”Hej då, Maddie!” skriker min bror en sista gång innan han försvinner ut genom dörren på det stora huset. Jag drar in ett djupt andetag och försöker inse att det faktiskt är sista gången jag kommer se min bror. Jag kollar mig noga omkring i rummet och kan inte låta bli att känna en tyngd i hjärtat. Jag ska lämna huset jag levt i hela mitt liv, jag ska lämna min kära mor som jag vet kommer bli förkrossad när hon inser att jag är borta, och sen min bror som måste trösta mamma medan min far antagligen inte kommer bry sig mer än sig själv. Jag vill stanna, bara för mamma och min brors skull, men jag kan inte. Jag har levt med min pappas skit länge nog, och jag är äntligen arton. Jag kan, och ska göra det här. Jag fattar inte hur mamma har lyckats stå upp med hans skit i så många år, men jag vet att hon älskar honom utan gränser och hon skulle inte ens ha en tanke på att lämna honom även fast det vore för både henne och hennes barns bästa.
En tanke slår mig och jag reser mig snabbt upp innan det är försent. Jag öppnar snabbt ytterdörren och den flyger upp med en smäll, vilket får Jace att vända sig om.Hans bil står på uppfarten och han står precis framför den, redo att kliva in och köra till sin träning. Utan att ens sätta på mig skorna springer jag fram till honom och lägger hårt armarna om honom, nästan som om jag aldrig skulle låta honom gå. Inte för att jag vill det heller. Han lägger överraskat armarna om mig och besvarar den hårda kramen, dock inte med så mycket styrka som jag. När vi stått där i några minuter börjar han dra ifrån och motvilligt släpper jag taget om honom. Han verkar se mitt oroade ansiktsuttryck och skrockar.
”Lugn, vi ses ju imorgon.” försöker han lugna mig, men jag känner mig bara ännu hemskare. Jag har lust att säga nej vi kommer aldrig mer ses, men istället klistrar jag på ett leende.
”Du har rätt.” säger jag och låtsats skratta även fast jag inte känner mig ett dugg glad. Han sänder mig ett av sina leenden jag alltid har älskat och vänder sig om för att hoppa in i bilen. ”Vänta!” utbrister jag och griper tag om hans arm. Han vänder sig om igen och sakta släpper jag hans arm för att låta den hänga löst vid min sida. Han höjer på ena ögonbrynet, och jag biter mig i läppen. ”Lova att ta hand om mamma om något händer, okej?” En rynka bildas mellan hans ögonbryn och han öppnar munnen för att säga något men jag stoppar honom. ”Bara lova?” bedjar jag och han nickar.
”Jag lovar Maddison.” med dem orden vänder han sig om och hoppar in i hans silvriga bil. Jag nickar nöjt trots att jag vet att han inte kan se. Med ett sista leende kör han iväg och jag tittar på hans bil tills jag inte längre kan se den när den försvinner nerför gatan.
En suck lämnar mina läppar och jag går ledsamt fram till huset.
Mamma och Pappa kommer inte hem förrän sent ikväll, och Jace imorgon eftersom att han ska spendera kvällen hos sina kompisar, eller ja enligt honom men jag vet att det inte riktigt är sanningen. Men det betyder i alla fall att jag har tid att rymma härifrån utan att någon kommer märka det. Jag hoppas bara inte någon av de snokiga grannarna fattar vad jag ska göra och meddelar min mamma eller pappa.
När jag kommer tillbaka till mitt rum igen känns min kropp tyngre än vanligt och jag vill bara lägga mig i sängen och somna in i en djup sömn. Jag skakar bort dem tankarna och lägger blicken på dem två väskorna som står vid sidan av dörren. Jag har packat ner mycket av min garderob, men absolut inte allt. I en kartong som redan är placerad i bilen ligger också nödvändiga saker som hygienartiklar, smink, mediciner och plåster, men jag har även packat ner ett fotoalbum och några ramar med foton. Jag tänker inte glömma och även om jag skulle ha velat kan jag inte.
Min barndom var bra, enda tills jag blev tonåring då min far visade sitt riktiga jag. Jag vet att han döljer något, och jag har en snudd aning på vad det är han gör. Jag vet att han är kriminell, men jag vill inte veta vad exakt han gör.

Min mamma vet mer än jag, och ibland kan man se smärtan i hennes ögon, något hon försöker dölja. Pappa har skadat henne mer än han vet, men han är väl för upptagen för att ens veta. Ibland brukar pappa var borta flera kvällar i rad, till och med dagar.

En djup suck lämnar mina torra läppar och jag lägger undan tankarna för nu. Istället tänker jag lämna några saker till min mor och Jace. Mina fötter släpar sig efter mig när jag går in i min brors rum. Jag kollar mig runt omkring i hans typiskt ostädade tonårsrum. Han är drygt ett år yngre än mig, vilket betyder att han är sjutton och ska börja sista året i high school nu.
Egentligen ska jag börja college om en vecka, men istället tänker jag rymma härifrån och börja på nytt. Många skulle säkert undra varför jag inte går ut college först eftersom att jag ändå inte kommer bo hemma och då kan jag ha kontakt med min familj. Anledningen är för att om jag går på college och har kontakt med min familj så kommer det vara försent. Jag kommer vara fast i den här förstörda familjen för all framtid.
Och det är sant, den här familjen är förstörd, bruten itu, hur mycket vi än försöker dölja det.
Jag tar upp en av Jaces smutsiga tröjor på golvet och drar in hans doft. Jag kramar tröjan tätt intill min kropp och fortsätter till hans säng och lägger brevet under hans kudde. En tår är på väg att falla nerför min kind, men jag torkar bort den innan den hinner blöta ner min rosiga kind. Med en sista blick i hans rum går jag ut fortfarande kramandes på hans smutsiga tröja som luktar så gott. Jag packar ner den i en av mina väskor innan jag drar med mig båda och styr mina steg mot mina föräldrars rum. Jag lämnar dem i dörren och kliver in. Sängen är som vanligt fint bäddad och inget i rummet ligger fel. Jag går in till deras stora garderob, eller man skulle mer kunna kalla den walk in closet. Jag öppnar en av mammas byrålådor och lägger ner brevet till henne där. Jag vänder mig om, den här gången samlad och är på väg att gå ut från garderoben, när jag får syn på en stor, svart väska under pappas skohylla. Misstänksamt går jag fram till den och drar ut den från gömstället. Den har inte varit här förut.

Mina ögon vidgas när jag ser vad det är i väskan. I den svarta väskan ligger flera stora buntar med hundra dollars sedlar. Hur har pappa fått tag på dem här pengarna? Jag vet att han har mycket pengar, men inte visste jag att han har en väska med tusentals hundra dollar sedlar i. Det skulle kunna vara stulna pengar, säger en röst i mitt bakhuvud.
Jag kollar mig noga omkring för att försäkra mig om att ingen är här innan jag tar upp en bunt. Jag bläddrar igenom sedlarna utan att ha en aning om hur mycket det är. Det är mer än tio sedlar, kanske hundra vilket är tiotusen dollar. Alla pengar i säcken är nog mer än en miljon dollar, tillsammans.
Jag pressar ihop läpparna och stoppar ner sedelbunten i min väska. Dem kommer inte märka att en bunt har försvunnit, eller? Jag tar upp ännu en bunt som jag också lägger i väskan. Jag kan inte stoppa mig själv, mina händer plockar automatisk i fler buntar i väskan, ända tills den är helt fylld, och det inte längre går i mer. Jag har plockat med mig halva väskan med pengar, och det kommer definitivt att märkas.
Jag kollar mig omkring i den stora garderoben och min blick fastnar på en hög med smutskläder. Jag går genast dit och grabbar tag om en hög innan jag går tillbaka till den svarta väskan. Jag proppar i kläderna så att väskan ser lika full ut som den gjorde förut, och lägger pengarna överst. Nöjd över att jag lyckats få det att se ut som det gjorde förut stänger jag igen väskan och skjuter in den där den stod förut.

Adrenalinet pumpar i mig när jag inser vad jag just gjort, men jag känner mig inte ett dugg skyldig. Pengarna kan komma till nytta, även fast mitt bankkonto är rätt så fullt och min pappa kan inte komma åt pengarna eftersom att jag är arton nu.
Jag tar båda mina väskor och styr stegen mot garaget där min bil står. I baksätet slänger jag in väskorna och sätter mig sedan framför ratten och ser till att jag har allt. Nycklarna till huset har jag lagt på byrån i hallen, min mobil ligger i en av väskorna och bilnyckel sitter redan i tändaren.
Jag blundar i några sekunder när jag verkligen inser vad jag är på väg att göra. Innan jag hinner ångra mig startar jag bilen och börja backa bajkåt. Precis som väntat börjar garageluckan öppnas på grund av en sensor som sitter i taket. Smidigt kör jag ut från uppfarten och ut på gatan. Det stora huset försvinner från min syn och även alla dem andra husen på gatan. Precis som mitt gamla liv, för nu börjar en ny start. 

---

Såå, första kapitlet äntligen uppe. Det är rätt så tråkigt nu i början, men snart kommer Justin med i novellen :) sen är det säkert massor av frågor, men svar på dem kommer komma längre fram i novellen, t.ex. varför hon rymde, och hur hennes far är osv.