43 - SURPRISING

 Justin är snabb med att dra ner mig därifrån, upp för trappan. Jag lägger inte märke till mycket när Justin leder mig mot bilen, det är som att jag är bortdomnad och avskuren från världen runt omkring.
”Jag kommer strax, okej? Vänta här.” meddelar Justin mig när jag är säker i bilen.
Jag skakar på huvudet och sträcker mig efter honom. ”Nej, gå inte.” mumlar jag.
”Jag måste hämta Dwayne, det tar två minuter. Jag lovar, baby.” Fjärilar exploderar i min mage och jag har inget annat val än att ge med mig.
Från den stunden att han går och att han kommer tillbaka minns jag inte särskilt mycket, mer än att jag saknar honom mer än någonsin. Och i just den stunden är jag svagare än någonsin.
När Justin kommer tillbaka känner jag mig hel igen, som om det alltid varit han och ingen annan.
I hans armar hör jag hemma, oavsett vad som händer.

Det här är "del ett" utav kapitlet, så det fortsätter i nästa. Enjoy ;)

 

Sängen knarrar när jag vrider och vänder på mig, helt utan att lyckas hitta en skön ställning att sova i. Min mun är inte längre torr som sand, men min mage är fortfarande lika tom. Aptiten är helt borta. Allt jag vill är att somna in i en djup sömn och sedan inte vakna upp förrän jag är helt utvilad och fulladdad. Tyvärr verkar inte min hjärna tycka som jag.
Suckandes reser jag mig upp från Justins säng och trippar till balkongen. Glasdörren knuffar jag lätt upp med ena handen innan jag fortsätter ut i den kalla natten. På himlen lyser miljontals av stjärnor och jag tittar fascinerat upp på dem. Jag har ända sedan jag varit liten fascinerats av stjärnorna och hur vi kan se de på så långt håll. Det är ändå ganska otroligt, hur de kan lysa så starkt att vi kan se dem på så långt håll.
Men mina tankar stannar inte länge hos stjärnorna i fjärran, utan vandrar vidare till Justin.
Justin.
Han hade insisterat att få lägga sig bredvid mig och trots hur mycket det stretade emot att säga nej gjorde jag det ändå. Ett beslut jag har kommit att ångra, men jag det är jag alldeles för envis för att erkänna.
Jag trodde att jag ville vara ensam, trodde att jag kunde somna utan honom, trodde att det var för det bästa. Men nu vet jag att jag hade fel. Ensamheten är inte det jag kräver, utan Justin.
Jag kan inte stoppa sucken innan det är försent och den redan är ute i luften. Mina tår har börjat bli kalla, medan mina armar är knottriga. Trots det går jag inte tillbaka in i värmen. Blicken far över himlavalvet, till månen som nästan är hel, och sedan över stjärnorna igen. Sedan till armarna som viras om min midja, något som får ett leende att spridas över mina läppar och en massa fjärilar att explodera i min mage.
“Varför står du här?” mumlar Justin i mitt hår och jag sluter ögonen för att bara njuta av ögonblicket.
“Jag kunde inte sova.” svarar jag enkelt och flätar in mina fingrar i Justins.
Vinden visslar i träden och får höstlöven att rassla medan månljuset silar över dem.
“Du är kall.” konstaterar Justin och drar lätt med sina fingrar över mina armar. “Kom så går vi in.” Jag låter honom dra med mig in, trots att jag gärna hade stått där ett tag till. Men jag hade ändå inte vunnit en till argumentation.
Sängen är mjukare och skönare när jag har Justin med mig, men jag kan fortfarande inte sova. Jag kanske inte kunde somna innan på grund av ensamheten, men jag kan inte somna i Justins armar heller. Det känns som om tiden vi har är begränsad och dyrbar, som om den snart rinner ut i sanden. Det är en läskig känsla, men jag kan inte jaga bort den.
“Kom igen baby, sov. Jag kommer vara här när du vaknar.” Justin måste ha märkt att jag endast stirrar ut i mörkret. Innan jag blundar far min blick mot den digitala klockan på nattduksbordet som visar 01:47. En suck rymmer från mina läppar och tankarna virvlar i min hjärna, men trots det lyckas jag tillslut falla i sömn i Justins trygga armar.

 

Justins änglalika ansikte är det första jag ser när jag vaknar, och jag ler medan lyckorus sprider sig genom hela min kropp.
“God morgon.” mumlar han hest och smeker bort mitt hår. Ett leende sprider sig över mina läppar och jag sträcker på mig för att fånga hans i en kyss. Den varar inte länge men ändå lyckas den får min värld att snurra. “Kom igen, du behöver få i dig mat.”
Han har rätt, det behöver jag. Men det är inte därför jag följer efter honom ner till köket, utan det har att göra med en helt annan anledning.
Olyckligtvis gör han sig redo att försvinna så fort jag har satt mig ner, redo att äta.
“Vad ska du göra?” putar jag med läppen, i hopp att få honom att stanna, eller i alla fall få honom att berätta.
“Du får se, bara ät din frukost.” Justin lämnar en puss i min panna innan han försvinner iväg och lämnar mig ensam med Joelle, vilket faktiskt är perfekt då jag vet att hon vet vad han sysslar med. Jag tar en tugga av min pannkaka och Joelle höjer misstänksamt på ett utav hennes välplockade ögonbryn.
“Jag vet att du vet.” börjar jag och lutar huvudet på sned. “Berätta.”
Ett finurligt leende tar plats på hennes läppar men hon skakar på huvudet. “Det kan jag inte.”
“Varför inte?” manar jag och ger henne en bedjande blick. Jag hatar överraskningar och jag är mer än hundra procent säker på att det här är en överraskning.
“Du vet ett löfte? Då man måste hålla vad man lovar?”
Jag suckar ljudligt, medvetandes om vart hon vill komma. I protest tänker jag slänga min mat, men jag är fortfarande hungrig och behöver äta, så det fortsätter jag göra i tystnad, vilket är ett annat sätt att protestera. Joelle flinar bara.


Efter att jag dragit på mig kläder och fixat i ordning mig så att jag åtminstonde ser någorlunda ut väntar jag i något som känns i en evighet innan Justin dyker upp med ett hemlighetsfullt leende på läpparna. I handen håller han i något som ser ut som en bilnyckel och jag undrar genast vart vi ska. Min mage drar ihop sig i både förväntan och fasan.
Justin, som har på sig ett par svarta jeans tillsammans med en enkel svart tröja med ett par röda supras, ser lika perfekt ut som vanligt. “Redo?” frågar han och tar min hand i sin för att leda mig ut.
“Nej, men jag skulle vara det och du berättar vart vi ska.”
Han skrattar, något som låter som musik i mina öron, men ger inte med sig. “Försök inte.”
Mina axlar sjunker i nederlag medan han fortsätter över uppfarten. Jag förväntar mig att han ska dra med mig till sin bil, men han fortsätter till garaget och jag spärrar nyfiket upp mina ögon. När han öppnat garageporten och jag får syn på vad som står därinne kan jag inte göra annat än gapa. I mitten utav garaget står två motorcyklar, redo att köras.
Justin flinar nöjt bredvid mig och leker med nycklarna i handen. “Vet du hur man kör?” han höjer menande på ena ögonbrynet och jag gapar, om möjligt, ännu större. “Släpp inte in flugorna.” skrattar han och kliver fram för att ställa sig bredvid den ena. Den är nästan helsvart, med röda detaljer och matchar perfekt med hans outfit.
“Jag får köra?” undrar jag, fortfarande chockad. Han nickar. “Skojar du med mig?” tjuter jag och kastar mig i hans armar. Skrattandes håller han om mig medan jag står helt förhäxad.
“Allt för dig baby.” mumlar han och placerar sina läppar över mina.

 

Jag kan inte höra mycket över motorcykelns spinnande och ett leende leker över mina läppar. Jag har ingen aning om vart vi är på väg, men känslan över att få köra är oslagbar så jag har slutat bry mig. Jag gasar på så att jag kan köra jämsides med Justin och jag kan se framför mig hur han flinar. Han gasar på ännu mer, vilket vållar till att jag gör det och snart är vi mitt uppe i en tävling om vem som kan köra snabbast. Tillslut måste jag ge upp eftersom att jag inte har någon aning om vart vi är. Vi kör i ytterligare några minuter innan jag ser att Justin börjar sakta ner, så jag följer hans rörelser. Vi är mitt ute i ingenstans, med massor av skog runtomkring oss, vilket genast sår misstankar hos mig. Vad fan ska vi göra här?
Justin parkerar sin motorcykel vid sidan av vägen och kliver av strax därefter. Jag är inte sen med att göra samma sak. Han drar av sig hjälmen med ett flin innan han placerar den på motorcykeln. Jag gör samma sak och kan inte låta bli att kasta med håret när hjälmen äntligen är av.
“Vad ska vi göra nu?” frågar jag och biter mig i läppen, hoppandes om att han ska berätta.
“Du måste sluta med det där. Kom igen”, han nickar mot en stig in i skogen och försvinner sedan iväg. Jag rynkar på ögonbrynen men följer ändå efter.
Fem minuter senare är jag på väg att fråga vart vi är på väg trots att jag vet att det är meningslöst, men precis då kommer vi fram till en glänta, där solen silar in genom träden. Mitt på ängen är en filt utbredd medan en picknickkorg är placerad på den. Höstlöven rasslar i vinden och trots att det är höst är det varmt.
Jag gapar ännu en gång, helt tagen på sängen. “Du är galen.” skakar jag på huvudet och han ler, ett leende som får fjärilarna att fladdra i min mage. Glöm det, ett helt zoo har tagit plats i min mage.
Med en hand mot min kind viskar han, “I dig, ja.” och därefter är hans läppar mot mina, så mjuka och underbara. Det sänder stötar genom hela min kropp och får mig att glömma bort världen runt omkring oss. De enda som existerar just nu är vi. Inget annat spelar någon roll. 


Comments
Anonym säger:

Jätte bra!! Men glöm inte att justin är fortfarande en badboy ;) skulle vara kul om han va lite bad (:

Svar: Åh, oroa dig inte sötis, du ska få se ;)❤
None None

Postat: -



Emelie säger:

grymt!! :)

Postat: -



Agnes :) säger:

Hej, hej, jag har kollat din blogg typ varje dag sedan pausen och nu äntligen såg jag att du börjat igen och jag blir bara sååååå glad. Jag ville bara säga också att jag är väldigt intresserad i Maddisons pappas gäng och Maddison och hennes pappas relation. Jag vill att de ska bli sams och att han typ räddar henne från någon kidnappning eller något. Keep the awesome writing skills - Agnes :) <4 <--- Ha ha fangirlar Divergent

Svar: Du anar inte vilket leende jag fick när jag läste din kommentar. Tusen tack sötis❤
None None

Postat: -




Vad heter du?:

Din mail adress: (publiceras ej)

Din URL/Blogg:

Din kommentar:




Trackback