51 - NO TEASING

 ”Öh, på toan.” svarar jag och hoppas att han inte upptäckte att jag var borta tidigare.
Justin nickar kort och jag släpper ut ett andetag jag inte ens visste att jag hållit inne då han verkar tro på lögnen. Jag får en plötslig lust att hoppa och dansa runt i rummet av glädje, men det skulle avslöja mig. Istället kryper jag upp i sängen och in i Justins välkomnande armar.
”Det var inte mening att väcka dig”, mumlar jag och placerar en hand mot Justins varma bröstkorg. ”Förlåt.”
Han ler svagt och faller tillbaka i kudden. ”Det är okej, baby. Sov nu.” Han pussar min näsa och jag kan inte låta bli att fnissa, hur fånigt jag än tycker att det är. ”God natt.”
”God natt.”
Sedan gosar jag in mig i hans varma armar och somnar till ljudet av hans lugna andetag.

Jag drar en hand genom mitt hår med en suck och ser ut genom fönstret som är täckt utav vattendroppar. En okänd svart bil stannar framför uppfarten och stunden därefter öppnas passagerardörren. Ut kliver någon jag inte förväntade mig att se igen, med sitt mörka hår fallandes i lockar över sina axlar och en vit klänning som kramar om hennes figur.
Jag reser mig upp från min position för att leta reda på Dwayne. Jag hittar honom i köket, tuggandes på något som ser ut som en macka och jag måste bita mig i tungan för att inte brista ut i skratt.
Dwayne ser min roande min och höjer på ena ögonbrynet. ”Vad?”
”Bro, du åt lunch för en halvtimme sen.” Jag skakar på huvud, men han endast skakar bort det med en axelryckning. Det är inte förrän jag kan höra dörren i hallen öppnas som jag kommer till sinnes vad det var jag skulle göra. ”Det finns en överraskning i hallen som väntar.”
”En vad?” fnyser han och jag kan inte hålla mig från att skratta.
”Gå ut i hallen så får du se.”
Jag kan inte låta bli att följa efter honom ut i hallen, både för att se hans reaktion och ta reda på varför hon valt att komma tillbaka nu när hon lika gärna hade kunnat fortsätta hålla sig borta.
Dwayne stannar så fort hans blick faller på personen som står i dörren.
”Hej broder.” ler Beverly så att hennes vita tandrad syns.
Ett skratt bryter ut i rummet och ekar mellan väggarna. ”En överraskning, huh?” Sedan vänder han sig mot Beverly. ”Vad gör du här?”
Beverly ler sockersött och sträcker fram sin vänstra hand. ”Jag är förlovad.”
”Skippa skitsnacket, för guds skull!” väser Dwayne och tar tag i hennes handled för att inspektera ringen närmare, antagligen för att se om den är fejk. ”Är det här något slags skämt?”
”Nej, Dwayne, det är inget skämt.” förklarar Beverly lugnt och drar åt sig sin hand. ”Jag beger mig av till Bahamas imorgon för att gifta mig.”
Dwayne ser ut som om hans ska explodera närsomhelst. Jag endast stirrar på henne. ”Du är sjuk i huvudet.” skrattar Dwayne, men utan någon humor alls i rösten.
Hon lutar huvudet på sned och ser på honom med en rynka mellan ögonbrynen. Just då kliver Maddison ner för trappan och jag tappar nästan andan. Hennes hår faller i en kaskad nerför hennes axlar och
”Hej Maddison!” hälsar Beverly glatt, förvånansvärt utan någon falskhet i hennes ord.
Maddison stannar upp för att se på Beverly och jag kan inte låta bli att le åt hur hon omedvetet rynkar på näsan. ”Hej”, svarar hon osäkert och tar de sista stegen nerför trappan. ”Är det där en ring?”
Beverly nickar ivrigt och höll fram sin hand för Maddison att se. ”Ja”, tjuter hon överdrivet tjejigt och jag måste motstå att himla med ögonen. ”Jag ska gifta mig.” Trots att jag hört det för bara några minuter sen finner jag mig själv lika överraskad som då.
”Eh, grattis.” Maddison ler och jag kan inte låta bli att stirra på henne. Mitt hjärta tar ett extraskutt av att se hennes leende. Jag drar henne intill mig och virar mina armar runt hennes midja, kanske för att visa att hon är min, eller också för att jag helt enkelt inte kan låta bli. ”Den är vacker.”
”Tack!” strålar Beverly med gnistrande ögon.
”Du har fortfarande inte svarat på min fråga. Jag bryr mig inte om du är förlovad eller inte, vad fan gör du här?” Dwayne står med blicken fastnaglad på Beverly och knutna nävar, med ilska som raditerar från honom i vågor.
”Jag är här från att säga hej då till min enda familj, eftersom att du säkerligen aldrig kommer se mig igen.” Beverlys röst är belagd med bitterhet och något jag endast kan sätta fingret på som sorg. ”Bara för att du är impotent till att förändras betyder det inte att jag är det.” Med ett djupt andetag vänder hon sig mot dörren. ”Ha det så bra.”
Dwayne fnyser och försvinner ut från hallen medan jag och Maddison står och stirrar på dörren där Beverly just försvann.
Tillslut vänder sig Maddison mot mig med en förvirrad blick. ”Drömde jag just det där?”
”Det tror jag vi båda gjorde.” skrattar jag och ett leende målas upp på hennes läppar. Min blick faller på hennes läppar och all luft fastnar i min hals när hon lutar sig fram och smeker mina läppar med sina. ”Sluta retas.” andas jag och kramar hennes midja. Med ett retligt flin fångar hon mina läppar med sina i den sötaste kyssen jag någonsin tagit del i.

 

 Maddisons perspektiv:
Jag tar en klunk utav mitt vatten och ser på Justin som redan har sina ögon på mig. ”Vad?” ler jag och torkar mina handflator i knät. Resturangen Justin tagit mig till är lugn och fridfull, med ljus inredning och dämpad lysning.

”Inget.” svarar Justin, men hans busiga flin säger något annat. ”Är du klar?” Han blickar min tallrik tomma desserttallrik och jag nickar med ett leende. Justin reser sig upp, lämnar en 20 dollarssedel på bordet och sträcker sedan fram sin hand för mig att ta. Jag biter mig i läppen och tar hans hand. Den enkla beröringen får en stöt att fara genom mig och mitt hjärta att banka hårdare.
Jag och Justin går hand i hand ut genom resturangen och mot hans bil. Som en gentleman öppnar Justin bildörren till mig och jag hoppar in. Mina kinder gör nästan ont vid det här laget, på grund av leendet som aldrig tycks lämna mina läppar. Justin skyndar sig till förarsätet och rullar sedan ut från parkeringen.
”Vart ska vi?” kan jag inte låta bli att fråga, men Justin endast ser på mig med ett leende. Jag korsar armarna över bröstet i protest, ”Du vet att jag hatar överraskningar.”
Ett ljuvligt skratt ekar i mina öron och jag kan inte hålla leendet borta från mina läppar. ”Det är det som gör det hela så roligt.”
När vi några minuter senare stannar känner jag genast igen mig. Det var hit Justin för några månader sen tog mig. Skillnaden nu är att bruna löv har fallit till backen och solen kan ej skymtas på himlen.
Justin tar min hand och leder mig över bron och jag minns första gången han tog mig hit, hur mystisk jag hade tyckt att han var. Han var mystisk på ett sätt som fick en att vilja ta reda på mer och se vad som fanns under ytan. Och nu när jag är det är jag glad att tog det valet.
Med fingrarna ihopflätade klättrar vi upp kullen och jag kan nästan inte motstå från att flämta när vi kommer upp till toppen där vi har en utsikt över hela Stratford. Jag är lika fascinerad som första gången och kan inte låta bli att stirra ut över staden som är upplyst utav lampor och lämnar Stratford i ett vackert sken.
Justin slickar sig om läpparna och drar mig till sig, en gest som får fjärilarna att rusa och mitt hjärta att skena utan att jag kan styra över det. ”Jag brukade ta med mina syskon hit förut.” erkänner Justin och lutar sitt huvud mot min axel. Jag kramar hans händer som vilar vid min mage.
”Hur många syskon har du?” Jag bet mig i läppen och lät Justin ta sin tid på att svara.
”Två. Jazmyn, som är min lillasyster fyllde 16 i år och Jaxon, min lillebror, är 8.”
Det hörs i hans röst att hans saknar dem trots att han inte skulle erkänna det. Det är djupt dolt i hans ord, men jag kan höra det.
”Berätta om din mamma.” föreslår Justin mjukt, nästan som för att inte skada mig med orden. Han tar min hand i sin och smeker sakta min handrygg med sin tumme.
Jag sväljer och försöker ignorera den växande klumpen i min mage. Det känns som om allt mitt maginnehåll kommer sluta upp på marken vilken sekund som helst.
Miranda Martinez.
Jag tänker efter, låter mig själv minnas. En bild utav min mor speglas i min hjärna och jag kan genast se hennes leende framför mig. Jag kommer ihåg när jag var liten och leendet inte var lika sorgset. Jag vill nästan komma ihåg henne så, när livet inte hunnit sätta sina spår i henne. När lyckan fortfarande sken i hennes ögon.
”Hon är kärleksfull mot allt och alla, osjälvisk, sätter alltid andras behov framför sitt eget.” väljer jag tillslut att säga. ”Jag kommer ihåg att hon alltid hade ett leende på läpparna, om inte för att övertyga alla runt omkring henne, utan sig själv att hon är okej.” Jag pressar ihop läpparna. Det är inte förrän nu jag inser hur självisk jag har varit. Mitt beslut att lämna min mamma och bror bakom mig är det mest själviska jag någonsin gjort, men samtidigt som jag vill ångra det kan jag inte.
”Hon låter underbar.” Jag kan höra leendet i Justins röst, men även något annat som döljer sig i hans ord, något undertonat.
”Det är hon.” är allt jag svarar, och sedan fyller tystnaden stunden. ”Justin?” Jag vet att jag borde undvika frågan, men något drar i mig och tvingar ut orden genom mina läppar. ”Vart är din familj?”
Justin spänner sig bakom mig och jag vet att han inte förväntade sig den frågan. ”De bor i utkanten av Stratford.” svarar han kort och jag väljer att släppa det efter det.
Jag vrider mig om så att jag står med ansiktet mot Justin och lutar mig uppåt för att kupa min nacke.
”Vet du vad jag tänkte första gången jag tog med dig hit, och du nämnde hur vacker utsikten är?” Jag skakar på huvudet, ”Hur vacker du är.”
Jag är inte den som rodnar, men ändå tar mina kinder en röd färg. Justins läppar breder ut sig ett leende som får mitt hjärta att stanna för att därefter ta dubbelslag.
”Jag älskar dig.” Och sedan kysser jag honom, mjukt och försiktigt samtidigt som jag försöker förmedla varje hjärtslag och känsla som fyller mig.

 

Är hemskt ledsen över den långa väntan. Har haft fullt upp och inte funnit ron att sätta mig ner och skriva förrän nu. Är dålig på att följa mina löften, men lovar att få upp nästa kapitel med minde mellanrum. Uppskattar era kommenterer och erat tålamod jättemycket, så tack. Nästa kapitel är början på slutet, och därefter kommer ni få veta den riktiga orsaken bakom namnet Into the darkness. Det är i princip det här jag har väntat på hela tiden, så jag är jättetaggad på att skriva detta nu. Ha det bra så länge sötisar!

Comments
Liv säger:

ALLTSÅ BECCA. JAG APPLÅDERAR. Du har gjort det ännu en gång. Kapitlet var fett välskrivet och det gör inget att det tog ett par dagar för det att dyka upp, för väntan är såååå värt det. Kan typ inte skriva ordentligt men ok. Det var fett gulligt när Justin tog med sig Maddison tillbaka till kullen, och sa att han älskade henne. Fangirl moment typ?
Eftersom att Justin blev ganska ställd när Maddi frågade om hans familj så antar jag att något har gått snett mellan Justin och de, vilket jag är spänd på att få reda på vad det är. Collaget var perfektion, även kapitlet. Förstår inte hur du gör. Please teach me.
Ska inte göra detta till en bibel som jag brukar hahah. Kapitlet ägde sönder och det var cp-bra skrivet och jag tror att något kommer hända Beverly idk what kanske kraschar planet eller något. Vem ska hon gifta sig med förresten? Har kanske missat det. Tänk om det är en i JMs? Dun dun duuuuun. Nej men nu slutar jag. U rock guurrrrlll. Puss!

Postat: - URL/Blogg: http://www.myybieberstoory.blogg.se



Anonym säger:

Jätte bra!! :)

Postat: -



Ditt fan säger:

Omg, bara jag som tänker på biebstoory Noah när jag ser Megan Fox? Btw, jäkla grym är du! Breathless! Jag dör. Svimmar. Eller nej, då missar jag nästa underbara kapitel. Love it. Love YOU.

Postat: -




Vad heter du?:

Din mail adress: (publiceras ej)

Din URL/Blogg:

Din kommentar:




Trackback