”Är du klar än?” klagar jag och smuttar på min latte från Starbucks. Jag och Joelle är och shoppar, och vi har varit inne i minst hundra butiker för att leta efter ”dem perfekta jeansen” till Joelle. Hon verkar inte förstå att dem inte finns här. Mina fötter värker efter allt gående, och min handled skaver efter Joelles påsar hon tvingat mig bära medan hon letar efter ett par jeans. Nu börjar jag ångra att jag sa ja till det här, shopping har ändå aldrig varit min sak. Joelle kommer tillbaka med flera par jeans i handen och jag suckar.
”Jag går och provar.” meddelar hon och jag viftar bara bort henne. Hon försvinner in i omklädningsrummet och kommer ut en minut senare för att visa resultatet för mig. Inte för att jag kan bry mig mindre; jag tröttnade på det här efter de femte par jeansen hon provade. ”Nej, de här trycker in min rumpa alldeles för mycket.” Hon försvinner in igen och jag tar upp min mobil i ett försök att ta död på min tråkighet. Men inget spännande har hänt där så jag stoppar ner den i fickan igen och fortsätter min tråkighet. Joelle kommer ut ett flertal gånger men jag ger henne ingen uppmärksamhet. Tillslut får hon nog. ”Maddison!” tjuter hon irriterat och jag vänder blicken på henne. ”Du ska hjälpa mig, inte sitta och dagdrömma om Justin.” Jag blänger ilsket på henne, och hon flinar. ”Nu har jag åtminstonde din uppmärksamhet. Hur ser dem här ut?” hon vänder och vrider på sig men jag bryr mig inte ens om att titta.
”Dem är perfekta. Köp dem så kan vi gå.”
”Du kollar ju inte ens.” stönar hon enerverat och jag vänder blicken ditåt. På Joelles ben sitter ett par perfekt åtsittande jeans, och jag lovar mig själv att sticka hem utan henne om hon inte köper dem. ”Fast du har rätt. Dem är perfekta. Jag tänker absolut köpa dem.” Jag pustar ut och Joelle försvinner in i omklädningsrummet för att sedan komma tillbaka några minuter senare med sina vanliga kläder. Med ett leende på läpparna försvinner hon iväg mot kassorna, och jag går mot utgången för att vänta på henne. Inte alls en lång stund efter stiger vi ut från butiken i sensommarvärmen och jag är nöjd över att äntligen få komma härifrån. Jag börjar dra med mig Joelle mot bilen men hon drar mig tillbaka och jag tvingas stanna.
”Vad?” undrar jag och kollar åt hållet hon ser åt.
”Schh”, hon pressar ett finger mot sina läppar och jag kniper ihop läpparna. Hon drar mig närmare husväggen och nu kan jag tydligt höra rösterna ifrån gränden.
”At Sanford’s, ikväll.” säger en djup röst, och vem som helst kan höra att det är en kille som talar. Ja, förutom dem döva då såklart. ”Se till att ta med Donovan, annars gäller inte dealen.” Jag känner genast igen namnet Donovan.
”Xavier skulle inte missa det för allt i världen.” säger en annan röst, även denna gång en kille. ”Och ta med det jag vill ha,”
”Så länge jag får stålarna. Nu har jag affärer att ta hand om, senare Berkowitz.” Steg hörs och jag tittar panikartat mot Joelle som tittar likadant på mig. Jag är snabb med att dra med henne bakom en bil som står parkerad i närheten och en lättad suck lämnar mina läppar över att den okända mannen inte upptäckte oss. Vem vet vilken katastrof som skulle kunnat inträffa då?

”Lewis Sanford, det är hos honom festen hålls.” meddelar Liam. Jag och Joelle åkte direkt hem för att informera Liam och dem andra om den nyfunna informationen vi lyckats få tag på genom att tjuvlyssna på en konversation. Liam hade genast bett Tyler ringa Tigers, och nu en halvtimme senare står hela Tigers-gänget i vårt kök. ”Han är ganska känd inom den här världen.” Jag nickar, eftersom att den informationen mest var till mig, då jag antar att dem andra redan visste det.
”Det var alltså Maddox som pratade med den här killen. Såg ni hur han såg ut?” frågar Lane med blicken vandrandes mellan mig och Joelle.
”Knappt, han var stor och biffig, inte mycket mer än så.” svarar Joelle.
”Ingenting mer?” Joelle skakar på huvudet, men jag vet att det var någonting mer. Någonting klickar i mitt huvud och en bild av en tatuering formas i min hjärna.
”vänta,” börjar jag och allas blickar hamnar på mig. ”På vänstra armen hade han en tatuering i form av en orm med ett svärd som stack rakt igenom den.”
”Det är Rex Lucero.” säger Justin och en rynka bildas mellan mina ögonbryn. Det namnet känner jag igen; Joseph nämnde det någon gång när han pratade i telefon.
”Sitter inte han i fängelset?” undrar jag och Justin kollar förvånat på mig. ”Joseph nämnde någon gång att någon Lucero hamnade i fängelset. Han var väldigt förbannad eftersom att det var en av hans bästa tillgångar.” förklarar jag.  
Justin nickar imponerat med ett leende lekandes på läpparna. ”Han kom ut från fängelset för några veckor sen. Han måste vara back in business.” En bubblande känsla bildas inom mig av Justins leende; en känsla jag känner igen alltför väl, men också en känsla som är omöjlig att stoppa.
”Hur hamnade hans ens i fängelset?” kan jag inte låta bli att fråga. Jag vet att han är kriminell, men det kan inte ha varit något stort han blev ditsatt för eftersom att han inte stannade i fängelset särskilt länge.
”Det var mest småsaker, men polisen ville sätta dit honom för något större eftersom att dem har varit efter honom i flera år. Han är dock ganska bra på att dölja saker.” svarar Lane och jag nickar sakta.
”Vad ska vi göra?” undrar Joelle, en fråga jag är säker på flera av oss är nyfikna på.
Ett flin som menar trubbel sprider sig på Justins läppar, ”vi ska krascha en fest.”

Kapitel 19, vad tycker ni? Vad tror ni det är för deal JMs har med Lucero? Tyckte sista delen av kapitlet var svårt att få ihop, men fick ihop det tillslut. I nästa kapitel kommer det hända en hel del saker, och kapitlet kommer dessutom vara längre än vanligt.
En liten ledtråd: Vanessa Meyer, hmm..