Ilska kokar inom mig och jag kan inte slappna av för en sekund. Mina fötter låter mot golvet medan jag går över det, fram och tillbaka, utan att stoppa. Jag vill inte vara här och jag tänker inte låta Justin tro det för en sekund.
Så fort min chock hade försvunnit hade jag kunnat känna ilskan och den har inte försvunnit sen dess. Ilskan mot Justin. Ilskan mot allt. Ilskan mot världen. Jag vill kasta saker runt omkring mig, förstöra allt jag kan nå, så stark är ilskan.
Jag vet inte varför han bestämde sig för att göra det. Kanske för att han trodde att han skulle göra mig en tjänst, kanske för att han bryr sig om mig och inte ville lägga en börda på mina axlar. Men vad än hans ursäkt är stoppar inte det min ilska.
Vattnet i duschen stängs av och meddelar att Justin är klar. Grymt, då kan jag komma härifrån snart. När Justin kommer ut genom badrummet står jag lutat mot dörrkarmen med armarna i kors över bröstet. Han har endast på sig en handduk runt höften med vattendroppar rinnandes nerför hans magmuskler. Jag sväljer. Han flinar. Han vet säkert att jag är arg på honom och därför gör han det med flit. Med ryggen mot mig låter han handduken falla till golvet innan han snabbt drar på sig ett par boxers och sedan ett par mjukisbyxor. När byxorna sitter löst hängande på hans höft och visar kanten på hans Calvin Klein boxers vänder han sig mot mig.
”Kan du skjutsa hem mig nu?”
”Va?” Han slickar sig om läpparna, ”Jag fattar att du är arg, men–”
”Jag vill inte höra dina ursäkter.” avbryter jag honom. ”Om du inte tänker skjutsa mig tar jag bussen.”
”Det går inga bussar här.” suckar han.
”Då går jag.” skakar jag på axlarna.
Han slickar sig om läpparna. ”Det är mitt i natten. Jag tänker inte låta dig gå hem i mörkret.”
”Du kan säga vad du vill, jag kommer ändå inte lyssna.”
”Varför spelar det ens någon roll?” Han drar frustrerat en hand genom sitt hår. ”För att du ville döda någon? Du ville ha någon annans blod på dina fingrar?”  
Jag knyter näven i ren ilska. ”Det spelar roll eftersom att det ar mitt första riktiga uppdrag och du förstörde det.”
”Du vet inte ens varför jag gjorde det!” försvarar han sig.
”Därför att du trodde att jag inte kunde klara det?” vänder jag det mot honom igen och han tystnar.
”Goddammit Maddison”, morrar han efter ett tag och hans ögon mörknar. ”Jag försökte skydda dig.”
”Från vad? Från den här livsstilen, huh? Om du inte har upptäckt det så är jag redan inne. Och jag kan klara mig själv, tack.” Inom loppet av en sekund har han tagit sig fram till mig och jag hinner inte tänka mer innan hans läppar är pressade mot mina och all ilska sköljs bort på en nanosekund. Med min ena hand drar jag en hand längs hans välbyggda bröstkorg och med den andra kupar jag hans nacke. Hans läppar smälter in i mina och när han drar sin tunga längs min underläpp kan jag inte låta bli att stöna. Händerna som är placerade på min midja bränner mot tyget av mitt linne och hans fingrar gräver in i min hud när han pressar min kropp närmare hans. Efter en stund när luften tagit slut drar han sig undan från och det enda som kan höras i rummet är våra snabba andetag när vi försöker få tillbaka vår normala andhämtning.
”Det fick tyst på dig, huh?” flinar han och jag inser vad han nyss gjort och ilskan som sjunkit undan bubblar upp till ytan igen. Men jag vet att den inte kommer stanna där, utan den kommer explodera. Med händerna på hans bröst tycker jag honom ifrån mig och han snubblar överraskat bakåt, inte alls beredd.
”Vet du vad? Glöm det. Jag sover på soffan.” med dem orden vänder jag mig om, redo att storma ut ur rummet.
”Maddison…” suckar han och jag kan känna en hand runt min handled. Jag har inget annat val än att vända mig om och möta hans ögon. Han letar efter något i mina ögon, men när han inte hittar det sjunker hans axlar i nederlag. ”Du kan ta sängen, jag sover på soffan.” Han släpper sakta min handled och ser en sista gång i mina ögon innan han går förbi mig och försvinner ut ur rummet. Jag står en lång stund och stirrar på platsen framför mig där han nyss stod och en tom känsla sköljer över mig av att han är borta, trots den ilska jag känner mot honom just nu. Men ilska kommer inte få det jag känner för honom att försvinna, för alla vet att det krävs mycket mer än så. Jag trippar över golvet till sängen innan jag drar av mig alla min kläder förutom mitt linne som jag bestämmer mig för att sova i. Sängen känns tom och kall och jag måste vrida och vända på mig ett bra tag tills sömnen äntligen tar över min kropp.

Armen runt min midja får ett pirr i min mage att uppstå och ett leende att spridas över mina läppar, tills gårdagens händelser når min hjärna och leendet bleknar bort. Linnet har åkt upp och lämnar lite av min hud blottad, och just där når Justin hud min vilket orsakar att min hud bränns av hans beröring. För jag vill ha hans beröring, jag vill känna hans hud mot min och det kommer inte ändras på grund av ilskan på samma sätt som mina känslor för honom inte har förändrats. Jag sväljer innan jag försiktigt sluter min hand runt hans handled och prövande tar bort hans arm från mig. Ingenting händer. Jag placerar hans arm på lakanet innan jag försiktigt tar mig ur sängen för att ta på mig gårdagens kläder. Det faktum att han smög in och la sig ner bredvid mig när jag hade somnat får en känsla jag inte sätter fingret på att vakna upp inom mig. Uppgivenhet? Jag bestämmer mig för att inte gräva djupare i det och smyger över golvet och ut genom rummet så tyst jag kan. Försiktigt stiger jag nerför trappan och ett leende sprider sig på mina läppar när min blick faller på Dwayne. Perfekt.
”Morron”, hälsar han med en nick.
”God morgon”, hälsar jag glatt tillbaka. Jag biter mig i läppen, ”Skulle du kunna skjutsa mig hem?”
Han höjer på ögonbrynen. ”Vart är Justin?” besvarar han min fråga med en annan. En suck lämnar mina läppar och jag drar en hand genom mitt bruna hår.
”Han sover. Fråga inte.” Jag förväntar mig att han ska flina och kasta en kommentar på sitt Dwayne-iga vis, så därför förvånar det mig när han bara nickar och greppar tag om sina bilnycklar. ”Tack.”
Utifrån hallen, när jag tagit på mig mina skor, kan jag höra fotsteg från trappen och jag ber till gud att det är någon annan än Justin. Den turen har jag inte idag. Justin dyker upp i hallen och jag skyndar mig att lägga en hand på handtaget för att öppna dörren. När jag trycker ner handtaget och upptäcker att det är låst svär jag tyst för mig själv.
”Försöker du rymma från mig?” hans röst är sådär morgonraspig och får gåshud att spridas över mina armar.
”Jag antar att jag inte behöver dem här längre.” Dwayne placerar bilnycklarna på hallbyrån innan han försvinner och jag rabblar upp varenda svordom jag kan i min hjärna. Jag knyter handen framför mig och stirrar in i dörren utan viljan att vända mig om.
”Du kan inte fortfarande vara arg på mig.” börjar Justin och jag vänder mig sakta om för att möta honom. På sig har han endast ett par gråa mjukisbyxor,
”För att jag inte har någon rätt till det?” spottar jag sarkastiskt.
Han suckar. ”Snälla sluta vara arg på mig. Förlåt.” Han tar prövande ett steg mot mig.
”Skulle du förlåta mig om jag frågade om du ville bli min flickvän?” Frågan fångar mig på sängen och tar andan ur halsen på mig. Han ler pojkaktigt mot mig och jag kan känna alla fjärilarna vakna till liv på samma gång, lämnandes mig med en mage full av galna fjärilar. Min hjärna skriker åt mig att fortsätta hålla den arga sidan av mig uppe, medan mitt hjärta skriker åt mig att smälta i hans armar. Mitt hjärta skriker högre. Ett fånigt leende sprider sig på mina läppar, som sedan smittar av sig till hans läppar. ”Är det ett ja?”
”Ja.” Och sen är hans läppar mot mina, mjuka och fuktiga och det känns som om mina ben kommer vika sig under mig. Han för sakta upp sin hand till mitt ansikte för att smeka min kind och lycka bubblar inom mig. Det är exakt det här jag vill.