Tycker du inte din kära Maddie varit borta alldeles för länge?

Mina hjärtslag ökar i bröstet medan handsvetten börjar bildas. Panikslaget ser jag mig om. Drar med blicken över alla tomma glas på bordet framför, på människorna som bekymmerslöst dansar till musiken, på alla neonlysen som finns i taket. Känner hur luften lämnar mina lungor.
Jag känner knappt när mina ben rör sig under mig, nerför trapporna, genom folkmassan. Den kalla luften träffar mig som en glasvägg när jag kommer ut. Hysteriskt söker jag med blicken över parkeringen. Försöker hitta Maddison.
Det är tomt. Det enda ljud som hörs är musiken från klubben.
Jag griper tag om mitt hår, känner hur det spänner åt vid bröstkorgen. Det känns som om jag ska kvävas. Desperat tar jag upp mobilen från fickan innan jag med skakiga händer knappar in hennes nummer.
Hon kanske bara gick till toaletten. Hon gick bara till toaletten, försöker jag intala mig själv. Hon är säker.
Medan jag försöker intala mig att hon faktiskt är säker, knappar mina fingrar automatiskt in hennes nummer innan jag klickar på ring.
Då hör jag det. Hennes ringsignal. Den kan höras en bit härifrån, någonstans på parkeringen. Jag söker mig efter ljudet och hoppet sjunker i mig när jag hittar den på asfalten, med sprucken skärm. En liten bit ifrån finns en blodpöl. Mitt hjärta hoppar över ett slag.
Nej. Nej, det här kan inte, får inte hända. Det är meningen att jag ska skydda henne. Skydda henne från det här. Det här är ditt fel.
”Helvete!” skriker jag ut. När jag vänder mig om står Dwayne där med blicken fast på mig. ”Hon är inte här.” morrar jag, ”Hon är inte här!” upprepar jag ilsket.
Dwayne tar ett kliv framåt och placerar en hand på min axel. ”Dude, du måste lugna dig.”
Jag griper tag i hans hand i ett smärtsamt sätt och ställer mig hotande nära honom trots att det inte är honom jag är arg på. Men min ilska är alldeles för stor för att jag ska kunna kontrollera mig själv. ”Nej.” morrar jag mellan sammanbitna käkar. ”Maddison är fucking borta och det är mitt fel. Jag tänker inte vara lugn.” med en knuff mot hans axel går jag förbi honom mot resten av gänget som står samlade bakom Dwayne. ”Ge mig nycklarna.” Jag håller fram handen mot Noah. Hans endast ser på mig. ”Ge mig fucking nycklarna!”
”Du vet inte ens vart hon är.” trots lugnet Noah utstrålar kan jag inte känna något utav det. Ursinnet har alldeles för stor plats.
”Vi kan inte fucking stå här och göra ingenting!” utbrister jag med ilskan kokandes precis under min hud.
”För det första måste du vara lugn. Ilska kommer inte hjälpa någonstans. För det andra måste vi ta oss hem. Vi står mitt i en parkeringsplats.” Även Lane är lugn medan det känns som om min värld håller på att krascha runt omkring mig.
Men jag vet att han har rätt. Ilska kommer inte leda någonstans.

Gåendes fram och tillbaka över golvet med händerna frustrerat placerade mot min nacke försöker jag komma på något. Något som kan hjälpa mig hitta Maddison.
Men allt som dyker upp i min hjärna är en hennes bleka ansikte med ett hjärta som inte slår. Alla bilder i olika scenarion. Det ena slängd i en buske med ett kulhål i skallen, ett annat med bruten nacke. Den ena värre än den andra.
Vägen hem hade varit tortyr då samma tankebanor hade varit allt som funnits i mitt huvud medan jag försökte sitta stilla i en trång bil. Jag kände mig klaustrofobiskt.  
Tunga och snabba andetag lämnar mina läppar i en ojämn takt och ju längre tystnaden varar desto mer frustration byggs upp inom mig.
Tillslut får jag nog.
Mitt offer får bli en vas som kastas tvärs över rummet och krossas i tusen bitar mot väggen. Ljudet ekar genom mina öron tillsammans med samma ord om och om igen. Det här är ditt fel.
”Fuck!” Jag drar frustrerat i mitt hår medan jag hittar ännu ett offer, den här gången en mobil som är placerad på bänken. Jag kan inte bry mig mindre om vems det är. Det här är ditt fel. Du skulle skydda henne. Orden som upprepas i mitt huvud bränns. Skär. Klöser. River upp sår inom mig.
Joelle, som druckit några glas vatten och nyktrat till tillräckligt mycket för att vara medveten om omgiven tar två steg fram för att ställa sig framför mig. Försiktigt placerar hon sina händer vid mina biceps i en lugnande gest. Min första impuls är att knuffa bort henne. Men jag har tillräckligt mycket förnuft för att låta bli. Hon är inte Dwayne. ”Andas.” hon ler svagt och jag finner mig själv med att ta ett djupt andetag. ”Vi kommer hitta henne, okej? Hon är okej. Dem är alldeles för fega för att göra något.”
Det får mig faktiskt att le, i alla fall lite. Fucking pussys, det är vad dem är.  
”Jag ska döda dem.”
”Först måste du faktiskt hitta dem. Och för att göra det måste vi börja någonstans.” Joelle tar ett steg bakåt, för att istället luta sig mot köksön. ”vi kan inte spåra hennes telefon, så egentligen kan vi inte göra så mycket mer än att vänta.”
Vänta? Aldrig. ”Fuck no, jag tänker–” hon höjer handen och jag tystnar.
”Dem kommer antagligen ringa för att provocera oss, dig främst. Inte förrän då kan vi spåra dem. Till dess kan vi bara planera vad vi ska göra när vi väl vet vad dem befinner sig.”
Jag suckar och drar en hand genom mitt rufsiga hår. Att vänta låter inte som en bra idé men jag vet att hon har rätt. Vi har ingen aning om vart dem är. Det finns ingenstans att börja, inte en ledtråd. Jag antar att det ligger på tur, men problemet är att jag inte spelar på tur. Turen är aldrig på min sida. Jag får bara hoppas på att jag har den med mig denna gång för annars har jag ingen aning om vad jag ska göra. Jag kan inte förlora henne.