Precis när jag är klar kommer Joelle in i mitt rum, i ungefär samma outfit som jag.
”Vill du kolla på film, med mig? Och typ ha en mysdag?” erbjuder hon.
Jag nickar, ”Det låter toppen. Precis vad jag känner för.” Hon ler och försvinner ut från rummet. Jag tar min mobil innan jag följer efter in i hennes rum där hon redan råddat upp med en massa kuddar och onyttigheter. Ett stort leende sprider sig på mina läppar och jag tar plats i hennes stora säng. ”Romantiskt komedi eller skräckis?” frågar Joelle fundersamt, osäker på vilken hon vill titta på.
”Först romantisk komedi, sedan skräckis.” bestämmer jag och Joelle nickar nöjt över mitt beslut. Hon kryper upp bredvid mig, och vi spenderar resten av dagen med att titta på filmer och svulla i oss en massa onyttigt. 

“Har du någonsin hållit i en pistol?” Shane kollar frågandes på mig och tar fram en svart, alldeles glansig pistol. Ett klickande hörs, ett ljud som fastställer att han har lossat på säkringen.
“ja”, svarar jag och det hemska minnet letar sig in i mitt huvud. “Jag har till och med använt en.”  
“Bra, då vet du hur man gör.” Han räcker fram den svarta pistolen åt mig och jag tar den utan att tveka. Imorse när han meddelat att vi skulle ut och träna idag trodde jag att han menade att han skulle lära mig fler tekniker på att slåss, eller något annat liknande. Inte skjuta med en pistol. Jag hade blivit jätteöverraskad när vi kom fram till en skjutbana mitt i ingenstans, eftersom att han vägrat berätta vad vi skulle göra i bilen på vägen hit.
Shane ställer sig bakom mig, så nära att jag kan känna hans mage mot min rygg. “Sikta”, befaller han och jag lyfter pistolen. “Koncentrera dig.” Jag blundar med ena ögat och försöker förutse vart kulan kommer hamna. Siktar. Första gången jag gjorde det här hade jag stått tio meter bort från pricktavlan, nu är det mycket längre bort än så. Kanske tjugo, trettio meter. ”Skjut.” Min hand är stadig, och jag trycker ner avtryckaren med mitt pekfinger. Ett högt ljud hörs, och kulan avskottas. Miss. “Försök igen.” En lätt suck lämnar mina läppar och jag siktar igen, försöker koncentrera mig. Skjuter igen. Miss. “En gång till.” Jag siktar, koncentrerar mig, och skjuter. Samma process igen, samma resultat, miss.
“Det här går inte”, suckar jag och sänker pistolen.
“Du kommer ingenstans om du ger upp. Försök igen, och den här gången föreställer du dig att det är en person du ska skjuta, och om du missar dör du.” Hans ord sjunker och jag lyfter pistolen igen och föreställer mig, precis som han sa, att det är en person jag ska skjuta. Träffa, annars dör du. Mina instinkter tar över mig och med säkerhet trycker jag på knappen som avlossar skottet. Träff. “Bra, nu gör samma sak igen.” Jag suckar men gör som han säger, då jag inte har så mycket annat till val. Sikta, skjuta, träff. Sikta, skjuta, träff. Sikta, skjuta, miss. Det hela går som i en lång cirkel, till kulorna tar slut. Men Shane sätter snabbt i nya och cirkeln börjar igen, och verkar aldrig ta slut.
“Jag kommer inte lära mig något om jag ska stå och skjuta på samma sak om och om igen.” utbrister jag till slut, då mitt tålamod tagit slut.
“Om du kan träffa tio gånger i rad gör vi något annat”, Jag ler glatt då jag lätt skulle kunna göra det, när han tillägger, ”mitt i prick, på punkten i mitten.” Leendet försvinner och mina axlar sjunker.
“Fem?” försöker jag resonera och ger honom min mest bedjande blick.
“Tio.”
“Fem.”
“Tio.”
“Sju?”
“Fine, sju.” Jag ler glatt, nöjd över att i alla fall ha sänkt det lite. Jag höjer pistolen och siktar. Skjuter. Jag träffar mitt i prick och hoppas att jag ska träffa de andra sex också. När jag träffat två gånger till, missar jag och tvingas börja om igen. Efter att ha börjat om flera gånger, är jag äntligen på mitt sjunde försök. Spänt skjuter jag iväg kulan, och ber till gud att den ska träffa så jag slipper göra det här långtråkiga. Mitt hjärta dunkar hårt i bröstet när jag väntar på resultatet.
“Miss.” säger Shane och jag gapar.
“Det var det ju inte alls det!” tjuter jag.
“Jo det var det. Kulan träffade två centimeter från punkten.”
Jag lägger armarna i kors över bröstet, redo för en fight, “Och det kan du se ända härifrån? Det var inte alls en miss. Och vem bryr sig om det var två fucking centimeter?”
“Nära skjuter ingen hare. Tänkt dig att du skjuter en fiende, och missar med två centimeter. Han hinner skjuta dig innan du ens hinner tänka.”
“Därför siktar man mitt i pannan, då två centimeter inte spelar någon roll. Kulan hamnar fortfarande i skallen.” Jag flinar överlägset och Shane skakar på huvudet, men jag kan skymta ett leende på hans läppar.
“Om du säger så”, han räcker fram handen och jag lägger varsamt pistolen i hans öppna handflata. “är du hungrig? Vi kan åka förbi och äta någonstans, om du vill.” Jag skakar på huvudet, men vid tanken av mat kurrar min mage, högt, och jag vet att jag inte kommer komma undan. Shane skrockar och böjar gå mot bilen med mig efter sig. Så fort vi båda sitter i bilen rivstartar han den svarta Range Rover:n och vi är framme vid restaurangen på nolltid. Ovanför restaurangen finns en skylt som lyder ”Sandy’s” i rosa, prydliga bokstäver.
“Stratfords bästa käk.” upplyser Shane mig och kliver ut ur bilen.
Inne i restaurangen är det inrett i åttiotalsstil med svartvit rutigt golv, höga stolar längs disken där framme och bås utradade längs väggarna. Shane väljer ett av båsen och genast kommer en blond tjej som visar alldeles för mycket byst fram för att ge oss menyer, samt för att fråga vilken dricka vi vill ha. Hon ler flirtigt mot Shane som ler likadant tillbaka och jag himlar med ögonen.
“Jag slår vad med att hon hamnat i säng med hälften av den här staden.” kan jag inte låta bli att påpeka när hon försvunnit. Shane skrattar och samma tjej kommer tillbaka med drickorna vi beställt.
“Det är ju mer än vad du någonsin kommer–” börjar Shane med skratt i rösten, men hinner inte avsluta meningen.
“Hey!” tjuter jag. “Jag är åtminstonde inte en slampa.” Han skakar på axlarna men hinner inte säga något mer innan samma tjej kommer tillbaka för att ta våra beställningar. På hennes silvriga namnbricka kan jag läsa ”Bridget” och jag flinar inombords. Slampigt namn har hon också. När hon tagit våra beställningar försvinner hon iväg med våra menyer, och jag kan inte undgå att märka de korta shortsen hon har på sig under det rosa förklädet. Shane startar en konversation jag inte har så mycket intresse på men jag har inget annat val än att lyssna på honom. Det är nästan som om han vore en tjej som skvallrar om något hon tycker är helspännande. Därför blir jag lättad när maten äntligen kommer in och jag kan hugga in på min hamburgare. Den är gudomlig och jag vet att han inte skojade när han sa att det är Stratfords bästa mat.
“så du och Bieber, huh?” flinar Shane och jag sätter nästan drickan i halsen. Han tar en pommes frites och kollar undrande på mig, fortfarande med ett stort flin fastklistrat på hans läppar.
“Pfft, vad pratar du om? Vi har träffats typ, två gånger.” nekar jag det. Okej, vi har träffats mer än två gånger, men ändå. Tre för att vara exakt.
“Han har ett öga för dig i alla fall.”
Jag skakar snabbt på huvudet, “har han inte alls.”
“När man pratar om trollen”, flinar Shane och han kollar menande åt det håll ingången är. Jag sväljer och min blick dras automatiskt dit. Ingåendes kommer Dwayne och Justin, båda två med ett flin på läpparna då de redan fått syn på oss. Utan att tveka går de fram till vårt bord, och Shane gör något slags handslag med båda av dem. Dwayne snor en pommes frites från mig och jag blänger på honom.
“Ta bort dina smutsiga fingrar från mitt mat.” muttrar jag.
“Det var trevligt att träffa dig också.” blinkar han mot mig, och jag ler. På något konstigt sätt har Dwayne en energi runt sig som får en att bli glad så fort han är i närheten.
“Ser att du är här för att återställa dig från den tuffa träningen.” flinar Justin och jag öppnar chockat munnen. Shane fnyser.
“Hur visste...” innan jag hinner avsluta meningen har jag listat ut svaret själv.
“Information färdas snabbt.”
“Vi borde skynda oss innan monstret där hemma vaknar till liv.” säger Dwayne. Jag inser genast att det är här för att hämta mat till Beverly.
“Bitch”, slinker det ur mig och inte förrän det är försent inser jag vad jag har sagt.
“Va?” flinar Dwayne, “Hörde inte riktigt det där”,
“Det var inte meningen att du skulle göra det heller. Ska vi gå, jag är mätt.”
Shane flinar och skakar roat på huvudet men han reser sig upp. “Visst”, Shane lämnar ett par dollarsedlar på bordet och när han har sagt hej då till killarna är jag redan vid utgången. Jag är på väg mot bilen när jag får syn på en telefonkiosk en bit härifrån, vid sidan av byggnaden.
Jag tvekar innan jag vänder mig mot Shane med ett ursäktande leende. “Jag kommer snart tillbaka. Jag ska bara…” Jag avslutar inte meningen innan jag skyndar mig mot telefonkiosken. Jag hittar några mynt under gallret, på golvet av telefonkiosken som jag stoppar ner, innan jag slår det alltför välbekanta numret jag kan utantill.
“Jase?” svarar en röst på andra sidan luren och jag kan känna mitt hjärta stanna i brösten när jag hör hans röst.
“Hej, um, det är Maddison.” En chockad tystnar hörs i några sekunder, men det känns mer som timmar.
“M-Maddison?” stammar han. “Är det verkligen du? Vart är du? Du måste komma hem, m-mamma…” hans röst skär sig och jag kan inte stoppa den olidliga smärtan.
“Lyssna Jase. Jag mår bra och jag–” Jag avbryter mig själv och måste ta ett djupt andetag för att inte bryta ihop innan jag fortsätter. “Hur ont det än gör måste du glömma bort att jag någonsin existerat. Och om du inte kan göra det måste du åtminstonde gå vidare. Lova det?” ber jag.
“Jag kan inte Maddison.” Hans röst låter så svag, och jag kan känna gråten i halsen.
“Jag älskar dig Jase, glöm inte det.” innan jag hinner ångra mig lägger jag tillbaka telefonen på sin rätta plats innan jag torkar bort den enstaka tår som letat sig ner för min kind. Trots att jag inte fått sagt allt jag velat säga, spelar det inte längre någon roll. För nu har jag fått mitt hej då, och det är allt jag någonsin velat. Jag tar ett djupt andetag innan jag går bort till bilen där Shane sitter och väntar på mig.
“Är du okej?” frågar han oroligt när jag kommer in i bilen. ”Du ser lite omskakad ut.”
“Det är inget.” försäkrar jag trots att det känns som om allt inom kommer falla isär när som helst. Han säger inget mer, och i tystnad åker vi tillbaka till huset.
När bilen glider upp på uppfarten känner jag mig lite bättre, men jag vet att när jag kommer bli ensam kommer mina tankar hinna ifatt mig och jag kommer övertänka alltihopa.

“Vad gör ni här?” frågar jag chockat eftersom att de verkar dyka upp lite när som helst.
“Lane-pojken här, är här för att knulla sin flickvän”, flinar Dwayne och får en smäll i bakhuvudet av Lane. “och jag och Bieber kunde inte låta bli att följa med. Är du inte glad att se oss?” Jag himlar med ögonen med kan inte hindra leende som tar form på mina läppar.
“Alltid ett nöje Castillo.”
“Trodde väl det.” Jag följer efter dem in till köket där Joelle sitter tillsammans med Liam och Tyler. Lane bryr sig inte om de andra utan försvinner direkt bort tillsammans med Joelle och jag kan inte låta bli att undra och Dwayne kanske hade rätt. Alla killar gör något slags handslag innan de hamnar i en konversation som jag som vanligt tycker är tråkigt. Jag smiter undan och först tänker jag gå tillbaka upp men ändrar mig i sista sekund. Istället styr jag stegen mot dörren. Försiktigt för att ingen ska märka öppnar jag dörren och smiter ut för att sätta mig på trappan. Trots att jag var glad för några sekunder sen kommer allt det ledsna fram och jag stoppar det inte. Minne efter minne tillsammans med Jase spelas upp i min hjärna och jag pressar ihop ögonlocken för att trycka undan tårarna. Tårar är för svaga människor, hörs Joseph röst i mitt huvud och jag kan se han skadeglada leende framför mig. Jag öppnar ögonen igen och försöker pressa undan alla känslor. Men de vill komma fram, sjuda på ytan och göra illa mig ännu mer än vad de redan har gjort.
Dörren öppnas och jag tittar upp för att se Justin som förvånat kollar på mig.
“Vad gör du här ute?” undrar han och sätter sig ner på första trappstegen.
“Inget.” suckar jag och drar en hand genom mitt hår.
“Det ser ut som om någon nyss krossat ditt hjärta.” påpekar han och jag skrattar, trots att det inte var ett dugg roligt. “Vad har hänt?” frågar han uppriktigt och jag vänder bort blicken från honom.
“Inget.” upprepar jag. Justin tar fram ett paket cigg och tar fram en cigarett som han placerar mellan läpparna innan han tänder den. Han tar ett bloss av cigaretten, och blåser sedan ut röken som skingrar sig i luften. Jag kan inte låta bli att tycka det är sexigt, precis som hans välmarkerade käkben. “Lyssna, jag är inte bra på den här prat-skiten.” erkänner Justin och ett leende tar plats på mina läppar, “Jag kan inte fatta att jag säger det här, men om du vill prata finns jag här.” En värme sprider sig inom mig, och den där ledsna känslan är borta, i alla fall för stunden, då saknaden av Jase aldrig kommer försvinna bara mildras med tiden.
“Jag vet inte om jag vill prata, men jag skulle behöva en kram.” Justin ger mig en are-you-serious-blick och jag kan inte låta bli att fnissa. “Jag bara skojar Bieber.”
“Bra, för jag är inte bra på kramar heller.” En kall kvällsvind blåser förbi och jag kan inte låta bli att huttra till, något Justin reagerar på. “Fryser du?”
“Nej”, mumlar jag trots att jag gör det. Han går inte på lögnen utan att fimpar cigaretten innan han menande kollar på platsen bredvid sig. Jag tvekar innan jag sakta reser mig upp och sätter mig bredvid honom. I tystnad sitter vi där, och jag kommer på mig själv med att luta mitt huvud mot hans axel. Det här är precis en sån där stund där man önskar att tiden stannar och stunden varar för evigt.