7 - IT TAKES AWAY ALL THE PROBLEMS
Men trots att jag hatar honom och hans ord kan en del inom mig inte låta bli att tro på det han sa. Tänk om jag faktiskt kan bli något stort, precis som han har hoppats på? Men i såna fall tänker jag inte göra det enligt hans regler, utan mina egna.
Jag tar upp min mobil och letar upp kontakten i min mobil jag behöver ringa för att ge mitt svar.
”Joelle?” svarar någon på andra sidan luren och ett leende sprider sig på mina läppar.
”Jag är med.”
”Har du inte mer saker?” undrar Joelle chockat och jag skakar på huvudet. ”Varför inte? Jag skulle aldrig kunnat klara mig utan alla mina saker, i alla fall inte mina kläder. Jag menar det här kan ju inte vara hela din garderob, jag skulle aldrig kunnat lämna någon av alla mina jeans, eller tröjor, eller klänningar, eller–”
Jag brister ut i gapskratt eftersom att verkar som en himla typisk sak som hon skulle säga, och Joelle slutar vika in kläder i min nya garderob för att titta på mig. ”Vad? Det är ju sant, jag fattar inte hur du klarade det.” skakar hon på axlarna.
”När du så gärna vill komma bort, rymma hemifrån tänker du inte på kläderna du lämnar efter dig.” Joelle ser ut att tänka på det ett tag innan hon fortsätter vika in mina kläder, medan jag ligger på sängen och tittar på eftersom att jag är klar med att packa upp det jag skulle packa upp. Joelle är seg, eller så är det jag som är snabb.
”Men ändå.” säger hon tillslut och jag himlar med ögonen.
”Är du klar snart?” stönar jag och rullar runt i sängen så att jag hamnar på rygg med blicken upp i taket. ”det här börjar bli långtråkigt.”
”Tålamod babe”, säger hon och jag kan höra flinet i hennes röst. En suck lämnar mina läppar medan jag fortsätter kolla på sprickorna i taket. Där den ena sprickan slutar börjar en annan, och så är det i livet också. För när en dörr stängs, öppnas en annan. Precis som det gjorde för mig. Lyckan i min familj försvann och den enda utvägen var att sticka, och tack vare det beslutet hittade jag hit, till dörren som öppnades. ”vad tänker du på?” frågar Joelle och böjer sig över mig så att jag ser henne uppochner. Ett leende sprider sig på mina läppar, och jag rullar runt så jag hamnar på mage igen.
”Inget, eller jo, livet typ.” svarar jag och Joelle nickar, och det ser ut som hon vill fråga något mer men låter bli. ”Jag är klar förresten”, jag reser mig snabbt upp, vilket får mig att bli snurrig, ”men du, vi ska liksom ha en liten grillfest med Tigers, och sen tar vi ”informationsmötet” imorgon”, meddelar Joelle och gör citattecken med händerna. ”Så vi borde verkligen börja göra oss i ordning.” Ett exalterat skrik lämnar mina läppar och Joelle fnissar, innan hon sticker in huvudet i min garderob och rotar igenom den, så att ordningen hon nyss gjort förstörs. ”vi måste hitta något riktigt sexig,” säger hon fundersamt, mer till henne än mig. Hon tar fram ett bar vita shorts, men slänger in dem igen, innan hon tar ut ett par slitna jeansshorts. ”De här! Ta på dig dem.” beordrar hon och jag drar av mig jeansen jag har på mig för att lyssna på henne. Shortsen sitter perfekt, och får min rumpa att se större ut. ”perfekt, nu till tröjan.”
”Men dina kläder då?” undrar jag men Joelle viftar bort det. ”här, prova den här.” hon slänger en tröja till mig, och utan att titta på den drar jag på mig den. ”nej, prova den här istället.” jag himlar med ögonen och drar av mig tröjan innan jag sätter på mig nästa. Sju tröjor senare har Joelle bestämt sig för en rutig skjorta, och både hon och jag är nöjda med resultatet. Joelle har på sig en sommarklänning medan hennes hår hänger över hennes axlar i fina lockar.
”Ska vi gå ner?” frågar hon och jag nickar. Justin och resten av killarna är redan här, alla med en öl i handen och jag kan genast känna Justins blick på mig, något jag ignorerar. Bitchen – aka Beverly - kastar sig nästan över Justin när hon ser mig och jag måste motstå lusten att himla med ögonen. Joelle hittar genast Lane medan jag sätter mig i soffan bredvid Shane.
”Lika het som alltid”, blinkar han med ögat, och jag flinar.
”Måste säga detsamma.” Han flinar stort och tar sedan en klunk av ölen. Min mobil vibrerar i bakfickan och jag tar upp den. En klump bildas i min hals när jag läser namnet som lyser upp på skärmen, och för en sekund stannar hela min värld. Jase.
Jag kommer snabbt tillbaka till verkligheten och klickar bort samtalet, i hopp om att ingen märkte. Den turen har jag tyvärr inte.
”Är du okej?” frågar Shane och jag biter mig i läppen. ”Vem var det?”
”ehm, det var bara min bror.” säger jag och hoppas på att han inte ska fråga mer om det. Han nickar och släpper ämnet för att börja prata på om något jag inte ens lyssnar på. Den där gnagande, bitande känslan fyller mig och jag kan inte trycka bort saknaden. För den kommer alltid finnas där, klösandes inom mig, och påminna mig om det liv jag missar.
”någon som vill ha mer öl?” frågar jag och reser mig upp, lämnandes Beverly alldeles själv, ha. Tyler nickar, ett tecken på att han vill ha öl, något jag räcker honom innan jag beger mig in, i hopp om att Maddison följer efter. Jag kan höra fotsteg efter mig, men jag vågar inte vända mig om ifall att det inte är hon. Det är som om hon har någon slags förtrollning på mig, trots att vi knappt ens känner varandra. Men hon är sexig som fan, och hennes rumpa sitter bra i shortsen, det är en sak som är säker.
”Bra försök, Bieber.” säger någon bakom mig, och jag vänder mig om med ett flin.
”Nice try, Bieber.”
Och lika snabbt som hon kom försvinner hon, lämnandes mig att stirra på hennes röv. Även långt efter att hon är försvunnen kollar jag efter henne, även fast jag vet att jag ser ut som ett fån.
”vad fan gör du Bieber?” flinar Dwayne och jag kommer ur min trans.
”uh, tänker.” ljuger jag, och slår mig själv mentalt över att ha kommit på en så kass ursäkt. Ett skratt lämnar hans läppar, och jag har lust att själv skratta, men låter bli.
”Tänker? Sure, whatever makes you sleep at night.” Han försvinner och jag förblir ensam, utan att ha en aning om vad jag ska göra. Jag vill inte gå tillbaka ut till dem andra, där själva ”grillfesten” håller hus, men jag tänker inte stanna kvar här som en idiot. Cigg.
Mina fötter leder mig automatiskt ut till framsidan och jag fiskar upp mitt cigarettpaket tillsammans med en tändare. Jag placerar en cigg mellan mina läppar och tänder den, innan jag drar ner röken i lungorna, för att några sekunder senare blåsa ut den. Röken sprider sig i luften som ett moln innan den skingrar sig och försvinner, och jag kan redan känna mina nerver slappna av. När det endas finns en liten bit kvar av ciggen kastar jag den på marken och trampar på den med min sko innan jag vänder på klacken och försvinner in igen.
”Justin!” ropar en pipig röst och jag suckar. ”Justin!” ropar Beverly igen och dyker upp framför mig. ”vart var du? Jag saknade dig.” Jag himlar med ögonen och knuffar bort henne för att gå ut, men hon stoppar mig genom att gripa tag i min handled och sticka in hennes fejkade plastnaglar i min hud. ”Vart ska du? Jag vet något roligare vi kan göra.” Hon biter sig i läppen på ett sätt jag känner igen så väl, och tanken av vad hon kan göra får mina byxor att bli tightare, men samtidigt stretar min hjärna emot. Jag borde inte. Tyvärr är mitt behöv större än kraften min hjärna har.
Där ute hörs glada skratt, men det enda skrattet jag bryr mig om är det som låter lika änglasång. Maddisons.
”och här komme--” innan Dwayne hinner avsluta sin mening slår jag till honom i bakhuvudet. ”auch, du behöver inte slå bort alla mina hjärnceller.”
”Nej du har rätt, du behöver dem så korkad som du är.” flinar jag och den här gången är det jag som får en smäll i bakhuvudet. ”jag förtjänade det där.” erkänner jag.
”damn right bitch.”
”ni beter er som tjejer.” säger Joelle och våra blickar hamnar på henne.
”vad pratar du om?” säger jag och Dwayne samtidigt och både Joelle och Maddison himlar med ögonen. Snacka om tjejer.
Frågan är bara om det är sanning eller om det är en lögn, för när han rörde mig förut kunde jag känna ett svagt pirr i magen. Det var svagt, och det försvann lika snabbt som det kom, men jag kunde ändå känna det. Borde det betyda något? Antagligen inte.
”Jag är sugen på choklad.” utbrister Joelle helt plötsligt och avbryter mig från mina tankar.
”gå och leta reda på det då.” säger Lane, med ett flin som ska föreställa hånande, vilket orsakar att Joelle till honom i bakhuvud innan hon reser sig upp med klänningen fladdrandes i vinden.
”Kom då babe,” säger Joelle och får en blick av Lane. Hon lipar bara åt honom innan hon försvinner in med mig efter henne.
Hon letar ett bra tag i skåpen medan jag sitter på bänken och roat kollar på henne.
”behöver du hjälp eller?” frågar jag och Joelle nickar. Jag hoppar ner från bänken, precis när hon hittar tre paket med choklad. Hon försvinner ut från köket, och jag tror att hon ska gå ut igen men hon försvinner uppför trappan och sätter sig högst upp.
”Kom igen,” säger hon och jag är snabb med att sätta mig bredvid henne. ”Vi ska prata. Tjejprat.” ler hon och jag ler tillbaka.
”Det gör inget.” försäkrar jag henne. ”well, det finns inte så mycket att säga om min far, som inte är mer än en skithög. Min mor heter Miranda, och hon är världens mest älskvärda kvinna som har ett hjärta av guld,” jag pressar ihop läpparna, ”hon förtjänar bättre än Joseph, men hon älskar honom mer än hon borde. Sen har jag en bror som heter Jase. Han är ett år yngre än mig, och om jag ska vara ärlig är det honom jag saknar mest.” erkänner jag. Joelle biter sig i läppen samtidigt som hon nickar. ”Din familj då?” frågar jag.
”Det finns inte mycket att berätta egentligen. Min pappa är en alkolist, min mamma är död och min syster har jag ingen aning om. Jag har ingen kontakt med varken min syster eller far, och min mamma dog när jag var typ fyra. Jag kommer inte ihåg särskilt mycket av henne.” Jag är på väg att säga något när Joelle spänner blicken i mig, ”våga inte säga "jag-är-så-ledsen" för det betyder verkligen ingenting. Jag har kommit över min mammas död för längesen och resten är jag gladare utan.”
”fine, då. Saknar du dem inte?” måste jag fråga, men hon skakar på huvudet.
”eller jo, ibland kan jag sakna min syster, för när vi var små var vi som bästa vänner, även fast hon är tre år äldre. Men nu har jag ju dig,”fine, då. Saknar du dem inte?” måste jag fråga, men hon skakar på huvudet.
”eller jo, ibland kan jag sakna min syster, för när vi var små var vi som bästa vänner, även fast hon är tre år äldre. Men nu har jag ju dig,” ler hon, och värme sprider sig inom mig, och jag vet att Joelle är allt jag behöver för att hålla mig själv ihop, för jag vet att jag kan prata med vadsomhelst med henne, även fast vi inte känt varandra länge. Men jag vet det, och jag vet att hon är den systern jag aldrig fick.
Det känns som saharaöknen i min mun, och jag kollar mot nattduksbordet för att se på klockan. 03.39
Jag drar av mig täcket innan jag låter mina fötter nudda trägolvet. Jag har endast på mig ett linne och ett par shorts, men vad spelar det för roll? Ingen kommer ändå se mig. Sakta tassandes över golvet smyger jag nerför trappan och in i köket där jag tar ner ett glas från skåpet och fyller det med vatten ända upp till kanten. Snabbt häller jag ner mig vattnet innan jag ställer glaset mot diskbänken, redo att gå tillbaka med sängen när jag ångrar mig och backar. Jag kommer ändå inte kunna sova, så varför ens försöka?
Steg hörs i trappan och några sekunder senare kommer Joelle in i köket.
”oj förlåt, väckte jag dig?” säger jag ursäktande men Joelle viftar bort det.
”Äh, jag kunde ändå inte sova.”
”Samma här.” säger jag och drar en hand genom mitt hår.
”Mardröm?” gissar hon och jag nickar. ”mhm, samma här, typ.” Hon sätter sig på den höga barstolen framför köksön, medan jag hoppar upp på bänken med benen dinglandes, precis som jag brukade göra när jag var liten och kollade på när mamma lagade mat.
”Vill du ha te?” undrar Joelle och jag skakar på huvudet. ”Kanske te med vodka?”
Ett stort leende sprider sig på mina läppar, ”eller bara vodka?”
”woah,” skriker hon och ett fnitter lämnar mina läppar. En bubblande, alldeles lycklig känsla sprider sig inom mig och plötsligt står jag dansandes på köksön med Joelle, sjungandes på någon gammal låt. This is life.
Nu börjar det hända saker här ;)
Jag är så hemskt, hemskt, hemskt, hemskt, hemskt, hemskt, hemskt ledsen att kapitlet inte kom ut tidigare. Skrev klart kapitlet igår, men sen när jag läste igenom det idag var jag inte alls nöjd så jag var tvungen att radera ungefä halva, därför har det tagit så himla lång tid. Det här kapitlet är dock 2000 ord längre
Jag har skrivit det innan och jag skriver det igen.. dina kapitel är perfektion, det finns säkert fel i alla noveller, allt från stavfel till annat men jag läger inte riktigt någon tanke på det. Jag måste säga att din novell verkligen är bra och nästa varje kapitel än så länge har varit väldigt händelse rika,och du har liksom bara skrivit 7 kapitel ännu. Novellen är inget snack om saken en av mina favorit och jag tror det kommer bli riktigt bra o spännade.
längtar till nästa kapitel :D<3.
Åhjh så bra kapitel kan inte vänta till nästa !!!!!
Kram
Åhjh så bra kapitel kan inte vänta till nästa !!!!!
Kram
Herregud skit bra. Den här novellen kommer helt klart bli min favorit. Kommer sitta som ett fån varje dag och vänta på fler kapitel, hahah gör det redan men skiti. Btw God juuul :)
Sååååå braaaaaa!!!
jätte braaa :Dd
Älskar verkligen denna novellen och längtar så till nästa kapitel kommer:)
Otroligt bra!!!
Alltid lika mycket mängd perfektion! ♥
När jag scrollade igenom kapitlet (utan att läsa) märkte jag hur det var längre och jag ba YES! Haha weird - i know. XD♥
OMG så bra älskar det här :D
OMG så bra älskar det här :D
Får typ ryck i hela kroppen av att bara gå in på din blogg, jag menar du vet ju redan att du är världens mest fantastiska så redan när jag bara går in är jag redan överhypad och taggad på att få läsa ett helt kapitel och sen så nu när jag väl har läst det så har jag ju inte blivit lugnare direkt, tvärtom x574896793758989
Hela första delen satt jag och log jättestort och fånigt. Jag älskar ju som sagt Joelle, det tror jag att vi alla dina läsare gör. Jag menar, Maddison har flytt hemifrån med vem vet vad för anledningar och Joelle är ändå alldeles upprörd och kan inte komma över hur lite kläder Maddison hade med sig. Älskar hur bekymrad Joelle här. Jag hade så gärna velat ha en vän exakt som Joelle :D Är så himla glad för Maddisons skull, att hon har funnit Joelle, för jag tycker verkligen att Maddison förtjänar en bra vän. Det är så himla fantastiskt hur underbart verkliga karaktärer du skriver om och hur insatt jag känner mig i deras relation. När den ena är snäll vill jag liksom tacka den åt den andra. De känns som mina vänner, precis som du känns som min vän. Hoppas du inte blir rädd nu xD
Tillbaka till kapitlet, älskar det du skrev om sprickorna i taket och livet, vem förutom du lyckas skriva något sjukt vackert och sjukt sant och sjukt perfekt och sjukt klockrent och bra om sprickor i ett tak? BARA DU. Du är perfektion och in novell är perfektion. Tillbaka till ämnet IGEN, älskade just det som sagt och älskar Joelle ännu lite mer för att hon inte frågade något trots att hon verkade vilja. Sjukt bra vän.
Förlåt att jag pekar ut så udda saker du säkert inte alls är intresserad av, men jag är på somrigt hurmör så jag kan inte låta bli, men när dem stod och provade kläder tillsammans blev jag typ glad av att läsa det, såg framför mig hur de bytte tröjor och fixade sig och precis hur rummet ser ut och jag vet inte ens. Du beskriver allt så levande. Allt du skriver är liksom... alltså jag vet inte, men så kärleksfullt typ. Det känns som att varje kapitel från dig till oss är en stor komplimang, en present, jag vet inte hur jag ska förklara det men jag blir så otroligt glad i av dig och din novell i alla fall, för att du och den finns!
Så fort Jase ringde fick jag förstås precis samma klump i magen som Maddison. Jag ville bara att hon skulle svara, att hon skulle prata med Jase och båda skulle få höra varandras röster och att allt skulle bli bra, för det är verkligen vad jag vill för de bådas skull, men att hon inte svarade är något som jag verkligen gillade och gör att jag gillar hela novellen. Maddison ville ju svara och läsarna vill att hon ska svara men så gör hon inte det, det blir så himla äkta då. Jag börjar skriva konstigare och konstigare saker känner jag, men jag hoppas att du förstår att vad jag försöker säga är att jag tycker det är fint att novellen är så äkta.
Och igen, Justin (eller snarare du som skriver detta) levererar en gång till och är dösåsexig vid bordet när han håller på och tror att han kan göra vad han vill med Maddison och ge mig Justin nu tack. Jag undrar vad för killar du har haft turen att träffa för att bli inspirerad till att skriva det här, eller vad för mastermind du är som bara kommer på det. Jag älskar hur Justin är mot Maddison och typ lämnar hennes lår och är jättenöjd och hur Maddison är mot honom efteråt och de är så sexigt perfekta tillsammans och jag vill bara att de ska gifta sig direkt typ men det vill jag ändå inte eftersom jag vet att jag har så många nice kapitel framför mig och att du gör det och kommer att fortsätta göra det perfekt vad som än händer.
När Jase ringde när de satt i soffan önskade jag verkligen att Shane skulle ta med Maddison därifrån eller att Justin skulle typ börja hångla med henne eller att Joelle skulle hitta på något roligt så att Maddison skulle slippa må dåligt och tänka på Jase, så jag älskar att Joelle faktikst lade märke till när Maddison tänkte på livet i sovrummet i början och sedan måste ha märkt reaktionen när telefonen ringde och hon tar världens bästa beslut som världens bästa vän att försöka hjälpa Maddison och ta reda på
Nu ska jag ta och läsa ikapp alla dina kapitel och jag ska försöka att lämna så många kommentarer jag kan. Det är det minsta jag kan göra för alla fina kommentarer som du alltid lämnar hos mig.
Bara sju kapitel in i novellen och jag älskar den redan. Mest av allt älskar jag Joelle och hennes sätt att vara. Att vakna upp tjugo i fyra på morgonen och svepa vodkashots liksom. Som jag såg att Julia kommenterade så skulle jag också vilja ha en vän som henne. Hon är helt underbar.
Alltid när någon i någon novell skriver ett kapitel med en grillkväll så blir jag kär för jag ääääälskar att ha grillkvällar så mycket att det inte är klokt. Det är så mysigt och det är sommar och åååh. Vet inte varför men tycker att Maddisons rutiga skjorta passar in så mycket i det här kapitlet också. Föreställer mig typ att det har börjat skymma ute så att allting är i en mjuk orange ton och det passar så fint ihop med hennes mörka hår och den där skjortan. Älskar sådana detaljer i kapitel!
