Kourtney Hasting, hon är den som gör sina läxor i tid och alltid tar ansvar. Verkligen inte den som festar. Vissa beskriver henne som barnslig, själv tycker hon bara att hon är mogen. Men vad händer ner Kourtney träffar Justin, killen som man ska hålla sig borta från om man vill hålla sig borta ifrån problem. 

 

Klicka här eller på bilden för att komma till bloggen.

 

 

---

Jag blickar min outfit i spegeln en sista gång innan jag sätter upp mitt hår i en hästsvans och försvinner ut ur mitt rum. Det finns inte en chans att någon kommer se mig i mörkret. Tankarna jag försökt undvika hela dagen försöker ta sig in i mitt huvud, men jag blockerar dem precis som jag gjort resten av dagen. Det är ganska lätt när jag har något annat att tänkta på, eller snarare någon. Någon som börjar på j, och slutar med ustin.
Stegen nerför trappan känns långa och när jag äntligen är nere känns det som en evighet gått, ett tecken på att den här kvällen kommer gå hur långsamt som helst när allt jag vill är att den ska ta slut. Inte för att jag är rädd, för rädslorna verkar ha försvunnit efter att jag satte min fot här i Stratford, – om man räknar bort rädslorna för Joseph som inte försvann förrän jag förstod att han inte är ett hot – utan för att det jag ska göra gör mig nervös, en känsla jag vill ha bort. Det är inte en slags nervös känsla du känner innan du ska göra en redovisning i skolan, eller en slag nervositet som när du ska gå på din första dejt med den du gillar, utan sån nervositet som äter upp dig inifrån som en parasit och det enda du kan göra är att vänta. Joelles blick hamnar på mig när hon hör mig, och jag upptäcker att det bara är hon i hallen som väntar på mig. Dem andra måste redan ha gått ut till bilen.
”Är du redo?” Hon ler varmhjärtat mot mig medan jag drar på mig min svarta skinnjacka över mitt svarta linne. Jag ger henne bara en nick, för nervös för att använda ord. ”Är du nervös?” Jag är på väg att skaka på huvudet i en lögn, men ångrar mig. Sanningen skadar inte, i alla fall inte i det här fallet.
”Lite.” erkänner jag. Egentligen vet jag inte vad jag är nervös över, för det är inte tvekan över att jag kommer missa; det kommer jag inte. Kanske är det bara det faktum att jag kommer döda någon, och få blod på mina händer. Inte bokstavligt talat. Eller så är det för att det är mitt första, officiella uppdrag.
”Det kommer gå jättebra, det är ingen utmaning för dig.” försäkrar Joelle mig. ”Shane skulle aldrig ge dig uppgiften om han inte visste att du skulle klara dig.” Hon krokar fast sin arm i min och innan jag vet ordet av sitter vi i bilen som rullar mot sin destination. Joelles ord får parasiten inom mig att bli mindre och äta lite långsammare, något jag blir glad över.
Bilen rullar vidare i mörkret, närmare sin slutdestination. Min blick är hela tiden fast på dem mörka träden utanför som en efter en tar plats i mitt synfält. Dem långa ståtliga träden vajar i vinden och jag försöker att endast koncentrera mig på dem, inspektera dem, allt för att inte låta tankarna jag försöker undvika leta sig in i min hjärna. Jag är så inne det att jag inte upptäcker att Joelle pratar med mig innan hon skakar på mig.
”Huh?”
Hon slickar sig om läpparna. ”Din pistol?”
”Uh, ja, här.” Jag tar fram min svarta pistol från dess gömställe och Joelle ler nöjt mot mig.

---

Så fort mina fötter når grusplanen som ska föreställa vår uppfart saktar jag ner och går lättsamt fram till huset. Trots den långa sträckan jag sprungit känner jag mig lika pigg och lycklig som när jag vaknade för en timme sen. Mina fötter tar mig upp för stentrappan och sedan in i huset. Som automatiskt styr mina ben mig in till köket. Jag greppar tag om ett äpple och sköljer den med kallt vatten innan jag sätter tänderna i det röda skalet.
”Du är ovanligt morgonpigg.” konstaterar Shane bakom mig och jag vänder mig om så att min tofs flyger i luften.
”Vi borde sätta på lite musik.” ignorerar jag hans konstaterande. ”Har ni ingen högtalare någonstans?” Jag vet exakt vart all min överflödiga energi kommer från, men det tänker jag inte erkänna för någon. Förutom Joelle då, men hon vet i princip redan anledningen.
Han flinar. ”Jag fixar det om du berätta varför du är så glad helt plötsligt.”
”A girl doesn’t kiss and tell.” ler jag hemlighetsfullt.
”Ah, så det har och göra med Bieber?” gissar han. Jag skakar på axlarna.
”Kanske, kanske inte. Jag kommer inte berätta.”
Han skakar bara på huvudet med ett leende på läpparna. ”Rättvist nog.” Shane försvinner iväg och innan jag vet ordet av flödar musik genom huset och jag känner genast ett behov av att dansa. Det är som att jag är full, bara det att jag är full på kärlek och inte på alkohol.
När jag kom till Stratford hade jag ingen aning om vad som skulle hitta till mig och vad som skulle hända härnäst, men jag är så otroligt lyckligt att jag hittade hit, här där jag hör hemma. Kanske är det sant de dem säger, att det är när man inte letar som man hittar det. Joelle kommer in i köket med ett leende på läpparna åt min glada dans, och hon är inte sen med att dansa med mig. Vi må se galna ut, men vi är åtminstonde glada och det är väl det som räknas?
När låten tagit slut har jag inte längre lust att dansa längre då en dusch låter mycket mer inbjudande. ”Jag tar en dusch.” informerar jag Joelle innan jag försvinner upp för trappan och in till mitt rum. Jag slänger kläderna på golvet innan jag hoppar in under de varma strålarna. Efter något som känns som fem minuter men säkert är närmare en halvtimme stänger jag av vattnet och virar en handduk runt min kropp innan jag trippar över golvet i mitt sovrum. Fotspår av vattnet bildas efter mig tillsammans med droppar från mitt blöta hår. Min blick far till fönstret för att kolla vädret och jag nöjer mig med ett par jeans och en långärmad tröja till det höstliga vädret. Med hjälp av hårtorken fönar jag mitt hår innan jag låter håret falla i lockar över min rygg. Sommarvärmen är nästan så gott som borta nu och istället är hösten här med sina orangea löv och mysiga innedagar på grund av regnet. Jag har aldrig riktigt gillat hösten eller vintern för den delen, men det kanske inte är så konstigt eftersom att jag bott i Kalifornien hela mitt liv där det är varmt året runt. Kyla är inget för mig om man säger så.
Dörren in till mitt rum öppnas och in kommer Shane. Jag höjer förvånat på ögonbrynen, nyfiken på vad han vill. Han sätter sig på sängen och visar med  en gest att jag ska sätta mig bredvid honom, något jag är snabb med att göra.
”Som du redan vet är vi i mitten av ett gängkrig.” inleder Shane och jag vet vilken riktning den här konversationen har. Igår hade vi haft ett ”gängmöte” då Liam informerat oss om den information Justin fått reda på, nämligen bomben JMs planerar i vårt lagerhus. Trots den informationen och faran jag vet finns i den här livsstilen känner jag mig inte ett dugg rädd, snarare mer exalterad. Det måste finnas i mitt blod. ”Du har fått tillräckligt mycket träning, och med tanke på att JMs inte vet om dig så passar det här uppdraget dig perfekt.” Mitt hjärta hoppar exalterat i min bröstkorg och min hjärna börjar genast hitta på en massa förslag på vad slags uppdrag det skulle kunna vara.
”Berätta.”
Han tar ett djupt andetag. ”Jag vill att du dödar någon.”

”No freaking way, du måste berätta. Är ni tillsammans nu?” frågar hon, en fråga jag blir ställd av. Jag har ingen aning om vart vi står, men det jag vet är att jag redan fallit. Eller i alla fall nästan, och det finns inget som kan dra mig tillbaka upp.
Jag bestämmer mig för att ignorera frågan och missleda henne från ämnet genom att ställa frågan jag väntat i evigheter på att få svar på. ”Vem är Vanessa Meyer?”
Joelles ögon fylls av hat bara av att jag nämner hennes namn. ”Vi kan börja med att hon är en slampa som öppnar benen för allt levande på två ben som har en kuk.” Hon pausar och kollar runt i rummet. Hennes ögon undviker mina och jag vet att bakom det där hatet finns en känslig sida av Joelle som vägrar låta sig visas. ”Men jag vet att du vill höra historien. Du borde antagligen sätta dig ner.”

---

Bilens däck mot gruset är det enda som hörs i den tysta bilen och lämnar mina tankar fria. Fria att tänka på Maddison.
Jag kan inte hålla tillbaka det längre. Det är absolut omöjligt. Varje del av min kropp vill ha henne och jag vill kunna kalla henne min.
Hon är min svaghet.
Och det är ingen bra sak. Jag kan inte ha en svaghet, inte i den här livsstilen.  Att ha en svaghet är att göra dig själv sårbar. 

Jag kör in bilen på den lilla platsen som bara är synlig för människor som vet att den finns där, och parkerar bilen på gruset. Jag blockerar tankarna och stiger ut bilen. Med en smäll stänger jag bildörren och går över gruset som orsakar ett sprakande ljud att låta under mina skosulor.Ju längre jag går desto djupare in kommer jag i skogen. Jag svänger in på en stig som leder ut ur skogen, till ännu en grusväg. Där står Jason McCann med en cigarett i handen och händerna i fickorna. Han vänder huvudet mot mig när ljudet av mina skor mot gruset når hans öron och ett flin sprider sig över hans läppar. Inget våld, försöker jag intala mig själv. Jag kan ju alltid försöka.
”Trevligt att se dig igen Bieber.” Sarkasmen droppar från hans ord.
”Skippa kallpratet och dem mig fucking informationen.” Han flinar större och slänger ner det lilla av cigaretten som finns kvar på marken.
”En bomb. Det är vad dem vill ha.” Jag himlar med ögonen. Som om inte det var självklart. ”Dem tänker bomba erat lager.”
”Men du tänker stoppa dem.” Det är ingen fråga utan ett konstaterande.
”Är inte så säker på det. Dem har något jag vill ha. Dem ger mig något du inte kan ge mig. Inga stålar kan slå det.”
Med det börjar han gå iväg och jag vet att det inte finns något jag kan säga om det. Men det är ett par andra ord jag behöver byta med honom. Jag griper tag om hans tröja och hindrar honom från att ta några fler steg. ”Ray Martin och Trace Sanford, huh?” Något i hans ögon ändras och jag vet att han vet vad jag talar om.
”Jag vet inte vad du pratar om.”
Mitt grepp om hans tröja hårdnar. ”Du kommer få mig att bryta mitt löfte att inte använda våld. Ingen gillar brutna löften.” Jag slickar mig om läpparna. ”Vad för spel försöker du spela?”
Han flinar maliciöst. ”Det kallas för hämnd.”
Ilskan börjar bubbla upp inom mig och jag måste ta ett djupt andetag för att inte göra något dumt jag senare kommer få ångra. ”Så du satte en kula i en sexton-åring bara för att få hämnd?” Ilskan och avskyn kan tydligt höras i min röst.
”Låtsas inte som om du aldrig dödat förut.” flinar han, ett flin jag har lust att slå bort.
”Jag dödar inte oskyldiga tonåringar som du.” spottar jag och hans ögon mörknar. Han vrider sig ur greppet jag har på hans tröja och backar.
”Den här konversationen är slut.” Innan jag hinner reagera försvinner han och jag drar en hand genom mitt hår. Jag fick i alla fall veta det jag ville ha svar på.

 

På grund av lathet (och kanske lite trötthet) är kapitlet försenat, och det ber jag om ursäkt för. Helst skulle jag velat gett er ett kapitel redan imorse (eller vid tolvtiden för det var då jag vaknade) men det kommer inte förrän imorgon. Kapitlet är verkligen svårskrivet, och jag får ingen ro att sätta mig ner att skriva.
Har sportlov nu, så jag ska försöka skriva så mycket jag kan, vet dock inte hur mycket tid jag kommer få över då jag planerat en massa saker med kompisar osv, men ska ta minst en dag att skriva, och då menar jag verkligen hela dagen.

 

---

Den stunden min kropp sakta vaknar upp från dess sömn och jag känner ett par armar virat runt min midja känner jag mig hel. Som om allt jag någonsin önskat mig har slagit in. Men så är inte fallet, men jag släpper det för stunden och låter mig själv vara lycklig, i Justins famn.
Jag vrider försiktigt på mig och så fort mina ögon får in Justins sovande figur sprider sig ett leende på mina läppar. Han ser så fridfull ut, som om han är en liten pojke igen. Försiktigt, för att inte väcka Justin, smeker jag med mina fingrar under Justins ögon och nerför hans lena kind. En lätt snarkning lämnar hans särade läppar och jag kan inte låta bli att fnissa. Jag drar en hand genom hans mjuka hår och studerar hans ansikte. Från hans stängda ögon, till hans kindben, över hans näsa och ner till hans läppar där min blick stannar. Dem ser så inbjudande ut, och bara tanken av hur underbara dem känns mot mina är outhärdlig. Jag vill så gärna kyssa dem, känna dem mot mina. Jag lutar mitt huvud mot hans bröst och lyssnar på hans jämna hjärtslag, när han rör sig under mig och innan jag hinner reagera hör jag hans röst.
”God morgon”, säger han i sin raspiga morgonröst som får mina knän att bli svaga. Tur är väl det att jag ligger i en säng och inte står på mina ben som definitivt skulle ha fallit under mig. Jag tittar upp på honom genom mina ögonfransar och ett stort leende leker på hans läppar.
”God morgon.” mumlar jag. Han slickar sig om läpparna medan hans ena hand letar sig in under tröjan jag bär och stannar på min rygg. Hans hand bränner mot min bara hud, något som nästan gör mig galen.
”Har du varit vaken länge?”
Jag skakar på huvudet. ”Inte alls.” En tanke gör ett besök i min hjärna och jag sätter mig upp i sängen.
”Kan jag låna duschen?”
”Självklart baby”, där är smeknamnet som får min mage att fyllas med fjärilar igen, ”men bara om jag får följa med.” Jag biter mig i tungan för att hindra mig själv från att le, och böjer huvudet neråt så att mitt bruna hår faller som en gardin runt mitt ansikte och döljer leendet jag inte kan stoppa. När jag tittar upp igen gnistrar Justins ögon och jag måste påminna mig själv om att inte drunkna i dem.
”Det kanske inte är en sådan bra idé.”
Han putar genast med underläppen, ”Fine, men vi båda vet att du vill.”
Jag höjer på ögonbrynen i en utmanande gest. ”Jaså?”
”Jag kan se det i dina ögon.” Jag biter mig i läppen och vänder mig om för att gå mot badrummet när hans röst stoppar mig. ”Handdukarna finns till höger om dörren när du kommer in. Och du måste ge mig en kyss.” Mitt hjärta fladdrar av hans sista mening, och jag är snabb med att lägga mig halvt över honom så att hans läppar når mina. Justins hand reser över mina lår och upp till min midja för att sedan trycka mig närmare honom, en rörelse som får mig att vilja ha honom mer. Jag har inte känt honom särskilt länge, men ändå känns han som den pusselbiten jag alltid saknat utan att veta om det. När kyssen är slut har jag världens största leende på läpparna, och en lycklig, varm känsla sprider sig i min mage, för att sedan följa med i blodet som flödar genom hela min kropp. Jag biter mig i läppen innan jag reser mig upp och trippar till badrummet med Justins blick brinnandes i ryggen. Mina kläder – eller snarare Justins tröja som han insisterade att jag skulle sova i – hamnar i en hög på golvet innan jag kliver in under duschstrålen och omfamnas av det varma vattnet. Vattenstrålen är varm, eller snarare kokhet, exakt på det sätter jag gillar det. Nästan inget är bättre än en dusch med så varmt vatten att det får huden att bli röd. När min hud nästan är blodröd och mina fingrar skrynkliga kliver jag ut ur duschkabinen och greppar tag om en handduk som jag virar runt min kropp och en annan som jag virar runt mitt huvud för att få mitt blöta hår att torka. På toasitsen får jag syn på en tröja och ett par mjukisbyxor som Justin måste ha varit inne och lämnat utan att jag hört det. Jag drar på mig dem innan jag öppnar dörren och stiger in i sovrummet. Justin syns inte till så smyger över golvet och kikar ut genom dörren som tillhör Justins sovrum. Tomt. Jag fortsätter ut i korridoren och förväntar mig att killarna ska vara där nere. Men det är tomt även där. Mina fötter leder mig in till det ljusa köket där jag hittar Justin.
”Är du hungrig?” frågar han så fort hans blick faller på mig, och han ger mig ett halvleende. Jag skakar på axlarna. ”Um, vi har inte särskilt mycket mat hemma”, han kliar sig i nacken, ”Pizza?”
”Det spelar inte så stor roll.” Jag biter mig i läppen och smyger sakta fram till honom. Han kollar ner på mig när jag stannar framför honom. Om det inte vore för hans distraherande ögon skulle min blick ha varit fastklistrad på hans nakna bröstkorg. Han placerar en hand på min midja för att sedan låta den vandra bak, och han stannar inte förrän hans hand är placerad på min svank. Försiktigt pressar han mig närmare honom och jag virar mina armar runt hans nacke i en kram. Hans kroppsvärme absorberas till mig, och fjärilar börjar fladdra i min mage. Trots att jag legat nära honom hela natten kan jag inte få nog. Det är något med honom som får mig att begära hans beröring. Kanske är jag kär.
”Vart är killarna?” kan jag inte låta bli att fråga. Dem kan inte ligga och sova nu, eller?
”Dem var tvungna att åka.” svarar Justin och jag hummar bara som svar. Mobilen i Justins byxficka plingar till och Justin tar ett steg bakåt innan han fiskar upp mobilen och öppnar meddelandet. En rynka bildas mellan hans ögonbryn och han drar en hand genom sitt hår.
”Jag kommer snart tillbaka.” meddelar han innan han försvinner iväg uppför trappan. Jag byter vikt från den ena foten till den andra och drar en hand genom mitt hår. När steg i trappan hörs en stund senare och Justin dyker upp i köket igen är han helt påklädd. Han slickar sig om läpparna. ”Jag är ledsen, men jag måste åka. Klarar du dig?” Jag nickar bara. ”Joelle är där uppe och sover, jag är tillbaka om en timme eller två. Om du är hungrig kan leta efter något i kylen.” Han kastar en blick mot kylen. ”Eller så kan du ringa efter en pizza. Pengar finns på byrån i hallen.”
”Got it.” Han ler bara och innan jag vet ordet av det är han försvunnen och allting känns ensamt. Jag är inte hungrig så jag bestämmer mig för att väcka Joelle. Klockan är ändå elva, hon kan inte sova bort hela dagen. Tveksamt öppnar jag dörren mitt emot Justins sovrum, men ingen Joelle syns till där så jag fortsätter vidare i korridoren. I rummet längst bort från Justin hittar jag Joelle sovandes i en stor säng, med täcket virat runt hennes smala kropp. Jag funderar en stund på ett sätt att väcka henne på och kommer på allt från att sätta på jättehög hårdrock till att hälla kallt vatten över henne. Jag nöjer mig med att bara dra upp gardinerna så att solljuset når in i rummet. Med det bestämt smyger jag över golvet och drar upp gardinerna. Ett stön hörs från sängen innan hon vrider på sig, bort från solljuset. Jag antar att en annan metod behövs då. Jag drar av henne täcket och för en millisekund tror jag att hon ska vara naken under täcket men pustar ut när jag ser att hon har på sig en tröja som måste tillhöra Lane.
”Joelle, få mig inte att hämta vattenslangen.” suckar jag men hon lägger bara kudden över huvudet och försöker dra upp täcket över kroppen igen, något jag inte tillåter. Jag rycker bort täcket från sängen så att den hamnar i en hög på golvet innan jag även rycker bort hennes kudde. ”Kom igen, annars kommer jag inte berätta alla detaljer om mig och Justin.” Lögn, jag kommer inte göra det heller. Hon sätter sig genast upp i sängen, med hennes blonda hår alldeles morgonrufsigt.
”Berätta!” säger hon exalterat och jag kan inte låta bli att himla med ögonen samtidigt som jag gör en segerdans i mitt huvud. Och det är så man får Joelle Adams upp från sängen.
”Du borde klä på dig först.” korsar jag armarna över bröstet när hennes blick faller över min klädsel och ett stort leende sprider sig över hennes ansikte.
”No freaking way, du måste berätta. Är ni tillsammans nu?” frågar hon, en fråga jag blir ställd av. Jag har ingen aning om vart vi står, men det jag vet är att jag redan fallit. Eller i alla fall nästan, och det finns inget som kan dra mig tillbaka upp.
Jag bestämmer mig för att ignorera frågan och missleda henne från ämnet genom att ställa frågan jag väntat i evigheter på att få svar på. ”Vem är Vanessa Meyer?”
Joelles ögon fylls av hat bara av att jag nämner hennes namn. ”Vi kan börja med att hon är en slampa som öppnar benen för allt levande på två ben som har en kuk.” Hon pausar och kollar runt i rummet. Hennes ögon undviker mina och jag vet att bakom det där hatet finns en känslig sida av Joelle som vägrar låta sig visas. ”Men jag vet att du vill höra historien. Du borde antagligen sätta dig ner.”

---

CLIFFHANGER, kind of. Men omg var inte det här världens gulligaste kapitel, Jaddison-feelings over here.
Kommentera gärna vad ni tror historien bakom Vanessa Meyer är!

Det är ljudet av en pistol som avlossades.
Och sen är det helt tyst. Trots musiken som fortsätter dunka, hörs det bara i bakgrunden. Men jag känner mig inte rädd, inte ett dugg. Det känns befriande, nästan som om det är jag bakom pistolen och jag har kraften att styra den. Steg hörs krasande, som om personen som avlossade skottet är på väg ut ur skogen och mot mitt håll. Fortfarande ingen rädsla, bara upprymdhet. Men stegen kommer bakom mig för när jag vänder mig om får jag syn på Justin. ”Är du okej?” hans ord speglar oro och jag ler.
”Jag mår toppen.” försäkrar jag honom med en axelryckning. ”Dock tror jag att det är någon inne i skogen som inte gör det. Jag hörde ett pistolskott.”

---

Mitt hjärta dunkar hårt i bröstet och det dunkar bara hårdare ju längre in i skogen mina ben tar mig. Löv knastrar under min och Justins fötter när vi går. Inte ett ord sägs, utan vi går bara i tystnad genom den mörka skogen och det enda som lyser upp vår väg är ficklampan från Justins mobil. Mörkret sluter sig omkring oss, men jag känner fortfarande ingen rädsla över något. Det är som att jag är fri från alla mina rädslor. Ett ljud som varken kommer från mig eller Justin hörs bakom oss och vi vänder oss båda samtidigt om. Inget där.
Jag suckar och vänder mig om för att fortsätta gå när Justin greppar tag om min handled, och någon sekund senare finner jag mig själv uppressad mot ett träd. En gnista far genom mig när han rör vid mig och andetagen fastnar i halsen när jag inser hur nära han står, hans kropp uppressad mot min. Med en hand på min midja trycker han sina läppar mot mina och jag sluter mina ögon medan jag besvarar kyssen. Det är det enda jag kan göra; jag är som paralyserad. Det enda som går genom min hjärna är att besvara kyssen. Ingenting annat betyder något längre.
Hans läppar är mjuka mot mina, men samtidigt ivriga. Som om han velat göra det här länge men inte fått chansen. Hans tunga glider över min underläpp och jag särar på läpparna för att ge honom tillgång till min mun. Så fort hans tunga når min känner jag mig snurrig och en varm känsla sprider sig inom mig, men det som tar mest av min uppmärksamhet är fjärilarna i min mage. Som automatisk hittar mina armar sin väg upp till hans nacke, där mina fingrar leker med håret han har i nacken.
En irriterande ringsignal skär genom luften, men trots det fortsätter Justin kyssa mig.
”Det är säkert viktigt”, mumlar jag trots att jag inte vill att kyssen ska ta slut. Han suckar mot mina läppar innan han fiskar upp mobilen ur fickan och pressar den mot örat. Jag kan inte låta bli att le som ett fån, det är bara den effekten han har på mig.
Medan han står och pratar med någon jag tror är Dwayne pillar jag på mina naglar i brist på annat att göra. När Justin lägger ner telefonen i fickan igen är min andning nästan normal igen, men så fort hans ögon möter mina fastnar andetagen i halsen.
”De har hittar kroppen.”

 

Huden är blek, och runt kroppen ligger en blodpöl. På den döda killens vita tröja finns ett kulhål, men vi har redan fastställt att han är död.
”Det är Trace Sanford, Lewis Sanfords bror.” säger Dwayne.
”Någon måste ha dödat honom för att komma till Lewis.” gissar Justin. En obehaglig känsla sprider sig inom mig. Inte på grund av den döda kroppen, utan för att någon har dödat en sextonåring för att hämnas på hans storebror. Vilket hemskt öde.
”Det är bäst att vi går,” säger Dwayne och innan någon hinner svara börjar han gå genom skogen. Joelle sluter upp bredvid mig när jag börjar gå, och trots den döda kroppen vi nyss sett har hon en glad aura omkring sig. Och trots den döda kroppen jag nyss sett kan jag inte låta bli att le – både för kyssen som hände för en stund sen och för att man inte kan låta bli att vara glad i Joelles närhet. Hon säger inget, men inga ord behövs sägas, hon vet redan vad som hände för några minuter sen en bit bort i skogen. Frågan jag velat ställa nästan hela kvällen vilar på min tunga, men jag stoppar den innan den hinner smyga sig ut från mina läppar. Jag kan fråga henne senare.
Musiken blir högre och högre ju längre och längre ut från skogen vi kommer, ända tills vi sätter fötterna utanför skogen.
”Jag och Dwayne fixar informationen vi behöver, medan ni väntar vid bilen.” meddelar Justin och jag och Joelle kan inget annat än nicka. Dem försvinner iväg, och utan att försöka synas tar vi oss ut från festen för att gå till bilen. Joelle babblar på som hon brukar göra men jag lyssnar inte på vad hon säger. Allt jag kan tänka på är Justin.
”Jag vet att du inte lyssnar på mig.” Joelle korsar armarna över bröstet. ”Men jag kan inte vara arg på dig, för oh my god, du kysste Justin igen!” Med det största leendet jag någonsin sett på Joelle tittar hon på mig och jag kan inte hindra leendet som tar plats på mina läppar.
”Det var inte jag som kysste honom, det var han som kysste mig.” ler jag och det känns som om vi är i High School och killen man har varit kär i sen evigheter tillbaka kysser dig och du känner dig som världens lyckligaste tjej. Joelles ögon gnistar av glädje.
”Jag visste alltid att ni två skulle sluta upp tillsammans!” tjuter hon glatt.
”Sakta ner, vem sa att vi var tillsammans?” Hon himlar med ögonen. Resten av tiden innan Justin och Dwayne kommer tillbaka pratar Joelle exalterat på om saker jag inte ens orkar lyssna på. En av dem sakerna är mig och Justin och namnet hon bestämt att vi ska ha: Jaddison. Jag himlar med ögonen av bara tanken.

Steg hörs en bit härifrån och bara någon sekund senare rundar Justin och Dwayne hörnet. En pirrande känsla uppstår i min mage, och ju närmare Justin kommer desto mer känner jag den. Dwayne låser upp bilen utan ett ord, och med flit hoppar Joelle in där fram med Dwayne som sätter sig bakom ratten. Jag är på väg att öppna bildörren när Justin griper tag om min arm och hindrar mig från att göra det. Jag tittar frågandes upp på honom.
”Du vet, det är ganska sent och… -” han sväljer, ”Du vill troligtvis inte gå tillbaka till huset ensam..”
”Frågar du mig om jag vill sova med dig?” Bara tanken får fjärilarna att spridas i min mage.
Justin slickar sig om läpparna. ”Jag antar det.”
”Och vad skulle du göra om jag sa nej?”
Han skakar på huvudet med ett leende på läpparna. ”Jag skulle få dig att säga ja.”
”Hur?” viskar jag, medveten om exakt hur han skulle göra det. Han placerar ett stycke av mitt hår som fallit framför mitt ansikte bakom mitt öra innan han lutar sig framåt så att våra läppar nästan snuddar vid varandra.
”Såhär”, Han trycker sina läppar mot mina och jag kan inte göra annat än att besvara kyssen. Precis som de två andra gångerna känns det som om hela världen stannar och det bara är vi två. Kyssen varar dock inte särskilt länge. ”Är det ett ja?”
”Kanske.” och med det är mina läppar tryckta mot hans igen.

 

Träplankorna är kalla mot mina bara fötter när jag trippar över Justins golv fram till sängen. Han står i duschen och bara tanken av att han står naken på andra sidan väggen får mitt hjärta att rusa. Just därför försöker jag att inte tänka på det.
Jag kan höra vattnet slås av och en stund senare kliver Justin ut ur badrummet med endast en handduk virad runt höften. Vattendroppar hittar sin väg nerför Justins välbyggda bröstkorg och jag sväljer.
Justin försvinner in i badrummet igen men jag missar inte flinet på hans läppar. När han kommer tillbaka igen har han endast ett par boxers på sig och jag sväljer återigen. Han lägger sig ner bredvid mig i den stora sängen, med armen utsträckt i en gest som betyder att jag ska krypa upp i hans famn, något jag inte tackar nej till. Kanske går vi för snabbt fram, men för att vara ärlig bryr jag mig inte. Jag lutar mitt huvud mot hans bröst, och plötsligt känner jag mig sömnig. Jag stänger ögonen och precis innan jag somnar kan jag höra Justin viska något i mitt öra,
”Sov gott, baby.”

---

Är inte Justin bara för söt?
Ja, jag gillar att uppdatera sent på natten, som ni kanske märkt.
Som vissa kanske sett på instagram, krashade min dator igår när jag skulle skriva klart kapitlet, och jag fick inte igång det förrän idag eftermiddag. Tyckte det här kapilet var jättesvårt att få ihop, men tillslut gick det.
Nu ska jag kolla på det senaste avsnittet av Teen Wolf innan jag börjar skriva på nästa kapitel, som den nattmänniskan jag är, haha.

---

Den höga musiken kan höras flera kvarter bort från den stora festen och jag kan känna det där vanliga ruset inom mig. Dwayne kör upp bilen på trottoarkanten och parkerar innan han kliver ut, följt av oss andra – Jag, Joelle och Justin. Bilen är parkerad en bra bit från festen – både för att ingen ska se oss och för att det står bilar överallt, och inga andra platser är lediga.
”Kommer du ihåg vad du ska göra?” säger Dwayne och jag ger honom en nick.
”Stanna i skuggorna och försök vara så osynlig som möjligt.” Han ler nöjt och börjar gå åt det håll musiken hörs från, vi andra inte långt efter. Jag kan inte låta bli att vara chockad när vi kommer fram till huset där festen hålls. Huset är stort, och det är ingen tvekan om att det är lyxigt. Musiken styrs av en DJ, dricka finns att hämta överallt, och människor står överallt; dansar, med tungorna i varandra halsar, you name it. Det är bokstavligen talat människor överallt. Han som håller i festen går verkligen hela vägen. Lewis, tror jag han heter, håller inte tillbaka, det är en sak som är säker.
”Är du redo?” Jag tittar upp för att se in ett par bruna ögon och mina knän viker sig nästan under mig. Det är effekten han har på mig.
”Mhm”, är allt jag förmår mig att svara. Han ler.
Att säga att han ser snygg ut idag vore att underskatta hans klädsel, faktiskt hela hans närvaro. Han ser så sexigt ut att det borde vara olagligt, med hans jeans lågt hängande på höften, ett vitt linne som skulpterar hans välbyggda bröstkorg perfekt med en kedja hängandes runt hans hals, och för att komplettera hela outfiten bär han ett par guldiga supras på fötterna. Men mest lockande av allt är hans läppar. Läpparna jag längtar efter att få kyssa. Även om jag bara skulle få en kyssa hans mjuka läppar en gång till skulle det räcka eftersom att jag skulle göra kyssen till något alldeles speciellt. Jag skulle ge upp vad som helst för att få den chansen. Koncentration Maddison, måste jag intala mig själv när vi kliver genom gruppen av människor, rätt in i partyt. Jag kan inte undgå att märka alla blickar vi får, antagligen efter ryktet dem har in den här staden. Grannarna måste vara väldigt respektfulla – eller rädda – mot Lewis Sanford, eftersom att musiken är hög, och jag menar inte hög som när du har på hög volym i ditt rum när du är ensam hemma, utan jag menar dunkande hög. Man kan känna musik dunka i en när man går här.
Jag separerar mig själv från gruppen och smälter in i folkmassan, gör mig själv osynlig. Min blick vandrar runt i trädgården, och sedan in där partyt fortsätter, och även dit Justin, Joelle och Dwayne fortsätter in. Min blick vandrar vidare till drickan och jag bestämmer mig för att gå dit, så att det faktiskt ser ut som om jag är här för att festa och ingenting annat. Blickar kastas efter mig när jag styr stegen ditåt, men jag ignorerar alla.
Jag tar en röd plastmugg och fyller den med öl – det är inte tillräckligt starkt för att få min värld att snurra, men tillräckligt starkt för att lugna mina nerver. I alla fall lite. Med ölen i klunkad bestämmer jag mig för att gå in för att kolla läget, även fast det är på avstånd. Men en röst stoppar mig innan jag hinner så långt.
”Hey sexy girl!” Jag vänder mig om för att möta ett par gröna ögon. Sawyer Santiago.  ”Vad gör du här istället för min säng?” Hans blick vandrar över min kropp och jag inser vem det är, från fotona Joelle visade mig.

Angående kapitlet så har jag en fråga. Vill ni ha två ungefär normalkorta kapitel idag och sen ett på lördag, eller ett extra långt imorgon? Svara gärna så jag vet vad ni tycker :)

 

 

---

”Ray Martin hittades död i natt med en kula mitt i pannan. Polisen tvekar inte med att säga att det är mord. Martin har ett kriminellt förflutet, och i den kriminella världen hinner man skapa sig många fiender. Frågan är bara vilken av dem som brydde sig tillräckligt mycket att få Ray död, att han kastade bort Rays liv som en gammal trasa.” Lane kollar sammanbitet upp från tidningen. Jag tvekar inte innan jag öppnar munnen.
”Det är McCann.”
Lane skakar på huvudet. ”Det skulle lika gärna kunnat vara JMs.”
”Ray jobbade för JMs, varför skulle dem döda honom?” kontrar jag. Jag är helt säker på att det är Jason.
”Hur vet du att det inte är JMs? Han kanske gjorde ett misstag och fick betala det med sitt liv.” 
”Då skulle dem inte döda honom. Dem skulle göra hans liv ett levande helvete.”
”Justin har rätt. Ray var en tillgång, dem skulle inte kasta iväg honom så lätt. I såna fall måste han ha gjort misstag efter misstag. Och det kan inte ha varit små sådana.” inflikar Brayden.
”Det kanske han gjorde.” med det kliver Lane ut från köket, och jag ser efter honom. Han döljer något, och det är inte en chans att jag ska låta det glida undan. Om han vet något jag inte vet tänker jag definitivt ta reda på det. Jag stiger efter honom och stoppar honom i hallen.
”Vad är det du försöker dölja?” slänger jag ilsket ur mig och Lane spänner käken.
”Inget jag måste berätta för dig”, spottar han och innan jag hinner reagera försvinner han ut genom dörren och jag finner mig själv med att stirra efter honom med knytna nävar. Jag drar frustrerat en hand genom mitt hår och styr stegen uppför trappan och in i mitt rum. Jag tänker under inga omständigheter släppa det här, jag tänker ta reda på vad han döljer. Informationen är viktig.

 

Mina knogar kolliderar med boxningssäcken framför ett antal gånger, och trots smärtan fortsätter jag för att få ut min ilska. En bild av Maddison ifrån gymmet när jag och Dwayne stötte på henne när hon gjorde samma sak målas upp i mitt huvud och jag lägger ännu mer kraft i slagen för att få bort den.
”Kör hårt, ser jag.” talar någon bakom mig och jag stannar upp i mina rörelser. ”Någonting hände, eller hur?” Jag vänder på huvudet och får syn på Dwayne som står lutad mot dörrkarmen med ett flin på läpparna.
”Jag vet inte vad du pratar om”, ljuger jag och drar bort svetten i min panna med baksidan av min hand. I själva verket vet jag exakt vad han pratar om. Han kastar en flaska med vatten åt mitt håll och jag fångar den med en hand och klunkar i mig innehållet.
”Då måste jag kanske påminna dig. Förra veckan, din bil var inte här. Jag vet att du åkte till Maddison.” Jag sväljer hårt, och bilden med Maddison läppar mot mina tar plats i huvud. För att vara ärlig så var det den bästa kyssen jag någonsin haft.
”Jag kysste henne.” erkänner jag och Dwaynes flin blir större.
”Du gillar henne.”
”Nej det gör jag inte.” nekar jag det. Det är en lögn, och båda vet det. Sanningen är att jag håller på att falla för henne och jag kan inte låta det hända.
”Du måste släppa in henne.”
”Jag kan inte. Hon kommer skadas.”
Dwayne skakar på huvudet, medveten om vad jag syftar på. ”Har du glömt att hon redan är inne? Det finns ingen väg ut nu.”
Han har rätt. Mina fiender kommer bli hennes fiender oavsett om hon är min eller inte. Det spelar ingen roll. Men det vore att ge in, och jag är inte personen som ger in för mina känslor. Dock har jag inte känt såhär förut, och jag är ganska säker på att det betyder något. Kanske är hon den sista biten på pusslet.
Med en suck stiger jag förbi Dwayne och ut ur gymmet, för att sedan styra mina ben på badrummet för att ta en dusch. Jag slänger av mig kläderna i en hög på golvet innan jag stiger in under vattenstrålen som sköljer bort all svett och smuts. Tyvärr sköljer dem inte bort tankarna om Maddison som jag desperat försökt få bort samtidigt som min ilska. Det håller sakta på att göra mig galen och snart kommer jag inte kunna stå ut med det längre. När duschen är klar kliver jag ut och virar en handduk runt min midja för att sedan kliva ut i mitt rum och dra fram ett par jeans och en vit t-shirt ur min byrå. Jag drar på mig ett par boxers innan jag sätter på mig kläderna och kliver ner i köket. En pizzadoft når min näsa och jag ler när jag får syn på pizzan på köksön. Ett glatt skratt fyller mina öron och jag förstår genast vem som kom med pizzan. Jag tar en bit pizza och tar en tugga. Min mage svarar genast genom att låta som om den inte fått mat på flera dagar och jag inser hur hungrig jag faktiskt är.
”Jag vet vad du gjorde.” säger en välbekant röst bakom mig och jag vänder mig om.
Ett flin sprider sig på mina läppar, ”Jag har gjort många saker.”
Joelle himlar med ögonen, men snabbt därefter sprider sig ett glatt leende på hennes läppar. ”Du kysste henne!” andas hon exalterat och jag öppnar chockat munnen.
”Maddison berättade. Tjejer pratar.” förklarar hon. Jag nickar utan något att säga. ”Har Justin Bieber en liten förälskelse?” flinar hon och lutar huvudet åt sidan.
”Nej,” mumlar jag och vänder mig mot pizzan igen.
”Ljug inte. Kom igen, ni två skulle vara sååå söta ihop. ”En alldeles glad och bubblig känsla sprids inom mig, och jag kan inte hindra leendet som sprids på mina läppar. ”Tänker du erkänna?” Min blick hamnar på Joelle igen. Hon står med armarna i kors över bröstet och jag suckar. ”Gillar du henne?”
Jag tar ett djupt andetag och förbereder mig på orden jag kommer säga. Orden jag aldrig har sagt högt. ”Ja det gör jag. Jag gillar Maddison, mer än du anar.”

---

Förlåt för den långa väntan, men jag var inte alls nöjd med kapitlet efter att ha läst det, så jag raderade nästan halva och skrev om. Är fortfarande inte nöjd, men vet inte hur jag ska skriva det annars, så nu blev kapitlet lite kortare än tänkt.

 

Är inte Joelle för söt? Älskar hennes personlighet (ja, jag vet att det är jag som gjort henne). Hon är liksom så glad och har alltid sån energi, hon är precis som Caroline i TVD. Tror ni att det kommer bli någon Jaddison snart? Hmm, vi kanske får göra något åt den saken, haha. Det här vara bara ett tråkigt mellankapitel, men jag har några saker planerade i dem kommande kapitlena, så knäpp fast säkerhetsbältena och njut av åkturen! Det är alldeles för sent på kvällen för att jag ska göra det här, så vi hörs så länge lovelys❤