Den svarta boxningssäcken framför mig åker sakta fram och tillbaka och ett leende sprider sig på mina läppar när jag inser vad jag strax kommer få göra.
Mitt mörka hår är uppsatt i en hög tofs, och på mig har jag endast ett linne och ett par shorts. På mina händer sitter ett par svarta boxningshandskar.
Adrenalinet börjar pumpa i mig när jag börjar slå ut all min ilska på den hårda boxningssäcken, och allt runt omkring mig försvinner. Det enda som existerar är jag och den svarta säcken. Och det känns bättre än någonsin.
All ilska som byggt upp inom mig måste få komma ut på något sätt, och det är såhär jag hanterar det. Det har för mig alltid varit ett sätt att komma bort från omvärlden och glömma bort mina problem för en stund. Och det är just det jag behöver – komma bort från mina tankar ett tag, då jag inte sovit en blund i natt på grund av alla tankar om cirkulerat runt i mitt huvud om både det ena och det andra – mamma och Jace, Joelle och vad för val jag ska göra, och även fast jag inte vill erkänna det, Justin.
Om jag väljer att inte vara med, kommer jag då fortfarande vara vän med Joelle? Eller kommer hon inte vilja umgås med mig längre? Hon sa dock att jag inte behöver känna mig tvingad, men för att vara ärlig känns det hela lockande.
Jag suckar och slår hårdare på boxningssäcken inte alls nöjd över mig själv över att jag låter mina tankar ta över mig. Slagen blir hårdare, och tillslut blir det hela som en rytm. Slag, slag, spark. Slag, slag, spark. Slag, slag, spark.
Tillslut kan jag känna smärtan komma krypandes, men den gör bara att jag fortsätter. Inget kan stoppa mig, jag känner mig fri.
”Förbannad på något?” hörs en röst bakom mig och jag slutar, irriterad över att någon avbrutit mig. Jag vänder mig om och min blick fastnar i ett par hasselbruna ögon. Bredvid Justin står Dwayne, och båda två har ett flin på läpparna.
”inte egentligen.” svarar jag och Justin flinar ännu större. Hans blick glider över min kropp och jag kan känna mitt hjärta dunka hårdare i bröstet. Han slickar sig om läpparna innan han möter mina ögon igen, fortfarande med ett flin på läpparna.  
”Jag kan se det.” Jag himlar med ögonen och vänder mig om igen, och precis innan dem försvinner iväg kan jag känna Justins andetag i nacken, och hans röst i mitt öra. ”Du vet, det skulle vara mycket lättare att träna om en sexig tjej inte var i rummet.” Hans mening får mina kinder att blir röda, men jag antar att han inte hinner se det då han försvinner iväg, något jag är glad över. Inte förrän jag är säker på att den röda färgen är borta vågar jag vända mig om, och automatiskt söker sig min blick efter Justin. Jag hittar honom på golvet, fullt upptagen med att göra situps, utan tröja. Jag kan skymta hans magmuskler och luften stannar i halsen. Jag måste vända mig om för att kunna andas igen, och jag förbannar mig själv för att påverkas så lätt. Därför fortsätter jag slå på säcken precis som innan, men skillnaden nu är att jag inte kan stänga av omvärlden, då mina tankar hela tiden invaderas av Justin.
Jag suckar och slutar, då det här inte ens är någon idé längre. Jag lämnar boxningshandskarna där jag hittade dem innan jag försvinner in i omklädningsrummet för att ta mina saker och beger mig hem, eller ja till hotellet.

Jag bläddrar uttråkat igenom kanalerna på teven och stannar när en pistol kommer upp på skärmen och ett skott avlossas. Genast dyker ett ovälkommet minne upp.  

En knackning på dörren får mig att titta upp från min dator och stänga av musiken.
”Vad?” frågar jag irriterat och in genom dörren kliver pappa.
”Hej Maddie”, ler han faderligt och jag suckar. ”Kom, jag vill visa dig en sak.” Jag suckar ännu en gång, men gör ingen ansats till att röra på mig.
”Jag har inte tid.” stönar jag irriterat och han leende försvinner. En dålig känsla fyller mig och jag reser mig motvilligt upp då jag inte vill göra honom besviken. Leendet når hans läppar igen, och jag följer efter honom ner. Förväntandes att han ska visa mig något på teven stannar jag i vardagsrummet, men han fortsätter ner i källaren och jag spärrar upp ögonen. Jag har aldrig varit i källaren då pappa har något hemligt därnere, om jag och Jace tydligen inte får se. När jag var liten trodde jag alltid att det var en hemlig dörr till en annan värld, men nu vet jag att det inte är det. Det är säkert bara ett förråd eller något.
Nyfiket följer jag efter pappa nerför den mörka stentrappan, rädd över att falla ner och göra mig illa. När pappa kommit ner tänder han, och lampan flackar till i taket några gånger innan den tänds helt och jag kollar förstummat runt i rummet. Väggarna är av betong, och även så är golvet. På väggarna som är längst bort från trappan finns det pricktavlor av papper som ska föreställa människor med hål i där någon skjutit, precis såna man kan se på teveserier. Några meter framför finns en lång bänk där det ligger hörselskydd, och en pistol. Jag öppnar chockat munnen och pappa ler stolt.
”Jag har velat visa det här ganska länge nu. Visst är det häftigt?” Pappa går fram till pistolen och för en sekund tror jag att han ska skjuta mig, men han håller den bara i sin hand, väntandes på att jag ska komma fram till honom. Tyst, utan att säga ett ord går jag fram till honom och han lossar på säkringen innan han räcker mig pistolen. Chockat tar jag den, men tappar den nästan då jag inte förväntat mig att den ska vara så tung. Pappa skrockar och ställer sig bakom mig. ”använd dina muskler, kiddo. Så sikta på huvudet nu.” Han hjälper mig lyfta på pistolen och sikta mot huvudet och tillsammans klickar vi på knappen som avlossar skottet. Ett högt ljud hörs och jag får ont i öronen. ”Sorry kid, glömde bort hörselskydden.” Han tar pistolen och räcker mig hörselskydden och jag är på väg att ta på mig dem när han stoppar mig. ”vänta. Kolla där, bra jobbat, men försök igen.” Jag tittar upp och ser ett nytt hål, precis bredvid huvudet. Jag nickar och tar på mig hörselskydden innan pappa ger mig pistolen igen, och den här gången är jag beredd på att den ska vara tung. Själv, utan pappas hjälp, höjer jag på pistolen och avlossar skottet som hamnar mitt i pannan på låtsasmänniskan. Ett stort leende sprider sig på mina läppar och pappa gör high five med mig. Jag tar av mig hörselskydden och kollar stolt på pappa.
”om du fortsätter såhär kiddo, kan du bli någonting stort.”

Det var första gången jag höll och använde en pistol, och då var jag bara femton. Det var precis innan min pappa började visa sitt riktiga jag. När han uttalade orden trodde jag att han menade att jag skulle bli polis, men inte förrän nu förstår jag innebörden i hans ord, och det får mig att hata honom ännu mer. ”Om du fortsätter såhär kiddo, kan du bli någonting stort.” Jag skakar på huvudet och önskar att alla minnen av honom kan försvinna, men tyvärr går dem inte att radera. Det är fast i min hjärna för evigt, oavsett hur mycket jag försöker glömma.
Men trots att jag hatar honom och hans ord kan en del inom mig inte låta bli att tro på det han sa. Tänk om jag faktiskt kan bli något stort, precis som han har hoppats på? Men i såna fall tänker jag inte göra det enligt hans regler, utan mina egna.
Jag tar upp min mobil och letar upp kontakten i min mobil jag behöver ringa för att ge mitt svar.
”Joelle?” svarar någon på andra sidan luren och ett leende sprider sig på mina läppar.
”Jag är med.” 

Här får ni en liten inblick i Maddisons förflutna, och ni kommer få se ännu mer av det längre fram och anledningen till varför hon hatar Joseph, alltså hennes far. 

Idag fick jag jullov - vilket betyder att jag kommer ha mer tid till att skriva, och förhoppningsvis kommer kapitelerna bli lite längre, dock tycker jag att det är svårt att skriva långa kapitel, men försöka gå alltid.