Mina knogar kolliderar med boxningssäcken framför ett antal gånger, och trots smärtan fortsätter jag för att få ut min ilska. En bild av Maddison ifrån gymmet när jag och Dwayne stötte på henne när hon gjorde samma sak målas upp i mitt huvud och jag lägger ännu mer kraft i slagen för att få bort den.
”Kör hårt, ser jag.” talar någon bakom mig och jag stannar upp i mina rörelser. ”Någonting hände, eller hur?” Jag vänder på huvudet och får syn på Dwayne som står lutad mot dörrkarmen med ett flin på läpparna.
”Jag vet inte vad du pratar om”, ljuger jag och drar bort svetten i min panna med baksidan av min hand. I själva verket vet jag exakt vad han pratar om. Han kastar en flaska med vatten åt mitt håll och jag fångar den med en hand och klunkar i mig innehållet.
”Då måste jag kanske påminna dig. Förra veckan, din bil var inte här. Jag vet att du åkte till Maddison.” Jag sväljer hårt, och bilden med Maddison läppar mot mina tar plats i huvud. För att vara ärlig så var det den bästa kyssen jag någonsin haft.
”Jag kysste henne.” erkänner jag och Dwaynes flin blir större.
”Du gillar henne.”
”Nej det gör jag inte.” nekar jag det. Det är en lögn, och båda vet det. Sanningen är att jag håller på att falla för henne och jag kan inte låta det hända.
”Du måste släppa in henne.”
”Jag kan inte. Hon kommer skadas.”
Dwayne skakar på huvudet, medveten om vad jag syftar på. ”Har du glömt att hon redan är inne? Det finns ingen väg ut nu.”
Han har rätt. Mina fiender kommer bli hennes fiender oavsett om hon är min eller inte. Det spelar ingen roll. Men det vore att ge in, och jag är inte personen som ger in för mina känslor. Dock har jag inte känt såhär förut, och jag är ganska säker på att det betyder något. Kanske är hon den sista biten på pusslet.
Med en suck stiger jag förbi Dwayne och ut ur gymmet, för att sedan styra mina ben på badrummet för att ta en dusch. Jag slänger av mig kläderna i en hög på golvet innan jag stiger in under vattenstrålen som sköljer bort all svett och smuts. Tyvärr sköljer dem inte bort tankarna om Maddison som jag desperat försökt få bort samtidigt som min ilska. Det håller sakta på att göra mig galen och snart kommer jag inte kunna stå ut med det längre. När duschen är klar kliver jag ut och virar en handduk runt min midja för att sedan kliva ut i mitt rum och dra fram ett par jeans och en vit t-shirt ur min byrå. Jag drar på mig ett par boxers innan jag sätter på mig kläderna och kliver ner i köket. En pizzadoft når min näsa och jag ler när jag får syn på pizzan på köksön. Ett glatt skratt fyller mina öron och jag förstår genast vem som kom med pizzan. Jag tar en bit pizza och tar en tugga. Min mage svarar genast genom att låta som om den inte fått mat på flera dagar och jag inser hur hungrig jag faktiskt är.
”Jag vet vad du gjorde.” säger en välbekant röst bakom mig och jag vänder mig om.
Ett flin sprider sig på mina läppar, ”Jag har gjort många saker.”
Joelle himlar med ögonen, men snabbt därefter sprider sig ett glatt leende på hennes läppar. ”Du kysste henne!” andas hon exalterat och jag öppnar chockat munnen.
”Maddison berättade. Tjejer pratar.” förklarar hon. Jag nickar utan något att säga. ”Har Justin Bieber en liten förälskelse?” flinar hon och lutar huvudet åt sidan.
”Nej,” mumlar jag och vänder mig mot pizzan igen.
”Ljug inte. Kom igen, ni två skulle vara sååå söta ihop. ”En alldeles glad och bubblig känsla sprids inom mig, och jag kan inte hindra leendet som sprids på mina läppar. ”Tänker du erkänna?” Min blick hamnar på Joelle igen. Hon står med armarna i kors över bröstet och jag suckar. ”Gillar du henne?”
Jag tar ett djupt andetag och förbereder mig på orden jag kommer säga. Orden jag aldrig har sagt högt. ”Ja det gör jag. Jag gillar Maddison, mer än du anar.”

Förlåt för den långa väntan, men jag var inte alls nöjd med kapitlet efter att ha läst det, så jag raderade nästan halva och skrev om. Är fortfarande inte nöjd, men vet inte hur jag ska skriva det annars, så nu blev kapitlet lite kortare än tänkt.

Är inte Joelle för söt? Älskar hennes personlighet (ja, jag vet att det är jag som gjort henne). Hon är liksom så glad och har alltid sån energi, hon är precis som Caroline i TVD. Tror ni att det kommer bli någon Jaddison snart? Hmm, vi kanske får göra något åt den saken, haha. Det här vara bara ett tråkigt mellankapitel, men jag har några saker planerade i dem kommande kapitlena, så knäpp fast säkerhetsbältena och njut av åkturen! Det är alldeles för sent på kvällen för att jag ska göra det här, så vi hörs så länge lovelys❤

Jason McCann svär för sig själv när han kör längs den långa vägen och är så inne i sina egna tankar att han knappt märker när hans iPhone ringer. Han kastar en blick ditåt men bryr sig inte om att svara. Om det är något viktigt ringer personen igen. När mobilen äntligen slutat låta, börjar den igen och Jason suckar.
”Motherfucker”, muttrar han innan han drar tummen över skärmen och pressar mobilen mot örat. ”Vad?” fräser han irriterat och Xavier drar en djup suck.
”Det var på tiden McCann, trodde aldrig att du skulle svara.” Jason skrockar humorlöst och svänger in på den tomma landsvägen. Gruset låter under däcken när han kör över den gamla vägen. ”Du kom inte till stället vi bestämde”, konstaterar Xavier och Jason himlar med ögonen.
”Det gjorde jag, bara det att du var försenad så jag lämnade stället. Jag har andra saker att göra än vänta på dig Donovan.” Jason parkerar bilen och kliver ut fortfarande med mobilen mot örat.
”Well, andra saker kom i vägen.” säger Xavier genom telefonen, men Jason vet redan sanningen; Castillo distraherade honom för att Bieber skulle kunna ta sig dit, istället för Donovan. Så nu måste han jobba för Bieber istället för Donovan, eftersom att han inte har så mycket av val; Bieber kommer komma efter honom om han inte samarbetar, det är en sak som är säker. Dock finns det ett sätt att jobba för båda, och Jason skulle kunna komma undan med det. Det är en risk, men det är en risk Jason McCann är villig att ta. ”Möt mig klockan tio vid The Cross Bridge.”
”Elva.”
”Tio.” spottar Xavier och ilskan börjar genast koka i Jason.
”måste jag påminna dig om att du vill ha något från mig, inte andra vägen runt. Elva, Donovan. Kom inte en minut försent.” med det lägger Jason på och begraver mobilen i fickan innan han fiskar upp ett paket Marlboro. En cigg hamnar mellan hans läppar och Jason tänder cigaretten innan han tar ett djupt bloss. Han kan genast känna sina muskler slappna av cigaretten.  När han kommit ner till filtret dumpar han cigaretten på marken och släcker glöden med sin skosula innan har drar fram sin pistol och lossar på säkringen. Med ett elakt flin på läpparna styr han stegen in i mörkret.

”Det vanliga. JMs tror att de är något.” Han spänner sin käke, och jag märker att hans gnuggande av disken blir hårdare.
”De har något annat som kommer för dem. Dem tror att dem äger den här stan, men dem är inte ens härifrån.”
”Yeah,” håller jag med honom. ”Dem har precis startat ett krig, men vi alla vet att det inte är något dem kan avsluta.” 

17 September

1067 River St
Stratford ON
N5A 6W6

Jag blickar upp mot den övergivna byggnaden framför mig innan jag tittar ner på lappen med adressen på igen. Gatan jag befinner mig på är mörk, och de flesta husen är övergivna. Längre in på gatan får jag syn på en affär med krossade skyltfönster, och bilar med krossade rutor. Med en suck kliver jag uppför den korta trappan upp till huset och öppnar dörren för att kliva in. Därinne är det mörkt och på golvet ligger det gamla tidningar, splittrat glas och dem vita tapeterna är gulnade. Jag styr stegen uppför den gamla trappan som knakar när jag går uppför den. Det är lika mörkt häruppe som därnere, men längre in i det stora rummet finns ett krossat fönster där lite ljus från gatlamporna sipprar in. Jag går längre in i rummet och en person jag känner igen alltför väl tar plats i mitt synfält och ett flin tar plats på mina läppar.
“Jason McCann”, uttalar jag hans namn som smuts och hans mörka ögon möter mina.
“Vad fan gör du här Bieber?” spottar Jason.
Jag flinar ännu större. “Jag är bara här för att göra Xavier en tjänst. Låt oss bara säga att han fick förhinder.”
“Vad vill du?” fräser han och jag kan känna ilskan byggas upp inom mig. Jag tar ett steg fram mot honom med knutna nävar och han flinar mot mig. Dwaynes ord från innan jag åkte upprepas i min hjärna, Håll dig i skinnet, annars kommer du förstöra hela skiten. Jag tar ett djupt andetag och låter ilskan smyga undan. Det är inte rätt tillfälle att låta ilskan styra över mig.
“Vad är din och Donovans deal?”
Jason fnyser och kollar med hat på mig. “Vad får dig att tro att jag skulle berätta det för dig?” Jag tar ett hotande steg mot honom, så att våra bröstkorgar snuddar vid varandra. 
“För att du inte vill hamna en meter under marken.” hotar jag och ett humorlöst skratt lämnar hans läppar. 
“Jag är inte rädd för dig Bieber. Dina hot är tomma.” Utan att kunna stoppa mig själv pressar jag upp honom mot den hårda väggen med en arm mot hans hals för att stoppa luften från att nå hans lungor.
“Vill du verkligen ta reda på det?” väser jag mellan spända käkar. 
“Du kommer inte döda mig.” får han ur sig. “Du behöver mig, levande.” Trots att jag inte vill erkänna det, är det sant. Han har informationen vi behöver. Jag backar ett steg och Jason drar ner luft i lungorna. Trots att tålamodet håller på att rinna ut ur min kropp håller jag mig lugn. Jason sväljer och rätar på sig, och hatet är fortfarande synligt i hans mörka ögon. De måste spegla mina perfekt. 
“Vi har ingen deal. Än.” börjar han och slickar sig om läpparna. “Xavier bad mig bara möta honom här idag, och nämnde något om en stor summa cash.” 
“Det är allt du har?” Han nickar, men jag vet att det är något han döljer. “Tror du verkligen att du kan lura mig så lätt, McCann?” Min näve kolliderar med hans käke och nu kan jag inte längre hålla tillbaka ilskan. Mitt knä träffar hans mage, och sedan ännu ett slag i hans ansikte. Jag tar tag i hans tröja smäller in honom så hårt i väggen att ett knak hörs. Blod rinner nerför hans näsa och över hans läpp, och i högra ögonbrynet syns ett jack.  
“Bomb.” väser han innan han använder all sin kraft och knuffar bak mig. Jag snubblar bakåt och han drar bort blodet med baksidan av sin hand innan han raderar mellanrummet som bildats mellan oss. Hans knoge träffar min käke och mitt huvud flyger åt vänster. Jag hinner knappt räta på mig innan jag kan känna ännu ett slag, och jag stönar av smärta. Han höjer sin knoge för att mata in ännu ett slag på mig men jag tar tag i hans knoge och stoppar honom. 
“Don’t you fucking dare.” Han sänker ilsket sin näve medan hans bröstkorg snabbt hävs upp och ner. “Du ska ge mig informationen när du har den, vare sig du vill eller inte.” väser jag innan jag styr mina steg mot trappan och ut på den mörka gatan igen.

“Vems knoge har du gått in i?” är det första Lane säger när jag kliver innanför dörren.
“Käften”, muttrar jag och försvinner in mot vardagsrummet där resten av gänget befinner sig. “Jason McCann är tillbaka.” berättar jag och Dwayne spänner käken. “Och JMs planerar en bomb.”
“Vart?” undrar Noah.
“Det vet vi inte. Antingen kommer McCann med informationen, eller så gör han inte det.” skakar jag på axlarna.
“Och du tror han kommer ge oss informationen?” utbrister Dwayne.
“Jag dödar honom om han inte gör det.” Det kanske inte är så lätt som det låter, men jag kommer döda honom om han går emot mig, om det så är det sista jag gör. Och jag skulle göra det med nöje. Jag reser mig upp, och därmed är mötet slut. Mina ben styr mig uppför trappan och in i mitt rum, för att sedan fortsätta in till badrummet. Jag ställer mig framför handfatet för att ta bort det torkade blodet från ansiktet med hjälp av vatten, och möter sedan min egen blick i spegeln. Min blick hamnar på mina läppar och jag kommer ihåg Maddisons läppar mot dem. Jag skakar snabbt på huvudet för att få bort den tanken.
Det ha gått en vecka. En vecka sedan kyssen med Maddison.
Höga röster hörs därnerifrån, vilket bara kan betyda en sak; Beverly har kommit tillbaka från vart the fuck hon har varit. Inte för att jag bryr mig. Irriterat tar jag mig nerför trappan och in i hallen.
“Vet inte ni två hur man håller fucking käft?” svär jag irriterat. Dwayne himlar bara med ögonen medan Beverly lägger armarna i kors över bröstet och kollar uppnosigt på mig. “Vad är ditt problem?” Hon slänger en kall blick mot Dwayne och ett humorlöst skratt lämnar mina läppar. “Låt mig gissa, din kära broder här vägrar ge dig pengar? Vilket fucking problem, hade du skaffat dig ett riktigt jobb kanske du inte hade behövt springa till din bror så fort du blir pank.” Hon blänger ilsket mot mig, och ett flin sprider sig på mina läppar. “Med den där kroppen hade du passat bra som en hora.” Hon spärrar upp ögonen och flämtar, och jag är snabb med att lämna rummet. Klackar hörs mot golvet och därefter hörs dörren som smälls igen. Dwayne kommer in i köket med en sammanbiten min, men för att vara ärlig tror jag inte han bryr sig särskilt mycket. Beverly är mer som ett irriterat ex för honom än en syster. 
“Bra jobbat”, säger Dwayne sarkastiskt. 
“Vad? Nu behöver vi inte se henne på ett tag. Förhoppningsvis aldrig mer.” 

En solstråle letar sig in i rummet och min kropp vaknar sakna upp från dess sömn. Jag slår upp ögonen, och ler utan att veta varför. Jag bara känner mig glad, som om något bra kommer hända idag. Jag drar av mig täcket och kastar benen över sängkanten. Golvet känns svalt mot mina fötter när jag tar mig över det mot badrummet. Kläderna hamnar på golvet innan jag kliver in under den varma vattenstrålen och låter vattnet skölja över min kropp. Jag gnuggar in mitt hår med schampo, innan jag sköljer ut det, tar balsam i håret och smörjer in min kropp med tvål. Jag står en stund under den sköna vattenstrålen innan jag drar av vattnet, vrider ut mitt hår och virar en vit handduk runt min våta kropp. Mina fötter lämnar blöta fotspår efter mig när jag styr mina steg ut från badrummet och in i mitt rum för att bestämma kläder. Jag drar på mig ett par spetstrosor under handduken innan jag tar fram en simpel svart behå, och sedan en lila med spets, osäker på vilken jag ska ta.
”Den lila.” säger en röst bakom mig och jag vänder mig förskräckt om, nära att tappa handduken. ”Den är sexigast.” Framför mig står Justin med ett flin på läpparna och jag drar genast handduken tätare kring min kropp. Justins ögon zoomar min kropp uppifrån och ner och jag vrider mig nervöst under hans blick.
En harkling lämnar min strupe, ”Vad gör du här?”
”Jag hade tråkigt.” skakar han på axlarna, men något i hans ögon säger mig att han inte säger hela sanningen.
”Du kunde bara ha gått genom dörren.” konstaterar jag det uppenbara.
Justin flinar, ”Man kan inte leva sitt liv utan lite äventyr.”
Jag svarar inte på det utan vänder mig om igen och knäpper på mig den lila behån. Jag låter handduken falla till golvet, och jag kan föreställa mig Justins flin framför mig, I ögonvrån kan jag se Justin slicka sig om läpparna medan hans ögon vandrar över min halvnakna kropp. Jag drar snabbt på mig ett par avklippta jeans innan jag drar ett linne över mitt huvud; en simpel outfit som duger idag. Jag vänder mig mot Justin som tår med ett flin på läpparna.
”Nu kan du berätta den riktiga anledningen varför du är här.” korsar jag armarna över bröstkorgen.
Justin tar ett steg fram mot mig och jag sväljer. ”Måste det finnas en anledning?”
”Kanske inte.” svarar jag innan jag tar ett steg bakåt, mot dörren. ”Jag kommer snart.”
Utan några fler ord vänder jag mig om och försvinner ut ur rummet, medveten om flinet på Justins läppar. Där nere är det tyst, och det finns inget tecken på liv. De andra måste vara någon annanstans.  Min mage som för en stund sen kurrade av hunger, är nu helt tyst och jag är inte ett dugg hungrig längre. Jag tar ett glas vatten istället innan jag försvinner upp igen. Justin ligger på sängen när jag kommer in i mitt rum, men reser sig när han får syn på mig. Han ställer sig en bit framför mig och jag kan känna nervositeten krypa fram. När han tar ett steg fram till mig backar jag automatiskt ett, ända tills jag min rygg slår emot något hårt, och jag är fast mellan Justin och väggen. Han stannar inte förrän det knappt finns något utrymme kvar mellan oss, och jag kan känna mitt hjärta dunka hårt i bröstet. Han står så nära mig att jag kan känna hans andedräkt träffa mig ansiktet. Jag känner mig som paralyserad; jag kan inte röra på mig, än mindre göra något över huvud taget. Hans läppar är bara några centimeter från mig, och det får mitt huvud att snurra. Jag vill känna hans läppar mot mina, smaka på dem. Han placerar en hand vid min midja, så fjäderlätt att det nästan inte känns. Mina ögon är fasta i hans, och jag kan skymta en gnista i hans hasselbruna ögon. Han lutar försiktigt sitt huvud framåt och jag känner luften fastna i halsen. Hans läppar snuddar vid mina och jag sluter mina ögon. Han pressar dem helt mot mina och en massa fjärilar börjar dansa i min mage. Justins läppar är först mjuka och försiktiga mot mina, men när jag placerar en hand vid hans nacke för att pressa hans huvud närmare mig blir dem mer ivriga mot mina och jag kan känna en gnista fara genom min kropp. Hans läppar mot mina känns perfekt, som om det är allt jag någonsin önskat mig.  Med hjälp av handen han har på min midja pressar han min kropp närmare hans samtidigt som han drar sin tunga längs min underläpp. Jag öppnar munnen för att ge honom tillgång och hans tunga börjar genast utforska min mun. När vi båda måste ta luft särar Justin sina läppar från mina, och tar ett steg bakåt. Jag saknar genast hans kroppsvärme, och även hans läppar. ”Jag måste gå.” andas han och backar undan från mig. Han försvinner ut från mitt rum genom balkongen, medan jag chockat står och ser efter honom.

Till Brandi Hart:
Din säng, 10 min? ;)

Brandi är en av alla Beverlys kompisar som gett mig deras nummer i hopp om att jag skulle ringa. Dock har Beverly förbjudit mig att hamna i säng med någon av dem, men det är inte så att jag bryr mig. Brandi är den jag kommer ihåg som snyggast, och hon har kroppen alla tjejer drömmer om. Min iPhone vibrerar och jag tar upp den för att se vad hon har svarat.

Från Brandi Hart:
Trodde aldrig du skulle fråga ;)

Jag flinar och kör in på gatan jag vet att hon bor på, innan jag parkerar bilen och skyndar mig upp till hennes lägenhetsport. Någon minut senare står jag utanför hennes dörr, redo att knacka. Dock hinner jag inte innan någon öppnat dörren och i dörröppningen står Brandi med ett flirtigt leende på läpparna. Mina ögon vandrar skamlöst över hennes kropp och jag sväljer när jag ser vad hon har på sig; endast ett linne och ett par korta shorts, men jag vet att dem kommer ligga på golvet snart tillsammans med mina kläder. Hon öppnar dörren så att jag kan kliva in, något jag inte är sen med att göra.
”Vodka?” frågar hon och håller upp en vodkaflaska.
”Hell yeah”, svarar jag och hon fnittrar och går bort till soffbordet där det står flera shotglas redo. Jag sätter mig ner medan Brandi häller upp den genomskinliga vätskan i glasen innan hon ställer undan flaskan och sätter sig ner, tillräckligt nära för att våra lår ska snudda vid varandra.
”Redo?”
”Alltid.” och med det sveper vi båda i oss shot efter shot tills glasen står tomma framför oss. Brandi ställer sig upp och ursäktar sig innan hon försvinner iväg, och jag kan inte låta bli att stirra på hennes rumpa. Hon kommer tillbaka bara någon minut senare, bitandes sig i läppen. Hon stannar framför mig och drar sakta av sig tröjan och jag slickar mig om läpparna. Mina händer vandrar längs henne sidor och hon böjer sig ner för att pressa sina läppar mot mina. Jag är snabb med att dra ner henne i mitt knä och kyssa henne tillbaka. En bild av Maddison dyker upp i mitt huvud, och jag försöker desperat pressa bort den utan vidare framgång. Jag ignorerar bilden och pressar ner Brandi i soffan innan jag lägger mig över henne, utan att sära mina läppar från hennes. Min tunga når hennes, och hon drar en hand genom mitt hår. Jag särar mina läppar från hennes för att dra av mig tröjan, fortfarande med Maddison i mitt huvud. I ett desperat försök att få bort hennes perfekta leende från min hjärna pressar jag mina läppar mot Brandis hals och försöker fokusera på hennes stön, medan hennes händer hittar sin väg ner till mina jeans och börjar knäppa upp dem. Men jag kan inte kämpa emot det, så jag drar mig ifrån och suckar.
”Vad?” andas Brandi andfått och jag reser mig upp.
”Sorry”, muttrar jag och tar med mig min tröja och skyndar mig ut i hennes hals. Halvvägs nerför trapporna drar jag på mig min tröja, innan jag skyndar mig utför porten. Brandi måste undra vad fan jag håller på med, men för att vara ärlig undrar jag också det. Jag drar frustrerat en hand genom mitt hår och tar upp ett Marlboro paket. Jag placerar en cigg mellan läpparna och drar ner rök i mina lungor. Genast börjar mina nerver slappna av och jag blåser ut röken igen. När jag kommit ner till filtret fimpar jag cigaretten och hoppar in i min bil. Trots alkoholen i min kropp känner jag mig inte ett dugg snurrig. Dock är mina tankar invaderade av Maddison och det verkar inte som om jag kommer få ur henne där på ett tak. Bara att tänka på henne får mitt hjärta att dunka hårdare i bröstet, något som får mig att sucka. Jag drar igång bilen och kör ut från gatan, för att sedan öka på hastigheten. Jag vet att jag kör över hastighetsgränsen och dessutom har jag alkohol i blodet, men jag bryr mig inte ett dugg. Något jag aldrig brukar göra. Mitt försöka att rensa tankarna genom sex gick inte särskilt bra, något som alltid brukar fungera. Jag antar att det ändrades sen än viss tjej dök upp i mitt liv. Trots att jag inte vill erkänna det, håller jag på att bli kär, något jag aldrig trott att jag någonsin skulle kunna göra. Men det är något speciellt med Maddison som får mitt hjärta att rusa och mina knän att bli svaga. 

Jag är såååå ledsen, när jag tidsinställde detta igårkväll hade klockan passerat tolv, något jag inte la märke till därför satte jag det på den 17 istället för sen 16, som är idag. Jag lovar, jag är världens klumpigaste människa... 

Det här kapitlet är knappt över 1000 ord vilket betyder att det är ganska kort, då jag brukar skriva 1500-2000 ord i varje kapitel. De är dock ett mellankapitel, och jag tror att ni kommer gilla nästa kapitel ;) 

”Hur hittade du det här stället?” undrar Maddison och studerar Justin som står med händerna i fickorna och med blicken utöver Stratford.
”Av ren slump.” svarar han bara innan han försvinner in i sina egna tankar. Maddison biter sig i tungan för att inte råka slänga ur sig någon annan fråga, något som skulle vara typiskt för henne. Även hennes blick hamnar på Stratford och trots att hon inte vill tänker hon på Jase. Som alltid griper smärtan tag i henne och trycker nästan all luft ur henne. Denna saknad kommer göra henne galen. Men hon vet vad hon behöver göra för att den inte ska göra just det. Hon behöver bara släppa alla saker, gå vidare. Inte förrän det är gjort kommer lyckan komma till henne. 

Solen lyser in genom det stora fönstret och ger ljus åt hela rummet. Mina fingrar glider över alla pengarna som ligger i väskan – pengarna jag fortfarande inte rört. Jag kan inte låta bli att undra om någon märkt att pengarna saknas, för det var inte precis lite jag tog. Jag biter mig i läppen och tar upp en sedelbunt precis när dörren till mitt rum öppnas. Jag slänger tillbaka sedelbunten och skyndar mig att skjuta in väskan under mattan. I dörröppningen står Shane med något svart och glansigt i handen och jag blir genast nyfiken.
”Vad var det?” undrar han och jag skakar oskyldigt på axlarna.
”Ingenting viktigt.” Shane kastar en blick mot mig som säger att han inte tror mig men lägger inte ner mer energi på det. Istället kliver han in i rummet och stänger dörren efter sig.
”Här.” Han håller fram föremålet mot mig och jag tar den i mina händer. Det är en pistol. ”Det är din.” meddelar han mig och jag drar mina fingrar över den. ”Ikväll ska jag på ett uppdrag med Bieber, och du ska följa med.”
Jag vänder snabbt huvudet mot honom, ”men jag trodde att jag skulle ligga lågt?”
Shane nickar, ”Det är det du ska. Ingen kommer se dig, du ska bara vara där.” Jag nickar förståendes och tanken av att även Justin kommer vara där får min mage att fyllas med fjärilar. 
”Okej”, nickar jag och Shane ger mig ett leende innan han försvinner, men han hinner knappt gå innan Joelle kommer innanför dörren med ett stort leende placerat på läpparna.
”Ditt första uppdrag!” tjuter hon exalterat och jag kan inte låta bli att skratta.
”Tjuvlyssnade du?” kan jag inte låta bli och fråga och hon vänder bort huvudet, ett tecken på att hon gjorde det.
”Absolut inte.” nekar hon det. ”Vi måste bestämma vad du ska ha på dig? Ett smart val borde nog vara svarta jeans då det kommer vara mörkt ute, och du ska inte synas. Har du ett par converse? Det skulle vara bra till, och sedan ett linne, med en svart hoodie över.” rabblar hon och går till min garderob för att bestämma kläder men jag stoppar henne.
”Sluta. Jag uppskattar din hjälp, men det är inte så att vi har bråttom eller något.” skrattar jag och hon tittar generat iväg.
”Förlåt.”
”Det är lugnt. Men jag är hungrig, ska vi hitta på något att äta?” Hon nickar och tillsammans går vi ner för att äta något. En kvart senare sitter vi med en varsin kyckling baguette och pratar om allt och inget.
”så…” börjar Joelle med ett hemlighetsfullt leende och jag vet att jag inte kommer gilla vad som kommer härnäst. ”gillar du Justin?”
”Nej.” säger jag direkt, trots att det inte riktigt är sanningen. För att vara ärlig vet jag inte vad jag själv en känner.
”Är du verkligen säker på det?”
”Nej”,
”Så du gillar honom?”
”Det sa jag inte.” Joelle suckar och jag reser mig upp för att slänga resten av baguetten när Tyler kommer in i köket.
”Ey, jag kan ta den där.” Han skyndar sig fram till mackan och jag skrattar.
”Hungrig?”
”Skojar du eller, jag har inte ätit på evigheter.” Han tar en stor tugga och på bara några sekunder är baguetten slukad, och det finns inte ett enda spår utav den kvar. 
”Killar.” skakar jag leendes på huvudet och han blinkar mot mig innan han försvinner iväg igen. Joelle söker efter min blick men jag möter den inte eftersom att jag redan vet vad hon vill. Jag slickar mig om läpparna och vänder mig om för att gå, men stannar och vänder mig motvilligt mot Joelle. Det skulle vara taskigt att lämna henne hängandes.
”Jag vet inte.” är allt jag säger innan jag vänder mig om. För det är sanningen. 

Tredje persons perspektiv:
Ljuset från strålkastarna är det enda som lyser upp den mörka vägen, och trots att Maddison vet att ingen kommer få se henne kan hon känna nervositeten krypa upp inom sig. Det är ju trots alla hennes första gång. Där framme sitter Justin och Shane och konverserar men Maddison har suttit alldeles för mycket i sina egna tankar för att höra vad de pratar om. 
”Är du redo?” frågar Shane och möter hennes blick i backspegeln. 
Hon skakar på axlarna, ”Jag antar det.” Han nickar bara, och resten av vägen till stället de ska till är tyst. När bilen kör in på en parkering till ett gammalt lagerhus vänder sig Shane till Maddison igen. 
”Vi går in, du stannar utanför. Låt ingen se dig, och använda bara pistolen om det är nödvändigt.” 
Hon nickar. ”Got it.” 
Utan några fler ord kliver Justin och Shane ut, och Maddison är inte sen med att göra detsamma. Gruset knastrar under deras skosulor och deras siluetter är knappt synbara i mörkret. När de kommer närmare hörs låga röster och Justin signalerar att de ska vara stanna, medan han tar hand om vakterna. Han försvinner iväg och så fort den ena vakten får syn på honom höjer han sin pistol, men Justin är snabbare. Han slår ur pistolen ur hans hand så den landar på marken medan han armbågar vakten i ansiktet. Den andra vakten försöker få in ett slag på Justin, men även denna gång är Justin snabbare. Han stoppar vaktens näve innan han sparkar in ett slag i hans mage, hårt, och han hamnar på marken. Justin sparkar till honom i magen igen när han kan känna ett strypgrepp runt sin hals. Trots att vakten är stor och muskulös lyckas Justin ta sig ur hans grepp genom att vrida om hans arm så att vakten stönar av smärta. Han knockar vakten i ansiktet innan han knäar honom i magen och slår honom medvetslös med sin pistol. Den andra vakten har lyckats ta sig upp på fötter men Justin är snabbt med att lägga in ett slag i hans ansikte. Dock är han inte snabb nog. Vakten får in ett slag på Justins käke och hans ansikte flyger åt vänster. Ilskan kokar upp inom Justin och det är nog för att han ska lyckas slå vakten medvetslös. Han slår till honom i ansiktet med armbågen, knäar honom hårt i magen och får ner honom på marken. Han trycker sin sko mot vakten hals, tillräckligt hårt för att vakten inte får någon luft.
”Nästa gång borde du minnas vem du jävlas med.” väser Justin innan han sparkar honom i huvudet så att han blir medvetslös. Shane som fattat att det är läge att komma fram ur gömstället kliver fram och utbyter en blick med Justin innan han vänder sig mot Maddison som trots dem medvetslösa vakterna på marken ser helt oberörd ut.
”Stanna här, om det kommer någon så gömmer du dig.” Maddison nickar och precis när de är på väg in i byggnaden ställer hon en fråga så att de tvingas vända sig om.
”Om dem vaknar?” hon kollar menande på vakterna.
”Det gör dem inte.” är det sista Justin säger innan både han och Justin försvinner in i byggnaden. Byggnaden är mörk inuti, men Justin vet att ingen är där, i alla fall inte just nu. JMs har affärer att sköta. Trots mörkret kan Justin urskilja Shane, och tvärtom. Justin signalerar åt Shane att ta det ena hållet, medan han tar det andra. Shane ger en nick innan Justin försvinner iväg. Han vet att Xaviers kontor ligger åt det hållet, och det är störst chans att han kommer hitta det han söker efter där. Hans steg ekar i den tomma korridoren, men det är ingen idé att smyga; det är ändå ingen här. Så fort han hittar dörren in till Xaviers kontor flinar han. Den jäveln kommer att ångra att han någonsin har startat det här, tänker Justin. Lådor står på varandra inne i rummet och damm har samlats lite varstans. Precis bredvid dörren står en byrå där Justin börjar leta. Han letar mapp efter mapp men hittar inget nödvändigt. När tiden har gått alldeles för långt inser han att han måste leta efter något annat; en mapp med ett annorlunda namn eller något, inte ens Xavier är så osmart att han namnger något med dess riktiga namn. När han vet att tiden nästan runnit ut hittar han en mapp där det står skrivet ”TT309RB938” med en svart tuschpenna och Justin vet att han hittat rätt. Trots att han hittat det viktiga kan han inte låta bli att slänga ut mapparna på golvet så att det blir en enda stor röra, och när han ändå håller på river han ut skrivbordsinnehållet, bara för nöjes skulle. Trots att han helst av allt skulle vilja tända eld på allt vet han att det är att gå över gränsen så han låter bli. 

En kall vind blåser förbi och Maddisons hår blåser i vinden. Hon har ingen aning om hur länge hon har stått här ute, men hon bryr sig inte. I alla fall så länge vakterna ligger utslagna på marken. En fågel flaxar i natten och Maddison vänder huvudet ditåt för att följa fågeln med blicken. Den flyger uppåt över skogen tills den försvinner utom Maddisons synhåll. Skogen framför henne är svart och man kan ingenting se. Scenen vore som tagen ur en skräckfilm; zombier som vandrar ut i natten i jakt efter hjärnor och Maddison vore ett perfekt offer. Men trots det känner sig Maddison inte ett dugg rädd, bara fri. Hon vaknar ur sina tankar när hon hör en bil som kör upp på gruset och hon stelnar till. Men allt hon hör är tystnad och hon tror för en sekund att hon bara föreställde sig det. Ända tills fotsteg hörs i gruset och hon spärrar chockat upp ögonen. Tysta röster hörs och hon vet att hon måste gömma sig, annars kommer hon bli upptäckt. Först är hon på väg in i byggnaden; både för att gömma sig och för att varna Justin och Shane, men det är större chans att dem skulle upptäcka henne då, dessutom kan Justin och Shane klara sig bättre än hon kan. Därför skyndar hon sig längs husväggen och hinner precis utom synhåll när Xavier rundar hörnet med Sawyer och Maddox. Maddison släpper ut ett andetag och hon inte visste att hon höll inom sig och smyger runt den stora byggnaden för att komma till bilen. Hon hoppas bara att Justin och Shane kommer så snart som möjligt.
Justin som snappat upp Xaviers röst svär tyst för sig själv och smyger längs den svarta korridoren för att svänga undan någon annanstans. Han vet att det finns en annan väg ut någon annanstans. Han går tyst längs korridoren och ser en siluett framför sig. Han trevar efter pistolen när han upptäcker att det bara är Shane, som antagligen också vet att det finns en annan utgång någon annanstans.
”Psst,” viskar han och Shane vänder sig spänt om för att slappna av när han upptäcker att det bara är Justin. Korridoren delar sig in i två och Justin nickar åt vänster. De kommer in i en lagerlokal med massvis av kartonger uppradade; men längst in finns en dörr som leder ut.
Väl ute skyndar de sig till bilen som står väl gömd, dold för alla som vet att den inte finns där.
”Vart är Martinez?” undrar Justin och kollar sig runtom sökandes med blicken efter tjejen som får hans knän att bli svaga. Dock är det en sak han aldrig skulle erkänna.
”Här.” flinar Maddison och dyker upp i mörkret och Justin flinar imponerat tillbaka. Hon är bra på det här, det är precis som om hon är född till det. 

Förlåt tusen gånger om, det här kapitlet skulle ha kommit upp igår. Aja, nu är det iaf upe, hoppas ni gillar't. Nu börjar det verkligen hända saker; inte bara på Jaddison(?)fronten, utan även också med JMs och the criminal stuff. I've got something big coming for you babes. 

Bara en fråga, hur gillar ni slutet på en novell? Lyckligt (typ som att dem gifter sig och lever lyckliga i alla sina dagar, bla bla bla), olyckligt (smilingbieber), öppet (typ så att man får föreställa sig slutet själv)? 
No worries, novellen är långt ifrån slut, vill bara veta. Har dock redan planerat slutet, men det kommer ju framtida noveller ;)  Okej fakstiskt två frågor; Hur gillar ni sexscenerna? ;) Odetaljerade, eller detaljerat? 

Luften i rummet är så tjock att man skulle kunna skära genom den med en kniv. Det enda som hörs är andetagen varje person tar och Maddison kan inte låta bli att undra vad som hände för en stund sen, borta vid det gamla varuhuset.
”Alright”, börjar Lane och allas blickar hamnar på honom. ”Det är ganska tydligt vad dem vill ha.” Ingen säger något och luften blir tjock igen. En obehaglig känsla kryper upp hos Maddison och gnager sönder henne inifrån och ut. Det är ganska tydligt att det här är början på något allvarligt, och trots att Maddison tror sig ha en aning om vad det är vågar hon inte tänka ordet, dess mindre tänka på dess innebörd.
”Om det är krig dem vill ha, är det krig dem ska få.” säger Justin och bara tanken på det får adrenalinet att rusa i Justin. Han är skapad för det här livet, gjord för att döda. Det finns i hans blod och det är en del av honom. Om det är krig dem vill ha är det krig dem ska få och Justin kommer inte sluta förrän alla ligger en meter under jorden. Ingen säger något mer och Lane reser sig upp, ett tecken att mötet är slut. Även Joelle reser sig upp och Maddison kan inte låta bli att följa efter för att få svar på sina frågor.
”Vad betyder det här?” frågar Maddison så fort de har kommit utanför hörhåll.
Det tar lång tid innan Joelle svarar, ”Jag är ledsen Maddison, men du har råkat hamna i början på ett gängkrig.” fastställer Joelle och Maddison biter sig i läppen.
”Vad står JM för?” kan hon inte låta bli att fråga och Joelle vänder bort blicken, osäker på om hon ska berätta. Men hon förtjänar att veta, och det är bättre att hon får veta det nu än när kriget redan har börjat. En konstig känsla börjar byggas upp i Maddisons mage och hennes blick som stirrat ner på hennes händer fastnar på Joelle, men hon behöver säga något för att Maddison ska förstå; hon vet redan svaret själv.
”Joseph Martinez”, avslöjar hon, trots att hon egentligen inte behövde säga orden högt. Luften i Maddisons strupe blir sträv, och för en sekund känns det som om hon inte kan andas. Trots att hon redan visste svaret innan Joelle sa det högt kan hon inte låta bli att känna såhär, för när orden är sagda högt känns dem mer sanna. Hon är i praktiskt taget fiende med Joseph, sin egen far. Trots att han inte längre känns som en pappa till henne, så var han det förut. Hon var alltid pappas prinsessa, ända tills den mörka sidan kom fram och om hon ska vara ärligt så saknar hon den tiden lite. Men samtidigt känns det bra att vara hans fiende, för hon vill såra honom lika mycket som han har sårat henne. Trots att det är omöjligt vill hon försöka, för hellre dör hon med att hon försökt, än att hon inte har försökt alls. Maddison tar ett djupt andetag för att få ner luft i lungorna, men den känns fortfarande sträv i halsen. Hon behöver luft. Utan några fler ord till Joelle vänder hon sig om och rusar ner för trappan och på vägen hinner hon greppa tag om sina bilnycklar.
Luften där ute känns ren och hon tar ett djupt andetag. Hatet mot Joseph är starkt, men det finns och kommer alltid finnas en liten del av henne som alltid kommer älska honom, oavsett hur stark hatet är. Och den delen av mig kommer hon nog alltid hata.
”Vad gör du?” frågar en röst bakom Maddison och hon vänder sig om för att möta ett par hasselbruna ögon. Hennes hjärta börjar genast okontrollerat banka hårdare, och hon kan nästan inte låta bli att drunkna i hans bruna ögon.
”eh, jag vet inte.” svarar Maddison. ”Jag bara… måste komma härifrån.” erkänner hon och biter sig i läppen.
”Jag följer med.” överraskar han Maddison med att säga och hon är på väg att invända när hon inser att det inte är någon idé, han kommer ändå inte lyssna. Han är redan på väg till sin bil medan hon står stumt kvar på min plats. ”Kommer du?” frågar han och genast börjar hon röra på benen. Han öppnar bildörren åt henne och hon kan känna några fjärilar dansa i hennes mage.
”Vart ska du?” undrar Justin när han kört ut på vägen, och Maddison kommer på att hon inte har någon aning, så hon skakar på axlarna.
”Jag har ingen aning.” Han hummar till och hon kan inte slita sin blick från honom – hans välmarkerade käkben, hans mjuka käkben och hans rosa perfekta läppar.
”Vad?” frågar han med ett leende lekandes på läpparna och Maddison vänder blicken mot vägen.
”Inget”, muttrar hon. ”Vart ska vi?” frågar hon för att byta ämne och Justin skrockar.
”Du får se.” Hon suckar och lutar huvudet mot fönstret. Hon hatar överraskningar. När hon var liten berättade Jase för henne att hon skulle få en överraskning och nyfiken som hon var kunde hon knappt vänta hela dagen för att få den som hennes lillebror lovat. När dagen gått fick hon ett paket med en stor rosett på och exalterat öppnade hon det endast för att hitta en stor spindel henne bror hittat utomhus och hon kunde inte göra annat än att skrika högt; hon hatade spindlar, gör fortfarande det, och ända sedan den dagen har hon hatat överraskningar också.
När Justin tillslut parkerar bilen på en ödelagd plats kan Maddison inte låta bli att bli nyfiken över vart dem är och vad de gör här. Justin kliver ut ur bilen och låter blicken fara över den gamla bron han känner igen allt för väl. Hit brukade han ta sina småsyskon när dem var yngre och bara tanken av dem får hans hjärta att blöda; det finns inget mer han älskar i hela världen än Jazmyn och Jaxon. Han har ingen aning om varför han tog Maddison med hit. Det är hans hemliga plats, hit han brukar åka när han behöver tänka och reda ut sina tänker. Men han kunde inte låta bli att styra bilen hit och nu kan han inte ångra sig. Men en lätt suck börjar han gå mot bron för att komma till kullen som ligger en bit därifrån. Maddison följer försiktigt efter. Hon kan nästan känna att platsen är speciell för Justin och gå för nära känns som att inkräkta på en plats hon inte bör vara på. När kullen syns i Justins synfält kan han inte låta bli att minnas första gången han tog med sina småsyskon hit. Precis som han hade de tyckt att platsen var magisk.
Justin kliver upp till toppen och Maddison följer efter. Hon blir chockad av synen när hon kommer upp dit. Från kullen kan man se ut över i princip hela Stratford och det är verkligen vackert.
”Wow”, andas Maddison fascinerat. ”Det är vackert.”
”Yeah, jag vet.” svarar Justin och har lust att tillägga precis som du, men stoppar sig själv innan orden hinner lämna hans läppar. Inte för att han är feg; han är allt annat än feg, det är bara det att han inte säger sådana saker till tjejer. Om han ger en komplimang till en tjej brukar det mer vara i stil med snygg röv. Men något med Maddison får hans hjärna att tänka annorlunda, och det går inte att förneka att hon är vacker, på ett sätt som nästan får Justins knän att bli svaga. Nästan.
”Hur hittade du det här stället?” undrar Maddison och studerar Justin som står med händerna i fickorna och med blicken utöver Stratford.
”Av ren slump.” svarar han bara innan han försvinner in i sina egna tankar. Maddison biter sig i tungan för att inte råka slänga ur sig någon annan fråga, något som skulle vara typiskt för henne. Även hennes blick hamnar på Stratford och trots att hon inte vill tänker hon på Jase. Som alltid griper smärtan tag i henne och trycker nästan all luft ur henne. Denna saknad kommer göra henne galen. Men hon vet vad hon behöver göra för att den inte ska göra just det. Hon behöver bara släppa alla saker, gå vidare. Inte förrän det är gjort kommer lyckan komma till henne. 

Jag har läst alldeles för många böcker i tredje persons perspektiv, haha. 

Bläääää, dåligaste kapitlet ever. Och dessutom skulle det här ha kommit ut igår, men jag hade så ont i huvudet att det kändes som om mitt huvud skulle sprängas, hemskt ledsen över det. 

En svettdroppe letar sig nerför min rygg, där morgonsolen lyser på mig och jag pushar mig själv ännu mer trots att min kropp egentligen vill kollapsa på marken – något den troligtvis kommer göra snart. Men precis som jag brukar springer jag undan mina rädslor, istället för att möta dem. En annan faktor till att min kropp vill kollapsa är bristen på sömn. Drömmen har påverkat mig mer än den borde, då jag inte kunde somna om och för en stund önskade jag att jag var i min mor famn igen.
Jag har ingen aning om vad drömmen står för, och om den ens betyder någonting. Kanske står drömmen för rädslan av Joseph; att han kommer hitta mig och tvinga mig att komma tillbaka till helvetet. Eller så står drömmen för något jag inte kan tolka och det skrämmer mig, antagligen mer än det borde.
Mina fötter styr mig över vägen och uppför uppfarten till huset. Trots smärtan som skjuter genom min kropp tvingar jag mig själv att fortsätta in i huset för att dricka vatten – något min kropp behöver mer än sömn. Väl i köket tar jag ner ett glas från skåpet ovanför mig innan jag fyller det med iskallt vatten och klunkar i mig det.
”Sovit dåligt?” undrar en hes röst bakom mig och jag vänder mig om för att mötas av en shirtless Tyler.
”Mhm.” svarar jag och försöker att inte stirra på hans välbyggda mage. ”Mardröm.” förklarar jag, och Tyler nickar och öppnar kylskåpet för att ta ut ett mjölkpaket innan han stänger igen den med sin fot. Han klunkar i sig mjölk direkt från paketet och jag gör en äcklad grimas. Ett minne av Jase som gör precis samma sak seglar förbi i min hjärna och jag kan genast känna saknaden, men jag pressar snabbt bort den.
”Så det var därför du skrek.” konstaterar han och jag biter mig i läppen.
”Förlåt, det var inte meningen att väcka–”
”Det är lugnt.” avbryter han mig med en axelryckning. Jag är på väg att svara när steg hörs i trappan och strax därefter dyker Liam och Shane upp i köket, båda lika klädda som Tyler – utan tröja.
”Äger ni inga tröjor?” höjer jag på ögonbrynen och Shane flinar innan han roffar åt sig mjölkpaketet och gör precis samma sak som Tyler. ”Inte har ni något hyfs heller.” muttrar jag och jag kan höra killarna skratta bakom mig.
”God morgon!” säger en glad röst jag känner igen som Joelles, och ett leende sprider sig på mina läppar. Jag har aldrig fattat – och kommer nog aldrig göra det – hur hon kan vara så morgonpigg. Men hon sprider glädje kring sig, något jag behöver.
”Vad blir det till frukost?” frågar Tyler och jag himlar med ögonen innan jag vänder mig om med ett sarkastiskt leende på läpparna.
”Bacon, ägg, pannkakor”, börjar jag och Tyler skiner upp i ett leende. ”Vad du än har lust att göra åt dig själv.” Han leende falnar och han suckar.
”Whatever.” mumlar han och tar fram rostat bröd åt sig själv. Med ett skratt lämnar jag köket för att ta en dusch. När all smuts och svett lämnat min kropp klär jag på mig ett par shorts och ett linne då det verkar som om det kommer bli varmt idag.
En knackning hörs från min dörr innan den öppnas och Joelle kommer in.
”Vi åker på affärer med JMs.” meddelar hon och jag nickar. Hon försvinner igen och jag slänger mig i sängen. Tröttheten tar sakta över min kropp, den liksom börjar i mina tår innan den letar sig upp i mina ben, till min överkropp, ut i fingerspetsarna och upp till huvudet till jag tillslut somnar.  

Tredje persons perspektiv:

Trots att det är mitt på dagen är det mörkt i det kalla varuhuset som gängen bestämt sig att träffas i. Det enda ljuset som finns därinne är ljuset som letat sig in genom de krossade fönsterna och hålen i taket. Fotsteg hörs mot betonggolvet av det gamla varuhuset som för länge sedan sprängdes sönder. Kvar finns bara betongväggarna och delar av taket; resten är bara skelett av allt som brukade finnas där i. Platsen är väl gömd och ingen kommer någonsin hit förutom gängen. Därför är det en perfekt plats för affärer. Röster ekar i det tomma varuhuset och meddelar att The Tigers och Red Bullets har anlänt till platsen.
“Det var på tiden.” hörs en röst i mörkret och fram kliver Sawyer Santiago, en medlem av JMs. Justin letar med blicken efter Xavier, och ett leende sprider sig på hans läppar när han inte hittar honom bland ansiktena.
“Så Donovan kunde inte komma? Så synd.” flinar han och Sawyer spänner käken.

“Nej det kunde han inte. Han hade andra saker att ta hand om.” svarar Sawyer vasst och ett humorlöst skratt lämnar Justins strupe.
“Andra saker att ta hand om, my ass. Han är väl för skadad för att röra på sitt jävla arsle.” 
En suck lämnar Dwaynes strupe. “Det räcker.” varnar han och Justin kastar en ilsken blick mot honom. “Vi är här för att prata affärer, inte starta en ny fight.” Justin ser ut att vilja inflika, men han vet att inte har något att säga i det här. Inte den här gången.   
”Right, ni ville ha oss här. Prata.”
Den här gången är det Joelle som tar orda, ”enligt dealen vi har, har ni ingen rätt att ta våra transporter. Ni bröt mot reglerna. Vi vill ha tillbaka det.”
”Vem sa att vi tog den?” Sawyer låter blicken glida över sina fiender innan han stannar på Justin.
”Xavier erkände”, Justin slickar sig om läpparna. ”Dessutom finns det ingen annan här som skulle bråka med oss.”
Sawyer flinar, ”Precis, för ni är så skrämmande.”
Justin spänner sig, men innan han hinner göra något han senare kommer få ångra lägger Lane en hand på hans axel. ”Jag skulle döda dig innan du ens hunnit blinka.” väser Justin mellan sammanbitna käkar. Sawyer ignorerar Justin och låter blicken fastna på Joelle som står med armarna i kors över bröstet och ett leende sprider sig på hans läppar.
”Ser lika bra ut som alltid. Jag slår vad om att du är bra i sängen, bitch.”
Lane spänner käken, men gör inget för att försvara Joelle då hon sagt åt honom att hon kan klara sig utan hans hjälp, något som är sant. Joelle är snabbtänkt. 
”Tro inte något Santiago, vi alla vet att du måste betala horor för att få ett ligg.” 
Sawyer knyter nävarna och luften i rummet blir tjock. Resten av MJ gänget står tysta, då Sawyer beordrat dem att hålla käften. ”Jag tror att vi är klara här.” fastställer Sawyer och utan några fler ord vänder han sig om och försvinner med resten av gänget bakom sig. 
Joelle är den första ut ur byggnaden, och resten av killarna är inte långt därefter.  
”Fegisar.” fnyser Shane, och efter det säger ingen av dem ett ord. Men det alla vet att det här är början på ett krig. 

Lite kortare än vanligt, men jag ska försöka få upp 12 så snabbt som möjligt. JMs är Red Bullets och The Tigers fiender (något ni säkert redan förstått), och vad det står för kommer ni få reda på längre fram.

Snart börjar skolan vilket betyder att jag kanske inte kommer ha så mycket tid att skriva - Uppdateringen kommer antagligen bli sämre, då jag förra terminen hade prov varje vecka (no kidding), men vå får se hur det blir. Första veckan är nog inte så värst jobbig, men som sagt vi får se. Men jag ska försöka få ihop så mycket som möjligt den sista ledigheten iaf. 

Mina skosulor låter mot betonggolvet när jag kliver fram i mörkret. Någonstans kan jag höra vatten som droppar, men jag lägger inte energi på det. Dwaynes steg ekar bakom mig när han försöker komma ikapp mig.
“Jag ska hitta den jäveln!” spottar jag med inget annat än hat i rösten. För jag hatar honom, med allt inom mig.
“Du borde lugna dig innan du hittar på något dumt.” säger Dwayne bakom mig och jag tvärstannar genast och snor runt. Han kollar bara på mig som om han vore uttråkad.
“Ett ord till och du kommer ligga en meter under jorden tillsammans med Donovan.” hotar jag och uttalar hans namn som om det vore smuts. Men det är vad han är, smuts och han har inget i den här världen att göra. Innan han hunnit svara har jag vänt mig om igen och börjat gå ännu längre in i den övergivna lagerlokalen. En siluett dyker upp i mörkret och jag stannar genast.
“Trevligt att se dig Bieber.” flinar han och jag gör en ansats att kasta mig på honom men Dwayne rycker mig bakåt.
“Easy.” väser han och ställer sig bredvid mig. Xavier flinar framför mig och jag har lust att slå bort det.
“Jag kan inte säga detsamma.” fräser jag likt gift. Dwayne ger mig en varnande blick, men jag ignorerar den. Jag hatar honom och det finns ingen orsak att dölja det. 
“Vart är leveransen?” inflikar Dwayne och Xaviers blick glider mot honom.
“Någonstans där ni aldrig kommer hitta den.” Jag spänner min käke och knyter nävarna.
“Om jag vore du skulle jag passa mig jävligt noga.” spottar jag och Xaviers blick hamnar på mig igen.
“Du har fel Bieber. Det är ni som borde passa er, innan ni förlorar allt. Det här är bara början.” Ilskan bubblar upp inom mig och elden jag inte kan stoppa tänds inom mig. Innan Donovan ens hunnit blinka är han upptryckt mot betongväggen med min pistol riktad mot hans huvud. Ett humorlöst skratt lämnar hans läppar och jag pressar pistolen hårdare mot hans panna. “Tror du verkligen att en pistol gör mig rädd? Du underskattar mig.” Jag flinar och sänker pistolen.
“Du har rätt. Jag behöver inget vapen för att döda dig när jag kan göra det med mina bara händer.” Min knoge kolliderar med hans käke och mitt knä med hans mage. Han hukar sig, och jag knäar honom i näsan. Inget kan stoppa mig nu.
Xavier rätar på sig och inte sent därefter jag känna hans knoge mot min käke. Jag kan höra Dwayne i bakgrunden men det hörs endast som ett brus. Slag utbyts men jag ignorerar smärtan som tvingar sig på mig. Trots blodsmaken i munnen fortsätter jag och Xavier slåss, tills det slutar med att han ligger på golvet. Med en sista spark på hans mage vänder jag mig om och börjar gå därifrån.
“Hoppas du bröt några revben.” flinar jag innan jag försvinner därifrån med Dwayne efter mig.
“Du bara kunde inte låta bli?” Ett flin sprider sig på mina läppar, och jag spottar blod innan jag vänder mig mot honom.
“Den jäveln måste lära sig vem han inte borde bråka med.” med dem orden vänder jag mig om och kliver bort till den svarta bilen. 

“Vad fan har du råkat ut för?” flinar Noah Crawford, en annan kille i gänget, när jag kliver innanför dörren. 
“Beverly!” ropar Dwayne och hon dyker genast upp i hallen och hennes blick hamnar på mig. 
Hon grimaserar och verkar genast förstå varför Dwayne ropade på henne, “Jag är inte din slav, fixa det det där själv.” snäser hon och jag himlar med ögonen. Dwayne ser ut att vilja invända men jag avbryter honom. 
“Jag fixar det.” 
“Jag kan fixa det.” säger någon glatt och jag vänder blicken dit. Där står en glad Maddison och jag kan inte hindra leendet som tar plats på mina läppar. Det var en vecka sedan jag sist träffade henne, på trappan och jag har ingen aning om vad jag ska tycka om det. Det är något med henne som får mitt hårda skal att mjukna, nästan falla sönder. Hon får mig att känna, och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Det är som att det finns ett stort isberg inom, och hon får den att smälta. Hon biter sig i läppen och jag nickar sakta. 
“Visst”, Jag försvinner uppför trappan med Maddison efter mig och svänger sedan in i mitt rum. 
“Snyggt.” ler Maddison och jag fnyser. 
“Knappast.” Jag fortsätter in i badrummet och Maddison ber mig sätta mig på toalettlocket, något  jag gör. 
“Vart har ni--” börjar hon. 
“Där”, säger jag och pekar. Hon tar fram första-hjälpen-kitet och börjar rengöra mina sår som Xavier lämnat på mitt ansikte. “Är det inte här du borde börja ställa en massa frågor?” ler jag men det ser nog mer ut som en grimas eftersom att det stinger till när hon tvättar mina sår. 
“Kanske.” Hon fortsätter och när hon är klar slänger hon dem blodiga bomullstussarna i soptunnan. “Du borde tvätta dina händer.” Jag tittar ner på mina händer och ser knogarna är fulla med intorkat blod - både från mig och Xavier. 
 “Tack.” säger jag och reser mig upp. Hon ler bara och försvinner iväg och jag kan inte låta bli att tycka att hennes leende är vackert. Jag stirrar en lång stund efter henne innan jag skakar på huvudet och tittar mig i spegeln. Mitt hår är rufsigt och jag har ett jack i ena ögonbrynet och läppen är sprucken. Men det här är inte sista gången med Xavier, hans ska få betala. Ingen lämnar ett spår på mig och kommer undan med det.

Mina smutsiga fötter rör sig snabbt över marken och jag vet att jag inte kommer komma undan den här gången. Rädslan finns där och den äter upp mig inifrån och ut, den äter upp alla mina inälvor som en parasit och den kommer inte sluta förrän det inte finns någonting kvar. Ett skrik skär genom natten och jag tittar skräckslaget bak, rädd för vad jag ska se. Men det enda jag ser är mörker i den becksvarta natten. Jag fortsätter springa för mitt liv, bort från det som vill mig illa, bort från det onda. Ett flåsande ljud hörs bakom mig och jag flämtar till, samtidigt som jag ökar på stegen. Jag tänker inte låta honom ta mig. Hans ord ekar i min hjärna, och precis som rädslan äter den upp mig inifrån. 
Du kommer aldrig komma undan levandes, det ska jag se till.

 

“Nu har jag dig, jävla skitunge.” spottar han och jag kan höra hatet i hans röst. Han trycker upp mig mot ett träd, med så mycket kraft att all luft jag lyckats samla i mina lungor pressas ut. Någonting silvrigt glänser i månljuset och jag ser att det är en udden på en kniv. Den rakbladsvassa kniven pressas mot min hals och jag blundar. Det kalla knivsegget pressas in i min hud och jag kan känna blodet som rinner nerför min hals, men smärtan finns inte där. Kniven pressar ännu längre in i min hud och jag vet att jag snart kommer dö. Smärtan träffar mig som en våg och jag skriker... 

Med svetten rinnandes nerför min rygg sätter jag mig spikrakt upp i sängen och kämpar för att få ner luft i lungorna. Skärrat tittar jag mig runt omkring i rummet och upptäcker att jag ligger i min säng. Det var bara en mardröm. Jag tar djupa andetag och försöker ta tillbaka min normala andhämtning. Jag torkar min panna och kan känna torkan i min hals. Drömmen var liknande den jag hade för någon vecka sedan, att jag sprang bort från någon som jagade mig, men då slutade den innan mannen hann ta mig. Jag suckar och drar bort täcket från min kropp innan jag kastar benen över sängkanten. Det svala golvet får mig genast att bli lugnare och jag smyger fram till dörren till mitt privata badrum. På handfatet står ett glas som jag fyller med vatten och klunkar ner. Den kalla vätskan glider nerför halsen och släcker den brännande törsten. Jag möter min egen blick i spegeln och suckar. Mitt bruna hår ser ut som ett fågelbo och jag vet att det kommer vara ett helvete att försöka få ut det. Jag drar mina fingrar genom det i ett försök att få ut dem värsta tovorna, men det är omöjligt så jag ger upp. Istället drar jag av mig dem svettiga kläderna jag har på mig och hoppar in i duschen. Jag låter de svala vattenstrålarna rinna över min kropp och lugna ner mig. Mina tankar vandrar bort till drömmen men jag pressar genast bort dem. Istället försöker jag tänka på dagen för att glömma den hemska drömmen. Efter att jag tvättade Justins sår var vi tvungna att åka hem då jag skulle träna med Shane, något jag gjort varje dag den senaste veckan. Inte för att jag klagar. Mina tankar försvinner till Justin, och jag stoppar dem inte ens. Det är bara någonting med honom som får en varm känsla att sprida sig inom mig varje gång jag tänker på honom. Och jag vet inte om det är bra eller dåligt. 

En ilande smärta sprider sig upp längst min ryggrad och snart därefter kan jag känna den dunkande huvudvärken. Jag slår sakta upp ögonen och måste kisa eftersom att det är så ljust i rummet. Jag inser att smärtan i ryggen beror den konstiga ställningen jag ligger i, halvt över en sovandes Joelle. Minnesluckor från igår, eller snarare i natt spelas upp i mitt huvud och jag suckar. Men jag kan ändå inte stoppa leendet som sprider sig på mina läppar, eftersom att jag trots allt hade riktigt kul, något jag alltid har med Joelle.
Jag försöker sträcka på mig, men min kropp är så utmattad att jag ramlar ihop i en hög på sängen. Joelle mumlar något i sömnen och jag sluter ögonen. Kanske kan jag somna om. Den idén krossas när Tyler hoppar in i rummet, med munnen full av mat.
”hoppa upp, sleepyheads!” skriker han och jag stönar, medan Joelle fortsätter sova på i sin djupa sömn. ”Kom igen, vakna, innan–”
”Jag är vaken, försvinn ur rummet!” skriker jag och Tyler hoppar till, innan han flinar.
”Det var på tiden. Väck Joelle och kom ner sen. Det är en order.” Han försvinner iväg och jag stönar medan jag försöker gnugga iväg den jobbiga huvudvärken.
”Joelle”, säger jag och skakar om henne, men hon vänder sig bara bort från mig. ”Kom igen Jo, vakna.” försöker jag väcka henne, utan att göra framsteg. ”Kom igen vakna, det brinner!” Hon spärrar upp ögonen och sätter sig chockat upp i sängen.
”Va? Vart? Hjäääääääälp”, utbrister hon och jag kan inte låta bli att skratta. ”du skojar, eller hur?” Jag nickar och hon kastar en kudde på mig innan hon lägger händerna för huvudet. ”var du tvungen? Jag behöver sova.” Hon kollapsar på sängen och sluter ögonen igen. ”bara låt mig sova”, mumlar hon trött.
”Nej, du måste gå upp. Det är en order.”
Jag måste slå mig med en kudde för att hon ens ska reagera. Hon slänger en irriterad blick mot mig innan hon begraver huvudet i kudden. ”Hörde du inte? Det är en order.” En suck lämnar hennes läppar, och hon reser sig upp.
”Fine”, muttrar hon och reser sig upp för att sätta på sig något. Jag är snabb med att dra på mig en hoodie över mitt linne och mjukisshorts innan jag börjar gå neråt.
”Vart är Joelle?” frågar Liam när jag kommer ner.
”Här”, säger Joelle innan jag ens hinner tänka på ett svar.
”Verkar som att ni två hade kul igår.” säger Liam och min blick hamnar på den halvtomma vodkaflaskan. Den får mig att må illa och jag måste sätta en hand över munnen. Shane och Tyler flinar mot oss, och Joelle visar fingret innan hon sätter sig ner med huvudet i händerna i ett försök att stoppa den bultande värken. Jag är inte sen med att sätta mig, och Liam knyter händerna framför sig. Från vad jag har förstått är Liam ”ledaren” i själva gänget, som gör de flesta besluten.
”Okej, låt oss börja då. Jag kan börja med att säga välkommen till Red Bullets, Maddison.” börjar Liam och jag förstår plötsligt varför vi har samlats här. Det är ett möte, mitt första. ”Nu i början kommer du inte få vara med så mycket, då vi kan dra nytta av att hålla dig hemlig.” informerar Liam mig, något som inte är mig emot. Desto längre jag stannar i skuggan och hinner förbereda mig, desto bättre. ”men självklart kommer du få information om vad som händer, och så vidare.” fortsätter Liam att förklara, och jag kommer på mig själv med att nicka. ”Du behöver mycket träning, men jag vet att du har mycket potential. Det kommer inte ta lång tid innan du är lika bra som de bästa.” En sprudlande glädje sprider i mig av hans ord. Aldrig har jag trott att träningen Joseph gav mig var till någon nytta, inte förrän nu. ”jag vet att du kan slåss, eller Joelle vet det.” Det slår mig att det från hela början måste ha varit Joelle som gett den här informationen, något jag inte insett tidigare, trots att det är så uppenbart. ”men jag litar på henne.” tillägger han och jag kastar en blick på Joelle som ler mot mig. ”Träningen börjar så snart som möjligt, och ännu mer information kommer komma med tiden.” Liam blick glider över alla andra i gänget som stått tysta hela tiden innan hans blick återigen hamnar på mig. ”Men först måste vi vara säkra på att du verkligen vill vara med, för när du väl är inne finns det ingen väg ut.”

Den gröna skogen susar förbi framför mina ögon när jag springer. Det enda som låter är mina skor mot marken, vindens susande och några fåglar som kvittrar. Sommarvärmen finns fortfarande kvar i luften, men svaga, kalla vindar blåser förbi ibland och påminner om att hösten snart är här. Mina fötter rör sig automatiskt över marken, precis som en naturlig sak. Och det känns skönt.
Tankarna jag så desperat försöker springa bort från börjar komma ikapp mig, och jag ökar på stegen, försöker springa bort från dem igen.
När du väl är inne finns det igen väg ut. Orden ekar i mitt huvud, om och om igen som en bandspelare som gått sönder och spelar samma sak om och om igen. Men trots osäkerheten min hjärna försöker intala mig att jag har vet jag att jag vill. Det finns inget som kan stoppa mig, och jag ska bli en del av det här. Oavsett vad det kostar. Jag vet att det är farligt, och vad som krävs, men det är spännande och bara tanken får ett annat slags rus att spridas inom mig. Ett rus som inte ens springa kan slå. Och jag vet att ruset kommer göra mig beroende, men för stunden bryr jag mig inte. Inte ett dugg.
En sval vind blåser förbi och får min hud att knottras. Min blick hamnar på en stig som leder in i skogen, och jag stannar. Jag tvekar en stund innan jag försvinner in i skogen, följandes på stigen. Den torra marken är hård, men samtidigt mjuk mot mina fötter och jag ökar farten. Återigen springer jag bort från mina tankar och koncentrerar mig endast på omgivningen runt omkring mig. Känslan av frihet når mig och jag kan känna lyckoruset.
Efter ett tag kommer jag ut på andra sidan av skogen, och jag känner igen mig. Jag är inte särskilt långt borta från huset. Jag saktar ner, och joggar resten av biten, inte ett dugg trött trots att jag borde vara det. Smärtan som ilade i ryggen imorse är borta nu, och istället kan jag bara känna adrenalinet pumpa i mina ådror tillsammans med blodet. När jag sprungit en bit på den tomma landsvägen kan jag skymta huset där framme, inte alls långt bort ifrån mig. Huset som befinner sig mitt i skogen.
När jag kommer in är det första jag gör att klä av mig alla kläder tills de ligger i en hög på golvet och kliva in under den varma duschstrålen. Vattnet sköljer genast bort allt smuts och svett som lyckats samla mig på min hud under dagen. Jag gnuggar in schampo i min hårbotten, innan jag sköljer ur det och tar balsam i mitt hår. Jag smörjer in min kropp i tvål, rakar mig på benen och sköljer mig en sista gång innan jag kliver ur duschen och virar en handduk runt min kropp, nu mycket fräschare än när jag klev in i duschen. Luften utanför badrummet är sval mot min hud och jag skyndar mig att dra på mig kläder för att inte börja frysa. Det blir ett par  mjukisbyxor tillsammans med en hoodie i samma färg. Jag skippar sminket och borstar bara genom håret innan jag snabbfönar det för att det inte ska vara blött. Precis när jag är klar kommer Joelle in i mitt rum, i ungefär samma outfit som jag.
”Vill du kolla på film, med mig? Och typ ha en mysdag?” erbjuder hon.
Jag nickar, ”Det låter toppen. Precis vad jag känner för.” Hon ler och försvinner ut från rummet. Jag tar min mobil innan jag följer efter in i hennes rum där hon redan råddat upp med en massa kuddar och onyttigheter.Ett stort leende sprider sig på mina läppar och jag tar plats i hennes stora säng. ”Romantiskt komedi eller skräckis?” frågar Joelle fundersamt, osäker på vilken hon vill titta på.
”Först romantisk komedi, sedan skräckis.” bestämmer jag och Joelle nickar nöjt över mitt beslut. Hon kryper upp bredvid mig, och vi spenderar resten av dagen med att titta på filmer och svulla i oss en massa onyttigt.

Jättetråkigt, kort och inte alls händelserikt, jag vet. Tyvärr behöv sådana kapitel ibland, så det här är nog mer ett mellankapitel. 

En solstråle som smugit sig in genom persiennerna träffar mina ögonlock och jag slår trött upp ögonen, omedveten om vart jag befinner mig.
Sängen är mjuk och skön, och lakanet är lent mot mina bara ben. Jag hinner inte ens fundera på vart jag är innan jag kan känna den dunkande huvudvärken, och jag minns genast vad som hände igår. Klubb. Alkohol. Joelle.  
Jag stönar och tittar mig omkring i det mörklagda rummet. Rummet är inrett i ljusa färger, och jag kan genast konstatera att rummet tillhör en tjej, antagligen Joelle.
Täcket kastar jag åt sidan och slänger benen över kanten. Golvet är svalt mot mina bara fötter när jag går över golvplankorna som knarrar. På en stol som står mitt i rummet ligger en hög med rena kläder, och en lapp så jag kliver dit.

Jag har lagt fram rena kläder till dig, och en ren handduk så du kan ta en dusch. Har även lagt en huvudvärkstablett och ett glas vatten på byrån mot baksmällan. Jag finns där nere när du är klar, kram Joelle

Jag ler åt lappen och kollar mot byrån där det mycket riktigt står ett glas vatten och bredvid ligger en vit tablett. Jag går dit och sväljer ner tabletten med hjälp av vattnet innan jag tar med mig högen som ligger på stolen in till toaletten, och låser noga om mig. Kläderna hamnar i en hög på golvet innan jag kliver in under den varma vattenstrålen som genast får min kropp att slappna av. Jag blundar en lång stund och låter alla mina problem sköljas bort med vattnet innan jag öppnar ögonen igen och gör det jag ska. Efter tjugo minuter kliver jag ut ur duschen och torkar mig innan jag klär på mig kläderna Joelle lånat ut till mig. Med mitt fuktiga hår uppsatt i en slarvig knut går jag ner till köket där Joelle sitter och pratar med någon jag inte har någon aning om vem det är. Jolle tittar genast upp när hon hör mig och ett stort leende placerar sig på hennes läppar.
”God morgon!” säger hon glatt och jag ler bara till svars. ”vill du pannkakor?” Min mage kurrar högt när jag hör ordet pannkakor, och Joelle skrattar. ”Jag antar att det var ett ja. Här”, säger hon och skjuter fram en tallrik pannkakor samtidigt som jag sätter mig ner på platsen bredvid henne.
”Tack”, säger jag och hugger in på de gudomligt goda pannkakorna.
”Det här är Liam Shaw, han är en av killarna jag bor med.” informerar Joelle mig och ler vänligt mot mig.
”Det var trevligt att träffas Maddison, men tyvärr har jag några ärenden att gå.” säger Liam och blinkar med ena ögat innan han försvinner iväg.
”Sååå, hade du kul igår?” frågar Joelle för att starta en konversation och jag nickar.
”ja, jag hade jättekul. Det är din förtjänst.” ler jag stort och Joelle ler minst lika stort tillbaka.  
”Det är roligt att höra”, utbrister hon glatt och slickar sig sedan om läpparna. ”Jag har tänkt på en sak. Jag vet att vi inte känt varandra alls länge, men jag tror att du är rätt tjej för jobbet.” säger hon och låter genast mycket allvarligare. En rynka bildas mellan mina ögonbryn och jag lägger ner besticken på tallriken för att sedan diskret torka mig på mjukisbyxorna jag har på mig. Innan jag hinner fråga fortsätter hon. ”Det saker jag, eller vi gör, är inte normala. Vi är kriminella.” Hon låter orden sjunka in och jag kollar chockat på henne. Trots att hon nyss erkänt att hon är kriminell blir jag inte ett dugg rädd. När Joelle inser att jag inte tänker säga något fortsätter hon, ”Det gänget jag är med i är endast fyra personer tillsammans med mig och vi vill ha en ny medlem, men dock är det ganska svårt att hitta.” hon pausar och väntar på min reaktion men jag sitter bara tyst och låter det hon säger sjunka in. ”igår när jag såg dig fightas med den där killen insåg jag att du är rätt person. Självklart behöver du inte tacka ja om du inte vill, så känn dig inte pressad...” hon tittar hoppfullt på mig och jag vaknar upp ur min trans.
”Vad gör ni?” frågar jag och Joelle biter sig i läppen.
”Um… vi beställer transporter, och ehm… säljer. Sen finns det två andra gäng i Stratford, ett som är våra fiender och ett annat gäng vi brukar samarbeta med. Vi brukar – ”
”Dödar ni?” vill jag veta och Joelle sväljer.
”Ja...” mumlar hon. ”Vi dödar. Dock inte oskyldiga, utan våra fiender.” biter hon sig i läppen.
”Vänta, hur många gäng sa du att det finns det i Stratford?” undrar jag utan att bry mig om att de dödar och placerar ett stycke hår som fallit framför mitt ansikte bakom örat.
”Tre.” svarar Joelle. ”Vi är ett gäng, sen finns det ett gäng som styrs av Justin Bieber, och det är gänget vi brukar samarbeta med. Det finns även ett annat gäng som man skulle kunna kalla våra fiender, men dem är många fler än oss.” Jag nickar som för att bevisa att jag lyssnat.
”Och Lane Lakowski, din pojkvän är med i det andra gänget som ni brukar samarbeta med?” listar jag ut.
”Precis.” bekräftar Joelle med ett leende på läpparna. ”Hur många är det i deras gäng?” undrar jag.
”Fem. Det är Justin, Dwayne Castillo, min pojkvän, Brayden McCall och Noah Crawford. Sen har Dwayne en syster som brukar hjälpa till ibland.”  
”Det är bitchen, eller hur?”
Joelle brister ut i skratt, samtidigt som hon nickar. ”Ja, det är bitchen.”
”Vilka är med i det här gänget då?” frågar jag när Joelle slutat skratta.
”Jag, Liam som du redan träffat, sen är det Shane Medina och Tyler Mendez.” Jag nickar och biter mig i läppen, fortfarande utan att veta om jag vill vara med. Det är inte direkt något nytt för mig, då Joseph är kriminell. Jag vet hur man slåss, och har hållit i en pistol. Jag har till och med använt en.
”Vad sa du att ditt namn var?” frågar Joelle helt plötsligt och jag vänder min blick mot henne.
”Martinez, varför undrar du?” rynkar jag på ögonbrynen.
”Det låter bekant. Du råkar inte veta vem Joseph Martinez är?” Jag spärrar upp ögonen och har ingen aning om jag borde säga sanningen eller ljuga. Jag vet att hon kommer få reda på det förr eller senare, så jag kan lika gärna säga sanningen.
”Han är min far.” erkänner jag och hon kollar chockat på mig.
”Shit, du är Joseph Martinez dotter? Hur kunde jag inte lista ut det tidigare?” mumlar hon och jag skruvar nervöst på mig på stolen jag sitter på.
”Faktiskt, så är han anledningen till varför jag är här”, säger jag men ångrar mig genast när orden är sagda.
”Vad menar du?” frågar Joelle oroligt.
”Han förstörde min barndom, och splittrade vår familj. Därför rymde jag och hamnade här.” Jag tittar ner i mitt knä, då det är första gången jag berättar det här för någon. Det känns skönt och jag vet att Joelle är en person jag kan lita på. När jag tittar upp igen sitter Joelle med öppen mun och kollar på mig.
”Wow, jag…” säger hon och pausar mitt i meningen. ”… är ledsen.”
”Var inte det, komma hit var inte ett misstag.” ler jag mjukt och hon besvarar genast leendet. Joelles blick hamnar på klockan och hon suckar.
”Tack för igår, det var verkligen jättekul. Tyvärr har jag en massa saker jag måste få gjort, men vi kan väl ses igen?” Jag nickar och reser mig upp precis som Joelle gör.
”Har du en mobil, så att vi kan byta nummer?” Jag räcker fram min mobil och hon knappar in sitt nummer innan hon ger tillbaka den till mig. ”Du kan höra av dig när du har bestämt dig.”
”Absolut. Jag ska bara byta om,” ler jag och vänder mig om för att gå mot trappan men Joelle stoppar mig genom att sluta en hand runt min armbåge.
”Det behöver du absolut inte göra. Du kan låna kläderna så kan du lämna tillbaka de nästa gång vi ses. Vänta här så hämtar jag din klänning, sen skjutsar jag dig till hotellet.” Innan jag hinner protestera har hon smitit förbi mig och är redan på väg uppför trappan. Bara någon minut senare kommer hon tillbaka med min klänning och mina klackskor i en påse. I tystnad klär vi på oss och kliver ut till hennes bil. Även vägen till hotellet är tyst och jag inser hur trött jag är. När vi äntligen kommer fram till hotellet tackar jag Joelle innan jag skyndar mig in i hotellet. 

Utmattat slänger jag mig på sängen i det sunkiga motellrummet. Sängens fjädrar låter under mig och det känns som om sängen kommer gå sönder.
Efter att ha kört i flera timmar och det hunnit bli mörkt hade jag bestämt mig för att hitta ett motell, något jag gjort efter några kilometer vilket leder till vart jag är nu. Aldrig har jag trott att köra bil i flera timmar kan vara så utmattande.
Det sunkiga rummet jag fått luktar gammalt, och nästan lite ruttet. Gardinerna som hänger för det lilla fönstret är mörkgröna med blommönster på, och dem är riktigt trista. Lakanen i sängen är urtvättade och luktar unket. Jag vågar inte ens föreställa mig hur det ser ut i badrummet, än mindre gå in dit även fast jag behöver en dusch för att fräscha upp mig.
Jag ignorerar känslan av att jag känner mig smutsig och reser istället på mig för att byta om till något mer skönare att sova i. Jag slänger av mig jeansen och linnet jag har på mig och istället sätter jag på mig Jaces t-shirt jag snott med mig. De är nog enda sättet att somna idag.
Tanken av min bror får mig även att tänka på mamma och pappa som säkert här hemma vid det här laget. Men dem antar nog att jag sover och kommer inte märka att jag är försvunnen förrän dem vaknar.
Trött lägger jag mig ner med huvudet på kudden och kroppen under täcket. Trots att jag är så trött kan jag inte sova. Min rumpa gör ont efter att ha suttit i det obekväma sätet.
Precis när jag är på väg att somna låter min mage högt. Jag försöker ignorera hungern, men tillslut går det inte så jag är tvungen att resa mig upp för att gå fram till min väska och leta reda på något att äta. Det enda jag har packat ner är choklad, något min mage verkar nöja sig med.
Jag går tillbaka till sängen, den här gången mätt, men tyvärr inte trött. Jag lägger mig ändå i sängen och sluter ögonen, något som fungerar eftersom att jag somnar en stund senare.

Jag vaknar av en solstråle som träffar mitt ansikte. Jag slår upp ögonen, förväntandes att jag ska vakna upp i min mjuka säng, men istället ligger jag i något mycket obekvämare.
Jag tittar mig runt i rummet och kommer ihåg gårdagen. Det var inte en dröm.
Sakta sätter jag mig upp i sängen som genast låter under mig och försöker vänja mina ögon med ljuset.
Jag stönar och gnuggar ögonen med mina händer innan jag reser mig upp för att ta en dusch i badrummet. Badrummet är inte jätte sunkigt, men inte heller det fräschaste.
Det finns sprickor på kaklet som leder upp till taket och fortsätter där. Spegeln ovanför handfatet ser gammal ut och är brun på kanterna. Toaletten är gulaktig och duschen är rostig.
Jag suckar men tar ändå av mig kläderna jag sov i och kollar så att det finns en handduk innan jag hoppar in i duschen.
Så fort den varma strålen träffar min kropp slappnar jag av och min kropp blir genast varmare. Jag skyndar mig med duschen eftersom att man aldrig vet när vattnet tar slut på det här stället. Klar med duschen kliver jag ut och virar en handduk runt min kropp. Tyvärr finns det bara en, så jag kan inte använda en till bara håret.
Jag letar upp min mobil från väskan och kollar klockan eftersom att det inte finns en annan i rummet. Klockan är bara 06.08, vilket betyder att jag inte sovit i så många timmar. Men jag känner mig ändå rätt så utvilad, trots att sängen var väldigt obekväm.
Jag måste fortsätta på min resa, vart jag nu ska. Vi får se vart vägarna leder mig.
Jag hänger min väska över axeln och tittar inte ens en sista gång i rummet innan jag lämnar det. Jag lämnar mina nycklar till den sura gubben som står i receptionen och går sedan ut till parkeringen. Väl där lägger jag in väskan jag hade med mig in till motellet i baksätet, med den andra och hoppar in i förarsätet. Jag stoppar in nyckeln i tändningen och vrider om. Bilen startar med ett brummande, och inte långt där efter är jag ute på vägen.

Tredje persons perspektiv:
”Maddison!”  Miranda Martinez’ röst ekar genom det stora huset när hon ropar på sin dotter. Hon får inget svar, men varför skulle hon få det nu om hon inte fick det dem fem tidigare gånger hon ropade. Helt omedveten om att hennes dotter inte finner sig i huset börjar hon gå mot Maddisons rum för att hämta henne. Hon hinner inte långt innan ytterdörren öppnas och in kommer Jace med en bultande huvudvärk från gårdagens festande. Miranda ler mot sin son när hon ser honom. 

”Jace, kan du väcka din syster?” Han nickar trots att han inte är ett dugg sugen på det, men han vet bättre än att säga emot sin mor. 
Med händerna på huvudet i ett försök att stoppa den bultande smärtan innanför hans skallben går han till sin systers rum och får en förvånad syn när han inte hittar sin syster Maddison sovande i hennes säng som han förväntat sig. Han lyssnar efter ljud från duschen i fall att hon kanske duschar, något hon brukar göra på mornarna. Inte ett ljud hörs därifrån, så han kliver istället fram till badrummet och öppnar dörren bara för att försäkra sig om att hon verkligen inte är där. Tomt. 
Förvirrat kliver han ut från hennes rum och tycker att det ser ovanligt tomt ut, men lägger inte mer tanke på det. Han går in i sitt rum för att ringa sin syster, hon kanske försvann till en kompis igår kväll, tänker han. Han lägger sig ner i sängen och är på väg att ringa Maddison när han hör något som prasslar under sig. Han sätter sig överraskat upp och lyfter på både täcket och kuddarna. Under ena kudden hittar han ett kuvert där det prydligt står hans namn på med hans systers handstil. 
Försiktigt tar Jace upp det och öppnar varsamt det vita kuvertet. Han ta upp ett brev, och vecklar ut det för att sedan läsa det två sidor långa brevet.

Miranda nynnar glatt på en låt som fastnat i hennes hjärna när hon steker pannkakor till frukost. Hon tar bort den gyllenbruna pannkakan från stekpannan för att sedan hälla i mer smet. Det fräser i pannan när smeten nuddar den heta ytan, och en ljuvlig doft sprider sig i huset.
Joseph sitter som vanligt och läser morgontidningen medan han smuttar på sitt varma kaffe hans fru vänligt gjort åt honom. Ingen av dem är medvetna om att deras kära dotter inte längre bor i detta hus, och att hon är helt försvunnen.
Miranda lägger upp den sista pannkakan på tallriken och stänger sedan av plattan. Hon ställer fram tallriken på bordet och ler mot sin make hon älskar så omänskligt mycket trots smärtan han orsakat henne. Han ler halvt tillbaka innan han fortsätter titta ner i tidningen som tydligen är väldigt spännande.
Joseph tar en pannkaka med händerna och äter den utan något på. Miranda säger inte åt honom, även fast hon tycker det är väldigt ohövligt.
Hon börjar styra stegen mot sovrummet för att byta sin tröja hon lyckats få smet på. Miranda drar av sig sin blommiga tröja och öppnar en byrålåda för att ta fram en ren tröja när ett brev faller ner på golvet. Hon tar på sig den olivfärgade tröjan innan hon böjer sig ner för att ta upp brevet. På framsidan står det hennes namn i snygg handstil. Förvirrat öppnar hon kuvertet för att hitta ett brev i. Hon viker upp den och börjar läsa. Ju mer hon läser, desto mer tårar bildas det i hennes ögon.
Jace som läst klart hans brev ropar på sin mor, men hon kan inte höra honom genom sina höga snyftningar. Bara han hade vetat vad sin hans syster hade planerat, då hade han kunnat stoppa det här. Men nu är det försent.
Jace skyndar sig till sin mor och lägger försiktigt sina armar om sin mors skakande kropp. Och han kommer aldrig glömma sina mors smärtsamma ansiktsuttryck.