Hans läppar mot min hals. Hans namn på mina läppar. Mina fingrar i hans hår. Han i mig, gör oss båda hela. Varenda beröring är med kärlek. Jag kan känna det när han kysser mina läppar, eller när han kysser min hud, eller bara när han rör vid mig. Det skiner i hans ögon.
Men sprickan är fortfarande kvar. Hotar med att förstöra och rasera.
Och det är alldeles försent för att laga.

”Gå inte.” Justin sluter sin hand runt min handled och drar mig mot honom. Jag skiftar blicken mot klockan som finns placerad på nattduksbordet. 07.03.
”Justin–”
”Snälla.”
Jag ger in och låter Justin dra mig till honom och kan sedan inte låta bli att gosa in mig i hans varma famn som numera känns som hemma. Jag kan känna Justins hjärta hamra vid min kind, men det är inte i en jämn och lugn takt, utan motsatsen, något som skapar ett leende på mina läppar. Justins bröstkorg är varm mot mina fingrar och hela han utstrålar en aura av kärlek. Fjärilarna fladdrar i min mage, vilket är en hemsk påminnelse om det som måste göras.
Jag sluter mina ögon för några sekunder för att ta åt mig av ögonblicket. Jag vill inte att stunden ska ta slut, någonsin, för när den gör det måste jag möta verkligheten.
Min kropp smälter ihop med Justins som om vi vore en och för ett ögonblick tror jag att det inte måste sluta såhär, att vi kan få det att fungera, men verkligheten kommer ikapp mig snabbare än jag kan räkna till tre. Jag har tagit mitt beslut och det är försent att ta tillbaka det.
Justin smeker fjäderlätt mina armar och fortsätter därpå upp till min axlar och ner mellan mina skulderblad. Jag lutar mitt huvud upp, bara tillräckligt mycket för att nå hans läppar. Våra läppar gjuts samman på ett sätt som är mer än perfekt, mer än kärleksfullt, mer än ord någonsin kan beskriva. Med en hand mot min korsrygg pressar Justin mig närmare honom, om det ens är möjligt, och hans värme raditeras till mig.
Jag drunknar i kyssen, håller fast i det som finns kvar. Justins läppar är mjuka och smakar sött och känns som hemma. Som om det alltid har varit självklart med Justins läppar mot mina och mina mot hans. Vid det här laget är Justin det enda som håller mig fast på jorden och hindrar mig från vansinne, men jag måste släppa taget. Släppa honom.
Jag lutar mig bakåt och sluter ögonen för att sedan luta min panna mot hans bröst. Jag lyssnar på ljudet av hans lugna andetag och min andning faller automatisk i rytm med hans. Min hand finner hans och jag flätar ihop våra fingrar. Stötar far i min kropp av endast den lilla beröringen.
Sömnen tar sakta över min kropp, från mina fötter och fortsätter sedan uppåt, del för del, tills jag faller tillbaka i sömnen i Justins armar, bara en sista gång.

När jag vaknar gapar platsen bredvid mig tomt. Klockan på nattduksbordet visar att den är över ett. Väskan ligger inte kvar på sin tidigare plats, men när jag ser mig om i rummet skymtar jag den i hörnet. Justin måste ha flyttat på den.
Jag hasar mig till kanten och slänger sedan benen över kanten. Trippandes tar jag mig fram till den undanlagda väskan och rotar fram ett par mjukisbyxor innan jag skyfflar undan gårdagens kläder i den. Jag drar ett linne över huvudet och låter mitt hår vara innan jag beger mig nerför trappan. Som vanligt är huset tyst och tomt och jag kan inte låta bli att undra vart de andra alltid tar vägen. Kanske till Bullets.
Jag dumpar väskan i hallen och fortsätter sedan för att leta efter Justin. Han sitter i soffan och bläddrar från kanal till kanal på teven, men stänger av den när jag stiger in i rummet.
”Hej.” hälsar han raspigt och reser sig upp. Jag biter mig i kinden och ser bort.
”Hej.” Orden lämnar mina läppar svagt och pipigt, inte alls som jag hade tänkt mig. Mitt hjärta hamrar innanför mitt bröst och det känns som om någon snörat ihop min hals.
Justin tar några steg mot mig tills det endast är några decimeter kvar mellan oss och trots att hela min kropp skriker på mig att backa kan jag inte röra en fena. Vi står så en lång stund tills något inom mig spricker och jag pressar bort honom med en hand på hans bröst, inte hårt, men hårt nog för att han ska snubbla bakåt några steg. Han fångar snabbt sin balans och ser på mig med något som är smärta i blicken.
Jag hinner inte se bort innan det är försent och hans smärta skär igenom mig som en kniv och smälter ihop med min egen. När jag lämnade Jace och min mor trodde jag aldrig att något skulle göra så ont, skära så djupt och lämna ärr så stora. Jag hade fel.
”Varför gör du det här?” Det går inte att missta den djupa smärtan i Justins röst. Det känns som om ett virus sprids genom mig, äter upp alla mina celler och långsamt dödar mig inifrån och ut. Om det ändå vore ett virus.
Jag öppnar munnen för att svara, men typiskt nog hittar jag inga ord. ”Jag…” Jag torkar mina händer mot mina jeans och knyter dem sedan för att hindra dem från att fortsätta skaka. ”Jag har redan sagt det.”
Han höjer på ögonbrynen, ”Vadå? Ditt prat om att vi är eld och is?” En fnysning lämnar hans läppar. ”Det är skitsnack.”
Jag skakar på huvudet. ”Nej, det är det inte.” är allt jag förmår mig att svara honom. Mina händer skakar när jag lyften den ena för att dra en hand genom mitt hår, endast för att ha något att sysselsätta mig med mer än att stirra ut i den tomma luften som någons slags galning. Tillslut samlar jag modet för att se in i Justins ögon.
”Om det är vad du vill tro hjärtat, så är du mer än välkommen att göra det för mig.” Sarkasmen som droppar från hans ord är omöjligt att missa och det skär genom mig som om någon spetsat med en pil. Utan att ge det en extra tanke vänder jag mig till det första vapnet jag kan hitta.
”Vet du vad? Jag önskar att jag aldrig hade träffat dig.”
Allt liv lämnar Justins ögon och lämnar dem tomma på en nanosekund så fort orden nått hans öron. Fasa fyller mig över orden jag nyss låtit lämna mina läppar.
Justin är det bästa och det värsta som hänt mig, men jag skulle aldrig, någonsin, önska att jag aldrig hade träffat honom. Inte ens för att slippa smärtan jag måste bära med detta.
Tystnaden lägger sig i rummet som ett täcke så tjockt att man skulle kunna ta på det. Varje andetag jag tar gör ont, som om mina lungor är punkterade. Varje slag mitt hjärta slår gör ont, som om någon stuckit en kniv genom mig. Varje sekund som passerar gör ont, oavsett vad jag gör.
Jag tar ett steg bakåt.
Jag vet att om jag går nu är det över. Slut. Done. Finito. ”Jag är ledsen.” Därför vänder jag mig om, samlar mina saker och går ut genom dörren. Slut. Done. Finito.

Kort kapitel och lång väntan, jag vet. Ber om ursäkt för det, men har haft fullt upp den här veckan då jag varit i Stockholm, haft massor av besök och sedan börjat göra om mitt rum. Då mitt rum ska göras om vet jag inte hur mycket tid jag får att skriva och dessutom ska jag åka bort nästa vecka och där kommer jag inte ha tillgång till någon uppkoppling om det nu blir så att vi åker. Ska försöka skrapa ihop några kapitel som jag kan tidsinställa, men som sagt får vi se hur mycket tid till det jag får. Men kom ihåg att fler kommentarer ger mig mer inspiration och lust till att skriva ;) Puss på er!