Mina skosulor låter mot betonggolvet när jag kliver fram i mörkret. Någonstans kan jag höra vatten som droppar, men jag lägger inte energi på det. Dwaynes steg ekar bakom mig när han försöker komma ikapp mig.
“Jag ska hitta den jäveln!” spottar jag med inget annat än hat i rösten. För jag hatar honom, med allt inom mig.
“Du borde lugna dig innan du hittar på något dumt.” säger Dwayne bakom mig och jag tvärstannar genast och snor runt. Han kollar bara på mig som om han vore uttråkad.
“Ett ord till och du kommer ligga en meter under jorden tillsammans med Donovan.” hotar jag och uttalar hans namn som om det vore smuts. Men det är vad han är, smuts och han har inget i den här världen att göra. Innan han hunnit svara har jag vänt mig om igen och börjat gå ännu längre in i den övergivna lagerlokalen. En siluett dyker upp i mörkret och jag stannar genast.
“Trevligt att se dig Bieber.” flinar han och jag gör en ansats att kasta mig på honom men Dwayne rycker mig bakåt.
“Easy.” väser han och ställer sig bredvid mig. Xavier flinar framför mig och jag har lust att slå bort det.
“Jag kan inte säga detsamma.” fräser jag likt gift. Dwayne ger mig en varnande blick, men jag ignorerar den. Jag hatar honom och det finns ingen orsak att dölja det. 
“Vart är leveransen?” inflikar Dwayne och Xaviers blick glider mot honom.
“Någonstans där ni aldrig kommer hitta den.” Jag spänner min käke och knyter nävarna.
“Om jag vore du skulle jag passa mig jävligt noga.” spottar jag och Xaviers blick hamnar på mig igen.
“Du har fel Bieber. Det är ni som borde passa er, innan ni förlorar allt. Det här är bara början.” Ilskan bubblar upp inom mig och elden jag inte kan stoppa tänds inom mig. Innan Donovan ens hunnit blinka är han upptryckt mot betongväggen med min pistol riktad mot hans huvud. Ett humorlöst skratt lämnar hans läppar och jag pressar pistolen hårdare mot hans panna. “Tror du verkligen att en pistol gör mig rädd? Du underskattar mig.” Jag flinar och sänker pistolen.
“Du har rätt. Jag behöver inget vapen för att döda dig när jag kan göra det med mina bara händer.” Min knoge kolliderar med hans käke och mitt knä med hans mage. Han hukar sig, och jag knäar honom i näsan. Inget kan stoppa mig nu.
Xavier rätar på sig och inte sent därefter jag känna hans knoge mot min käke. Jag kan höra Dwayne i bakgrunden men det hörs endast som ett brus. Slag utbyts men jag ignorerar smärtan som tvingar sig på mig. Trots blodsmaken i munnen fortsätter jag och Xavier slåss, tills det slutar med att han ligger på golvet. Med en sista spark på hans mage vänder jag mig om och börjar gå därifrån.
“Hoppas du bröt några revben.” flinar jag innan jag försvinner därifrån med Dwayne efter mig.
“Du bara kunde inte låta bli?” Ett flin sprider sig på mina läppar, och jag spottar blod innan jag vänder mig mot honom.
“Den jäveln måste lära sig vem han inte borde bråka med.” med dem orden vänder jag mig om och kliver bort till den svarta bilen. 

“Vad fan har du råkat ut för?” flinar Noah Crawford, en annan kille i gänget, när jag kliver innanför dörren. 
“Beverly!” ropar Dwayne och hon dyker genast upp i hallen och hennes blick hamnar på mig. 
Hon grimaserar och verkar genast förstå varför Dwayne ropade på henne, “Jag är inte din slav, fixa det det där själv.” snäser hon och jag himlar med ögonen. Dwayne ser ut att vilja invända men jag avbryter honom. 
“Jag fixar det.” 
“Jag kan fixa det.” säger någon glatt och jag vänder blicken dit. Där står en glad Maddison och jag kan inte hindra leendet som tar plats på mina läppar. Det var en vecka sedan jag sist träffade henne, på trappan och jag har ingen aning om vad jag ska tycka om det. Det är något med henne som får mitt hårda skal att mjukna, nästan falla sönder. Hon får mig att känna, och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Det är som att det finns ett stort isberg inom, och hon får den att smälta. Hon biter sig i läppen och jag nickar sakta. 
“Visst”, Jag försvinner uppför trappan med Maddison efter mig och svänger sedan in i mitt rum. 
“Snyggt.” ler Maddison och jag fnyser. 
“Knappast.” Jag fortsätter in i badrummet och Maddison ber mig sätta mig på toalettlocket, något  jag gör. 
“Vart har ni--” börjar hon. 
“Där”, säger jag och pekar. Hon tar fram första-hjälpen-kitet och börjar rengöra mina sår som Xavier lämnat på mitt ansikte. “Är det inte här du borde börja ställa en massa frågor?” ler jag men det ser nog mer ut som en grimas eftersom att det stinger till när hon tvättar mina sår. 
“Kanske.” Hon fortsätter och när hon är klar slänger hon dem blodiga bomullstussarna i soptunnan. “Du borde tvätta dina händer.” Jag tittar ner på mina händer och ser knogarna är fulla med intorkat blod - både från mig och Xavier. 
 “Tack.” säger jag och reser mig upp. Hon ler bara och försvinner iväg och jag kan inte låta bli att tycka att hennes leende är vackert. Jag stirrar en lång stund efter henne innan jag skakar på huvudet och tittar mig i spegeln. Mitt hår är rufsigt och jag har ett jack i ena ögonbrynet och läppen är sprucken. Men det här är inte sista gången med Xavier, hans ska få betala. Ingen lämnar ett spår på mig och kommer undan med det.

Mina smutsiga fötter rör sig snabbt över marken och jag vet att jag inte kommer komma undan den här gången. Rädslan finns där och den äter upp mig inifrån och ut, den äter upp alla mina inälvor som en parasit och den kommer inte sluta förrän det inte finns någonting kvar. Ett skrik skär genom natten och jag tittar skräckslaget bak, rädd för vad jag ska se. Men det enda jag ser är mörker i den becksvarta natten. Jag fortsätter springa för mitt liv, bort från det som vill mig illa, bort från det onda. Ett flåsande ljud hörs bakom mig och jag flämtar till, samtidigt som jag ökar på stegen. Jag tänker inte låta honom ta mig. Hans ord ekar i min hjärna, och precis som rädslan äter den upp mig inifrån. 
Du kommer aldrig komma undan levandes, det ska jag se till.

 

“Nu har jag dig, jävla skitunge.” spottar han och jag kan höra hatet i hans röst. Han trycker upp mig mot ett träd, med så mycket kraft att all luft jag lyckats samla i mina lungor pressas ut. Någonting silvrigt glänser i månljuset och jag ser att det är en udden på en kniv. Den rakbladsvassa kniven pressas mot min hals och jag blundar. Det kalla knivsegget pressas in i min hud och jag kan känna blodet som rinner nerför min hals, men smärtan finns inte där. Kniven pressar ännu längre in i min hud och jag vet att jag snart kommer dö. Smärtan träffar mig som en våg och jag skriker... 

Med svetten rinnandes nerför min rygg sätter jag mig spikrakt upp i sängen och kämpar för att få ner luft i lungorna. Skärrat tittar jag mig runt omkring i rummet och upptäcker att jag ligger i min säng. Det var bara en mardröm. Jag tar djupa andetag och försöker ta tillbaka min normala andhämtning. Jag torkar min panna och kan känna torkan i min hals. Drömmen var liknande den jag hade för någon vecka sedan, att jag sprang bort från någon som jagade mig, men då slutade den innan mannen hann ta mig. Jag suckar och drar bort täcket från min kropp innan jag kastar benen över sängkanten. Det svala golvet får mig genast att bli lugnare och jag smyger fram till dörren till mitt privata badrum. På handfatet står ett glas som jag fyller med vatten och klunkar ner. Den kalla vätskan glider nerför halsen och släcker den brännande törsten. Jag möter min egen blick i spegeln och suckar. Mitt bruna hår ser ut som ett fågelbo och jag vet att det kommer vara ett helvete att försöka få ut det. Jag drar mina fingrar genom det i ett försök att få ut dem värsta tovorna, men det är omöjligt så jag ger upp. Istället drar jag av mig dem svettiga kläderna jag har på mig och hoppar in i duschen. Jag låter de svala vattenstrålarna rinna över min kropp och lugna ner mig. Mina tankar vandrar bort till drömmen men jag pressar genast bort dem. Istället försöker jag tänka på dagen för att glömma den hemska drömmen. Efter att jag tvättade Justins sår var vi tvungna att åka hem då jag skulle träna med Shane, något jag gjort varje dag den senaste veckan. Inte för att jag klagar. Mina tankar försvinner till Justin, och jag stoppar dem inte ens. Det är bara någonting med honom som får en varm känsla att sprida sig inom mig varje gång jag tänker på honom. Och jag vet inte om det är bra eller dåligt.