Utmattat slänger jag mig på sängen i det sunkiga motellrummet. Sängens fjädrar låter under mig och det känns som om sängen kommer gå sönder.
Efter att ha kört i flera timmar och det hunnit bli mörkt hade jag bestämt mig för att hitta ett motell, något jag gjort efter några kilometer vilket leder till vart jag är nu. Aldrig har jag trott att köra bil i flera timmar kan vara så utmattande.
Det sunkiga rummet jag fått luktar gammalt, och nästan lite ruttet. Gardinerna som hänger för det lilla fönstret är mörkgröna med blommönster på, och dem är riktigt trista. Lakanen i sängen är urtvättade och luktar unket. Jag vågar inte ens föreställa mig hur det ser ut i badrummet, än mindre gå in dit även fast jag behöver en dusch för att fräscha upp mig.
Jag ignorerar känslan av att jag känner mig smutsig och reser istället på mig för att byta om till något mer skönare att sova i. Jag slänger av mig jeansen och linnet jag har på mig och istället sätter jag på mig Jaces t-shirt jag snott med mig. De är nog enda sättet att somna idag.
Tanken av min bror får mig även att tänka på mamma och pappa som säkert här hemma vid det här laget. Men dem antar nog att jag sover och kommer inte märka att jag är försvunnen förrän dem vaknar.
Trött lägger jag mig ner med huvudet på kudden och kroppen under täcket. Trots att jag är så trött kan jag inte sova. Min rumpa gör ont efter att ha suttit i det obekväma sätet.
Precis när jag är på väg att somna låter min mage högt. Jag försöker ignorera hungern, men tillslut går det inte så jag är tvungen att resa mig upp för att gå fram till min väska och leta reda på något att äta. Det enda jag har packat ner är choklad, något min mage verkar nöja sig med.
Jag går tillbaka till sängen, den här gången mätt, men tyvärr inte trött. Jag lägger mig ändå i sängen och sluter ögonen, något som fungerar eftersom att jag somnar en stund senare.

Jag vaknar av en solstråle som träffar mitt ansikte. Jag slår upp ögonen, förväntandes att jag ska vakna upp i min mjuka säng, men istället ligger jag i något mycket obekvämare.
Jag tittar mig runt i rummet och kommer ihåg gårdagen. Det var inte en dröm.
Sakta sätter jag mig upp i sängen som genast låter under mig och försöker vänja mina ögon med ljuset.
Jag stönar och gnuggar ögonen med mina händer innan jag reser mig upp för att ta en dusch i badrummet. Badrummet är inte jätte sunkigt, men inte heller det fräschaste.
Det finns sprickor på kaklet som leder upp till taket och fortsätter där. Spegeln ovanför handfatet ser gammal ut och är brun på kanterna. Toaletten är gulaktig och duschen är rostig.
Jag suckar men tar ändå av mig kläderna jag sov i och kollar så att det finns en handduk innan jag hoppar in i duschen.
Så fort den varma strålen träffar min kropp slappnar jag av och min kropp blir genast varmare. Jag skyndar mig med duschen eftersom att man aldrig vet när vattnet tar slut på det här stället. Klar med duschen kliver jag ut och virar en handduk runt min kropp. Tyvärr finns det bara en, så jag kan inte använda en till bara håret.
Jag letar upp min mobil från väskan och kollar klockan eftersom att det inte finns en annan i rummet. Klockan är bara 06.08, vilket betyder att jag inte sovit i så många timmar. Men jag känner mig ändå rätt så utvilad, trots att sängen var väldigt obekväm.
Jag måste fortsätta på min resa, vart jag nu ska. Vi får se vart vägarna leder mig.
Jag hänger min väska över axeln och tittar inte ens en sista gång i rummet innan jag lämnar det. Jag lämnar mina nycklar till den sura gubben som står i receptionen och går sedan ut till parkeringen. Väl där lägger jag in väskan jag hade med mig in till motellet i baksätet, med den andra och hoppar in i förarsätet. Jag stoppar in nyckeln i tändningen och vrider om. Bilen startar med ett brummande, och inte långt där efter är jag ute på vägen.

Tredje persons perspektiv:
”Maddison!”  Miranda Martinez’ röst ekar genom det stora huset när hon ropar på sin dotter. Hon får inget svar, men varför skulle hon få det nu om hon inte fick det dem fem tidigare gånger hon ropade. Helt omedveten om att hennes dotter inte finner sig i huset börjar hon gå mot Maddisons rum för att hämta henne. Hon hinner inte långt innan ytterdörren öppnas och in kommer Jace med en bultande huvudvärk från gårdagens festande. Miranda ler mot sin son när hon ser honom. 

”Jace, kan du väcka din syster?” Han nickar trots att han inte är ett dugg sugen på det, men han vet bättre än att säga emot sin mor. 
Med händerna på huvudet i ett försök att stoppa den bultande smärtan innanför hans skallben går han till sin systers rum och får en förvånad syn när han inte hittar sin syster Maddison sovande i hennes säng som han förväntat sig. Han lyssnar efter ljud från duschen i fall att hon kanske duschar, något hon brukar göra på mornarna. Inte ett ljud hörs därifrån, så han kliver istället fram till badrummet och öppnar dörren bara för att försäkra sig om att hon verkligen inte är där. Tomt. 
Förvirrat kliver han ut från hennes rum och tycker att det ser ovanligt tomt ut, men lägger inte mer tanke på det. Han går in i sitt rum för att ringa sin syster, hon kanske försvann till en kompis igår kväll, tänker han. Han lägger sig ner i sängen och är på väg att ringa Maddison när han hör något som prasslar under sig. Han sätter sig överraskat upp och lyfter på både täcket och kuddarna. Under ena kudden hittar han ett kuvert där det prydligt står hans namn på med hans systers handstil. 
Försiktigt tar Jace upp det och öppnar varsamt det vita kuvertet. Han ta upp ett brev, och vecklar ut det för att sedan läsa det två sidor långa brevet.

Miranda nynnar glatt på en låt som fastnat i hennes hjärna när hon steker pannkakor till frukost. Hon tar bort den gyllenbruna pannkakan från stekpannan för att sedan hälla i mer smet. Det fräser i pannan när smeten nuddar den heta ytan, och en ljuvlig doft sprider sig i huset.
Joseph sitter som vanligt och läser morgontidningen medan han smuttar på sitt varma kaffe hans fru vänligt gjort åt honom. Ingen av dem är medvetna om att deras kära dotter inte längre bor i detta hus, och att hon är helt försvunnen.
Miranda lägger upp den sista pannkakan på tallriken och stänger sedan av plattan. Hon ställer fram tallriken på bordet och ler mot sin make hon älskar så omänskligt mycket trots smärtan han orsakat henne. Han ler halvt tillbaka innan han fortsätter titta ner i tidningen som tydligen är väldigt spännande.
Joseph tar en pannkaka med händerna och äter den utan något på. Miranda säger inte åt honom, även fast hon tycker det är väldigt ohövligt.
Hon börjar styra stegen mot sovrummet för att byta sin tröja hon lyckats få smet på. Miranda drar av sig sin blommiga tröja och öppnar en byrålåda för att ta fram en ren tröja när ett brev faller ner på golvet. Hon tar på sig den olivfärgade tröjan innan hon böjer sig ner för att ta upp brevet. På framsidan står det hennes namn i snygg handstil. Förvirrat öppnar hon kuvertet för att hitta ett brev i. Hon viker upp den och börjar läsa. Ju mer hon läser, desto mer tårar bildas det i hennes ögon.
Jace som läst klart hans brev ropar på sin mor, men hon kan inte höra honom genom sina höga snyftningar. Bara han hade vetat vad sin hans syster hade planerat, då hade han kunnat stoppa det här. Men nu är det försent.
Jace skyndar sig till sin mor och lägger försiktigt sina armar om sin mors skakande kropp. Och han kommer aldrig glömma sina mors smärtsamma ansiktsuttryck.