”Fegisar.” fnyser Shane, och ingen säger något efter det. Men de alla vet att det är början på ett krig. 

---

Luften i rummet är så tjock att man skulle kunna skära genom den med en kniv. Det enda som hörs är andetagen varje person tar och Maddison kan inte låta bli att undra vad som hände för en stund sen, borta vid det gamla varuhuset.
”Alright”, börjar Lane och allas blickar hamnar på honom. ”Det är ganska tydligt vad dem vill ha.” Ingen säger något och luften blir tjock igen. En obehaglig känsla kryper upp hos Maddison och gnager sönder henne inifrån och ut. Det är ganska tydligt att det här är början på något allvarligt, och trots att Maddison tror sig ha en aning om vad det är vågar hon inte tänka ordet, dess mindre tänka på dess innebörd.
”Om det är krig dem vill ha, är det krig dem ska få.” säger Justin och bara tanken på det får adrenalinet att rusa i Justin. Han är skapad för det här livet, gjord för att döda. Det finns i hans blod och det är en del av honom. Om det är krig dem vill ha är det krig dem ska få och Justin kommer inte sluta förrän alla ligger en meter under jorden. Ingen säger något mer och Lane reser sig upp, ett tecken att mötet är slut. Även Joelle reser sig upp och Maddison kan inte låta bli att följa efter för att få svar på sina frågor.
”Vad betyder det här?” frågar Maddison så fort de har kommit utanför hörhåll.
Det tar lång tid innan Joelle svarar, ”Jag är ledsen Maddison, men du har råkat hamna i början på ett gängkrig.” fastställer Joelle och Maddison biter sig i läppen.
”Vad står JM för?” kan hon inte låta bli att fråga och Joelle vänder bort blicken, osäker på om hon ska berätta. Men hon förtjänar att veta, och det är bättre att hon får veta det nu än när kriget redan har börjat. En konstig känsla börjar byggas upp i Maddisons mage och hennes blick som stirrat ner på hennes händer fastnar på Joelle, men hon behöver säga något för att Maddison ska förstå; hon vet redan svaret själv.
”Joseph Martinez”, avslöjar hon, trots att hon egentligen inte behövde säga orden högt. Luften i Maddisons strupe blir sträv, och för en sekund känns det som om hon inte kan andas. Trots att hon redan visste svaret innan Joelle sa det högt kan hon inte låta bli att känna såhär, för när orden är sagda högt känns dem mer sanna. Hon är i praktiskt taget fiende med Joseph, sin egen far. Trots att han inte längre känns som en pappa till henne, så var han det förut. Hon var alltid pappas prinsessa, ända tills den mörka sidan kom fram och om hon ska vara ärligt så saknar hon den tiden lite. Men samtidigt känns det bra att vara hans fiende, för hon vill såra honom lika mycket som han har sårat henne. Trots att det är omöjligt vill hon försöka, för hellre dör hon med att hon försökt, än att hon inte har försökt alls. Maddison tar ett djupt andetag för att få ner luft i lungorna, men den känns fortfarande sträv i halsen. Hon behöver luft. Utan några fler ord till Joelle vänder hon sig om och rusar ner för trappan och på vägen hinner hon greppa tag om sina bilnycklar.
Luften där ute känns ren och hon tar ett djupt andetag. Hatet mot Joseph är starkt, men det finns och kommer alltid finnas en liten del av henne som alltid kommer älska honom, oavsett hur stark hatet är. Och den delen av mig kommer hon nog alltid hata.
”Vad gör du?” frågar en röst bakom Maddison och hon vänder sig om för att möta ett par hasselbruna ögon. Hennes hjärta börjar genast okontrollerat banka hårdare, och hon kan nästan inte låta bli att drunkna i hans bruna ögon.
”eh, jag vet inte.” svarar Maddison. ”Jag bara… måste komma härifrån.” erkänner hon och biter sig i läppen.
”Jag följer med.” överraskar han Maddison med att säga och hon är på väg att invända när hon inser att det inte är någon idé, han kommer ändå inte lyssna. Han är redan på väg till sin bil medan hon står stumt kvar på min plats. ”Kommer du?” frågar han och genast börjar hon röra på benen. Han öppnar bildörren åt henne och hon kan känna några fjärilar dansa i hennes mage.
”Vart ska du?” undrar Justin när han kört ut på vägen, och Maddison kommer på att hon inte har någon aning, så hon skakar på axlarna.
”Jag har ingen aning.” Han hummar till och hon kan inte slita sin blick från honom – hans välmarkerade käkben, hans mjuka käkben och hans rosa perfekta läppar.
”Vad?” frågar han med ett leende lekandes på läpparna och Maddison vänder blicken mot vägen.
”Inget”, muttrar hon. ”Vart ska vi?” frågar hon för att byta ämne och Justin skrockar.
”Du får se.” Hon suckar och lutar huvudet mot fönstret. Hon hatar överraskningar. När hon var liten berättade Jase för henne att hon skulle få en överraskning och nyfiken som hon var kunde hon knappt vänta hela dagen för att få den som hennes lillebror lovat. När dagen gått fick hon ett paket med en stor rosett på och exalterat öppnade hon det endast för att hitta en stor spindel henne bror hittat utomhus och hon kunde inte göra annat än att skrika högt; hon hatade spindlar, gör fortfarande det, och ända sedan den dagen har hon hatat överraskningar också.
När Justin tillslut parkerar bilen på en ödelagd plats kan Maddison inte låta bli att bli nyfiken över vart dem är och vad de gör här. Justin kliver ut ur bilen och låter blicken fara över den gamla bron han känner igen allt för väl. Hit brukade han ta sina småsyskon när dem var yngre och bara tanken av dem får hans hjärta att blöda; det finns inget mer han älskar i hela världen än Jazmyn och Jaxon. Han har ingen aning om varför han tog Maddison med hit. Det är hans hemliga plats, hit han brukar åka när han behöver tänka och reda ut sina tänker. Men han kunde inte låta bli att styra bilen hit och nu kan han inte ångra sig. Men en lätt suck börjar han gå mot bron för att komma till kullen som ligger en bit därifrån. Maddison följer försiktigt efter. Hon kan nästan känna att platsen är speciell för Justin och gå för nära känns som att inkräkta på en plats hon inte bör vara på. När kullen syns i Justins synfält kan han inte låta bli att minnas första gången han tog med sina småsyskon hit. Precis som han hade de tyckt att platsen var magisk.
Justin kliver upp till toppen och Maddison följer efter. Hon blir chockad av synen när hon kommer upp dit. Från kullen kan man se ut över i princip hela Stratford och det är verkligen vackert.
”Wow”, andas Maddison fascinerat. ”Det är vackert.”
”Yeah, jag vet.” svarar Justin och har lust att tillägga precis som du, men stoppar sig själv innan orden hinner lämna hans läppar. Inte för att han är feg; han är allt annat än feg, det är bara det att han inte säger sådana saker till tjejer. Om han ger en komplimang till en tjej brukar det mer vara i stil med snygg röv. Men något med Maddison får hans hjärna att tänka annorlunda, och det går inte att förneka att hon är vacker, på ett sätt som nästan får Justins knän att bli svaga. Nästan.
”Hur hittade du det här stället?” undrar Maddison och studerar Justin som står med händerna i fickorna och med blicken utöver Stratford.
”Av ren slump.” svarar han bara innan han försvinner in i sina egna tankar. Maddison biter sig i tungan för att inte råka slänga ur sig någon annan fråga, något som skulle vara typiskt för henne. Även hennes blick hamnar på Stratford och trots att hon inte vill tänker hon på Jase. Som alltid griper smärtan tag i henne och trycker nästan all luft ur henne. Denna saknad kommer göra henne galen. Men hon vet vad hon behöver göra för att den inte ska göra just det. Hon behöver bara släppa alla saker, gå vidare. Inte förrän det är gjort kommer lyckan komma till henne. 

---

Jag har läst alldeles för många böcker i tredje persons perspektiv, haha. 

Bläääää, dåligaste kapitlet ever. Och dessutom skulle det här ha kommit ut igår, men jag hade så ont i huvudet att det kändes som om mitt huvud skulle sprängas, hemskt ledsen över det.