Klädesplagg efter klädesplagg lämnar min garderob och sluter sig till den stora högen som har bildats på golvet vid det här laget. Min garderob är så gott som tom nu, med endast ett par jeans kvar.
Jag börjar rensa i det som ska sparas och det som ska rensas bort genom att vika det jag ska ha kvar och lägga det andra i svarta sopsäckar. Det mesta hamnar i de svarta sopsäckarna.
I ögonvrån kan jag se Joelle som dyker upp i dörröppningen och lutar sig mot dörrkarmen med armarna korsade över bröstet med en bister min skriven över sitt ansikte.

 

 

Jag fortsätter med det jag håller på med tills hon bestämmer sig för att harkla sig.

”Maddison…” börjar hon och tar ett steg in i röran. ”Du behöver inte göra detta, vet du.”
Jag suckar. Jag vill inte höra detta. Det är det jag har försökt undvika de senaste dagarna. Prata om sina känslor är det värsta som finns. Nåväl, bakom spindlar är det de värsta som finns. Men i detta läge hade jag hellre stått öga mot öga med hundra tarantellor än prata med Joelle. Så mycket hatar jag den här situationen.
”Du måste inte ta hand om mig.” säger jag. ”Jag klarar mig själv.”
Joelle skakar på huvudet och slickar sig om läpparna. Jag vet att jag inte vill höra det hon ska säga härnäst så jag vänder mig bort och låtsas vika en tröja som jag egentligen inte vill behålla. Jag kan höra en djup suck komma från hennes läppar.
”Sluta med detta Maddison. Igår städade du ugnen, som inte ens var skitig, diskade alla tallrikar efter middagen trots att vi har en diskmaskin, vilket du förövrigt har gjort hela den här veckan. Vad tänkte du göra imorgon? Tvätta alla killarnas kläder?”
Jag tänker efter. Det låter inte som en dålig idé. Vad som helst som håller mina händer sysselsatta och håller mig från att tänka. Tänka är dåligt.
Jag undviker långa duschar och jag går inte och lägger mig förrän jag verkligen måste sova.
Joelle kliver över högarna av kläder för att sätta sig i min säng. ”Du måste prata om det någon gång.” Hennes röst är mjuk och silkeslen, som om hon skulle prata med en bebis.
”Jag behöver inte prata.” svarar jag kallt. Tanken av att prata får mig att kallsvettas och nästan gå in i en panikattack. Nej tack.
Joelle drar med handen över mitt tunna överkast innan hon ser på mig. Jag viker undan med blicken. ”Du kanske inte är redo att prata nu, men det kommer endast bli värre om du väntar. Det har gått en vecka, Maddison. Överväg det åtminstone.” Hon reser sig upp och ger mig ett mjukt leende innan hon försvinner ut från mitt rum. Jag kan höra hennes svaga steg i trappan när hon går.
En vecka. Sju dagar. 168 timmar.
Så lång tid har det gått sedan jag senast såg Justin. Så lång tid har det gått sedan jag gick ut genom dörren utan att se mig om.
Den hemska tanken får en obegriplig smärta att spridas genom först mitt bröst, för att sedan fortsätta ut i kroppen. Tårarna bränner innanför mina ögonlock och hotar med att spilla över, men jag vägrat gråta för att jag vet att om jag låter mig själv göra det kommer jag aldrig kunna sluta. Gråta, bestämmer jag mig för, är för de svaga. Jag är inte svag, därför tänker jag inte göra det. Känslorna som hålls gömda inom mig kan stanna där.
Jag fortsätter vika in de kläder jag ska behålla och kasta det jag ska spara. Det blir som en rutin; vika eller slänga, vika eller slänga.
Tillslut är högarna slut och kläderna ligger antingen i garderoben eller i sopsäckarna. Jag har lyckats fylla två sopsäckar, överraskande nog, men har ändå en relativ full garderob. Måste bero på alla shoppingturer Joelle dragit med mig på.
Med en suck sjunker jag ner i sängen när jag inser att jag är sysslolös. Att vara sysslolös är det värsta som finns just nu.
Jag skulle kunna springa. Springa så långt att mjölksyran i mina ben nästan får mig att svimma och fokusera på den fysiska smärtan istället för den psykiska. Men jag stryker den tanken. Jag är alldeles för utmattad för det.
Konstigt nog finner jag en dusch inbjudande och avslappnande, men det bjuder in tankar och vi alla vet redan vad jag har för åsikt om dem. En annan tanke slår mig då.
Jag skulle kunna tappa upp ett bad och lägga mig ner för att slappna av där. Idén är alldeles för lockande för att jag ska kunna avslå den så jag tar mig nerför trappan och svassar sedan vidare till badrummet som finns på undervåningen, då det är det enda med badkar.
Medan vattnet fylls med vatten flänger jag av mig mina kläder och placerar dem i en hög på toalettlocket. De tar ytterligare en stund innan badkaret är fullt och jag kan kliva ner, men undertiden sätter jag upp mitt hår för att inte blöta ner det och passar på att gå på toa.
Vattnet är alldeles lagom varmt när jag någon minut senare äntligen kliver ner i karet. Mina muskler slappnar genast av och en varm, skön känsla sprider sig inom mig. På första gången på en vecka känner jag mig avslappnad.
Med slutna ögon lutar jag huvudet mot badkarskanten och förvånansvärt nog slipper jag att tänka alls, utan istället njuter jag av att äntligen känna mig avslappnad.

Sängen gör ifrån sig ett ogillande ljud när jag sätter mig på den, med en handduk lindad runt min kropp. Jag kan känna kalla vattendroppar glida längs med min rygg. En tung suck lämnar mina läppar. Klockan är bara strax efter tre, vilket betyder att det är evigheter kvar tills jag kan somna och jag har ingen aning om vad jag ska göra däremellan att engagera mig i. Ett ljud som meddelar att jag är i behov av näring hörs ifrån min mage, så jag bestämmer mig för att ta itu med det först.
Jag reser mig upp och låter handduken falla till golvet innan jag drar på mig underkläder. Över det slänger jag på mig ett par vanliga svarta leggings, inte alls i humör för jeans, och en alldeles för stor långärmad till det. Det finns ingen mer perfekt dag för myskläder än denna.
I köket hittar jag en tallrik med redan förberedda smörgåsar, med pålägg som både kalkon och kyckling. Min mage kurrar extra högt och jag tar genast för mig av den framdukade maten. Den första tuggan smakar ljuvligt, som om jag inte ätit på flera dagar. Andra tuggan smakar lika bra, om inte bättre och smörgåsen är slut på nolltid.
Jag trippar fram till diskhon och sträcker mig upp för att ta fram ett glas innan jag fyller den med vatten nästan upp till kanten. I några klunkar sväljer jag den svala vätskan innan jag placerar glaset på bänken och tar vägen upp för trappan.
Återigen sjunker jag ner i sängen som en säck potatis.
En plötslig ensamhet och saknad fyller mig och jag kommer på mig själv med att önska att jag var i Justins famn, med hans armar runt min kropp och hans fingrar i mitt hår. Tanken hinner knappt registreras i min hjärna innan jag pressar bort den. Hålet i mitt bröst som jag försökt undvika den senaste veckan växer sig större och sliter och tär inom mig. Det är som om den suger åt sig all lycka och glädje och lämnar endast sorg kvar.
Jag vet för att komma över det måste jag ta emot sorgen och ledsamheten och låta saknaden fylla mig hur ont det än gör, men jag vill, kan inte göra det än. Tiden kanske läker alla sår, men dessa ärr kommer alltid finnas kvar och påminna mig om vad som kunde ha varit.
En ovälkommen tår tar sig ner över min kind, men innan resten hinner komma pressar jag ihop ögonlocken och tvingar bort dem. Dessvärre är det redan försent. Tårarna blöter ner mina kinder och lämnar fästet vid min haka för att droppa på mina ben och det gör ont. Men jag välkomnar smärtan och omfamnar den trots att jag inte är redo att möta den, men kanske kommer jag aldrig bli det heller. Kanske är man aldrig redo för ett krossat hjärta, men det kommer ändå. Man blir tvungen att ta itu med smärtan trots att man inte vill, för livet går vidare och stannar inte för någon. Vad som än händer, vad för smärta man än tvingas utstå så går livet vidare och ingen kan stoppa det. Det bästa är att möta det och sedan fortsätta framåt, trots smärtan. Fortsätt alltid framåt.