En ovälkommen tår tar sig ner över min kind, men innan resten hinner komma pressar jag ihop ögonlocken och tvingar bort dem. Dessvärre är det redan försent. Tårarna blöter ner mina kinder och lämnar fästet vid min haka för att droppa på mina ben och det gör ont. Men jag välkomnar smärtan och omfamnar den trots att jag inte är redo att möta den, men kanske kommer jag aldrig bli det heller. Kanske är man aldrig redo för ett krossat hjärta, men det kommer ändå. Man blir tvungen att ta itu med smärtan trots att man inte vill, för livet går vidare och stannar inte för någon. Vad som än händer, vad för smärta man än tvingas utstå så går livet vidare och ingen kan stoppa det. Det bästa är att möta det och sedan fortsätta framåt, trots smärtan. Fortsätt alltid framåt.

Klockan på väggen framför mig tickar ovanligt högt och meddelar att den endast är strax efter tio.
Scenen framför mig, med ölflaskor utspridda på bordet framför mig och tomma cigarettpaket, påminner mig om situationen för ett tag sen, men skillnaden då var att Maddison fortfarande min. Ett styng av smärta fyller mitt bröst, men jag pressar inte bort den utan låter den istället fylla mig, för det får mig att känna mig levande och inte som den ihåliga zombien jag känt mig som de senaste dagarna. Det skaver och klöser och gnager men trots det bjuder jag in den och andas in smärtan som på samma gång som den inte längre får mig att känna mig tom, får mig att känna mig tommare än förut.
Mitt dunkande huvud är ingenting jämfört med det jag känner djupt i mitt bröst, där mitt hjärta vanligtvis skulle sitta, men det tog Maddison med sig efter att hon drog ut det från min bröstkorg och trampade på det som om det inte betyder något för henne, som om jag inte betyder något för henne.
Jag drar en hand genom mitt smutsiga hår och lutar bak huvudet mot soffkanten med slutna ögon. Jag vill ta ut min ilska på något, men att dra handen genom väggen var tydligen inte nog. Det resulterade endast i svullna knogar och ett hål i väggen som inte är alltför vackert.
En människa hade nog varit en bättre måltavla, och jag har den perfekta i personen i sikte. Snart i alla fall, först måste jag orka släpa mitt arsle ifrån soffan.
Jag fnyser nästan av tanken.
“Men fyy vad det stinker här. Vad fan har du haft för dig?” Joelle ställer sig vid kanten av soffan och ser först på röran framför mig innan hon väljer att vila blicken på mig.
Jag vågar inte möta hennes blick, alldeles för rädd för att se vad som döljer sig i hennes ögon.
En suck lämnar hennes läppar innan hon börjar ta sig an röran jag lämnat efter mig. Glasflaskorna klirrar mot varandra och i botten av några skvalpar till och med kvarliggande öl. Hon försvinner ut med dem i köket för att bara några sekunder senare komma tillbaka och ta plats brevid mig i soffan. Jag vägrar fortfarande se på henne, men jag kan nästan i ögonvrån se hennes sympatiska blick. Det får mig att vilja kräkas. Jag behöver inte att hon, eller någon annan för den delen, tycker synd om mig.
“Du kommer troligen inte tro mig när jag säger detta”, Joelle slickar sig om läpparna.
Jag lutar mitt huvud mot mina händer. “Låt bli.” varnar jag, men Joelle lyssnar aldrig och detta är inget undantag.
“men hon älskar dig Justin och gör endast detta för att hon tror att det är det rätta. Hon är envis, något både du och jag vet.” Hennes röst är mjuk, som en mor som talar med sitt barn, och får mig att känna mig liten igen. Jag hatar det.
Min röst är sträv när jag pratar. “Jag bryr mig inte.” Som om det skulle vara sant.
“Du kan ju försöka övertala dig själv det gubben”, Hon reser sig upp. “Gå och ta en dusch. Du stinker.”
“Tack.”
Duschens varma strålar får mig genast att slappna av när jag kliver in under vattnet. Jag står ett långt tag under den varma strålen innan jag kommer ur mina tankar och slår av vattenstrålen för att tvätta mig.
En känsla av att Maddison står i duschen tillsammans med mig drar över mig och jag inbillar mig att hon drar en hand över min rygg, något som sänder gåshud över mina armar.
”Fuck”, muttrar jag och sköljer av mig tvålen innan jag kliver ut från duschen. Jag virar en handduk runt min höft och kliver sedan ut i mitt rum för att få tillbaka lite vett.
Mitt hjärta värker av saknad och hallucinationen i duschen gör inte saken bättre. Det gör endast att jag önskar att hon vore här och att de senaste dagarna endast varit en hemsk dröm.
Men detta är verkligheten och bara den vetskapen får smärtan att förvärras.
Jag sväljer och släpper handduken till golvet för att därefter dra på mig ett par boxers. Jag greppar ett par mjukisbyxor, men ångrar mig sedan och drar istället på mig ett par jeans. Snabbt drar jag en tröja över huvudet och orkar inte ens bry mig om att fixa till håret innan jag skyndar mig ner.
”Ska du ha något och äta?” kan jag höra Joelle fråga ifrån köket, där jag även kan höra andra röster ifrån.
”Nej”, svarar jag från hallen och greppar bilnycklarna. Mat är det sista jag tänker på nu.

Jag lastar ut dunken med bensin ur bilens bagageutrymme och är extra noga med att kolla om jag har med mig min tändare. Bara tanken av det jag är på väg att göra får ett leende att målas upp på mina läppar. Detta har jag längtat efter.
Mitt hjärta dunkar hårt innanför mitt bröstben när jag tar mig uppför grusvägen till byggnaden där Tate fortfarande hålls fången, överraskande nog.
Dwayne har varit och matat honom regelbundet som ett husdjur, i väntan på att detta skulle ske. Det är dags att säga adjö till detta äckliga djur.
Stegen nerför trappan till utrymmet där Tate befinner sig känns extra triumferande. Blodet rusar i mina ådror och adrenalinet pumpar. Nu gäller det.
Jag harklar mig för att få Tates uppmärksamhet. Uttråkat lyfter han på huvudet. Ett flin drar sig över mina läppar.
”Det var ett tag sen, var det inte?”
Ett grymtande läte lämnar hans läppar men mer svar än så får jag inte. Jag flinar ännu större. Istället för att slösa tid på att kallprata öppnar jag dunken och sparar inte en enda droppen av bensinen. Hans slitna kläder är neddränkta i vätskan.
Jag fiskar upp tändaren ifrån min bakficka och leker med den mellan mina fingrar. Det är första gången jag ser något som endast kan namnges som rädsla i Tates ansiktsuttryck. Han försöker att inte visa det, men det syns lika tydligt som om det skulle var skrivet i hans panna. Känslan som fyller mig av att veta det är farlig, dödlig. Det får mig att känna som om jag har makt och kontroll. Hämnd. Jag bryr mig inte om hur galen det får mig att framstå, för jag älskar varje sekund av ögonblicket och jag tänker dra ut på det så länge som möjligt.
Jag cirklar stolen han sitter i, fortfarande med tändaren mellan mina fingrar.
“Hur går det med Maddie?” säger Tate och låter ett flin spegla sig på hans läppar men rädslan skiner igenom hans genomskinliga fasad.
Det känns som ett slag i magen, men jag låter inte det visas utan håller tyst medan jag fortsätter gå runt stolen, allt för att få honom att tappa vettet. All rädsla har fyllt hans blick, då jag antagligen ser galen ut i hans ögon, men nu bryr han sig inte om att dölja det. Känslan som fyller mig av att veta det är farlig, dödlig. Det får mig att känna som om jag har makt och kontroll.
Det är skrattretande att han väljer att dö som en fegis. Men åtminstone väljer han att dö som sitt sanna jag, för en fegis är allt han någonsin har varit och allt han någonsin kommer vara. En fegis kommer han bli ihågkommen som, om han blir det alls.
Jag stannar framför honom och hukar mig framför honom. Ett galet leende drar över mina läppar. Med min tumme sätter jag eld på tändaren och kastar den över hans ben.
Hans byxor fattar genast eld och sprider sig snabbare än jag hinner blinka till hans tröja som även den brister ut i lågor. Lågorna slickar hans ansikte, och jag kan höra hans skrik av smärta och det känns bra, som om jag har kontrollen. Det får mig att känna mig levande.
”Ha det bra i helvetet.” skrattar jag humorlöst och ser in i hans panikartade ögon. De är vilda och rasande, men det jag suger åt mig mest åt är fasan. Jag klänger mig fast vid det, låter det hålla mig levande trots att varenda del av mig skriker i en annan sorts smärta än den som utspelar sig framför mig. Det är all min ilska, all min sorg samlat i lågorna som bränner honom levande som bål.
Och jag älskar varenda sekund av att se honom dö framför mina ögon, älskar att se honom så hjälplös och liten, älskar att höra hans smärtsamma skrik som efter en stund dör ut. Jag älskar att se allt liv lämna hans kropp, älskar att ha kontrollen jag så länge strävat efter. Men det jag älskar mest av allt är att det var jag som styrde över hans öde.