34 - IT'S US

 ”Kom igen.” Med ett fast grepp om min överarm börjar Justin gå mot utgången och jag kvider innan jag snubblar efter honom. Alkohol plus klackar är kanske inte en sådan bra idé. När vi kommer ut i den ljumma kvällsluften känns det som om hela världen snurrar.
Det faktum att Justin är arg på mig får hela min mage att knytas ihop i en obehaglig röra. ”Justin–”
”Låt bli.” Hans röst är överraskande kall, vilket orsakar en obehaglig känsla i inte bara min mage, utan resten av min kropp. Trots alkoholen som virvlar runt i min kropp med hjälp av blodet gör det ont, ett slags ont som ingen sorts alkohol skulle kunna bedöva.
Promenaden till hotellet – som inte ligger särskilt långt bort från klubben, dock känns det som flera mil – är tyst och när vi kommer fram känns det som om någon stuckit knivar i mina fötter. Dem bultar av smärta, något som kommer matcha morgondagens huvudvärk.
En morgondag jag inte längtar till. Liksom, hej baksmälla och bråk med Justin.

Det är så tyst i bilen att det enda man kan höra är bilens brummande. Luften är så tjock att jag skulle kunna skära genom den med en kniv. Det känns som att mitt huvud kommer sprängas när som helst och jag saknar min mjuka säng.
Minnena från igår är klara som vatten och skapar en obehaglig känsla genom hela min kropp. Jag är arg på mig själv för att jag är så dum samtidigt som jag är glad över att ha spenderat min misslyckade kväll med Jason och Cole. Jag är arg på Justin för att han är arg på mig. Jag är arg på världen för att den aldrig låter mig vara lycklig. Det är som att lycka står på ena sidan av en klippa medan jag står på den andra och i mitten av det sträcker det ut sig ett svart hål som suger in mig såfort jag närmar mig total lycka. Kanske borde lycka inte existera i min värld.
Men det är trots allt jag själv som skapat problemen för mig själv. Jag var den som fick Justin arg på mig, jag orsakade mitt eget elände. Och därför är jag mer arg på mig själv mer än något annat, för hur mycket jag än vill skylla det på världen så står jag för mina beslut och nu måste jag leva med det.
Med en suck lutar jag huvudet mot bilfönstret och försöker koncentrera mig på det vi åker förbi istället för tankarna som virvlar runt i mitt huvud och stoppar mig från att kunna sova.
Vi har knappt kommit ut från Vegas då vi åkte från hotellet för inte alls en lång stund sen och trots min misär sprider sig ett svagt leende över läpparna med tankarna på hotellet.
I morse såg jag, till Dwaynes förtvivlan, samma tjej från igår smyga ut från hans rum med en – romantisk – kyss som avsked. Det var ganska gulligt.
”Är du okej där bak?” Dwayne möter min blick i backspegeln och klipper av mina tankar.
Jag nickar, ”Mhm.” svarar jag innan jag blundar och lutar pannan mot det svala fönstret. Bara tanken av att behöva sitta i en bil flera timmar framåt får mitt huvud att dunka ännu kraftigare och mitt behov av sömn ännu större.
Justin och Dwayne börjar prata om något, men mitt huvud dunkar för smärtsamt för att jag ska orka lyssna på dem. Efter ett tag, när mina ögonlock håller på att falla ihop får jag syn på en bensinmack och genast känner jag mig klarvaken.
”Kan du stanna här?” ber jag Dwayne och biter mig i läppen. ”Jag behöver något till mitt dunkande huvud.”
”Det är väl ändå ditt eget fel, eller hur?” muttrar Justin och ler sarkastiskt. Jag biter mig så hårt i tungan att det nästan börjar blöda för att inte säga något dumt.
”ah, jag måste ändå pissa.” Dwayne ger en sorry-bro blick till Justin och svänger in på bensinmacken. Han dödar motorn innan han kliver ut och jag någon sekund därefter.
En klocka ovanför dörren plingar när jag kliver in i den lilla affären. Jag styr mina steg mot kyl-delen, för att ta en vattenflaska innan jag ställer mig i kassan.
”Aspirin, tack.” säger jag och ställer fram vattenflaskan på disken. Tjejen bakom kassan smaskar uttråkat på sitt tuggummi innan hon sträcker sig efter ett paket med huvudvärkstabletter bakom disken och hon slår in det tillsammans med vatten i kassaautomaten.
”5 dollar, tack.” Jag sträcker fram en fem dollarsedel och tar sedan sakerna med mig.
Luften är sval när jag kliver ut och en vind drar genom mitt rufsiga hår. Dwayne kommer ut efter mig och tillsammans går vi tillbaka till bilen där Justin sitter och väntar på oss.
När vi kommit ut på vägen igen känns huvudvärken lite bättre och min törst är släckt. Den långa resan påminner mig om min bilresa för ett tag sen, bilresan som ledde mig till Stratford och mitt liv idag. Precis som nu, stannade jag på en bensinmack, även då jag såg Justin för första gången. Han måste varit på en affär eller liknande då och sedan kört tillbaka mot Stratford.
Ju längre vi åker, desto mer minskar min huvudvärk och desto tröttare blir jag. Tillslut kan jag inte hålla mina tunga ögonlock uppe längre, och efter det minns jag inte mycket mer.

 
Någonstans i mitt undermedvetna lägger jag märke till att jag inte längre sitter i en obekväm bil, utan att jag faktiskt ligger i en mjuk säng. Sömnen lämnar sakta min kropp tills mina ögonlock fladdrar upp och jag är vaken. Mörkret har lagt sig som ett täcke över rummet och det tar ett tag innan jag vänjer mig vid det. Jag söker mig efter Justins värme på andra sidan av sängen men det enda jag hittar är det kalla lakanet. Med en rynka mellan ögonbrynen fumlar jag efter mobilen på nattduksbordet, för att kolla klockan. Den visar 2.16, och ett vagt minne av att Justin burit in mig i sängen dyker upp i min hjärna. Fjärilar sprider sig i min mage utav det och ett leende tar plats på mina läppar.
Sömndrucket sätter jag mig upp och slänger benen över sängkanten för att låta mina fötter nå det svala golvet. Tyst tassar jag över golvet och öppnar dörren på glänt. Lampan därnere är på och svaga röster kan höras. Så tyst jag förmår tar jag mig nerför trappan och sedan till vardagsrummet där Justin och Dwayne sitter i soffan. Dwayne är den första som får syn på mig, där jag står i mjukisbyxor och ett linne och han ler svagt.
”Eh, det är bäst att jag går och lägger mig.” Han reser sig upp från soffan och börjar gå mot trappan. ”Night bro.” Han nickar mot Justin. ”God natt Maddie.” sedan är han borta, lämnandes mig och Justin ensamma. Jag vrider nervöst på mig när Justin ställer ifrån sig ölen framför sig, och pressar ihop läpparna.
Han drar en hand genom sitt hår och möter min blick. ”Du borde sova.”
”Du var inte där.” konstaterar jag och leker med mina fingrar framför mig. Jag saknade dig. Han slickar sig om läpparna och bryter vår ögonkontakt. Tystnaden är outbärlig och tar långsamt kål på mig, inifrån och ut. ”Om du är arg på mig bara säg det.”
Justin höjer blicken och reser sig upp, ”Vad vill du att jag ska göra?” frågar han och slår ut med armarna innan han låter dem hänga slappt vid hans sida. ”Vill du att jag ska skrika dig rätt i ansiktet? För det kommer jag inte.”
”Nej. Vad jag vill är att du ska prata med mig.”
”Prata om vad? Varför jag är arg på dig?” han skakar på huvudet. ”Kanske för att du festade med Jason och Cole precis som om det var dem du kom dit med.”
”Du var borta. Skulle jag ha väntat där som någon loser?” jag pausar. ”Jag gjorde det bästa utav situationen, precis som vilken person som helst skulle ha gjort.”
Han ser uttryckslöst på mig. ”Jason bombade vårt lagerhus.”
Jag gapar chockat medan han går förbi mig och försvinner upp för trappan. ”Tack för informationen!” ropar jag sarkastiskt efter honom. Chockad över informationen styr jag stegen mot köket för att ta ett glas vatten.
När jag ställer ner det tomma glaset i diskhon efter att ha druckit upp vattnet är jag lika chockad. Jason bombade vårt lagerhus? Det gör väl honom till min fiende? Men han gjorde det väl åt The JMs, right? Det betyder inte att han fortfarande inte är din fiende, ropar en röst i mitt bakhuvud. Jag trampar ilsket uppför trappan, arg på Justin för att han inte delat med sig av den informationen tidigare.
Han står med ryggen mot mig när jag kommer ut i rummet, med blicken ut genom fönstret.
”Jag visste inte”, börjar jag. ”Ingen berättade för mig.” Han står orörlig på samma ställe och jag trippar tyst över golvet för att nå honom. ”Justin…” Sakta vänder han sig om med inga som helst känslor visade i ansiktet och jag stannar. ”Var inte arg på mig.” mumlar jag och sänker blicken till mina tår som plötsligt blivit väldigt intressanta.
”Hey”, jag tittar upp för att se att han står betydligt närmare nu, och hans ansiktsuttryck mjuknar när jag möter hans bruna ögon. ”Jag är ledsen för att jag var arg på dig.” Jag öppnar munnen för att protestera men hinner inte så långt. ”Svartsjuka har en tendens att göra så.” ler han mjukt innan hans läppar är placerade mot mina och jag glömmer bort alla tankar som virvlat i mitt huvud och alla andra världsproblem. Det enda som existerar är mig och Justin.
”Kan du sova med mig nu?” viskar jag när han avslutat den mjuka kyssen.
Han nickar. ”Yeah, jag måste bara göra en sak först.” med en kyss i min panna försvinner han och lämnar mig med alla mina känslor. Den isande, obekväma känslan som funnits förut i mig är borta och sprider sig värme i mig tillsammans med en massa fjärilar.
Det är såhär vi är. Vi bråkar, sen blir vi sams. Kanske kommer det driva oss isär i slutändan, men just nu spelar det ingen roll. Det är vi.
 
"Maybe that will drive us apart in the end, but at the time it doesn't matter. It's us."
 
 

Comments
Emelie säger:

åhh jätte bra ! :)

Postat: - URL/Blogg: http://storiesaboutjustinb.blogg.se



Anonym säger:

Aww slutet såå bra

Postat: -



amanda säger:

Började läsa din eller kanske eran blogg igår och har redan läst klart. Tycker verkligen om novellen och är jätte taggad och spänd inför fortsättning :D Grymt gjort hittills!

Svar: ååh söta du, dina ord är guldvärda :* är förresten endast jag som skriver här :)❤
None None

Postat: - URL/Blogg: http://liindstrand.blogg.se



Anonym säger:

Skit bra slut! Vet inte hur jag ska kommentera för att göra det lika bra som du 😐❤️

Svar: Sötaste du :*❤️
None None

Postat: -



Ylva säger:

Grymmmm

Postat: -



Celebnovell säger:

Oh god - no more chapter left :(
Kommer gå under för att jag måste vänta nu igen, men samtidigt så är det absolut värt det.

Detta var nog min favorit kapitel hittills då du fick in känslorna perfekt. Skuldkänslorna i början, minnena, den minimala ilskan i mitten, irritationen och kärleken i slutet.

Hoppas av hela mitt hjärta att Maddisons tanke "Kanske kommer det driva oss isär i slutändan" inte är en inblick i framtiden, då jag vill verkligen att Jaddison ska vara tillsammans.

Har vuxit starkt tycke för de båda på kort tid och kommer absolut inte släppa dem nu. ♥♥♥

Svar: Hmm, hoppas inte för mycket på det där. Nej, ska nu inte avslöja för mycket, du får väl se ;) Som alltid blir jag lika glad över din kommentar, då den är så himla underbar. Kommentaren är lång men ändå kort men ändå lyckas du få ner så himla mycket och göra mig lika glad som en kommentar som skulle vara hundra sidor långa❤️❤️❤️
None None

Postat: - URL/Blogg: http://celebnovell.blogg.se/




Vad heter du?:

Din mail adress: (publiceras ej)

Din URL/Blogg:

Din kommentar:




Trackback