En ilande smärta sprider sig upp längst min ryggrad och snart därefter kan jag känna den dunkande huvudvärken. Jag slår sakta upp ögonen och måste kisa eftersom att det är så ljust i rummet. Jag inser att smärtan i ryggen beror den konstiga ställningen jag ligger i, halvt över en sovandes Joelle. Minnesluckor från igår, eller snarare i natt spelas upp i mitt huvud och jag suckar. Men jag kan ändå inte stoppa leendet som sprider sig på mina läppar, eftersom att jag trots allt hade riktigt kul, något jag alltid har med Joelle.
Jag försöker sträcka på mig, men min kropp är så utmattad att jag ramlar ihop i en hög på sängen. Joelle mumlar något i sömnen och jag sluter ögonen. Kanske kan jag somna om. Den idén krossas när Tyler hoppar in i rummet, med munnen full av mat.
”hoppa upp, sleepyheads!” skriker han och jag stönar, medan Joelle fortsätter sova på i sin djupa sömn. ”Kom igen, vakna, innan–”
”Jag är vaken, försvinn ur rummet!” skriker jag och Tyler hoppar till, innan han flinar.
”Det var på tiden. Väck Joelle och kom ner sen. Det är en order.” Han försvinner iväg och jag stönar medan jag försöker gnugga iväg den jobbiga huvudvärken.
”Joelle”, säger jag och skakar om henne, men hon vänder sig bara bort från mig. ”Kom igen Jo, vakna.” försöker jag väcka henne, utan att göra framsteg. ”Kom igen vakna, det brinner!” Hon spärrar upp ögonen och sätter sig chockat upp i sängen.
”Va? Vart? Hjäääääääälp”, utbrister hon och jag kan inte låta bli att skratta. ”du skojar, eller hur?” Jag nickar och hon kastar en kudde på mig innan hon lägger händerna för huvudet. ”var du tvungen? Jag behöver sova.” Hon kollapsar på sängen och sluter ögonen igen. ”bara låt mig sova”, mumlar hon trött.
”Nej, du måste gå upp. Det är en order.”
Jag måste slå mig med en kudde för att hon ens ska reagera. Hon slänger en irriterad blick mot mig innan hon begraver huvudet i kudden. ”Hörde du inte? Det är en order.” En suck lämnar hennes läppar, och hon reser sig upp.
”Fine”, muttrar hon och reser sig upp för att sätta på sig något. Jag är snabb med att dra på mig en hoodie över mitt linne och mjukisshorts innan jag börjar gå neråt.
”Vart är Joelle?” frågar Liam när jag kommer ner.
”Här”, säger Joelle innan jag ens hinner tänka på ett svar.
”Verkar som att ni två hade kul igår.” säger Liam och min blick hamnar på den halvtomma vodkaflaskan. Den får mig att må illa och jag måste sätta en hand över munnen. Shane och Tyler flinar mot oss, och Joelle visar fingret innan hon sätter sig ner med huvudet i händerna i ett försök att stoppa den bultande värken. Jag är inte sen med att sätta mig, och Liam knyter händerna framför sig. Från vad jag har förstått är Liam ”ledaren” i själva gänget, som gör de flesta besluten.
”Okej, låt oss börja då. Jag kan börja med att säga välkommen till Red Bullets, Maddison.” börjar Liam och jag förstår plötsligt varför vi har samlats här. Det är ett möte, mitt första. ”Nu i början kommer du inte få vara med så mycket, då vi kan dra nytta av att hålla dig hemlig.” informerar Liam mig, något som inte är mig emot. Desto längre jag stannar i skuggan och hinner förbereda mig, desto bättre. ”men självklart kommer du få information om vad som händer, och så vidare.” fortsätter Liam att förklara, och jag kommer på mig själv med att nicka. ”Du behöver mycket träning, men jag vet att du har mycket potential. Det kommer inte ta lång tid innan du är lika bra som de bästa.” En sprudlande glädje sprider i mig av hans ord. Aldrig har jag trott att träningen Joseph gav mig var till någon nytta, inte förrän nu. ”jag vet att du kan slåss, eller Joelle vet det.” Det slår mig att det från hela början måste ha varit Joelle som gett den här informationen, något jag inte insett tidigare, trots att det är så uppenbart. ”men jag litar på henne.” tillägger han och jag kastar en blick på Joelle som ler mot mig. ”Träningen börjar så snart som möjligt, och ännu mer information kommer komma med tiden.” Liam blick glider över alla andra i gänget som stått tysta hela tiden innan hans blick återigen hamnar på mig. ”Men först måste vi vara säkra på att du verkligen vill vara med, för när du väl är inne finns det ingen väg ut.”

Den gröna skogen susar förbi framför mina ögon när jag springer. Det enda som låter är mina skor mot marken, vindens susande och några fåglar som kvittrar. Sommarvärmen finns fortfarande kvar i luften, men svaga, kalla vindar blåser förbi ibland och påminner om att hösten snart är här. Mina fötter rör sig automatiskt över marken, precis som en naturlig sak. Och det känns skönt.
Tankarna jag så desperat försöker springa bort från börjar komma ikapp mig, och jag ökar på stegen, försöker springa bort från dem igen.
När du väl är inne finns det igen väg ut. Orden ekar i mitt huvud, om och om igen som en bandspelare som gått sönder och spelar samma sak om och om igen. Men trots osäkerheten min hjärna försöker intala mig att jag har vet jag att jag vill. Det finns inget som kan stoppa mig, och jag ska bli en del av det här. Oavsett vad det kostar. Jag vet att det är farligt, och vad som krävs, men det är spännande och bara tanken får ett annat slags rus att spridas inom mig. Ett rus som inte ens springa kan slå. Och jag vet att ruset kommer göra mig beroende, men för stunden bryr jag mig inte. Inte ett dugg.
En sval vind blåser förbi och får min hud att knottras. Min blick hamnar på en stig som leder in i skogen, och jag stannar. Jag tvekar en stund innan jag försvinner in i skogen, följandes på stigen. Den torra marken är hård, men samtidigt mjuk mot mina fötter och jag ökar farten. Återigen springer jag bort från mina tankar och koncentrerar mig endast på omgivningen runt omkring mig. Känslan av frihet når mig och jag kan känna lyckoruset.
Efter ett tag kommer jag ut på andra sidan av skogen, och jag känner igen mig. Jag är inte särskilt långt borta från huset. Jag saktar ner, och joggar resten av biten, inte ett dugg trött trots att jag borde vara det. Smärtan som ilade i ryggen imorse är borta nu, och istället kan jag bara känna adrenalinet pumpa i mina ådror tillsammans med blodet. När jag sprungit en bit på den tomma landsvägen kan jag skymta huset där framme, inte alls långt bort ifrån mig. Huset som befinner sig mitt i skogen.
När jag kommer in är det första jag gör att klä av mig alla kläder tills de ligger i en hög på golvet och kliva in under den varma duschstrålen. Vattnet sköljer genast bort allt smuts och svett som lyckats samla mig på min hud under dagen. Jag gnuggar in schampo i min hårbotten, innan jag sköljer ur det och tar balsam i mitt hår. Jag smörjer in min kropp i tvål, rakar mig på benen och sköljer mig en sista gång innan jag kliver ur duschen och virar en handduk runt min kropp, nu mycket fräschare än när jag klev in i duschen. Luften utanför badrummet är sval mot min hud och jag skyndar mig att dra på mig kläder för att inte börja frysa. Det blir ett par  mjukisbyxor tillsammans med en hoodie i samma färg. Jag skippar sminket och borstar bara genom håret innan jag snabbfönar det för att det inte ska vara blött. Precis när jag är klar kommer Joelle in i mitt rum, i ungefär samma outfit som jag.
”Vill du kolla på film, med mig? Och typ ha en mysdag?” erbjuder hon.
Jag nickar, ”Det låter toppen. Precis vad jag känner för.” Hon ler och försvinner ut från rummet. Jag tar min mobil innan jag följer efter in i hennes rum där hon redan råddat upp med en massa kuddar och onyttigheter.Ett stort leende sprider sig på mina läppar och jag tar plats i hennes stora säng. ”Romantiskt komedi eller skräckis?” frågar Joelle fundersamt, osäker på vilken hon vill titta på.
”Först romantisk komedi, sedan skräckis.” bestämmer jag och Joelle nickar nöjt över mitt beslut. Hon kryper upp bredvid mig, och vi spenderar resten av dagen med att titta på filmer och svulla i oss en massa onyttigt.

Jättetråkigt, kort och inte alls händelserikt, jag vet. Tyvärr behöv sådana kapitel ibland, så det här är nog mer ett mellankapitel.