Så fort mina fötter når grusplanen som ska föreställa vår uppfart saktar jag ner och går lättsamt fram till huset. Trots den långa sträckan jag sprungit känner jag mig lika pigg och lycklig som när jag vaknade för en timme sen. Mina fötter tar mig upp för stentrappan och sedan in i huset. Som automatiskt styr mina ben mig in till köket. Jag greppar tag om ett äpple och sköljer den med kallt vatten innan jag sätter tänderna i det röda skalet.
”Du är ovanligt morgonpigg.” konstaterar Shane bakom mig och jag vänder mig om så att min tofs flyger i luften.
”Vi borde sätta på lite musik.” ignorerar jag hans konstaterande. ”Har ni ingen högtalare någonstans?” Jag vet exakt vart all min överflödiga energi kommer från, men det tänker jag inte erkänna för någon. Förutom Joelle då, men hon vet i princip redan anledningen.
Han flinar. ”Jag fixar det om du berätta varför du är så glad helt plötsligt.”
”A girl doesn’t kiss and tell.” ler jag hemlighetsfullt.
”Ah, så det har och göra med Bieber?” gissar han. Jag skakar på axlarna.
”Kanske, kanske inte. Jag kommer inte berätta.”
Han skakar bara på huvudet med ett leende på läpparna. ”Rättvist nog.” Shane försvinner iväg och innan jag vet ordet av flödar musik genom huset och jag känner genast ett behov av att dansa. Det är som att jag är full, bara det att jag är full på kärlek och inte på alkohol.
När jag kom till Stratford hade jag ingen aning om vad som skulle hitta till mig och vad som skulle hända härnäst, men jag är så otroligt lyckligt att jag hittade hit, här där jag hör hemma. Kanske är det sant de dem säger, att det är när man inte letar som man hittar det. Joelle kommer in i köket med ett leende på läpparna åt min glada dans, och hon är inte sen med att dansa med mig. Vi må se galna ut, men vi är åtminstonde glada och det är väl det som räknas?
När låten tagit slut har jag inte längre lust att dansa längre då en dusch låter mycket mer inbjudande. ”Jag tar en dusch.” informerar jag Joelle innan jag försvinner upp för trappan och in till mitt rum. Jag slänger kläderna på golvet innan jag hoppar in under de varma strålarna. Efter något som känns som fem minuter men säkert är närmare en halvtimme stänger jag av vattnet och virar en handduk runt min kropp innan jag trippar över golvet i mitt sovrum. Fotspår av vattnet bildas efter mig tillsammans med droppar från mitt blöta hår. Min blick far till fönstret för att kolla vädret och jag nöjer mig med ett par jeans och en långärmad tröja till det höstliga vädret. Med hjälp av hårtorken fönar jag mitt hår innan jag låter håret falla i lockar över min rygg. Sommarvärmen är nästan så gott som borta nu och istället är hösten här med sina orangea löv och mysiga innedagar på grund av regnet. Jag har aldrig riktigt gillat hösten eller vintern för den delen, men det kanske inte är så konstigt eftersom att jag bott i Kalifornien hela mitt liv där det är varmt året runt. Kyla är inget för mig om man säger så.
Dörren in till mitt rum öppnas och in kommer Shane. Jag höjer förvånat på ögonbrynen, nyfiken på vad han vill. Han sätter sig på sängen och visar med  en gest att jag ska sätta mig bredvid honom, något jag är snabb med att göra.
”Som du redan vet är vi i mitten av ett gängkrig.” inleder Shane och jag vet vilken riktning den här konversationen har. Igår hade vi haft ett ”gängmöte” då Liam informerat oss om den information Justin fått reda på, nämligen bomben JMs planerar i vårt lagerhus. Trots den informationen och faran jag vet finns i den här livsstilen känner jag mig inte ett dugg rädd, snarare mer exalterad. Det måste finnas i mitt blod. ”Du har fått tillräckligt mycket träning, och med tanke på att JMs inte vet om dig så passar det här uppdraget dig perfekt.” Mitt hjärta hoppar exalterat i min bröstkorg och min hjärna börjar genast hitta på en massa förslag på vad slags uppdrag det skulle kunna vara.
”Berätta.”
Han tar ett djupt andetag. ”Jag vill att du dödar någon.”