48 - DARKNESS
Justin ler och ser ner på mig, ”Vadsomhelst.”
Jag tar ett djupt andetag och smeker hans nacke. ”Ge aldrig upp på mig.”
”Jag lovar baby.” hans läppar snuddar vid mina. ”Jag lovar att aldrig ge upp på dig.”
Gatlamporna och är det enda som lyser upp den mörka staden när vi åker genom Stratford, mot sjukhuset. Jag sitter spänd i mitt säte, laddad inför det som komma skall. Det här är bara början på planen vi har för att få vår hämnd till JMs, för att slå tillbaka.
Informationen Carlos har framfört är att jag ligger medvetslös på sjukhus, då skadorna visade sig vara värre än de trott. Uppenbarligen är inte det sant, men det är planen. Carlos har sedan meddelat att deras plan är att skicka Tate hit, nu på natten för att avsluta det. Avsluta mitt liv.
Något bubblar i mig, någonstans djupt inne. En känsla jag inte kan identifiera, och ju närmre vi kommet sjukhuset, desto starkare bubblar känslan. Det är inte förrän vi parkerar vi sjukhuset som jag känner igen känslan som hämnd. Hämnd på Tate och den tortyren han tvingade mig att utstå. Jag drar med fingrarna över min hals där ett ärr är inskuret efter kniven. Jag kan inte känna det i huden, men jag vet att den finns där och bara det sänder rysningar genom min ryggrad. Inte för att jag är rädd, utan för att någon har lagt sina fingrar på mig och skapat ett märke på min kropp. Ett märke som aldrig kommer försvinna.
Jag är först ut ur bilen, redo att ta min hämnd. Hämnden är placerad på ett silverfat mitt framför mig och jag vet att de kommer smaka ljuvligt.
”Maddison”, det är inte förrän Justin säger mitt namn som jag upptäcker att jag redan är på väg mot ingången. Jag vänder mig om och möter hans bruna ögon jag alltid finner mig själv att fastna i. ”Kom hit.”
På bara några sekunder är jag framför honom, som om han har någon sorts kraft över mig. Han håller fram en pistol, men jag fnyser. ”Jag behöver ingen pistol.” Jag drar fram min kniv och flinar maliciöst. Mitt flin faller när jag ser hans ansiktsyttryck.
”För säkerhets skull.”
”Jag behöver ingen pistol.” upprepar jag.
”För mig?” försöker han. Jag biter mig i läppen och ser ner på pistolen. För honom.
När pistolen är säker i min linning ställer jag mig på tå för att kyssa hans läppar innan jag försvinner mot sjukhuset, redo att ta min hämnd.
Som förväntat är det Tate som dyker upp i dörren till sjukhusrummet. Skillnaden är att jag inte ligger medvetslös i sängen, utan står framför honom med ett flin på läpparna. Han stannar chockat i dörröppningen.
”Trodde du verkligen att det skulle bli så lätt, prinsessan?” hånar jag honom med hans egna ord och innan han hinner reagera tar jag mig fram till honom och trycker upp honom mot väggen med en hand runt hans hals. Han är på väg att kämpa emot men jag är snabb med att dra fram en kniv och trycka in den i hans sida. Han stönar till utav smärta.
Han kanske är starkare än mig, men jag är snabbare och smidigare och det kan jag använda till min fördel. Min hand stoppar hans lufttillförsel och det tar inte lång tid innan en röd färg drar över hans ansikte. Jag lossar lite på greppet så att han kan dra ner luft i sin strupe, men sticker in kniven på ett annat ställe och vrider om. Ett väsande andetag lämnar hans läppar och jag stoppar lufttillförseln återigen. Han griper tag om min handled för att försöka få bort min hand, men mer än så kämpar han inte emot.
Antagligen vet han att det inte spelar någon roll om han kämpar emot eller inte, men kom igen, lite motstånd hade varit kul.
Jag spänner min hand runt hans hals igen och den röda nyansen återtar hans ansikte.
”Tänker du verkligen inte kämpa emot? Pussy”, spottar jag för att provocera honom och han biter ihop. En flashback ifrån när det var tvärtom, från när jag var den svaga och när han var i kontroll blixtrar i mitt minne och jag använder mer kraft. Jag drar ut kniven och pressar in den nedanför hans revben. Kniven låter jag sitta kvar när jag istället använder handen för att trycka hårdare mot hans hals.
Döda honom inte, upprepas en röst i mitt huvud, men hämndlusten är alldeles för stark. Tate kippar efter luft och jag vet att om jag inte släpper nu kommer jag döda honom.
Dörren in till rummet slås upp med så mycket kraft att den slår i väggen med en smäll. Mitt grepp om hans hals hårdnar och jag märker hur han börjar säcka ihop under mitt grepp.
”Det räcker Maddison.” Rösten är mjuk, men det är inte Justin som jag förväntat mig, utan Dwayne. ”Kom igen, det här är inte du.”
Kanske är det här precis jag. Kanske är det här precis vem jag är, vad jag är gjord för. Men jag släpper och Tate sjunker ihop på golvet, flämtandes efter luft.
Lusten att spotta på honom är stor, något som sliter i roten av min mage men jag behåller min stolthet och håller huvudet högt när jag kliver ut från sjukhusrummet. Utanför sitter Shane, i en av stolarna som står utplacerade längs väggen för att inte dra till sig uppmärksamhet.
Vi lyckas ta oss ut genom sjukhusets bakväg med Tate utan att någon ser oss, lyckligtvis. Justin står lutat mot sjukhusväggen, väntandes på oss, och för ett ögonblick sköljer lycka och kärlek igenom mig men det försvinner på en nanosekund, som om min kropp pressar bort alla mina känslor. Jag går rakt förbi honom med stegen riktade mot bilarna som står parkerade bara några meter härifrån. Dwayne lyckas få in Tate i den ena bilen medan Shane tar plats i förarsätet.
Någon tar tag i min arm och drar mig tillbaka. Jag snubblar in i Justins famn och min hals snörar ihop sig, som om jag stryps. Jag stirrar blankt i hans ögon utan att bry mig om vilken sida av mig som visas. Även om jag står framför Justin finns ingen gnutta kärlek eller samvete i mig. Istället kokar hämnd i mitt blod. Ingen leker med Maddison Martinez. Jag är inte en bricka i någons spel.
”Hey”, han tar tag i mina armar och ser in i mina ögon. Oro speglas i hans bruna irisar. Men den delen utav mig som styr, den delen som har varit gömd fram tills nu bryr sig inte om Justin. ”Maddison, baby”, han skakar om mig för att få tillbaka mig till verkligheten, men det är som om jag är död inuti, avdomnad från känslor, avdomnad från någon känsla av det som är verklighet. Ilska och hämnd pulserar genom mig, det enda jag känner, och allt jag kan göra är att stirra framför mig medan mörkret slukar mig och drar in mig i dess håla.
Stunden därpå är hans läppar mot mina, mjuka och desperata. Desperata att få mig tillbaka. Min första reflex är att pressa bort honom, kämpa emot, men när mina händer hittar hans bröstkorg griper jag tag om hans tröja istället och pressar mig själv närmare honom. Mörkret som har legat och lurat och hotat att svälja mig är borta och jag kan känna mitt hjärta slå i hundraåttio medan fjärilar fyller min mage. Ilskan och hämnden är bortsköljd, försvunnen. Justin särar på mina läppar med sina och när hans tunga finner min skjuter en elektrisk känsla genom min kropp och mina händer flyttas från hans bröst till hans biceps, till hans nacke där jag väljer att hålla dem.
”Du skrämde mig.” mumlar Justin och sluter sina ögon. ”Jag trodde jag hade förlorat dig.”
Jag skakar på huvudet. ”Du kan aldrig förlora mig. Aldrig.”
”Lovar du?”
Ett leende drar sig över mina läppar. ”Jag lovar.”
Igår var det han som lovade mig, idag är det jag som lovar honom. Men gud vet att löften bryts varje dag, gång på gång och inget säger att dessa löften kommer hållas.
Åhhh så bra !!! Jag älskar hur justin blev rädd om henne <3 så fina tillsammans !!
Jag längtar redan !!
Spännande, spännande, vad kan hända härnäst tro? Haha jag tänkte så mycket på när Elena blev helt emotionless i TVD, Plus betyg för att du är aktiv :) <3
grymt bra!! :)
