna hans läppar mot mina, smaka på dem. Han placerar en hand vid min midja, så fjäderlätt att det nästan inte känns. Mina ögon är fasta i hans, och jag kan skymta en gnista i hans hasselbruna ögon. Han lutar försiktigt sitt huvud framåt och jag känner luften fastna i halsen. Hans läppar snuddar vid mina och jag sluter mina ögon. Han pressar dem helt mot mina och en massa fjärilar börjar dansa i min mage. Justins läppar är först mjuka och försiktiga mot mina, men när jag placerar en hand vid hans nacke för att pressa hans huvud närmare mig blir dem mer ivriga mot mina och jag kan känna en gnista fara genom min kropp. Hans läppar mot mina känns perfekt, som om det är allt jag någonsin önskat mig.  Med hjälp av handen han har på min midja pressar han min kropp närmare hans samtidigt som han drar sin tunga längs min underläpp. Jag öppnar munnen för att ge honom tillgång och hans tunga börjar genast utforska min mun. När vi båda måste ta luft särar Justin sina läppar från mina, och tar ett steg bakåt. Jag saknar genast hans kroppsvärme, och även hans läppar. ”Jag måste gå.” andas han och backar undan från mig. Han försvinner ut från mitt rum genom balkongen, medan jag chockat står och ser efter honom.

Till Brandi Hart:
Din säng, 10 min? ;)

Brandi är en av alla Beverlys kompisar som gett mig deras nummer i hopp om att jag skulle ringa. Dock har Beverly förbjudit mig att hamna i säng med någon av dem, men det är inte så att jag bryr mig. Brandi är den jag kommer ihåg som snyggast, och hon har kroppen alla tjejer drömmer om. Min iPhone vibrerar och jag tar upp den för att se vad hon har svarat.

Från Brandi Hart:
Trodde aldrig du skulle fråga ;)

Jag flinar och kör in på gatan jag vet att hon bor på, innan jag parkerar bilen och skyndar mig upp till hennes lägenhetsport. Någon minut senare står jag utanför hennes dörr, redo att knacka. Dock hinner jag inte innan någon öppnat dörren och i dörröppningen står Brandi med ett flirtigt leende på läpparna. Mina ögon vandrar skamlöst över hennes kropp och jag sväljer när jag ser vad hon har på sig; endast ett linne och ett par korta shorts, men jag vet att dem kommer ligga på golvet snart tillsammans med mina kläder. Hon öppnar dörren så att jag kan kliva in, något jag inte är sen med att göra.
”Vodka?” frågar hon och håller upp en vodkaflaska.
”Hell yeah”, svarar jag och hon fnittrar och går bort till soffbordet där det står flera shotglas redo. Jag sätter mig ner medan Brandi häller upp den genomskinliga vätskan i glasen innan hon ställer undan flaskan och sätter sig ner, tillräckligt nära för att våra lår ska snudda vid varandra.
”Redo?”
”Alltid.” och med det sveper vi båda i oss shot efter shot tills glasen står tomma framför oss. Brandi ställer sig upp och ursäktar sig innan hon försvinner iväg, och jag kan inte låta bli att stirra på hennes rumpa. Hon kommer tillbaka bara någon minut senare, bitandes sig i läppen. Hon stannar framför mig och drar sakta av sig tröjan och jag slickar mig om läpparna. Mina händer vandrar längs henne sidor och hon böjer sig ner för att pressa sina läppar mot mina. Jag är snabb med att dra ner henne i mitt knä och kyssa henne tillbaka. En bild av Maddison dyker upp i mitt huvud, och jag försöker desperat pressa bort den utan vidare framgång. Jag ignorerar bilden och pressar ner Brandi i soffan innan jag lägger mig över henne, utan att sära mina läppar från hennes. Min tunga når hennes, och hon drar en hand genom mitt hår. Jag särar mina läppar från hennes för att dra av mig tröjan, fortfarande med Maddison i mitt huvud. I ett desperat försök att få bort hennes perfekta leende från min hjärna pressar jag mina läppar mot Brandis hals och försöker fokusera på hennes stön, medan hennes händer hittar sin väg ner till mina jeans och börjar knäppa upp dem. Men jag kan inte kämpa emot det, så jag drar mig ifrån och suckar.
”Vad?” andas Brandi andfått och jag reser mig upp.
”Sorry”, muttrar jag och tar med mig min tröja och skyndar mig ut i hennes hals. Halvvägs nerför trapporna drar jag på mig min tröja, innan jag skyndar mig utför porten. Brandi måste undra vad fan jag håller på med, men för att vara ärlig undrar jag också det. Jag drar frustrerat en hand genom mitt hår och tar upp ett Marlboro paket. Jag placerar en cigg mellan läpparna och drar ner rök i mina lungor. Genast börjar mina nerver slappna av och jag blåser ut röken igen. När jag kommit ner till filtret fimpar jag cigaretten och hoppar in i min bil. Trots alkoholen i min kropp känner jag mig inte ett dugg snurrig. Dock är mina tankar invaderade av Maddison och det verkar inte som om jag kommer få ur henne där på ett tak. Bara att tänka på henne får mitt hjärta att dunka hårdare i bröstet, något som får mig att sucka. Jag drar igång bilen och kör ut från gatan, för att sedan öka på hastigheten. Jag vet att jag kör över hastighetsgränsen och dessutom har jag alkohol i blodet, men jag bryr mig inte ett dugg. Något jag aldrig brukar göra. Mitt försöka att rensa tankarna genom sex gick inte särskilt bra, något som alltid brukar fungera. Jag antar att det ändrades sen än viss tjej dök upp i mitt liv. Trots att jag inte vill erkänna det, håller jag på att bli kär, något jag aldrig trott att jag någonsin skulle kunna göra. Men det är något speciellt med Maddison som får mitt hjärta att rusa och mina knän att bli svaga. 

Jag är såååå ledsen, när jag tidsinställde detta igårkväll hade klockan passerat tolv, något jag inte la märke till därför satte jag det på den 17 istället för sen 16, som är idag. Jag lovar, jag är världens klumpigaste människa... 

Det här kapitlet är knappt över 1000 ord vilket betyder att det är ganska kort, då jag brukar skriva 1500-2000 ord i varje kapitel. De är dock ett mellankapitel, och jag tror att ni kommer gilla nästa kapitel ;) 

”Hur hittade du det här stället?” undrar Maddison och studerar Justin som står med händerna i fickorna och med blicken utöver Stratford.
”Av ren slump.” svarar han bara innan han försvinner in i sina egna tankar. Maddison biter sig i tungan för att inte råka slänga ur sig någon annan fråga, något som skulle vara typiskt för henne. Även hennes blick hamnar på Stratford och trots att hon inte vill tänker hon på Jase. Som alltid griper smärtan tag i henne och trycker nästan all luft ur henne. Denna saknad kommer göra henne galen. Men hon vet vad hon behöver göra för att den inte ska göra just det. Hon behöver bara släppa alla saker, gå vidare. Inte förrän det är gjort kommer lyckan komma till henne. 

Solen lyser in genom det stora fönstret och ger ljus åt hela rummet. Mina fingrar glider över alla pengarna som ligger i väskan – pengarna jag fortfarande inte rört. Jag kan inte låta bli att undra om någon märkt att pengarna saknas, för det var inte precis lite jag tog. Jag biter mig i läppen och tar upp en sedelbunt precis när dörren till mitt rum öppnas. Jag slänger tillbaka sedelbunten och skyndar mig att skjuta in väskan under mattan. I dörröppningen står Shane med något svart och glansigt i handen och jag blir genast nyfiken.
”Vad var det?” undrar han och jag skakar oskyldigt på axlarna.
”Ingenting viktigt.” Shane kastar en blick mot mig som säger att han inte tror mig men lägger inte ner mer energi på det. Istället kliver han in i rummet och stänger dörren efter sig.
”Här.” Han håller fram föremålet mot mig och jag tar den i mina händer. Det är en pistol. ”Det är din.” meddelar han mig och jag drar mina fingrar över den. ”Ikväll ska jag på ett uppdrag med Bieber, och du ska följa med.”
Jag vänder snabbt huvudet mot honom, ”men jag trodde att jag skulle ligga lågt?”
Shane nickar, ”Det är det du ska. Ingen kommer se dig, du ska bara vara där.” Jag nickar förståendes och tanken av att även Justin kommer vara där får min mage att fyllas med fjärilar. 
”Okej”, nickar jag och Shane ger mig ett leende innan han försvinner, men han hinner knappt gå innan Joelle kommer innanför dörren med ett stort leende placerat på läpparna.
”Ditt första uppdrag!” tjuter hon exalterat och jag kan inte låta bli att skratta.
”Tjuvlyssnade du?” kan jag inte låta bli och fråga och hon vänder bort huvudet, ett tecken på att hon gjorde det.
”Absolut inte.” nekar hon det. ”Vi måste bestämma vad du ska ha på dig? Ett smart val borde nog vara svarta jeans då det kommer vara mörkt ute, och du ska inte synas. Har du ett par converse? Det skulle vara bra till, och sedan ett linne, med en svart hoodie över.” rabblar hon och går till min garderob för att bestämma kläder men jag stoppar henne.
”Sluta. Jag uppskattar din hjälp, men det är inte så att vi har bråttom eller något.” skrattar jag och hon tittar generat iväg.
”Förlåt.”
”Det är lugnt. Men jag är hungrig, ska vi hitta på något att äta?” Hon nickar och tillsammans går vi ner för att äta något. En kvart senare sitter vi med en varsin kyckling baguette och pratar om allt och inget.
”så…” börjar Joelle med ett hemlighetsfullt leende och jag vet att jag inte kommer gilla vad som kommer härnäst. ”gillar du Justin?”
”Nej.” säger jag direkt, trots att det inte riktigt är sanningen. För att vara ärlig vet jag inte vad jag själv en känner.
”Är du verkligen säker på det?”
”Nej”,
”Så du gillar honom?”
”Det sa jag inte.” Joelle suckar och jag reser mig upp för att slänga resten av baguetten när Tyler kommer in i köket.
”Ey, jag kan ta den där.” Han skyndar sig fram till mackan och jag skrattar.
”Hungrig?”
”Skojar du eller, jag har inte ätit på evigheter.” Han tar en stor tugga och på bara några sekunder är baguetten slukad, och det finns inte ett enda spår utav den kvar. 
”Killar.” skakar jag leendes på huvudet och han blinkar mot mig innan han försvinner iväg igen. Joelle söker efter min blick men jag möter den inte eftersom att jag redan vet vad hon vill. Jag slickar mig om läpparna och vänder mig om för att gå, men stannar och vänder mig motvilligt mot Joelle. Det skulle vara taskigt att lämna henne hängandes.
”Jag vet inte.” är allt jag säger innan jag vänder mig om. För det är sanningen. 

Tredje persons perspektiv:
Ljuset från strålkastarna är det enda som lyser upp den mörka vägen, och trots att Maddison vet att ingen kommer få se henne kan hon känna nervositeten krypa upp inom sig. Det är ju trots alla hennes första gång. Där framme sitter Justin och Shane och konverserar men Maddison har suttit alldeles för mycket i sina egna tankar för att höra vad de pratar om. 
”Är du redo?” frågar Shane och möter hennes blick i backspegeln. 
Hon skakar på axlarna, ”Jag antar det.” Han nickar bara, och resten av vägen till stället de ska till är tyst. När bilen kör in på en parkering till ett gammalt lagerhus vänder sig Shane till Maddison igen. 
”Vi går in, du stannar utanför. Låt ingen se dig, och använda bara pistolen om det är nödvändigt.” 
Hon nickar. ”Got it.” 
Utan några fler ord kliver Justin och Shane ut, och Maddison är inte sen med att göra detsamma. Gruset knastrar under deras skosulor och deras siluetter är knappt synbara i mörkret. När de kommer närmare hörs låga röster och Justin signalerar att de ska vara stanna, medan han tar hand om vakterna. Han försvinner iväg och så fort den ena vakten får syn på honom höjer han sin pistol, men Justin är snabbare. Han slår ur pistolen ur hans hand så den landar på marken medan han armbågar vakten i ansiktet. Den andra vakten försöker få in ett slag på Justin, men även denna gång är Justin snabbare. Han stoppar vaktens näve innan han sparkar in ett slag i hans mage, hårt, och han hamnar på marken. Justin sparkar till honom i magen igen när han kan känna ett strypgrepp runt sin hals. Trots att vakten är stor och muskulös lyckas Justin ta sig ur hans grepp genom att vrida om hans arm så att vakten stönar av smärta. Han knockar vakten i ansiktet innan han knäar honom i magen och slår honom medvetslös med sin pistol. Den andra vakten har lyckats ta sig upp på fötter men Justin är snabbt med att lägga in ett slag i hans ansikte. Dock är han inte snabb nog. Vakten får in ett slag på Justins käke och hans ansikte flyger åt vänster. Ilskan kokar upp inom Justin och det är nog för att han ska lyckas slå vakten medvetslös. Han slår till honom i ansiktet med armbågen, knäar honom hårt i magen och får ner honom på marken. Han trycker sin sko mot vakten hals, tillräckligt hårt för att vakten inte får någon luft.
”Nästa gång borde du minnas vem du jävlas med.” väser Justin innan han sparkar honom i huvudet så att han blir medvetslös. Shane som fattat att det är läge att komma fram ur gömstället kliver fram och utbyter en blick med Justin innan han vänder sig mot Maddison som trots dem medvetslösa vakterna på marken ser helt oberörd ut.
”Stanna här, om det kommer någon så gömmer du dig.” Maddison nickar och precis när de är på väg in i byggnaden ställer hon en fråga så att de tvingas vända sig om.
”Om dem vaknar?” hon kollar menande på vakterna.
”Det gör dem inte.” är det sista Justin säger innan både han och Justin försvinner in i byggnaden. Byggnaden är mörk inuti, men Justin vet att ingen är där, i alla fall inte just nu. JMs har affärer att sköta. Trots mörkret kan Justin urskilja Shane, och tvärtom. Justin signalerar åt Shane att ta det ena hållet, medan han tar det andra. Shane ger en nick innan Justin försvinner iväg. Han vet att Xaviers kontor ligger åt det hållet, och det är störst chans att han kommer hitta det han söker efter där. Hans steg ekar i den tomma korridoren, men det är ingen idé att smyga; det är ändå ingen här. Så fort han hittar dörren in till Xaviers kontor flinar han. Den jäveln kommer att ångra att han någonsin har startat det här, tänker Justin. Lådor står på varandra inne i rummet och damm har samlats lite varstans. Precis bredvid dörren står en byrå där Justin börjar leta. Han letar mapp efter mapp men hittar inget nödvändigt. När tiden har gått alldeles för långt inser han att han måste leta efter något annat; en mapp med ett annorlunda namn eller något, inte ens Xavier är så osmart att han namnger något med dess riktiga namn. När han vet att tiden nästan runnit ut hittar han en mapp där det står skrivet ”TT309RB938” med en svart tuschpenna och Justin vet att han hittat rätt. Trots att han hittat det viktiga kan han inte låta bli att slänga ut mapparna på golvet så att det blir en enda stor röra, och när han ändå håller på river han ut skrivbordsinnehållet, bara för nöjes skulle. Trots att han helst av allt skulle vilja tända eld på allt vet han att det är att gå över gränsen så han låter bli. 

En kall vind blåser förbi och Maddisons hår blåser i vinden. Hon har ingen aning om hur länge hon har stått här ute, men hon bryr sig inte. I alla fall så länge vakterna ligger utslagna på marken. En fågel flaxar i natten och Maddison vänder huvudet ditåt för att följa fågeln med blicken. Den flyger uppåt över skogen tills den försvinner utom Maddisons synhåll. Skogen framför henne är svart och man kan ingenting se. Scenen vore som tagen ur en skräckfilm; zombier som vandrar ut i natten i jakt efter hjärnor och Maddison vore ett perfekt offer. Men trots det känner sig Maddison inte ett dugg rädd, bara fri. Hon vaknar ur sina tankar när hon hör en bil som kör upp på gruset och hon stelnar till. Men allt hon hör är tystnad och hon tror för en sekund att hon bara föreställde sig det. Ända tills fotsteg hörs i gruset och hon spärrar chockat upp ögonen. Tysta röster hörs och hon vet att hon måste gömma sig, annars kommer hon bli upptäckt. Först är hon på väg in i byggnaden; både för att gömma sig och för att varna Justin och Shane, men det är större chans att dem skulle upptäcka henne då, dessutom kan Justin och Shane klara sig bättre än hon kan. Därför skyndar hon sig längs husväggen och hinner precis utom synhåll när Xavier rundar hörnet med Sawyer och Maddox. Maddison släpper ut ett andetag och hon inte visste att hon höll inom sig och smyger runt den stora byggnaden för att komma till bilen. Hon hoppas bara att Justin och Shane kommer så snart som möjligt.
Justin som snappat upp Xaviers röst svär tyst för sig själv och smyger längs den svarta korridoren för att svänga undan någon annanstans. Han vet att det finns en annan väg ut någon annanstans. Han går tyst längs korridoren och ser en siluett framför sig. Han trevar efter pistolen när han upptäcker att det bara är Shane, som antagligen också vet att det finns en annan utgång någon annanstans.
”Psst,” viskar han och Shane vänder sig spänt om för att slappna av när han upptäcker att det bara är Justin. Korridoren delar sig in i två och Justin nickar åt vänster. De kommer in i en lagerlokal med massvis av kartonger uppradade; men längst in finns en dörr som leder ut.
Väl ute skyndar de sig till bilen som står väl gömd, dold för alla som vet att den inte finns där.
”Vart är Martinez?” undrar Justin och kollar sig runtom sökandes med blicken efter tjejen som får hans knän att bli svaga. Dock är det en sak han aldrig skulle erkänna.
”Här.” flinar Maddison och dyker upp i mörkret och Justin flinar imponerat tillbaka. Hon är bra på det här, det är precis som om hon är född till det. 

Förlåt tusen gånger om, det här kapitlet skulle ha kommit upp igår. Aja, nu är det iaf upe, hoppas ni gillar't. Nu börjar det verkligen hända saker; inte bara på Jaddison(?)fronten, utan även också med JMs och the criminal stuff. I've got something big coming for you babes. 

Bara en fråga, hur gillar ni slutet på en novell? Lyckligt (typ som att dem gifter sig och lever lyckliga i alla sina dagar, bla bla bla), olyckligt (smilingbieber), öppet (typ så att man får föreställa sig slutet själv)? 
No worries, novellen är långt ifrån slut, vill bara veta. Har dock redan planerat slutet, men det kommer ju framtida noveller ;)  Okej fakstiskt två frågor; Hur gillar ni sexscenerna? ;) Odetaljerade, eller detaljerat? 

Luften i rummet är så tjock att man skulle kunna skära genom den med en kniv. Det enda som hörs är andetagen varje person tar och Maddison kan inte låta bli att undra vad som hände för en stund sen, borta vid det gamla varuhuset.
”Alright”, börjar Lane och allas blickar hamnar på honom. ”Det är ganska tydligt vad dem vill ha.” Ingen säger något och luften blir tjock igen. En obehaglig känsla kryper upp hos Maddison och gnager sönder henne inifrån och ut. Det är ganska tydligt att det här är början på något allvarligt, och trots att Maddison tror sig ha en aning om vad det är vågar hon inte tänka ordet, dess mindre tänka på dess innebörd.
”Om det är krig dem vill ha, är det krig dem ska få.” säger Justin och bara tanken på det får adrenalinet att rusa i Justin. Han är skapad för det här livet, gjord för att döda. Det finns i hans blod och det är en del av honom. Om det är krig dem vill ha är det krig dem ska få och Justin kommer inte sluta förrän alla ligger en meter under jorden. Ingen säger något mer och Lane reser sig upp, ett tecken att mötet är slut. Även Joelle reser sig upp och Maddison kan inte låta bli att följa efter för att få svar på sina frågor.
”Vad betyder det här?” frågar Maddison så fort de har kommit utanför hörhåll.
Det tar lång tid innan Joelle svarar, ”Jag är ledsen Maddison, men du har råkat hamna i början på ett gängkrig.” fastställer Joelle och Maddison biter sig i läppen.
”Vad står JM för?” kan hon inte låta bli att fråga och Joelle vänder bort blicken, osäker på om hon ska berätta. Men hon förtjänar att veta, och det är bättre att hon får veta det nu än när kriget redan har börjat. En konstig känsla börjar byggas upp i Maddisons mage och hennes blick som stirrat ner på hennes händer fastnar på Joelle, men hon behöver säga något för att Maddison ska förstå; hon vet redan svaret själv.
”Joseph Martinez”, avslöjar hon, trots att hon egentligen inte behövde säga orden högt. Luften i Maddisons strupe blir sträv, och för en sekund känns det som om hon inte kan andas. Trots att hon redan visste svaret innan Joelle sa det högt kan hon inte låta bli att känna såhär, för när orden är sagda högt känns dem mer sanna. Hon är i praktiskt taget fiende med Joseph, sin egen far. Trots att han inte längre känns som en pappa till henne, så var han det förut. Hon var alltid pappas prinsessa, ända tills den mörka sidan kom fram och om hon ska vara ärligt så saknar hon den tiden lite. Men samtidigt känns det bra att vara hans fiende, för hon vill såra honom lika mycket som han har sårat henne. Trots att det är omöjligt vill hon försöka, för hellre dör hon med att hon försökt, än att hon inte har försökt alls. Maddison tar ett djupt andetag för att få ner luft i lungorna, men den känns fortfarande sträv i halsen. Hon behöver luft. Utan några fler ord till Joelle vänder hon sig om och rusar ner för trappan och på vägen hinner hon greppa tag om sina bilnycklar.
Luften där ute känns ren och hon tar ett djupt andetag. Hatet mot Joseph är starkt, men det finns och kommer alltid finnas en liten del av henne som alltid kommer älska honom, oavsett hur stark hatet är. Och den delen av mig kommer hon nog alltid hata.
”Vad gör du?” frågar en röst bakom Maddison och hon vänder sig om för att möta ett par hasselbruna ögon. Hennes hjärta börjar genast okontrollerat banka hårdare, och hon kan nästan inte låta bli att drunkna i hans bruna ögon.
”eh, jag vet inte.” svarar Maddison. ”Jag bara… måste komma härifrån.” erkänner hon och biter sig i läppen.
”Jag följer med.” överraskar han Maddison med att säga och hon är på väg att invända när hon inser att det inte är någon idé, han kommer ändå inte lyssna. Han är redan på väg till sin bil medan hon står stumt kvar på min plats. ”Kommer du?” frågar han och genast börjar hon röra på benen. Han öppnar bildörren åt henne och hon kan känna några fjärilar dansa i hennes mage.
”Vart ska du?” undrar Justin när han kört ut på vägen, och Maddison kommer på att hon inte har någon aning, så hon skakar på axlarna.
”Jag har ingen aning.” Han hummar till och hon kan inte slita sin blick från honom – hans välmarkerade käkben, hans mjuka käkben och hans rosa perfekta läppar.
”Vad?” frågar han med ett leende lekandes på läpparna och Maddison vänder blicken mot vägen.
”Inget”, muttrar hon. ”Vart ska vi?” frågar hon för att byta ämne och Justin skrockar.
”Du får se.” Hon suckar och lutar huvudet mot fönstret. Hon hatar överraskningar. När hon var liten berättade Jase för henne att hon skulle få en överraskning och nyfiken som hon var kunde hon knappt vänta hela dagen för att få den som hennes lillebror lovat. När dagen gått fick hon ett paket med en stor rosett på och exalterat öppnade hon det endast för att hitta en stor spindel henne bror hittat utomhus och hon kunde inte göra annat än att skrika högt; hon hatade spindlar, gör fortfarande det, och ända sedan den dagen har hon hatat överraskningar också.
När Justin tillslut parkerar bilen på en ödelagd plats kan Maddison inte låta bli att bli nyfiken över vart dem är och vad de gör här. Justin kliver ut ur bilen och låter blicken fara över den gamla bron han känner igen allt för väl. Hit brukade han ta sina småsyskon när dem var yngre och bara tanken av dem får hans hjärta att blöda; det finns inget mer han älskar i hela världen än Jazmyn och Jaxon. Han har ingen aning om varför han tog Maddison med hit. Det är hans hemliga plats, hit han brukar åka när han behöver tänka och reda ut sina tänker. Men han kunde inte låta bli att styra bilen hit och nu kan han inte ångra sig. Men en lätt suck börjar han gå mot bron för att komma till kullen som ligger en bit därifrån. Maddison följer försiktigt efter. Hon kan nästan känna att platsen är speciell för Justin och gå för nära känns som att inkräkta på en plats hon inte bör vara på. När kullen syns i Justins synfält kan han inte låta bli att minnas första gången han tog med sina småsyskon hit. Precis som han hade de tyckt att platsen var magisk.
Justin kliver upp till toppen och Maddison följer efter. Hon blir chockad av synen när hon kommer upp dit. Från kullen kan man se ut över i princip hela Stratford och det är verkligen vackert.
”Wow”, andas Maddison fascinerat. ”Det är vackert.”
”Yeah, jag vet.” svarar Justin och har lust att tillägga precis som du, men stoppar sig själv innan orden hinner lämna hans läppar. Inte för att han är feg; han är allt annat än feg, det är bara det att han inte säger sådana saker till tjejer. Om han ger en komplimang till en tjej brukar det mer vara i stil med snygg röv. Men något med Maddison får hans hjärna att tänka annorlunda, och det går inte att förneka att hon är vacker, på ett sätt som nästan får Justins knän att bli svaga. Nästan.
”Hur hittade du det här stället?” undrar Maddison och studerar Justin som står med händerna i fickorna och med blicken utöver Stratford.
”Av ren slump.” svarar han bara innan han försvinner in i sina egna tankar. Maddison biter sig i tungan för att inte råka slänga ur sig någon annan fråga, något som skulle vara typiskt för henne. Även hennes blick hamnar på Stratford och trots att hon inte vill tänker hon på Jase. Som alltid griper smärtan tag i henne och trycker nästan all luft ur henne. Denna saknad kommer göra henne galen. Men hon vet vad hon behöver göra för att den inte ska göra just det. Hon behöver bara släppa alla saker, gå vidare. Inte förrän det är gjort kommer lyckan komma till henne. 

Jag har läst alldeles för många böcker i tredje persons perspektiv, haha. 

Bläääää, dåligaste kapitlet ever. Och dessutom skulle det här ha kommit ut igår, men jag hade så ont i huvudet att det kändes som om mitt huvud skulle sprängas, hemskt ledsen över det. 

En svettdroppe letar sig nerför min rygg, där morgonsolen lyser på mig och jag pushar mig själv ännu mer trots att min kropp egentligen vill kollapsa på marken – något den troligtvis kommer göra snart. Men precis som jag brukar springer jag undan mina rädslor, istället för att möta dem. En annan faktor till att min kropp vill kollapsa är bristen på sömn. Drömmen har påverkat mig mer än den borde, då jag inte kunde somna om och för en stund önskade jag att jag var i min mor famn igen.
Jag har ingen aning om vad drömmen står för, och om den ens betyder någonting. Kanske står drömmen för rädslan av Joseph; att han kommer hitta mig och tvinga mig att komma tillbaka till helvetet. Eller så står drömmen för något jag inte kan tolka och det skrämmer mig, antagligen mer än det borde.
Mina fötter styr mig över vägen och uppför uppfarten till huset. Trots smärtan som skjuter genom min kropp tvingar jag mig själv att fortsätta in i huset för att dricka vatten – något min kropp behöver mer än sömn. Väl i köket tar jag ner ett glas från skåpet ovanför mig innan jag fyller det med iskallt vatten och klunkar i mig det.
”Sovit dåligt?” undrar en hes röst bakom mig och jag vänder mig om för att mötas av en shirtless Tyler.
”Mhm.” svarar jag och försöker att inte stirra på hans välbyggda mage. ”Mardröm.” förklarar jag, och Tyler nickar och öppnar kylskåpet för att ta ut ett mjölkpaket innan han stänger igen den med sin fot. Han klunkar i sig mjölk direkt från paketet och jag gör en äcklad grimas. Ett minne av Jase som gör precis samma sak seglar förbi i min hjärna och jag kan genast känna saknaden, men jag pressar snabbt bort den.
”Så det var därför du skrek.” konstaterar han och jag biter mig i läppen.
”Förlåt, det var inte meningen att väcka–”
”Det är lugnt.” avbryter han mig med en axelryckning. Jag är på väg att svara när steg hörs i trappan och strax därefter dyker Liam och Shane upp i köket, båda lika klädda som Tyler – utan tröja.
”Äger ni inga tröjor?” höjer jag på ögonbrynen och Shane flinar innan han roffar åt sig mjölkpaketet och gör precis samma sak som Tyler. ”Inte har ni något hyfs heller.” muttrar jag och jag kan höra killarna skratta bakom mig.
”God morgon!” säger en glad röst jag känner igen som Joelles, och ett leende sprider sig på mina läppar. Jag har aldrig fattat – och kommer nog aldrig göra det – hur hon kan vara så morgonpigg. Men hon sprider glädje kring sig, något jag behöver.
”Vad blir det till frukost?” frågar Tyler och jag himlar med ögonen innan jag vänder mig om med ett sarkastiskt leende på läpparna.
”Bacon, ägg, pannkakor”, börjar jag och Tyler skiner upp i ett leende. ”Vad du än har lust att göra åt dig själv.” Han leende falnar och han suckar.
”Whatever.” mumlar han och tar fram rostat bröd åt sig själv. Med ett skratt lämnar jag köket för att ta en dusch. När all smuts och svett lämnat min kropp klär jag på mig ett par shorts och ett linne då det verkar som om det kommer bli varmt idag.
En knackning hörs från min dörr innan den öppnas och Joelle kommer in.
”Vi åker på affärer med JMs.” meddelar hon och jag nickar. Hon försvinner igen och jag slänger mig i sängen. Tröttheten tar sakta över min kropp, den liksom börjar i mina tår innan den letar sig upp i mina ben, till min överkropp, ut i fingerspetsarna och upp till huvudet till jag tillslut somnar.  

Tredje persons perspektiv:

Trots att det är mitt på dagen är det mörkt i det kalla varuhuset som gängen bestämt sig att träffas i. Det enda ljuset som finns därinne är ljuset som letat sig in genom de krossade fönsterna och hålen i taket. Fotsteg hörs mot betonggolvet av det gamla varuhuset som för länge sedan sprängdes sönder. Kvar finns bara betongväggarna och delar av taket; resten är bara skelett av allt som brukade finnas där i. Platsen är väl gömd och ingen kommer någonsin hit förutom gängen. Därför är det en perfekt plats för affärer. Röster ekar i det tomma varuhuset och meddelar att The Tigers och Red Bullets har anlänt till platsen.
“Det var på tiden.” hörs en röst i mörkret och fram kliver Sawyer Santiago, en medlem av JMs. Justin letar med blicken efter Xavier, och ett leende sprider sig på hans läppar när han inte hittar honom bland ansiktena.
“Så Donovan kunde inte komma? Så synd.” flinar han och Sawyer spänner käken.

“Nej det kunde han inte. Han hade andra saker att ta hand om.” svarar Sawyer vasst och ett humorlöst skratt lämnar Justins strupe.
“Andra saker att ta hand om, my ass. Han är väl för skadad för att röra på sitt jävla arsle.” 
En suck lämnar Dwaynes strupe. “Det räcker.” varnar han och Justin kastar en ilsken blick mot honom. “Vi är här för att prata affärer, inte starta en ny fight.” Justin ser ut att vilja inflika, men han vet att inte har något att säga i det här. Inte den här gången.   
”Right, ni ville ha oss här. Prata.”
Den här gången är det Joelle som tar orda, ”enligt dealen vi har, har ni ingen rätt att ta våra transporter. Ni bröt mot reglerna. Vi vill ha tillbaka det.”
”Vem sa att vi tog den?” Sawyer låter blicken glida över sina fiender innan han stannar på Justin.
”Xavier erkände”, Justin slickar sig om läpparna. ”Dessutom finns det ingen annan här som skulle bråka med oss.”
Sawyer flinar, ”Precis, för ni är så skrämmande.”
Justin spänner sig, men innan han hinner göra något han senare kommer få ångra lägger Lane en hand på hans axel. ”Jag skulle döda dig innan du ens hunnit blinka.” väser Justin mellan sammanbitna käkar. Sawyer ignorerar Justin och låter blicken fastna på Joelle som står med armarna i kors över bröstet och ett leende sprider sig på hans läppar.
”Ser lika bra ut som alltid. Jag slår vad om att du är bra i sängen, bitch.”
Lane spänner käken, men gör inget för att försvara Joelle då hon sagt åt honom att hon kan klara sig utan hans hjälp, något som är sant. Joelle är snabbtänkt. 
”Tro inte något Santiago, vi alla vet att du måste betala horor för att få ett ligg.” 
Sawyer knyter nävarna och luften i rummet blir tjock. Resten av MJ gänget står tysta, då Sawyer beordrat dem att hålla käften. ”Jag tror att vi är klara här.” fastställer Sawyer och utan några fler ord vänder han sig om och försvinner med resten av gänget bakom sig. 
Joelle är den första ut ur byggnaden, och resten av killarna är inte långt därefter.  
”Fegisar.” fnyser Shane, och efter det säger ingen av dem ett ord. Men det alla vet att det här är början på ett krig. 

Lite kortare än vanligt, men jag ska försöka få upp 12 så snabbt som möjligt. JMs är Red Bullets och The Tigers fiender (något ni säkert redan förstått), och vad det står för kommer ni få reda på längre fram.

Snart börjar skolan vilket betyder att jag kanske inte kommer ha så mycket tid att skriva - Uppdateringen kommer antagligen bli sämre, då jag förra terminen hade prov varje vecka (no kidding), men vå får se hur det blir. Första veckan är nog inte så värst jobbig, men som sagt vi får se. Men jag ska försöka få ihop så mycket som möjligt den sista ledigheten iaf. 

Mina skosulor låter mot betonggolvet när jag kliver fram i mörkret. Någonstans kan jag höra vatten som droppar, men jag lägger inte energi på det. Dwaynes steg ekar bakom mig när han försöker komma ikapp mig.
“Jag ska hitta den jäveln!” spottar jag med inget annat än hat i rösten. För jag hatar honom, med allt inom mig.
“Du borde lugna dig innan du hittar på något dumt.” säger Dwayne bakom mig och jag tvärstannar genast och snor runt. Han kollar bara på mig som om han vore uttråkad.
“Ett ord till och du kommer ligga en meter under jorden tillsammans med Donovan.” hotar jag och uttalar hans namn som om det vore smuts. Men det är vad han är, smuts och han har inget i den här världen att göra. Innan han hunnit svara har jag vänt mig om igen och börjat gå ännu längre in i den övergivna lagerlokalen. En siluett dyker upp i mörkret och jag stannar genast.
“Trevligt att se dig Bieber.” flinar han och jag gör en ansats att kasta mig på honom men Dwayne rycker mig bakåt.
“Easy.” väser han och ställer sig bredvid mig. Xavier flinar framför mig och jag har lust att slå bort det.
“Jag kan inte säga detsamma.” fräser jag likt gift. Dwayne ger mig en varnande blick, men jag ignorerar den. Jag hatar honom och det finns ingen orsak att dölja det. 
“Vart är leveransen?” inflikar Dwayne och Xaviers blick glider mot honom.
“Någonstans där ni aldrig kommer hitta den.” Jag spänner min käke och knyter nävarna.
“Om jag vore du skulle jag passa mig jävligt noga.” spottar jag och Xaviers blick hamnar på mig igen.
“Du har fel Bieber. Det är ni som borde passa er, innan ni förlorar allt. Det här är bara början.” Ilskan bubblar upp inom mig och elden jag inte kan stoppa tänds inom mig. Innan Donovan ens hunnit blinka är han upptryckt mot betongväggen med min pistol riktad mot hans huvud. Ett humorlöst skratt lämnar hans läppar och jag pressar pistolen hårdare mot hans panna. “Tror du verkligen att en pistol gör mig rädd? Du underskattar mig.” Jag flinar och sänker pistolen.
“Du har rätt. Jag behöver inget vapen för att döda dig när jag kan göra det med mina bara händer.” Min knoge kolliderar med hans käke och mitt knä med hans mage. Han hukar sig, och jag knäar honom i näsan. Inget kan stoppa mig nu.
Xavier rätar på sig och inte sent därefter jag känna hans knoge mot min käke. Jag kan höra Dwayne i bakgrunden men det hörs endast som ett brus. Slag utbyts men jag ignorerar smärtan som tvingar sig på mig. Trots blodsmaken i munnen fortsätter jag och Xavier slåss, tills det slutar med att han ligger på golvet. Med en sista spark på hans mage vänder jag mig om och börjar gå därifrån.
“Hoppas du bröt några revben.” flinar jag innan jag försvinner därifrån med Dwayne efter mig.
“Du bara kunde inte låta bli?” Ett flin sprider sig på mina läppar, och jag spottar blod innan jag vänder mig mot honom.
“Den jäveln måste lära sig vem han inte borde bråka med.” med dem orden vänder jag mig om och kliver bort till den svarta bilen. 

“Vad fan har du råkat ut för?” flinar Noah Crawford, en annan kille i gänget, när jag kliver innanför dörren. 
“Beverly!” ropar Dwayne och hon dyker genast upp i hallen och hennes blick hamnar på mig. 
Hon grimaserar och verkar genast förstå varför Dwayne ropade på henne, “Jag är inte din slav, fixa det det där själv.” snäser hon och jag himlar med ögonen. Dwayne ser ut att vilja invända men jag avbryter honom. 
“Jag fixar det.” 
“Jag kan fixa det.” säger någon glatt och jag vänder blicken dit. Där står en glad Maddison och jag kan inte hindra leendet som tar plats på mina läppar. Det var en vecka sedan jag sist träffade henne, på trappan och jag har ingen aning om vad jag ska tycka om det. Det är något med henne som får mitt hårda skal att mjukna, nästan falla sönder. Hon får mig att känna, och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Det är som att det finns ett stort isberg inom, och hon får den att smälta. Hon biter sig i läppen och jag nickar sakta. 
“Visst”, Jag försvinner uppför trappan med Maddison efter mig och svänger sedan in i mitt rum. 
“Snyggt.” ler Maddison och jag fnyser. 
“Knappast.” Jag fortsätter in i badrummet och Maddison ber mig sätta mig på toalettlocket, något  jag gör. 
“Vart har ni--” börjar hon. 
“Där”, säger jag och pekar. Hon tar fram första-hjälpen-kitet och börjar rengöra mina sår som Xavier lämnat på mitt ansikte. “Är det inte här du borde börja ställa en massa frågor?” ler jag men det ser nog mer ut som en grimas eftersom att det stinger till när hon tvättar mina sår. 
“Kanske.” Hon fortsätter och när hon är klar slänger hon dem blodiga bomullstussarna i soptunnan. “Du borde tvätta dina händer.” Jag tittar ner på mina händer och ser knogarna är fulla med intorkat blod - både från mig och Xavier. 
 “Tack.” säger jag och reser mig upp. Hon ler bara och försvinner iväg och jag kan inte låta bli att tycka att hennes leende är vackert. Jag stirrar en lång stund efter henne innan jag skakar på huvudet och tittar mig i spegeln. Mitt hår är rufsigt och jag har ett jack i ena ögonbrynet och läppen är sprucken. Men det här är inte sista gången med Xavier, hans ska få betala. Ingen lämnar ett spår på mig och kommer undan med det.

Mina smutsiga fötter rör sig snabbt över marken och jag vet att jag inte kommer komma undan den här gången. Rädslan finns där och den äter upp mig inifrån och ut, den äter upp alla mina inälvor som en parasit och den kommer inte sluta förrän det inte finns någonting kvar. Ett skrik skär genom natten och jag tittar skräckslaget bak, rädd för vad jag ska se. Men det enda jag ser är mörker i den becksvarta natten. Jag fortsätter springa för mitt liv, bort från det som vill mig illa, bort från det onda. Ett flåsande ljud hörs bakom mig och jag flämtar till, samtidigt som jag ökar på stegen. Jag tänker inte låta honom ta mig. Hans ord ekar i min hjärna, och precis som rädslan äter den upp mig inifrån. 
Du kommer aldrig komma undan levandes, det ska jag se till.

 

“Nu har jag dig, jävla skitunge.” spottar han och jag kan höra hatet i hans röst. Han trycker upp mig mot ett träd, med så mycket kraft att all luft jag lyckats samla i mina lungor pressas ut. Någonting silvrigt glänser i månljuset och jag ser att det är en udden på en kniv. Den rakbladsvassa kniven pressas mot min hals och jag blundar. Det kalla knivsegget pressas in i min hud och jag kan känna blodet som rinner nerför min hals, men smärtan finns inte där. Kniven pressar ännu längre in i min hud och jag vet att jag snart kommer dö. Smärtan träffar mig som en våg och jag skriker... 

Med svetten rinnandes nerför min rygg sätter jag mig spikrakt upp i sängen och kämpar för att få ner luft i lungorna. Skärrat tittar jag mig runt omkring i rummet och upptäcker att jag ligger i min säng. Det var bara en mardröm. Jag tar djupa andetag och försöker ta tillbaka min normala andhämtning. Jag torkar min panna och kan känna torkan i min hals. Drömmen var liknande den jag hade för någon vecka sedan, att jag sprang bort från någon som jagade mig, men då slutade den innan mannen hann ta mig. Jag suckar och drar bort täcket från min kropp innan jag kastar benen över sängkanten. Det svala golvet får mig genast att bli lugnare och jag smyger fram till dörren till mitt privata badrum. På handfatet står ett glas som jag fyller med vatten och klunkar ner. Den kalla vätskan glider nerför halsen och släcker den brännande törsten. Jag möter min egen blick i spegeln och suckar. Mitt bruna hår ser ut som ett fågelbo och jag vet att det kommer vara ett helvete att försöka få ut det. Jag drar mina fingrar genom det i ett försök att få ut dem värsta tovorna, men det är omöjligt så jag ger upp. Istället drar jag av mig dem svettiga kläderna jag har på mig och hoppar in i duschen. Jag låter de svala vattenstrålarna rinna över min kropp och lugna ner mig. Mina tankar vandrar bort till drömmen men jag pressar genast bort dem. Istället försöker jag tänka på dagen för att glömma den hemska drömmen. Efter att jag tvättade Justins sår var vi tvungna att åka hem då jag skulle träna med Shane, något jag gjort varje dag den senaste veckan. Inte för att jag klagar. Mina tankar försvinner till Justin, och jag stoppar dem inte ens. Det är bara någonting med honom som får en varm känsla att sprida sig inom mig varje gång jag tänker på honom. Och jag vet inte om det är bra eller dåligt.