Jag slår upp ögonen och sätter mig chockat upp i sängen. Mitt huvud far åt både höger och vänster, men den enda som finns i rummet är jag. Bara en dröm. Jag stönar irriterat och drar en hand genom mitt hår. Allt hade känts så äkta; som om han faktiskt var här och rörde mig, kysste mig. Jag skakar bort tankarna, men smyger sig in i mitt huvud igen och jag suckar tungt. Min blick söker sig i rummet, och jag får syn på klockan. 4.56. Den är inte ens fem på kvällen, vilket betyder att jag måste somnat på grund av den dåliga sömnen jag fått dem senaste nätterna. Inte för att jag bryr mig särskilt mycket om min dåliga sömn. Sömn är inget jag bryr mig om, och har aldrig riktigt gjort heller. Jag ser inte vad som är det viktiga med det. Egentligen gillar jag nätterna mer än dagarna; allt är så mystiskt, och det är mycket lättare att dölja sig i natten, försvinna bort bland skuggorna. Man kan göra så mycket mer utan att vara rädd för att bli upptäckt.
Ett meddelande lyser upp min mobil som jag lämnat på nattduksbordet och jag läser namnet som lyser upp skärmen. Justin. Jag blundar och skakar på huvudet, och kollar igen på namnet. Joelle. Besviket drar jag tummen över skärmen och läser meddelandet.

Från Joelle:
At Lane’s. Förlåt, ville inte väcka dig.

Jag ler över att hon faktiskt sa förlåt om det. Det är inte så att vi hade några planer. Dock antog hon nog att jag ville träffa Justin, och det är sant. Men samtidigt vill jag inte göra det. Som automatiskt letar sig mina fingrar upp till mina läppar. Det har gått flera dagar sen han kysste dem på riktigt, några minuter sen han gjorde det i mina drömmar. Jag kan inte låta bli att önska att drömmen varit verklig, eller i alla fall hans läppar mot mina. Det var perfekt; hans läppar mot mina, som två pusselbitar som passar perfekt. Det är så det känns, och jag vet att det inte borde kännas så. Jag kom inte hit för att hitta kärlek. Jag visste det inte innan, men den mörka sidan är precis varför jag är här. En sida av mig jag alltid vetat har funnits, men det är en sida jag ignorerat, dolt. Det här är det jag är byggd för att göra. Vara kriminell. Vara en del av något mörkt. Vara en del av det här. Det behövdes bara den rätta platsen för att den delen skulle stiga fram.

20.07. Yep, I suck. Definitely. Det här skulle kommit upp igårkväll (vilket nästan är 24 timmar sen) men jag satt och stirrade på skärmen i säkert en halvtimme klockan två inatt. Det var helt blankt. Kanske berodde det på trötthet, men nu är i alla fall kapitlet uppe. Ska försöka få upp nästa så snart som möjligt, men jag vet inte när snart blir eftersom att jag har ett matteprov på onsdag, och sedan ett på fredag, ett fysikförhör på torsdag, och egentligen skulle jag skriva ett so-prov imorgon, men min lärare är så snäll, så jag behöver inte skriva det förrän om en vecka. Nu ska jag sluta babbla på om en massa ointressanta saker, och börjar skriva på kapitel 18 istället.

Btw, hur lång vill ni att novellen ska vara/ eller hur långa noveller gillar ni? Långa noveller som närmare 100 kapitel, eller mittimellan, typ 40 - 50? Den här novellen kommer bli ungefär 50 kapitel, kanske lite mer, men jag vill veta vad ni tycker.