En solstråle som smugit sig in genom persiennerna träffar mina ögonlock och jag slår trött upp ögonen, omedveten om vart jag befinner mig.
Sängen är mjuk och skön, och lakanet är lent mot mina bara ben. Jag hinner inte ens fundera på vart jag är innan jag kan känna den dunkande huvudvärken, och jag minns genast vad som hände igår. Klubb. Alkohol. Joelle.  
Jag stönar och tittar mig omkring i det mörklagda rummet. Rummet är inrett i ljusa färger, och jag kan genast konstatera att rummet tillhör en tjej, antagligen Joelle.
Täcket kastar jag åt sidan och slänger benen över kanten. Golvet är svalt mot mina bara fötter när jag går över golvplankorna som knarrar. På en stol som står mitt i rummet ligger en hög med rena kläder, och en lapp så jag kliver dit.

Jag har lagt fram rena kläder till dig, och en ren handduk så du kan ta en dusch. Har även lagt en huvudvärkstablett och ett glas vatten på byrån mot baksmällan. Jag finns där nere när du är klar, kram Joelle

Jag ler åt lappen och kollar mot byrån där det mycket riktigt står ett glas vatten och bredvid ligger en vit tablett. Jag går dit och sväljer ner tabletten med hjälp av vattnet innan jag tar med mig högen som ligger på stolen in till toaletten, och låser noga om mig. Kläderna hamnar i en hög på golvet innan jag kliver in under den varma vattenstrålen som genast får min kropp att slappna av. Jag blundar en lång stund och låter alla mina problem sköljas bort med vattnet innan jag öppnar ögonen igen och gör det jag ska. Efter tjugo minuter kliver jag ut ur duschen och torkar mig innan jag klär på mig kläderna Joelle lånat ut till mig. Med mitt fuktiga hår uppsatt i en slarvig knut går jag ner till köket där Joelle sitter och pratar med någon jag inte har någon aning om vem det är. Jolle tittar genast upp när hon hör mig och ett stort leende placerar sig på hennes läppar.
”God morgon!” säger hon glatt och jag ler bara till svars. ”vill du pannkakor?” Min mage kurrar högt när jag hör ordet pannkakor, och Joelle skrattar. ”Jag antar att det var ett ja. Här”, säger hon och skjuter fram en tallrik pannkakor samtidigt som jag sätter mig ner på platsen bredvid henne.
”Tack”, säger jag och hugger in på de gudomligt goda pannkakorna.
”Det här är Liam Shaw, han är en av killarna jag bor med.” informerar Joelle mig och ler vänligt mot mig.
”Det var trevligt att träffas Maddison, men tyvärr har jag några ärenden att gå.” säger Liam och blinkar med ena ögat innan han försvinner iväg.
”Sååå, hade du kul igår?” frågar Joelle för att starta en konversation och jag nickar.
”ja, jag hade jättekul. Det är din förtjänst.” ler jag stort och Joelle ler minst lika stort tillbaka.  
”Det är roligt att höra”, utbrister hon glatt och slickar sig sedan om läpparna. ”Jag har tänkt på en sak. Jag vet att vi inte känt varandra alls länge, men jag tror att du är rätt tjej för jobbet.” säger hon och låter genast mycket allvarligare. En rynka bildas mellan mina ögonbryn och jag lägger ner besticken på tallriken för att sedan diskret torka mig på mjukisbyxorna jag har på mig. Innan jag hinner fråga fortsätter hon. ”Det saker jag, eller vi gör, är inte normala. Vi är kriminella.” Hon låter orden sjunka in och jag kollar chockat på henne. Trots att hon nyss erkänt att hon är kriminell blir jag inte ett dugg rädd. När Joelle inser att jag inte tänker säga något fortsätter hon, ”Det gänget jag är med i är endast fyra personer tillsammans med mig och vi vill ha en ny medlem, men dock är det ganska svårt att hitta.” hon pausar och väntar på min reaktion men jag sitter bara tyst och låter det hon säger sjunka in. ”igår när jag såg dig fightas med den där killen insåg jag att du är rätt person. Självklart behöver du inte tacka ja om du inte vill, så känn dig inte pressad...” hon tittar hoppfullt på mig och jag vaknar upp ur min trans.
”Vad gör ni?” frågar jag och Joelle biter sig i läppen.
”Um… vi beställer transporter, och ehm… säljer. Sen finns det två andra gäng i Stratford, ett som är våra fiender och ett annat gäng vi brukar samarbeta med. Vi brukar – ”
”Dödar ni?” vill jag veta och Joelle sväljer.
”Ja...” mumlar hon. ”Vi dödar. Dock inte oskyldiga, utan våra fiender.” biter hon sig i läppen.
”Vänta, hur många gäng sa du att det finns det i Stratford?” undrar jag utan att bry mig om att de dödar och placerar ett stycke hår som fallit framför mitt ansikte bakom örat.
”Tre.” svarar Joelle. ”Vi är ett gäng, sen finns det ett gäng som styrs av Justin Bieber, och det är gänget vi brukar samarbeta med. Det finns även ett annat gäng som man skulle kunna kalla våra fiender, men dem är många fler än oss.” Jag nickar som för att bevisa att jag lyssnat.
”Och Lane Lakowski, din pojkvän är med i det andra gänget som ni brukar samarbeta med?” listar jag ut.
”Precis.” bekräftar Joelle med ett leende på läpparna. ”Hur många är det i deras gäng?” undrar jag.
”Fem. Det är Justin, Dwayne Castillo, min pojkvän, Brayden McCall och Noah Crawford. Sen har Dwayne en syster som brukar hjälpa till ibland.”  
”Det är bitchen, eller hur?”
Joelle brister ut i skratt, samtidigt som hon nickar. ”Ja, det är bitchen.”
”Vilka är med i det här gänget då?” frågar jag när Joelle slutat skratta.
”Jag, Liam som du redan träffat, sen är det Shane Medina och Tyler Mendez.” Jag nickar och biter mig i läppen, fortfarande utan att veta om jag vill vara med. Det är inte direkt något nytt för mig, då Joseph är kriminell. Jag vet hur man slåss, och har hållit i en pistol. Jag har till och med använt en.
”Vad sa du att ditt namn var?” frågar Joelle helt plötsligt och jag vänder min blick mot henne.
”Martinez, varför undrar du?” rynkar jag på ögonbrynen.
”Det låter bekant. Du råkar inte veta vem Joseph Martinez är?” Jag spärrar upp ögonen och har ingen aning om jag borde säga sanningen eller ljuga. Jag vet att hon kommer få reda på det förr eller senare, så jag kan lika gärna säga sanningen.
”Han är min far.” erkänner jag och hon kollar chockat på mig.
”Shit, du är Joseph Martinez dotter? Hur kunde jag inte lista ut det tidigare?” mumlar hon och jag skruvar nervöst på mig på stolen jag sitter på.
”Faktiskt, så är han anledningen till varför jag är här”, säger jag men ångrar mig genast när orden är sagda.
”Vad menar du?” frågar Joelle oroligt.
”Han förstörde min barndom, och splittrade vår familj. Därför rymde jag och hamnade här.” Jag tittar ner i mitt knä, då det är första gången jag berättar det här för någon. Det känns skönt och jag vet att Joelle är en person jag kan lita på. När jag tittar upp igen sitter Joelle med öppen mun och kollar på mig.
”Wow, jag…” säger hon och pausar mitt i meningen. ”… är ledsen.”
”Var inte det, komma hit var inte ett misstag.” ler jag mjukt och hon besvarar genast leendet. Joelles blick hamnar på klockan och hon suckar.
”Tack för igår, det var verkligen jättekul. Tyvärr har jag en massa saker jag måste få gjort, men vi kan väl ses igen?” Jag nickar och reser mig upp precis som Joelle gör.
”Har du en mobil, så att vi kan byta nummer?” Jag räcker fram min mobil och hon knappar in sitt nummer innan hon ger tillbaka den till mig. ”Du kan höra av dig när du har bestämt dig.”
”Absolut. Jag ska bara byta om,” ler jag och vänder mig om för att gå mot trappan men Joelle stoppar mig genom att sluta en hand runt min armbåge.
”Det behöver du absolut inte göra. Du kan låna kläderna så kan du lämna tillbaka de nästa gång vi ses. Vänta här så hämtar jag din klänning, sen skjutsar jag dig till hotellet.” Innan jag hinner protestera har hon smitit förbi mig och är redan på väg uppför trappan. Bara någon minut senare kommer hon tillbaka med min klänning och mina klackskor i en påse. I tystnad klär vi på oss och kliver ut till hennes bil. Även vägen till hotellet är tyst och jag inser hur trött jag är. När vi äntligen kommer fram till hotellet tackar jag Joelle innan jag skyndar mig in i hotellet.